Krigsmakternas vapengrenar, enheter och befäl
1. Inledning
De som skriver om krigsmakter och krigföring pratar gärna väldigt familjärt om enheter och befälsgrader utan att bry sig om att läsaren kanske inte alls förstår vad det handlar om. Hur stor är en division? Ett kompani? Vad kallades befälhavarna? Det är ju inte så många som gör lumpen nuförtiden och i vilket fall som helst är svenska krigsmaktens organisation en sak som ändras hela tiden. Det som gällde 1966, när jag låg inne, gäller inte idag. I en artikel i en (här icke nämnd) dagstidning såg jag för inte så länge en korpral omnämnas som ”officer” – en fadäs som vittnar om hur lite som är bekant. Därför är det lämpligt att lägga ett verktyg i lådan och förklara vad jag pratar om.
Under kriget 1914 -1918 var många nationella krigsmakter representerade vid fronten i Frankrike: på ena sidan tyska armén, som tillhörde fyra nationella armeer med värnpliktiga soldater utskrivna i Preussen, Württemberg, Sachsen och Bayern; dessa hade sin Kaiser Wilhelm II som sin högste krigsherre. På andra sidan fanns främst franska armén med värnpliktiga soldater utskrivna i Frankrike och de franska kolonierna runt om i världen (man får inte glömma de afrikanska soldaternas insatser, som var betydande), den belgiska armén (också en värnpliktsarmé), den italienska armén och den portugisiska armén – det är ju ett världskrig vi talar om. Från Storbritannien och dess Dominions och kolonier kom soldater av väldigt skilda slag: att redogöra för British Army kräver en egen artikel, så här räcker det att säga att jag samlar dem under förkortningen BA, fastän den rymde soldater från England, Skottland, Irland (fortfarande under brittiska kronan), Wales, Australien, Indien, Kanada, Newfoundland (som inte var en del av Kanada utan förblev en brittisk kronkoloni ända till 1949), Nya Zeeland, Sydafrika, de olika afrikanska och västindiska kolonierna och några ställen till.
Våren 1917 kom slutligen US Army in med sina frivilliga som innan vapenstilleståndet kom hann bli nära två miljoner man.
Alla militära enheter har befäl, det gäller nu och det gällde 1914-1918. Befälens titlar varierar från armé till armé, och enheterna utgjorde en hierarki av enheter vars namn också varierar. Ändå är grunddragen ungefär desamma.
Det är för det första en väldig skillnad mellan en krigsmakts organisation i fred och i krig. I fredstid gör befälen karriär steg för steg, beroende på ålder och utbildning (det finns massor med skolor och kurser att gå). I krig befordras befälen i första hand när det blir luckor ovanför dem: om en kompanichef stupar måste en av plutoncheferna befordras till kompanichef (eller också hämtas en ny chef utifrån): skall då fänriken eller löjtnanten också bli kapten / major?
När det gäller befälens namn och funktioner finns en viktig skillnad mellan Tyskland (och fransmännen, tror jag) på ena sidan och BA på den andra. Tyskarna skilde på grad och tjänsteställning: graden beskrev i första hand hur långt en yrkesofficer hade hunnit klättra uppför karriärstegen i fredstid, medan tjänsteställningen talade om vilken typ av förband han för tillfället förde befäl över (både i fredstid som i krig). Det var inte ovanligt att en officer fick befäl över ett mycket större förband än hans rang egentligen tillät och en duglig yngling kunde leda häpnadsväckande stora enheter, om förlusterna bland det högre befälet varit omfattande. Den tyska officerskåren var en särskild kast i samhället och eftersom de "godkända" familjerna var ganska få, kunde officerskåren inte expandera hur mycket som helst i krig. Detta begränsade i själva verket den tyska krigsmaktens storlek, och det finns historiker som hävdar att denna begränsning var skälet till att Schlieffenplanen var dömd att misslyckas. Eftersom de officerare som fanns måste skyddas för de värsta riskerna i fält kom underofficerarna att få befäl för plutoner - en oerhört viktig faktor när plutonen omsider blev den viktigaste taktiska enheten. Dugliga underofficerare kunde inte befordras till officerare; istället hittade man på befälsgrader som Feldwebelleutnant ("Sergeantlöjtnant", d v s löjtnant i sergeantgraden) och Officierstellvertreter (Officersställföreträdare): dessa kunde få befäl över hela kompanier.
Britterna lät i stället den militära rangen definieras av funktionen och talade om ”Substantial Rank” (den grad man nått i karriären) och ”Temporary Rank” (den grad man fått för att kunna föra befäl över en bestämd enhet). En subaltern som blivit tillfällig bataljonschef kunde med andra ord vara substantiell löjtnant men tillfällig major och utan ceremonier reduceras till sin substantiella rang och bli plutonchef, om situationen eller högre ort så krävde. Det finns exempel på att meniga soldater på detta vis befordrades upp till generalsgrad. Det var kungen som ytterst befordrade en officer (som därför höll en King's Commission) och alla befordringar, permanenta som temporära, annonserades i pressen. När freden kom backade de fast anställda officerarna tillbaka till en grad som motsvarade deras civila karriär, medan den som enrollerats för kriget fick behålla sin grad som hederstitel (dock bara om han varit major eller högre: den engelska gradbeteckningen Captain är kapten i armén men kommendörkapten av första graden (d v s överstelöjtnant) i flottan, vilket ju är ganska förvirrande för oss civilister.
I det följande nöjer jag mig med de tre största deltagarna på västfronten från 1914: Frankrike, Tyskland och Storbritannien.
1. Vapengrenarna
År 1914 fanns egentligen bara två vapengrenar i ländernas arsenal: flottan (som britterna kallade ”The Senior Service”) och armén. Flottans manskap och befäl var av tre olika slag: sjömän, maskinpersonal och marinsoldater, de senare ett slags infanterister som var förlagda på större krigsfartyg men sattes iland för att slåss - marinsoldaterna tillhörde bataljoner inom The Naval Division, och man kan hitta matrosgravar överallt längs de brittiska frontavsnitten. Skillnaden mellan sjömän och maskinister speglar det faktum att segelfartygen funnits i hundratals år innan ångmaskinerna kom. Sjömännen och maskinisterna hade olika mässar (där de sov och åt) - att tvinga dem att dela mäss ansågs horribelt och kunde bara förekomma på mycket små fartyg. Befälens hytter låg, liksom på segelfartygens tid, långt akterut, och på små skepp kunde promenaden från hytten till tjänstestället på bryggan eller backen bli ett vådligt äventyr vid svår sjögång. Det var först under andra världskriget man började förlägga befäl och manskap i mässar nära tjänsteställena.
Armén hade soldater inom flera truppslag: kavalleriet, infanteriet, artilleriet, ingenjörstrupperna och sjukvårdsförband (en ”Ambulance” var från början en enhet av kompanistorlek, inte en lastbil eller buss). Av tradition var kavalleriet det äldsta och förnämsta truppslaget med en prestige som vida översteg de andras. När flygplanets möjligheter började exploateras för spaning, bombning och jakt på andra flygplan och spaningsballonger, ansågs det vara ett vapenslag inom flottan eller ett truppslag inom armén. Krigsflyget blev en självständig vapengren allra först i Storbritannien, där man skapade Royal Air Force genom att förena flottans och arméns flygkårer (Royal Naval Air Service och Royal Flying Corps) redan våren 1918. Tyskarna tvingades avveckla sitt krigsflyg helt och hållet efter kriget. Andra världskrigets Luftwaffe var därför nazisternas skapelse. I USA behöll flottan och armén kontrollen över flygstyrkorna långt in i andra världskriget under namnen: arméns flygvapen som så småningom kom att heta US Air Force hette ännu på fyrtiotalet US Army Air Force. Beträffande Frankrike är mina kunskaper ännu så länge osäkra.
2. Infanteriet och dess enheter och befäl
Jag ger de engelska (i kursiv) och tyska (rak stil) beteckningarna när jag känner till hur de var 1914-1918: de franska får vänta ett tag.
Den allra minsta infanterienheten kallas ”grupp” (Section, Korporalschaft) och består av ett tiotal meniga soldater (Private, Gemeine) som lyder under en korpral (Corporal, Gefreiter / Obergefreiter). Om grupperna organiseras två och två i det som på svenska kallas ”troppar”, alltså omkring tjugo man, lyder de under en furir (Serjeant, Unteroffizier), men under krigets sista år var de fyra grupperna oftast organiserade så, att var och en av dem hade sin speciella uppgift (gevärsskyttegruppen, handgranatsgruppen, lätta kulsprutegruppen och gevärsgranatgruppen). Plutonerna bestod alltså i bästa fall av strax under femtio meniga, korpraler och furirer. Den minsta numerären för en fungerande pluton var i BA 28 man (med sju man i varje grupp). En pluton leds av en officer av lägsta rang, benämnd fänrik, eller en officer på nästa karriärsteg, nämligen en löjtnant: i BA kallas de Second Lieutenant och Lieutenant, i Tyskland Leutnant och Oberleutnant. Fyra plutoner skapar ett kompani, normalt under ledning av en kapten (Hauptmann) eller major (Major) i BA. Det står inte klart för mig vilken roll en kapten hade i BA, men troligen var han kompanichefens ställföreträdare. Kompaniets numerär var nästan precis 200 man eftersom det utöver själva de stridande plutonerna har en kompanistab och lite annat löst folk.
Förhållandet mellan antalet faktiskt stridande soldater och underhållstrupperna, som på något sätt biträder de stridande, blir allt ojämnare: idag är nog förhållandet så, att en enda man av tio verkligen är en stridande soldat. För hundra år sedan var förhållandet närmast tvärtom, men det är svårt att räkna på detta. Den stigande tekniska nivån och de enskilda soldaternas tilltagande eldkraft gör att behovet av tekniker och logistikpersonal tilltar.
På nivåerna ovanför kompaniet blir allt mer komplicerat. I BA skapade fyra kompanier en bataljon (Battalion) om ungefär tusen man (inklusive en ganska stor bataljonsstab med mera) ledda av en överstelöjtnant (Lieutnant-Colonel). Bataljonen var ett förband vars personal utbildats samtidigt och utgjorde den största numerär varje reguljärt regemente kunde utbilda vid sitt kasernområde (Depôt). Brittiska infanteriregementen var organisationer med ständigt skiftande numerär och fungerade främst som utbildningsanstalter med eget kasernområde, svartsjukt bevakade traditioner och eget kragmärke på uniformskragen och mössan, men de var inte stridande enheter. Det var däremot kavalleriregementena, som var mindre till numerären än infanteribataljonerna.
Grundutbildningen tog ett par månader, sedan fortsatte bataljonen sin utbildning vid olika camps där man lärde sig samverka med andra enheter, och en ny bataljon inledde sin grundutbildning vid regementet. Ett brittiskt regemente kunde efterhand sätta upp en hel mängd bataljoner. Två gardesregementen i infanteriet – Grenadier Guards och Coldstream Guards – hade en prestige jämbördig med de förnämsta kavalleriregementena och utbildade inte rader av bataljoner som de andra. Bataljonerna hade ordningsnummer inom regementet, till exempel 11/RS (som utläses: elfte bataljonen av Royal Scots), och spreds ofta ut över hela armén, något som förklarar att ett brittiskt regemente kunde vara representerat på flera krigsskådeplatser samtidigt och tillhöra dels den reguljära armén (alltså första och andra bataljonen), The Militia (med anor från napoleonkrigen), Lord Haldanes Territorial Army, Lord Kitcheners Kitchener Mob eller den värnpliktsarmén som skapades mitt under kriget; å andra sidan fanns exempel på brigader som byggts upp av flera bataljoner från samma regemente. Alla de som utbildats vid ett regemente bar dess insignier på kragspegeln och skärmmössan, och dess officerare behöll dem, även om de senare fick befäl i främmande bataljoner eller truppslag (en infanteriofficer som till exempel överflyttades till RFC tillhörde alltså fortfarande sitt ursprungliga regemente).
Före första världskrigets utbrott hade de ungefär 100 brittiska regementena två bataljoner vardera, numrerade 1 och 2. Den ena låg förlagd någonstans i kolonierna, medan den andra hade hemmatjänst. Efter sexton år byttes man om. Det säger sig självt att de två bataljonerna kunde utveckla helt olika sedvanor och att en officer från första bataljonen kunde känna sig väldigt främmande om han kommenderades till andra bataljonen. De yngre bataljonerna i sin tur fick också egna traditioner.
Bataljonerna grupperades i krigstid fyra och fyra i brigader (Brigade) om cirka fyratusen man ledda av en brigadgeneral (Brigadier General) med stab. Brigaderna samlades, återigen fyra och fyra, i divisioner (Division) under en generalmajor (Major General). Numerären blev omkring 20.000 man, eftersom divisionen hade eget kavalleri, ingenjörer, träng och sjukvårdsförband knutna till sig. Divisionerna var fasta i sin struktur och behöll för det mesta samma bataljoner hela tiden - när en division blev sliten gick ofta hela enheten i vila.
Tre eller fyra divisioner bildade en armékår (Army Corps) som kunde ha uppemot 100.000 man under en generallöjtnant (Lieutenant General) – även här fanns eget artilleri och en hel kavalleridivision (som var mindre än infanteriets divisioner) med mera. Armékårernas divisioner kom och gick beroende på deras tillstånd, varför armékåren inte hade den inre identitet som divisionen åtnjöt. Kårerna grupperades tre och tre i arméer (Army) under en general (General). Ordet ”armé” är med andra ord ingen allmän beteckning på en lantmilitär krigsmakt utan definierar en militär enhet om trehundratusen man eller mer. Allt eftersom kriget gick växte behovet av att definiera ännu större enheter än armén, varför man skapade begreppet armégrupp (Army Group) – tre, fyra eller fem arméer under en fältmarskalk (Field Marshal). När brittiska armén var som störst och mest ändamålsenligt organiserad hösten 1918 bestod den av fem arméer. Ingen av dessa hade väl någonsin sin fulla styrka enligt handböckernas definitioner, men BA som helhet hade ändå en numerär av bra mycket mer än en miljon infanterister.
Tyska armén är också komplicerad och det är enklast att börja med divisionen (Division), som leddes av en generalmajor (Generalmajor). År 1918 bestod den i idealfallet av 11.643 man. Underavdelningarna var: en infanteribrigad med 6.984 man fördelade på tre regementen (i sin tur uppdelade i tre bataljoner), därtill nio kulsprutekompanier om totalt 1.233 man, ett regemente fältartilleri om 1.363 man, ingenjörer (838 man), en kavalleriskvadron (170 man), övriga vapenslag (757 man) och högkvarter (298 man utspridda på bataljon, brigad och division) - det är skönt att kunna vara så här exakt. Denna blygsamma numerär (knappt hälften av den brittiska divisionen) var resultatet av en systematisk omorganisation, som dels kanske berodde på en viss brist på manskap men allra mest på insikten att infanteriets eldkraft ökat så mycket att divisionernas gamla kostym blivit alldeles för stor och klumpig. Det som framför allt hänt var att antalet infanteribrigader skurits ned i varje division - från två till en enda.
Om britterna hade fem stridande infanteriförband med en officer som chef, nämligen pluton, kompani, bataljon, brigad och division, hade tyskarna också det: pluton, kompani, bataljon, regemente och division.
Chefen för en bataljon (Bataillon) var normalt major (Major) och tre bataljoner utgjorde ett regemente (Infanterie-Regiment) lett av en överste (Oberst) med en överstelöjtnant (Oberstleutnant) som ställföreträdare.
Franska arméns organisation har jag ännu ingen bra källa till, så den informationen får vänta. När US Army gick med i kriget valde dess överbefäl att göra divisionerna extremt stora: numerären var över 28.000 man. Om man läser att två amerikanska divisioner sattes in mot fyra tyska får man med andra ord inte tro att de amerikanska divisionerna var i numerärt underläge. Snarare tvärtom. Däremot var de tyska divisionerna mycket mer ändamålsenligt beväpnade och hade mycket större eldkraft.
Alltså: varför var inte en korpral officer? För militärer var det en himmelsvid skillnad (kanske är det så än idag). En brittisk officer (Second Lieutenant och uppåt) var innehavare av The King's Commission, vilket innebar en officersfullmakt undertecknad av monarken själv. Varje steg i karriären (vare sig det var substantiellt eller temporärt) annonserades i pressen. Non-commissioned officers kallas hos oss underofficerare eller underbefäl, de hade inte fullmakt från monarken utan utnämndes av krigsdepartementet eller det egna regementet. Deras karriärer sträckte sig från Lance-Corporal (vicekorpral) upp till Serjeant-Major (dessa kom i olika steg och motsvarar närmast de tre underofficersgrader som fanns när jag gjorde lumpen: sergeant, fanjunkare och förvaltare). Att ta klivet över till officerarnas karriärstege var något närmast oerhört i fredstid, men befordran på slagfältet är en normal företeelse i krigförande arméer - det är inte alltid som fredstidsbefälen duger i strid. Om denna brist upptäcks under ett fältslag, eller chefen rätt och slätt blir sårad eller dödad, kan det hända att ett lägre befäl eller rent av en menig stiger fram och tar över ledarskapet: "But in combat, when the leaders are disabled, a soldier, more brave than his comrades, must spring from the ranks - not necessarily the senior. - He leads on the others : he is the chief." Anonym 1918 s. 16.
Hos tyskarna var inträdet i officerskasten ännu striktare reglerat, för en aspirant måste för det första tillhöra en lämplig familj ur officerskasten, därefter genomgå kadettskola (kejsardömet hade elva sådana) och examination som Fähnrich: de som fått högst betyg förbandsplacerades med fänriks grad (motsvarar inte svensk fänrik utan snarare sergeant med kadettsvinklar på ärmen). De som fått lägre betyg fick gå en längre väg, men de dugligaste fick efter några månaders tjänstgöring ett lämplighetsintyg av sitt eget förbands officerskår, varefter han blev förordnad (patentiert) av sin kung (kejsardömet bestod ju av en rad mindre kungadömen och Kaiser Wilhelm II var också kung av Preussen). Detta kastväsende hade både för- och nackdelar: Jolo diskuterar dess konsekvenser på ett givande sätt i "Den okände soldaten". Min egen reflexion är att de tyska och österrikiska arméerna på en punkt var friare och mer konstruktivt demokratiska än British Army. I och med att alla tysk-österrikiska officerare från Leutnant och uppåt tillhörde samma slutna samhällsklass, var officersmässen (som på tyska något förvirrande kallas "Das Kasino") en plats där väldigt fria diskussioner kunde äga rum, till och med mellan en befälhavande general och hans yngste officer. Man skilde noga på tjänst och fritid. Läs gärna skildringarna från de österrikiska officerarnas mässliv i Jaroslav Hašeks ”Den tappre soldaten Švejks äventyr” (Hašek såg det livet inifrån som kalfaktor åt överstelöjtnant Katz, inte som officer) och Joseph Roths "Radetzkymarsch". Britterna iakttog för sin del gradskillnaderna mycket noga, även på mässen. Den äldre officeren ansågs automatiskt förstå militära förhållanden bättre än den yngre. Det är tveksamt om detta bidrog till fria diskussioner om taktik. Robert Graves självbiografiska Goodbye to All That (1929) ger en hel del inblickar och ännu mer belysande är C.S. Foresters roman The General (1936) - men den är som sagt en roman. Michael Palin och Terry Jones gjorde 1977-79 en väldigt underhållande serie satirer hos BBC över den engelska pojkromanen i dess olika manifestationer; serien heter Ripping Yarns (skolpojksslang = "Häftiga stories") och avsnittet Roger of the Raj ger en grymt rolig skildring av livet i en brittisk officersmäss i Indien vid början av första världskriget.
Mina källor: allt jag skriver har naturligtvis minst en källa, även om jag inte hänvisar till sidor jag läst. Den aktuella bibliografin finns under en särskild länk på hemsidan. I redovisningen ovan stödjer jag mig när det gäller brittiska förhållanden huvudsakligen på Bull 2008 och och Griffith 1994. För tyskarnas del på Anonym 2008. Beträffande franska armén har jag ännu inte hittat någon behändig sammanställning, även om Anonym 1918 (French Trench Warfare) ger en hel del ledning, så därför har jag ingenting om fransmännens förhållanden ännu; beträffande dem har jag utmärkta handböcker om uniformer och vapen men ingenting om organisationen. Jolos "Den okände soldaten" är alltid en källa till inspiration, även om jag inte hämtar faktauppgifter därifrån. Jolo rör ibland samman platser han sett: i essäsamlingen "Slipsen i Krakow" (1969) skriver han om sitt besök i Verdun: "Han for sedan upp till fortet Döde Mannen och tillbragte eftermiddagen mellan gravarna där" (s. 149). Men Mort-Homme är en ås norr om Verdun, där finns inget fort, inte heller någon stor gravplats. Jag har varit där två gånger (september 2011 och april 2012) utan att se vare sig det ena eller det andra (och ingen karta pekar ut något fort eller någon gravplats där). Forten finns på åsen öster om Verdun och på slättlandet runt staden, men gravarna ligger inte bredvid forten. Det största gravområdet ligger nedanför Ossuariet (Benhuset med skelett efter 150.000 man) uppe på befästningsåsen, och det är väl den platsen Jolo syftar på.