Sir Edward Spears

Den brittiske officeren generalmajor Sir Edward Spears (1886-1974) är nog en av de märkligaste och litterärt mest njutbara aktörerna i den moderna krigshistorien. Han tycks ha varit ögonvittne till otaliga krigshändelser från första världskrigets utbrott till andra världskrigets slut. Han har en mycket stor biografisk artikel i engelska Wikipedia och citeras flitigt av krigshistoriker. Till råga på allt är han en underhållande författare och lysande stilist. Det känns märkligt att Peter Englund inte nämner honom alls vare sig i texten eller bibliografin till Stridens skönhet och sorg (2008). Knut Ståhlberg citerar honom desto flitigare i sina två böcker om Frankrikes fall: De Gaulle. Generalen som var Frankrike, 2004) och Två kära ovänner. Churchill och De Gaulle (2011) - men då handlar det mest om Spears närvaro sommaren 1940. Han var där då med.

När det stora kriget bröt ut i augusti 1914 var Spears en ung kavallerilöjtnant, kommenderad till Paris för att sitta som sambandsofficer i ett dammigt och lortigt rum i La Ministère de la Guerre tillsammans med två franska generalstabsofficerare. Han var inte där på grund av det hotande kriget utan därför att brittiska generalstaben ansett det potentiellt nyttigt att ha en engelsk officer i Paris. Kriget kom mer som en händelse. Samarbetet mellan de tre officerarna fungerade utmärkt tills Frankrike mobiliserade den 2 augusti och Storbritannien hängde på låset ett par dagar till innan man ställde ultimatum till tyskarna och därefter förklarade krig. De två eller tre dygnen var Spears närmast misstänkt som spion.

Hans uppgift efter krigsutbrottet blev att vara brittisk sambandsofficer vid den franska 5 armén, som mobiliserade längs med den västligaste stäckningen av den fransk-tyska gränsen. Väster om 5 armén skulle britternas expeditionsstyrka (BEF) marschera upp. Belgarna förväntades hålla sitt eget territorium.

Om det stora krigets första dagar, från det misslyckade utvecklandet av Frankrikes strategiska plan nr XVII till den tyska reträtten från Marne, handlar Spears första storverk: Liaison 1914 (1st ed. 1930, 2nd ed. 1968). Även om boken är publicerad ett dussintal år efter krigsslutet bygger den på författarens dagboksanteckningar som i sin tur bygger på vad han sett och hört. Den är i mycket hög grad att betrakta som en källskrift till historien, inte minst med tanke på hur fransmän och britter ömsesidigt förklarat varandras armébefälhavare ansvariga för den stora reträtten: general Lanrezac, chef för 5 armén, och fältmarskalk French, chef för BEF, är de som förklarats inkompetenta - general Lanrezac har inte funnit nåd i sina landsmäns ögon och French inte i sina landsmäns; samtidigt anklagade de varandra. John Moisier, amerikansk krigshistoriker (egentligen professor i engelsk litteratur och lika mycket amatör som jag), citerar Spears när det passar honom och undviker sorgfälligt allt som talar emot hans egen tes. Spears verklighet såg lite annorlunda ut och han framstår faktiskt som väldigt opartisk och rättvis. 

Gamla militärer är mycket förtjusta i personporträtt, helst av överordnade, och Spears är inget undantag. Han träffade alla som betydde något och han beskriver dem ingående, oftast vänligt och med kritiken väl inlindad.

Samarbetet mellan britter och fransmän var inte lätt: till att börja med åt de inte alls samma saker. Vid ett tillfälle, som Spears bevittnade, då slaget vid Verdun rasade som värst och franska 10 armén måste lösgöras för att skickas dit och britterna fick rycka in längs dess frontavsnitt, fick den franska trängen leverera förnödenheter till britterna och vice versa. Alla blev rasande och klagade i det oändliga: britterna hatade det franska brödet, det franska kaffet, grönsakerna som de skulle göra soppa av; fransmännen protesterade mot de jättelika biffarna och krävde sin vanliga mat. Och te i stället för vin - vidrigt. Endast vinet passade båda sidor. Spears fortsätter:

It was reported that the civilians, unlike the poilus, knew how to accommodate themselves to our rations. In some localities at least, a private wishing to enjoy the favours of a young lady, would hold up a tin of jam, and the formula, 'Mademoiselle, confiture?' became well established. This is the only instance I have to record in which the difference in language, far from proving to be an impediment, tended, on the contrary, to closer, more rapid, and generally more satisfactory relations, in fact to better liaison, between French and English. (Spears 1968 sid. 70-71) - Den engelske soldaten ställde alltså frågan "Marmelad, fröken?" med tillfredsställande resultat och förträffligt samband mellan nationerna.

26 maj 2013, fortsättning följer