Lögner

 

 

Tobias Hübinette och sanningen

 

Författade 18 augusti 2016, redigerad 22 januari 2019

 

Tobias Hübinette, filosofie doktor i koreanologi vid Stockholms universitet och ”docent i internationell pedagogik” vid Södertörns högskola (en titel och affiliering han själv uppger, men jag aldrig lyckats belägga formellt), numera lektor vid Karlstads universitet, är en mycket flyhänt skribent, opinionsbildare av rang men med ett mycket kreativt förhållande till sanningen.

 

Jag stiftade hans bekantskap under åren 2003 t o m 2007, då jag var prefekt för Institutionen för orientaliska språk vid Stockholms universitet och ådrog mig hans aktiva fiendskap, inte minst därför att jag förklarade för honom livets villkor för en nybliven fil doktor: man övergår från att vara ämnets och institutionens gunstling till att bli en hotande ekonomisk belastning. De nydisputerade humanister som vandrat den tunga vägen från doktorandanställning till arbetslöshet äro legio. TH fick stanna kvar ett år som post-doc, något han aldrig visat någon uppskattning för. Tvärtom: jag blev ett av hans mer uttalade hatobjekt.

 

På hans hemsida dyker jag upp då och då, vanligen i förtäckta ordalag, som ”dåvarande prefekten”. I DN var Oivvio Polite, en av hans kompisar och beundrare, mer kraftfull: ”gubbslemmet vid Stockholms universitet”. Dessvärre lät denne skriftställare mig dela detta epitet med två kvinnliga chefer vid universitetet, något som inte tyder på någon högre grad av faktakontroll.

 

Den 4 december 2014 lade TH ut en artikel på sin hemsida: https://tobiashubinette.wordpress.com/category/konfuciusinstitutet/

 

Jag läser inte själv TH:s hemsida, så det tog mig mer än ett och ett halvt år för mig att få kännedom om denna artikel, som kräver en kraftfull dementi från min sida. Artikeln ligger kvar på hemsidan ännu idag, den 22 januari 2019, vilket är skälet till att även min egen dementi får stå kvar under egen rubrik på min hemsida.

 

I sin artikel gläder sig TH åt att Konfuciusinstitutet äntligen flyttat ut ur Stockholms universitets organisation. Det är (eller var) ett kulturinstitut finansierat av Folkrepubliken Kina och skapades organisatoriskt under min prefekttid. TH:s kommentar: ”Äntligen vågar någon kritisera min gamla institution” tyder på en pinsam okunnighet, för kritiken var redan från allra första början massiv och högljudd. Finansieringen kom nämligen till stor del från Folkrepubliken Kina. Alla andra nationella kulturinstitut i Stockholm (t ex Goetheinstitutet) är fristående enheter men Konfuciusinstitutet skulle av någon anledning (efter beslut på högsta nivå) höra hemma inom universitetets organisation och placerades därför i enlighet med universitetets policy för institut som en enhet under avdelningen för kinesiska vid min institution. Jag verkställde onekligen bildandet av denna organisation med min namnunderskrift: min uppgift som extern prefekt var att skapa god arbetsmiljö, hållbar ekonomi och gott samarbete, inte att gå i konflikt med en av världens stormakter.  Men de problem och konflikter som uppstod och levde kvar fick jag behålla som belöning.

 

I TH:s historieskrivning framstår jag som en tung beslutsfattare, vilket naturligtvis är smickrande:

 

Idag skriver journalisten Ingvar Oja om den kinesiska statens Konfuciusinstitut som fått husera på institutionen sedan 2005 tack vare dåvarande prefekten professor Hans Aili (som var maoist under studentåren) och professor Torbjörn Lodén (som var demokratiförespråkare i samband med massakern på Himmelska fridens torg 1989 men idag uppenbarligen återigen stödjer regimen).

 

I denna ansvarsförklaring framställer Hübinette en ogenerad och insinuant lögn: han påstår att jag var maoist under studentåren (och därmed, får man anta, fortfarande uttalat kinavänlig).

 

Under mina år vid Lunds universitet (januari 1967 till juni 1971), avslutade med en fil mag- och ämbetsexamen i latin, grekiska och engelska, var jag aldrig i närheten av maoismen eller stalinismen (en i mina ögon odelbar kombination). Jag tillhörde nämligen Bolsjevikgruppen, en kortlivad gruppering inom Fjärde internationalen, och var därmed att betrakta som aktivt utövande trotskist. Bevis? År 1970 utkom på Bo Cavefors Bokförlag Lenins kamp mot ”ekonomisterna”, översättning och redigering: Hans Aili, Olle Carlsson, Tom Gustafsson, Ann- Charlotte Linde, Lennart Schön, Nisse Sjödén, Stefan Torneld. Tryckt, av alla ställen, i Köthen DDR. Utgiven i Bolsjevikgruppens namn.

 

Slutet på 1960-talet var i Lund en tid då de studenter som kände att de ville betyda något i världen, träffa andra med samma ambition och tillbringa nätterna under hetsiga diskussioner kryddade med cigaretter och billigt rödvin (och, för grabbarnas del, träffa intressanta flickor), tillhörde vänstern. Det fanns många riktningar, men för min del var trotskisterna mest lockande, framför allt därför att de jag där umgicks med hade en god portion humor och fantasi. Härvidlag skiljde de sig markant från stalinisterna och maoisterna, som i mina ögon saknade både fantasi och humor men inte fanatism och stelbenta tankegångar.

 

En oförutsedd följd av arbetet med att översätta ett par artiklar av Lenin blev att jag lärde känna hans oförsonliga blodtörst – västerländskt utbildade intellektuella kan bloda ner sina händer grundligt i kraft av sina teorier. Lenin är ett exempel, Mao Tse-Tung ett annat. Pol Pot ett tredje. Det blev början till en allt mer tilltagande insikt om att kommunismen, som lockat så många idealistiskt sinnade unga och gamla, faktiskt inte handlar om att skapa ett bättre liv för mänskligheten utan bara om att erövra politisk och militär makt till varje pris. Med den insikten nådde mitt engagemang inom vänstern vägs ände. Händelserna i Vietnam och Kambodja de första fem åren av 1970-talet krossade slutligen många illusioner, och jag hittade andra och roligare vägar att gå.

 

Jag ber inte om ursäkt för den tiden: vi hade kul och trodde vi kunde förändra världen till det bättre. Framför allt hade vi kul. Politiken och makten kom i andra hand.

 

Summa summarum: jag har aldrig varit maoist, inte ens en uttalad Kinavän.