Bulgakovs latin

 12 november 2017


Mikhail Bulgakov och latinet


Denna artikel är hämtad från min gamla hemsida och moderniserad en liten smula.


Latin är ett språk som gärna vållar problem och ger upphov till egendomliga kommentarer. I skönlitteraturen dyker det inte så sällan upp påståenden om vad ord eller texter på latin kan betyda. När mitt gamla exemplar av Mikhail Bulgakovs Mästaren och Margarita föll i bitar på grund av alltför flitig omläsning skaffade jag boken på engelska i Penguin Classics-utgåvan, översatt av Richard Pevear, 1997. Tre konstigheter i översättningen dök genast upp.


Centurionen Marcus Muribellum


Mästaren och Margarita är en ramberättelse om hur Satan firar sin årliga fest i Moskva, ”De hundra kungarnas fest”. Inuti ramen finns en annan roman, som handlar om Pontius Pilatus och hans problem med Jeshua Ha- Notsri. I Pilatus garnison finns en centurion, Marcus, med tillnamnet Muribellum, som utgör hans livvakt. Namnet Muribellum återges oöversatt i den svenska översättningen, men det återges som ”Ratslayer” (”Råttdräparen”) i Penguinutgåvan; en tidigare översättning (Glenny 1967) behöll Muribellum. Hur det står i den ryska originaltexten är mig dessvärre inte bekant. Penguineditionens översättning framstår i mina ögon som konstig och kräver därför lite utredning. Muribellum är inte ett ord som går att hitta i Lewis & Shorts A Latin Dictionary eller i Packard Humanities Institutes databas över all latinlitteratur fram till 200- talet e.Kr, inte heller i det stora reallexikonet Der neue Pauly (onlineversionen), inte genom Perseus-projektets sökfunktion, inte genom den lexikonresurs som erbjuds på Brepolis hemsida; jag har alltså fått den latinska namnformen från den svenska översättningen.


När man googlar på Muribellum hittar man en stilig hemsida (se nedan) som uppger att Bulgakov själv kallar honom Марк Крысобой (Mark Krisovoj) – man undrar genast varifrån formen Muribellum egentligen kommer. Det ryska tillnamnet analyseras så här: крыса (krisa) betyder ”råtta” and бой (voj) betyder ”krig”. Bulgakov har härigenom skapat en exakt översättning av Muribellum, som är ett sammansatt ord, därtill i neutrum, uppbyggt på följande sätt: Basen består av det andra

ledet bellum, som betyder ”krig” (inte ”dråpare” eller ”-dräpare”), ett substantiv i neutrum; förledet utgörs av muri-, som erbjuder två tolkningar. Det är antingen hämtat från substantivet mus, muris m ”råtta” eller murus, muri m ”mur” – båda tolkningarna är lika möjliga och man måste nu söka kriterier för tolkningen och det leder närmast till ett sannolikhetsresonemang. Hemsidans förklaring är att Muribellum var ett vanligt ök- eller smeknamn inom den romerska armén och att det gavs till fega soldater (och att det troligen var ironiskt menat när det givits till romanens Marcus). Författaren till artikeln ger tyvärr inget som helst belägg för denna utsaga, vilket är en avgörande brist – alla påståenden måste ha en källa, och om en sådan saknas blir uppgiften inte trovärdig. Den blir än mindre trovärdig när man letar i de riktigt stora referensverken i form av lexika, databaser eller handböcker, och inser att ordet helt enkelt inte finns någon annanstans än på denna hemsida och i Penguinöversättningen.


Det står för det första helt klart att översättningen ”Råttdräparen” av Muribellum väldigt osannolik, eftersom latinet har en annan metod att skapa substantiv för den som gör något. Den rätta översättningen är den som redan Bulgakov ger på ryska: ”Råttkriget”. Detta förutsätter naturligtvis att förledet Muri- verkligen har med råttor att göra. Latinsk ordbildningslära är ingen exakt vetenskap; regelverket är ofullständigt och romarna var så sparsamma med att bilda nya ord att de ingalunda använde sig av alla möjligheter som fanns (man kan utan vidare bilda hundra- eller tusentals ord som romarna aldrig kom att tänka på, eller i alla fall inte nedtecknade i skrift). Likväl skulle man vänta sig att ett militärt befäl med ett tillnamn som motsvarar svenska ”Råttdräparen” hette antingen Muricida eller Muribellator.


 Men är det verkligen råttor namnet handlar om? Det kan precis lika gärna vara stammen i substantivet murus ”mur”. ”Kriget på muren” skulle vara ett tillnamn som antyder bravader vid städers erövrande och är därför beundrande snarare än förklenande.


Om tillnamnet verkligen trots alla indicier på motsatsen ändå skulle finnas belagt i någon inskrift eller papyrus från antiken, är det inte så troligt att den som skrivit in det varit så tjänstvillig att han också skrivit in en förklaring till det, varför frågan om namnets innebörd troligen kommer att förbli olöst.

Hemsidans adress: http://www.masterandmargarita.eu/en/03karakters/ meerb.html


Slaget vid Idistaviso


Detta slag ägde rum år 16 e.Kr., då den romerske fältherren Germanicus besegrade germanhövdingen Arminius någonstans i närheten av floden Weser. Romanens Pontius Pilatus berättar (i Mästaren och Margarita kap. 2) för Jeshua att han deltog i slaget och att Marcus Muribellum råkade i trångmål: Marcus manipel omringades av germanerna, som hängde på honom och högg och bet och slet, vilket gav honom den skrämmande fysionomi med stora ansiktsärr, som tillsammans med hans väldiga storlek gav honom en skrämmande framtoning. Romerskt kavalleri under Pilatus kom till undsättning.


Slaget är väl känt, just därför att Arminius blev besegrad där. Der neue Pauly har en kort artikel om platsen och en betydligt längre om Arminius. Från litteraturen är slaget känt genom Tacitus redogörelse i Annales 2,16,1. Många tyskar har önskat att ordet Arminius vore romarnas sätt att återge germanernas Herrmann men detta går inte att bevisa. Deras önsketänkande bygger dock på en viktig erfarenhet, nämligen att romarna gärna latiniserade främmande person- och ortnamn, så att de gick att böja på latin (medan den ursprungliga formen höljdes i dunkel).


Därför tvekar den latinkunnige lätt vid namnformen Idistaviso. När man läser Tacitus på latin upptäcker man att formen förmodligen är framtvingad av det grammatiska sammanhanget: (Ariovistus och de andra germanhövdingarna har eldat sina soldater med föraktfulla tal om romarna):


Sic accensos et proelium poscentis in campum, cui Idistaviso nomen, deducunt ”De ledde dem, när de uppeldats och krävde ett avgörande slag, till ett fält, vars namn var Idistavis?.”


Grammatiskt sett är formen på –o rätt och slätt en form av kasus dativ till följd av attraktion från cui, ett fenomen som varje latinstudent lär sig genom exemplet mihi nomen est Marco (ordagrant:) ”åt mig är namnet Marcus”. Vad nominativformen är i detta fall vet vi inte: den kan vara Idistavisus eller Idistavisum. Eftersom attraktionen till dativ ibland uteblir, skulle den till och med kunna vara Idistaviso, -onis (efter tredje deklinationen), men detta framstår som det minst sannolika svaret. Det allra sannolikaste är Idistavisus, men den formen nämner inte Der neue Pauly.


Ett grundligare sökande leder oss till etymologiska ordböcker, och här dyker Brockhaus upp med uppslagsordet Idistavisus och berättar att detta enligt Grimm borde heta Idisiaviso på forngermanska och betyda ”Wiese der Idisen” – ”Idisernas äng” (Idiserna var demoniska kvinnoväsen i forngermansk mytologi). Handskrifterna erbjuder olika stavningar av namnet (inte ovanligt), bland annat Idisiaviso, vilket underbygger teorin.


Nu kan man välja mellan två rimliga namnalternativ: om man accepterar att germanhövdingen behåller sin romerska namnform Arminius (eftersom man inte vet vad han hette på forngermanska) kan man även acceptera att slagfältet får en av de två möjliga romerska namnformerna Idistavisus eller Idisiavisus; man kan å andra sidan acceptera Grimms förslag, som säkert är väl grundat i germansk språkhistoria, och därmed namnet Idisiaviso. Den vitt spridda formen Idistaviso är med andra ord den enda som inte riktigt håller för granskning och bör därför överges.


Slutsatsen av detta är lite nedslående: ett latinskt ord, som verkar som ett intressant projekt för utredning, är mycket ofta utrett redan (inte minst av 1800-talets tyska filologer), även om utredningen och dess resultat fallit i glömska.



Christus


 I första kapitlet till Mästaren och Margarita förklarar den lärde redaktören Berlioz för sin inte fullt så lärde skaldkollega Bezdomnyj (”Hemlös” – en proletär pseudonym), att det ställe i Tacitus Annales (15,44) där Kristus och de kristna nämns är en i sen tid inskjuten förfalskning. Detta var naturligtvis en bekväm teori i det sovjetiska Ryssland men den förefaller inte ha många förespråkare idag. Textstället återges nedan med min översättning. Tacitus berättar här om följderna av Roms brand den 18/19 juli år 64:


Sed non ope humana, non largitionibus principis aut deum placamentis decedebat infamia, quin iussum incendium crederetur. Ergo abolendo rumori Nero subdidit reos et quaesitissimis poenis adfecit, quos per flagitia invisos vulgus Chrestianos appellabat. Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat; repressaque in praesens exitiablilis superstitio rursum erumpebat, non modo per Iudaeam, originem eius mali, sed per urbem etiam, quo cuncta undique atrocia aut pudenda confluunt celebranturque. Igitur primum correpti qui fatebantur, deinde indicio eorum multitudo ingens haud proinde in crimine incendii quam odio humani generis convicti sunt.


”Men inte genom mänsklig insats, inte genom kejsarens frikostighet eller försoningsmedel till gudarna upphörde det onda ryktet, så att branden inte troddes vara befalld (av kejsaren). För att utplåna ryktet framställde Nero falskeligen dem som allmänt kallades ”de kristna” såsom skyldiga och utsatte dem för de mest utstuderade straff, hatade som de var på grund av sina skändligheter. Upphovsmannen till detta namn, Kristus, hade under kejsar Tiberius avrättats på prokuratorn Pontius Pilatus order. Den fördärvliga vidskepelsen hade undertryckts för stunden men bröt åter ut, inte bara runt om i Judeen som var detta ondas ursprung, utan även runt omkring i Rom, den stad dit alla vidriga och skamliga företeelser rinner samman från alla håll och flitigt utövas. Först greps därför de som erkände, därefter – tack vare deras angiveri – dömdes en väldig hop, inte så mycket på grund av anklagelser om branden som till följd av sitt hat mot människosläktet.”


Detta är ingenting som Tacitus själv hade upplevt. Man bör minnas att han bara var ett barn när Nero regerade (54-68); han föddes nämligen år 55 och levde till år 120 och var därför bara tretton år när Nero mördades. Tacitus fick leva under en lång rad kejsare: när Vespasianus erövrade makten efter trekejsaråret 69 var Tacitus fjorton år gammal och inträdde formellt i vuxenåldern; det politiska livet kom han nog först in i under Titus och Domitianus men han fick även uppleva de lyckligare åren under Nerva, Trajanus och början av Hadrianus regeringstider. Det var dock Domitianus (81-96) som formade hans mörka syn på kejsarmakten.


Annales var Tacitus sista verk och skrevs alltså troligen tidigast under Trajanus tid (98-117).


Ordalydelsen i passusen ovan innehåller några åsikter om de kristna (”hatade som de var på grund av sina skändligheter”, ”den fördärvliga vidskepelsen” och ”till följd av sitt hat mot människosläktet”) som påminner om vad som sägs i det brev som Plinius d.y. skickade till kejsar Trajanus från sin provins Bithynien (på nordkusten av Svarta havet, i det nuvarande Turkiet). Brevet, som återges nedan, tillkom troligen mer eller mindre samtidigt med att Annales skrevs; skillnaden mellan texterna är att Tacitus skrev en monografi om händelser som för honom låg ett halvsekel tillbaka i tiden, medan Plinius var en romersk högre ämbetsman som rådfrågade sin kejsare om akuta saker som hände i den provins där han just då var ståthållare. Det är inte särskilt troligt att Plinius läst Tacitus ord, däremot är det naturligtvis fullt möjligt att Tacitus tagit del av Plinius brev (så som han uppenbarligen gjorde i fråga om Vesuvius utbrott: där har vi nämligen kvar ett brev som Plinius skrev till Tacitus för att ge en ögonvittnesskildring som källmaterial). Det vi får se i dessa två texter är visserligen glimtar av kristendomens och de kristnas situation år 64 och i början av 100-talet (det är väl så de flesta ser på texterna idag), men i mina ögon är det mer intressant att se hur två romerska medelålders män med erfarenhet av det offentliga livet såg på och försökte förstå sig på de kristna, när kristendomen ännu var en obskyr sekt i samhällets utkanter.


Tacitus har uppenbarligen en mycket låg uppfattning om de kristna som människor och om kristendomen som religiös rörelse, även om han verkar ha en naturlig medkänsla för dem som är ”underdogs” i det romerska samhället: de kristna framstår visserligen som falskeligen anklagade för just branden men framställs ändå själva som medlemmar av en ond och skändlig rörelse, full av fördärvlig vidskeplighet (exitiabilis superstitio) och brottslighet, som tagit sig till Rom av det enda skälet att det var dit alla skurkar drogs. Moralisten skiner igenom denna skildring. Den lärde


 Tacituskommentatorn Ronald Syme (Tacitus, Oxford 1958, II:468-469) har inte så mycket att säga om detta ställe i Annales, utöver att Tacitus antecknar ursprunget till beteckningen Christiani med urkundsmässig precision.


Nu följer Plinius brev till kejsar Trajanus, skrivet från provinsen Bithynien, där han blev ståthållare år 109 och där han möjligen avled något år före Trajanus död år 117 (översättningen är fortfarande min egen):


Cognitionibus de Christianis interfui numquam: ideo nescio quid et quatenus aut puniri soleat aut quaeri. Nec mediocriter haesitavi sitne aliquod discrimen aetatum an quamlibet teneri nihil a robustioribus differant; detur paenitentiae venia an ei qui omnino Christianus fuit desisse non prosit; nomen ipsum si flagitiis careat an flagitia cohaerentia nomini puniantur.


Interim in iis, qui ad me tamquam Christiani deferebantur, hunc sum secutus modum. Interrogavi ipsos an essent Christiani. Confitentes iterum ac tertio interrogavi supplicium minatus; perseverantes duci iussi. Neque enim dubitabam, qualecumque esset quod faterentur, pertinaciam certe et inflexibilem obstinationem debere puniri. Fuerunt alii similis amentiae, quos, quia cives Romani erant, annotavi in urbem remittendos. Mox ipso tractatu, ut fieri solet, diffundente se crimine plures species inciderunt. Propositus est libellus sine auctore multorum nomina continens. Qui negabant esse se Christianos aut fuisse, cum praeeunte me deos adpellarent et imagini tuae, quam propter hoc iusseram cum simulacris numinum adferri, ture ac vino supplicarent praeterea maledicerent Christo, quorum nihil cogi posse dicuntur qui sunt revera Christiani, dimittendos putavi. Alii ab indice nominati esse se Christianos dixerunt et mox negaverunt: fuisse quidem sed desisse, quidam ante triennium, quidam ante plures annos, non nemo ante viginti. Hi quoque omnes et imaginem tuam deorumque simulacra venerati sunt et Christo maledixerunt. Adfirmabant autem hanc fuisse summam vel culpae suae vel erroris, quod essent soliti stato die ante lucem convenire carmenque Christo quasi deo dicere secum invicem seque sacramento non in scelus aliquod obstringere sed ne furta ne latrocinia ne adulteria committerent, ne fidem fallerent, ne depositum adpellati abnegarent. Quibus peractis morem sibi discedendi fuisse rursusque coeundi ad capiendum cibum promiscuum tamen et innoxium; quod ipsum facere desisse post edictum meum quo secundum mandata tua hetaerias esse vetueram. Quo magis necessarium credidi ex duabus ancillis, quae ministrae dicebantur, quid esset veri et per tormenta quaerere. Nihil aliud inveni quam superstitionem pravam et immodicam.


Ideo dilata cognitione ad consulendum te decucurri. Visa est enim mihi res digna consultatione maxime propter periclitantium numerum. Multi enim omnis aetatis, omnis ordinis utriusque sexus etiam vocantur in periculum et vocabuntur. Neque civitates tantum sed vicos etiam atque agros superstitionis istius contagio pervagata est; quae videtur sisti et corrigi posse. Certe satis constat prope iam desolata templa coepisse celebrari et sacra sollemnia diu intermissa repeti passimque venire carnem victimarum, cuius adhuc rarissimus emptor inveniebatur. Ex quo facile est opinari quae turba hominum emendari possit si sit paenitentiae locus.

”Jag har aldrig deltagit i rannsakningar av kristna och därför vet jag inte vad det är man brukar bestraffa eller rannsaka och inte heller till vilken gräns man brukar göra det. Jag har tvekat mer än måttligt över om det bör finnas någon åtskillnad beträffande ålder eller om hur unga som helst inte skiljer sig från de mer vuxna, om nåd bör beviljas åt ångern eller om den som överhuvudtaget varit kristen inte gagnas av att ha avstått; huruvida själva ordet ”kristen” bör bestraffas, även skuld saknas, eller om det är de brott som hör ihop med ordet som bör bestraffas.


Under tiden har jag följt följande procedur i fråga om dem som angivits inför mig såsom kristna. Jag har ställt frågan till dem själva om de är kristna. Dem som erkänt har jag frågat en gång till och en tredje gång under hot om dödsstraff. Dem som framhärdat har jag låtit avrätta. Jag tvivlar nämligen inte på att – oavsett vad det som de erkänner egentligen innebär – så bör åtminstone envetenheten och den oböjliga tjurskalligheten bestraffas. Det har funnits andra lika vansinniga men eftersom de var romerska medborgare har jag antecknat att deras fall bör hänskjutas till Rom. Inom kort har till följd av själva uppmärksamheten, som det brukar ske, anklagelsen spridits och fler typer av den har uppträtt. En liten skrift utan författare har framlagts och i den finns namn på många personer.


 Beträffande dem som förnekar att de är kristna eller att de någonsin varit det, under det att de på mitt förestavande med rökelse och vin åkallat gudarna och din avbild, som jag för detta ändamål låtit ställa fram tillsammans med gudabilderna, och därtill smädat Kristus – ingenting av detta sägs det att de som verkligen är kristna kan tvingas till – anser jag att de kan skickas hem. Andra som namngivits av angivaren har sagt att de var kristna men förnekade det strax. De sade att de visserligen hade varit det men hade upphört – en del för tre år sedan, andra för ännu fler år sedan, rätt många för hela tjugo år sedan. Även alla dessa har tillbett din avbild och gudarnas bildstoder och smädat Kristus. De försäkrade emellertid att följande varit summan av deras skuld eller felsteg, nämligen att de haft för sed att före gryningen en bestämd dag komma samman och sjunga växelvis med varandra en sång till Kristus liksom till en gud och att binda sig med en ed – inte till något brott utan till att inte begå stöld, rövartåg eller äktenskapsbrott, att inte svika sitt givna ord och inte vägra återlämna anförtrott gods på begäran. Efter det att de gjort detta brukade de (sade de) skiljas åt för att åter komma samman för att inta föda, dock en alldaglig och oskadlig sådan. Just detta hade de, sade de, upphört att göra efter mitt edikt, i vilket jag i kraft av ditt påbud förbjudit politiska klubbar att finnas till. Desto mera nödvändigt har jag ansett det vara att till och med genom tortyr söka utröna sanningen ur två slavinnor som kallades ”tjänarinnor”. Det enda jag kunnat finna är en usel och omåttlig vidskepelse.


Därför har jag uppskjutit rannsakningen och skyndar mig att rådfråga dig. Saken tycks mig nämligen värd en konsultation, allra mest på grund av antalet människor som blivit anklagade. Det är nämligen många av alla åldrar, alla samhällsklasser och båda könen som antingen utsatts för anklagelse eller kommer att göra det. Det är inte bara städer utan även byar och rena landsbygden som denna vidskepelses smitta har spritt sig över, men den förefaller kunna hejdas och rättas till. Åtminstone står det helt klart att praktiskt taget övergivna tempel nu börjat besökas, att heliga fester som länge lämnats obeaktade nu uppförs och att kött från offerdjur säljs vitt och brett, fastän det hittills bara funnit sällsynta köpare. Härav är det lätt att föreställa sig vilken stor skara människor som kan rättas till om det bara gives plats åt ångern.”


 Plinius framstår här som en hederlig och samvetsgrann högre romersk ämbetsman, som upptäckt att hans provins var lokal för en rörelse han inte förstår sig på. Därför ställer han sig en massa frågor om vad som är den korrekta proceduren och vilka som egentligen bör rannsakas och bestraffas. Han frågar sig om det finns något brottsligt i själva namnet ”kristen” eller om de som kallar sig så gör det utifrån en brottslig ambition. Eftersom han inte vet vad det rör sig om måste han utreda saken enligt vedertagen romersk metod, vilket dels innebar att han hänskjuter de romerska medborgarna till rannsakning på högre ort, eftersom deras fall låg utanför hans jurisdiktion, dels att han korsförhör övriga anklagade med utgångspunkt från vad man vet om denna sekt (slavarna torterades enligt regeln, eftersom de inte ansågs i stånd att tala sanning av egen kraft): de misstänkta som erkände att de var kristna och vägrade sluta med det trots tre varningar blev avrättade – inte för sin brottslighet utan för sin tjurskalliga envishet. De som vek sig och utförde de nödvändiga ritualerna (i form av offer till de olympiska gudarna och kejsarens gudomliga gestalt samt förnekande av Kristus) blev omgående släppta. Romarna hade normalt inga problem med de främmande religioner de råkade på i sina erövringar: de allra flesta folk dyrkade precis som romarna en skara gudar som representerade naturfenomen eller mänskliga lidelser (åskan, havet, erotiken); så gjorde till exempel germanerna, och romarna kände utan svårighet igen sina egna gudar under andra namn. Judarna dyrkade en enda gud, som de vägrade avbilda eller ens nämna vid namn, men judarna var ett folk med ett eget hemland (åtminstone fram till Jerusalems förstöring). De kristna var likna envetet monoteistiska som judarna och utgjorde till råga på allt inget bestämt folk, utan drog till sig proselyter från alla nationer inklusive den romerska. Plinius väljer därför att betrakta dem som en hetaeria, d v s ett religiöst brödraskap eller politisk klubb som möjligen hade politisk revolt på sin agenda. Sådana klubbar gillade kejsarmakten inte alls utan Trajanus hade givit instruktioner om att utfärda förbud mot dem, vilket Plinius hänvisar till.


De kristnas språkbruk, som medvetet satsade på att vara folkligt och utan bildnings- eller bördshögfärd, var fullkomligt främmande för den högt bildade Plinius. Församlingsdiakonissorna råkade därför ut för ett smärtsamt missförstånd. ”Diakonissa” är grekiska och betyder ”tjänarinna”, ”slavinna”. Plinius översätter ordet med ministra (en som är till hands, ”tjänarinna”) och uppfattar att de är slavinnor. De kristna hade  vid denna tid namn om sig att ha hemliga riter, där de till och med åt spädbarn – därför trycker de anklagade på att nattvardens – kärleksmåltidens – ingredienser var bröd och vin: enkla och vardagliga saker.


Både Tacitus och Plinius vill förklara det för romarna märkliga sektnamnet Christiani eller Chrestiani och härleder det från sektens upphovsman, vars namn de uppfattade som Christus eller Chrestus. De hade självfallet ingen anledning att hålla reda på vad han egentligen hette, vem som var hans far eller vad hans mission var; däremot ansåg Tacitus det viktigt att nämna att Pontius Pilatus hade låtit avrätta honom i Judeen på Tiberius tid – och att sekten därmed var en ny företeelse under Neros regeringstid. För Plinius var de kristna och Kristus ett mer bekant begrepp.


Tacitus text visar att romarna hade svårt att stava till namnet, vilket inte är så egendomligt. Det namn som ännu idag uttalas Christós på nygrekiska kan nämligen stavas på två olika sätt och betyda två helt olika saker. Detta beror på att grekiskan redan under antiken genomgick en ljudförändring som kallas itacism. Det långa e-ljudet (stavat med bokstaven eta, η) började uttalas på samma sätt som i-ljudet (stavat med bokstaven jota, ι); Christos = Χριστός betyder ”Den smorde”, vilket är en översättning av Messias; Chrestos = Χρηστός betyder ”Den gode”. Hur skulle en hederlig romare förstå sig på dessa finesser? Eller, för den delen, bry sig om dem?


Berlioz’ försök att utplåna Kristus genom att hävda att textpartiet hos Tacitus är en förfalskning är alltså ett slag i luften. Det finns fler pålitliga källor, och Plinius brev är bara en av dem.