Alternativ historia

Påbörjad 25 augusti 2011

 

Den ständigt lockande och förbjudna frågan för en historiker är: ”Vad hade hänt, om …?”, och därefter följer en utredning eller roman om hur världen sett ut om någon av de händelser som tillhör historien inte inträffat. Den alternativa historien är i stället – trots att den kräver en enorm historisk beläsenhet – en skönlitterär genre, och dess okrönte mästare är utan tvivel Harry Turtledove, en amerikan som skrivit fler romaner inom denna genre än jag orkar nämna. Med startpunkt i det amerikanska inbördeskriget har han skrivit en svit romaner om amerikansk alternativ historia som går nästan ända fram till våra dagar. Och detta är bara en av hans många romansviter. I början blir man överväldigad, efter hand tröttnar man på hans rätt klicheartade språk och man inser att han säkerligen får betalt per ord: romanerna nämligen väldigt tjocka och fulla med ständigt upprepade fraser. Dessutom ligger han nära det historiska skeendet men vänder på det – i sviten om inbördeskrigets följder låter han till exempel USA (i allians med Tyskland) segra i första världskriget genom att inte bara klå Sydstaterna (dittills segerrika) utan även Storbritannien i Kanada och dessutom mormonernas fristat i Utah. Sydstaterna hamnar därefter under en karismatisk diktator, besatt av hat mot afroamerikanerna, som han ger skulden för nederlaget. Hans sydstater får ta över Nazitysklands historiska roll som folkutrotare, men här är det naturligtvis inte judarna som utrotas utan de svarta. Även om man läser för att se hur det ska gå till slut har man hunnit tröttna rejält på författarens stil och rätt träaktiga personskildringar.

Från Storbritannien kommer tre romaner i denna genre, var och en från sitt decennium: Len Deightons SS-GB (1974), Robert Harris Fatherland (1992) och Guy Savilles The Afrika Reich (2011). Alla har som premiss att Storbritannien förlorade andra världskriget: Deighton låter Tyskland invadera brittiska öarna i februari 1941, Harris utgår från tanken på att Tyskland besegrade Sovjetunionen år 1943, varvid britterna blev isolerade genom det tyska ubåtskriget och därför tvingades ge upp. Edward VII återuppsteg på tronen med drottning Wallis, medan hans bror Bertie (George VI) abdikerade och emigrerade till Kanada tillsammans med Winston Churchill. Saville tänker sig att evakueringen vid Dunkerque i maj 1940 blev ett brittiskt totalnederlag som tvingade fram en fred, där Lord Halifax ledde förhandlingarna. Britterna fick förbli en kolonialmakt, maktlös i Europa, men tyskarna tog över stora delar av Afrika (de gamla tyska provinserna och därtill de franska och belgiska besittningarna). Britterna hamnade därefter i krig med Japan, som de besegrade först 1946. USA hamnade helt utanför alla konflikter och spelar ingen roll alls i världspolitiken. EU uppstår under tysk ledning.

Mycket fascinerande och underhållande, men jag tror inte på de valda tidpunkterna. Vintern 1941 var knappast en tidpunkt för invasionsföretag över Engelska kanalen.  År 1943 var det – trots några stora tyska segrar i slaget om Atlanten under våren – inte tal om annat än att de allierade försörjningslinjerna skulle hålla. Slaget handlade om tonnage, och tyskarna hade då ingen chans att sänka lika många ton som de allierade byggde. Dunkerque är en rimligare hypotes, för det låg ju ingenting självklart i att den tyska framryckningen hejdades (för att Görings Luftwaffe skulle få utdela det avgörande slaget), något som gav britterna tid att evakuera större delen av sitt manskap. Om tyskarna tryckt på kan man tänka sig att striderna lett till ett brittiskt nederlag. Samtidigt är det möjligt att RAF då satt in sitt jaktflyg helt och fullt för att erövra luftherravälde. De brittiska stridsvagnarna – som bar det fredliga namnet Matilda –  var inte på något sätt underlägsna de tyska. Deras största svaghet följde av den doktrin som lett till deras konstruktion: de sågs som eskorter åt infanteriet och hade därför en häpnadsväckande låg topphastighet; kanonen var en tvåpundare (40mm, men inte automatkanon); pansaret var tjockt och urstarkt. Det som skilde matildorna från de tyska vagnarna var sättet att använda dem som ett eskortvapen till infanteriet, inte samlade i egna förband. Dessutom drabbades de hårt av de tyska störtbombarna, alltså Junkers 87. Det planet var marktruppernas och flottans skräck, som för de brittiska jaktflygarna utgjorde ett patetiskt enkelt byte. Det är möjligt att brittiska armén i ett sådant läge valt att försöka bryta sig ut söderut längs Kanalen för att till slut hålla Bretagne tillsammans med delar av den franska armén. De Gaulle hade säkert hjälpt till, och han var den ende pansargeneral som segrade i fältslag mot tyskarna just år 1940. Royal Navy hade säkert haft lättare att försörja trupper i Bretagne än man hade det att evakuera trupperna vid Dunkerque.

Om jag själv fick för mig att skriva en alternativ krigshistoria skulle jag nog välja att låta oktober eller november 1941 bli tidpunkten för vapenstillestånd mellan Tyskland och Storbritannien.

Den 9 oktober 1941 är en bra dag för den fiktiva vändpunkten. Den dagen gjorde nämligen 601 divisionen i Fighter Command, RAF, sitt första och enda stridsuppdrag över Frankrike med ett alldeles nytt flygplan i deras arsenal, det USA-byggda Bell Airacobra. I den verkliga historien befanns planet olämpligt för RAF:s ändamål och infördes aldrig i arsenalen: en slutsats som i efterhand framstår som rätt märklig, eftersom tusentals exemplar skickades till Sovjet, där de ansågs mycket användbara, framför allt som flygunderstöd över slagfält. RAF hade redan från början funnit att de inte konstruerats för RAF:s ändamål utan utifrån en dogm som var förhärskande i USA under slutet på 30-talet (den övergavs väldigt snart när USA kom med i kriget). Engelsmännens tanke var att använda det just som attackplan mot markmål, och det var detta som räden gick ut på. Planen var beväpnade med var sin automatkanon, fyra kulsprutor och omkring 200 kg bomber.

I min fiktiva historia befinner sig Hitler och hans stab på inspektionsresa vid Kanalkusten just denna ödesmättade dag. Anta nu att divisionschefen fick syn på en ansamling militära stabsbilar omgivna av luftvärn och gav order om attack. Hitler, Göring och en blandad samling nazistkoryféer samt höga militärer har oturen att hamna mitt i regnet av bomber och skurarna av kulor…

Ett annat scenario, som får utspelas vid samma tidpunkt, kräver att historien skrivs om radikalt på en punkt: Hitler och Tyskland hade sommaren 1940 tvingat Mussolini att avstå från att gå med i kriget. Italiens deltagande var på inget vis till fördel för Tyskland, som nog hellre sett Medelhavet, d v s de vänskapligt sinnade länderna Italien och Spanien – för att inte tala om Vichyfrankrike – som en väg för fredlig import av strategiskt viktiga varor. Även om britterna blockerade Italiens försök till överimport av viktiga råvaror hade det varit svårare att hindra Spanien och Frankrike – det är ju faktiskt så att USA med president Roosevelt i spetsen i det längsta höll de diplomatiska förbindelserna med marskalk Pétain öppna. Trots att USA kom med i kriget i december 1941 stängdes inte dess ambassad i Vichy förrän tyskarna gick in i södra Frankrike 1942! – Motviljan mot de Gaulles Fria Frankrike var häpnadsväckande kompakt.

Beträffande slaget om Atlanten: Den tyska långfilmen ”Das Boot” skildrar ubåtskriget just vid denna tid och ubåtsmännens känsla att slaget var förlorat. Situationen blev katastrofal igen för de allierade år 1942, eftersom USA inte alls var förberett för ubåtsanfall mot trafiken längs östkusten: handelsfartygen seglade vart och ett för sig, kusten var upplyst som en julgran och bildade en perfekt bakgrund för torpedskott från havet. Trots att tyskarnas ubåtar längs USA:s atlantkust aldrig var många blev deras insatser nästan katastrofala för de allierade, och britter och kanadensare fick skicka fartyg dit för att bistå den helt oförberedda och oerfarna US Navy.

Men detta inträffade som sagt först efter Pearl Harbor i december 1941 – min alternativa historia börjar på sensommaren det året, och då rådde djupaste fred i USA och på Stilla Havet.  En annan avgörande faktor för Storbritanniens försörjning från 1941 och framåt var kanadensarna, som då var på väg in i kriget med full kraft: det var inte minst den kanadensiska flottan (RCN) som växte. Vid krigets början bestod den av några jagare och mindre fartyg, vid krigets slut var den världens tredje i storlek. Fartygen var allesammans byggda för eskorttjänsten på Nordatlanten: jagare, fregatter, eskortjagare och korvetter, byggda vid egna varv, av britterna eller av varv i USA. Även kanadensiska flygvapnet (RCAF) ökade i numerär och gjorde stora insatser redan under slaget om Storbritannien.

Det verkliga skeendet, där italienarna gick med i kriget mot Frankrike och efteråt inledde egna äventyr i Nordafrika, Albanien och Grekland, tvingade tyskarna att undsätta dem i Grekland och Afrika, vilket fördröjde deras egen operation Barbarossa, som inte kunde inledas förrän den 22 juni 1941.

I min alternativa historia lämnar Tyskland alltså Medelhavet i fred för tillfället och koncentrerar sig på krigföringen i norra Europa och Sovjet. De inleder sålunda sin stora offensiv mot Sovjet redan i slutet av maj och intar Moskva tidigt i oktober.  Därmed hade förmodligen Stalins saga varit all. Tyskarnas usla förberedelser för den ryska vintern hade möjligen inte heller fått så svåra följder för deras krigföring om Moskva hunnit intas och Sovjet militärt varit på fallrepet. Britterna å sin sida hade vid denna tidpunkt en stabil position även i den verkliga historien och om man dessutom åtnjutit fredliga förhållanden i  Medelhavet, medan slaget om Atlanten i princip var avgjort och försörjningen från andra sidan Atlanten tryggad, hade en fortsatt krigföring vid denna tidpunkt för brittrenas del handlat om att återupprätta de förlorade nationerna – alltså Polen, Danmark, Norge, Holland och Frankrike: en rätt hopplös uppgift för en ensam önation utan något fäste på kontinenten.

Den alternativa historien leder i båda versionerna fram till att vapnen tystnar och att fredsförhanlingar följer.

I min alternativa historia tänker jag mig också att Kanada förlorar tålamodet med republiken Irlands envisa neutralitet och fientligt neutrala hållning till den allierade sidan. Den vållade utan tvekan de allierade stora förluster, eftersom inga flott- eller flygbaser tilläts på irländskt territorium, vilket tvingade britterna att ta in all handelssjöfart från nordväst och förlägga eskorterna till Londonderry, Liverpool och Glasgow. Däremot kunde irländska flottan knappast hindra tyska ubåtar från att segla upp på neutralt vatten längs irländska kusten. Bitterheten var stor hos de sjömän som drabbades, såväl inom handelsflottan (och många svenskar seglade med eller mot sin vilja på allierade hamnar) som inom eskorttjänsten. Nicholas Monsarrat, som tjänstgjorde på eskortfartyg kriget igenom, ger uttryck för denna bitterhet i sin roman The Cruel Sea. [citat]

Man kan i min alternativa historia tänka sig att Kanadas regering redan sommaren 1941 ställde ultimatum till irländarna: oavsett sitt hat till England fick de finna sig i att upplåta baser på Irlands västkust, främst åt RCN och RCAF, eller få uppleva att de kanadensiska armédivisionerna som låg förlagda i Nordirland gick in och erövrade lämpliga basområden för flottan och flyget. Jag gör alltså republiken Irland till en (mer eller mindre frivilligt) allierad nation. I den verkliga historien gjorde britterna redan 1940 precis den saken med Island – för att förhindra ett tyskt övertagande gick man själv in med trupper. Senare övertog USA ansvaret för att Island hölls borta från den tyska maktsfären (och det redan innan USA kommit med i kriget).

Följden vore en jämviktssituation: den allierade saken var förlorad på Kontinenten, Polen och de andra länderna oåterkalleligen ockuperade utan att britterna kunde göra något åt den saken. Den katastrof som drabbade folken i de ockuperade länderna hade pågått mycket längre än i den verkliga historien – den hade kanske pågått än idag, om mina scenarier varit verkliga.

För britternas del hade det faktum att kriget på kontintenten var förlorat utraderat alla skäl att lägga resurser på RAF:s strategiska bombflyg. Samma resurser (de tunga bombplanen Short Stirling, Handley Page Halifax och Avro Lancaster) hade då kunnat användas av Coastal Command för ubåtsjakt dag och natt hela vägen mellan brittiska öarna och Gibraltar (särskilt Lancasterbombaren hade sådan räckvidd), mellan brittiska öarna och Island och långt ut i Atlanten från Irland och Newfoundland. Där ute fanns i den verkliga historien det svarta hål som saknade flygskydd, den lucka där ubåtarna kunde operera utan rädsla för spanande flygplan, men med de tunga långdistansplanen i sin armada skulle Coastal Command ha fått det hålet att krympa radikalt, ända till dess att de nya eskorthangarfartygen (som man köpte från USA) kunde tas in i striderna. I den verkliga historien är det strategiska bomflygets företräde framför Coastal Command en av de stora men ändå mindre omskrivna skandalerna: frågan om de strategiska bombningarna av Tyskland verkligen bidrog till krigsframgångarna är omdiskuterad än i dag, men effekten av långdistansbombplan på ubåtsjakt över Atlanten är det inte. Coastal Command hade en mycket stor andel i att slaget om Atlanten vanns: många ubåtar inte bara sänktes i flygattacker, de tvingades ner under ytan och blev på det viset ofarliga för konvojerna. Coastal Command fick ändå nöja sig med att använda sådana plan som Bomber Command inte längre behövde, framför allt Vickers Wellington (ett medeltungt tvåmotorigt bombplan som visserligen hade lång aktionsradie men ändå inte kunde jämföras med den fyrmotoriga Lancasterbombaren) och flygbåtar som Short Sunderland och Consolidated Catalina. I sin mest extrema variant tog Avro Lancaster nästan dubbelt så stor bomblast som de tunga amerikanska planen, B17 och B24, en fördel som kunde förvandlas till extremt stor räckvidd genom att större delen av bombrummet fylldes med bränsletankar. Det effektivaste vapnet mot ubåtar som flyget förfogade över var inte bomber utan raketer, och sådana hängdes under vingarna.

I min alternativa historia behöll alltså de allierade ett odiskutabelt herravälde dygnet om över större delen av Atlanten, och de brittiska öarnas försörjning var tryggad. Medelhavsområdet förblev fredligt. En tysk invasion över Engelska kanalen var knappast tänkbar i den verkliga historien ens hösten 1940, än mindre från vintern 1940/41. Ubåtskriget var det stora hotet mot britternas överlevnad, och det hotet avvärjdes som sagt redan våren 1941. Att USA:s brist på beredskap hotade samma överlevnad från våren 1942 förändrar inte min alternativa historieskrivning.

Ett vapenstillestånd i oktober eller november 1941 framstår därför – oavsett om det skulle bero på Hitlers frånfälle eller Sovjets erövrande –  som en realistisk möjlighet. Ingendera sidan hade någonting att vinna på en fortsatt konflikt; båda behövde en period av fred för att slicka såren och upprusta med alla de nya vapen som var på gång. Brittiska imperiet behövde få fram bättre stridsvagnar och överhuvudtaget modernare utrustning för armén, flygplan med ännu bättre prestanda och kortvågsradar, mer ändamålsenliga eskortfartyg med den senaste tekniska utrustningen. Tyskarna behövde konsolidera sin ställning i det fallna sovjetimperiet – om den nya gränsen skulle gå vid Volga, som Hitler drömde, krävdes en oerhört brutal ockupation enligt de linjer man redan tagit fram. Inget hot om två- eller trefrontskrig, med andra ord.

Den stora frågan är hur den alternativa historien sedan hade utvecklat sig från senhösten 1941: hade japanerna verkligen angripit de brittiska kolonierna syd- och sydostasien om de vetat att britterna kunde ägna sig åt ett krig därnere med full kraft utan att behöva satsa stort på ett invasionsförsvar eller planera en invasion i Frankrike? Japan befann sig förvisso under svår press från USA:s sida redan vid slutet av 30-talet, och en konflikt om Filippinerna och Mikronesien vore nog oundviklig även i den alternativa historien – men hade britterna lagt sig i den striden om de fått ha sina egna kolonier på Malackahalvön, i Burma och Indien i fred? Om Australien aldrig känt sig hotat av den japanska offensiven? Vad hade hänt med de nederländska och franska kolonierna? För en provinsguvernör var inte valet så lätt i det historiska kriget: särskilt för de franska guvernörerna och den franska krigsmakten stod valet att gå med Marskalkens regering i Vichy eller följa den okände general De Gaulle till de allierade, och bra många valde faktiskt marskalken. Ett vapenstillestånd i Europa hade gjort det mycket svårt för japanerna att anfalla till exempel Vietnam, som var en fransk koloni – hade inte detta ytterst blivit en ovänlig handling riktad mot Tyskland?

Det är frestande att tänka sig följande situation i december 1941: inga strider längre i norra Europa, fredsförhandlingar pågår mellan Tyskland och Storbritannien. En sannolik brittisk eftergift är att Tyskland får tillbaka sina gamla kolonier i Afrika. De ockuperade mindre länderna i Västeuropa – Danmark, Norge, Holland, Belgien och Luxemburg   befrias i den meningen att de tyska besättningstrupperna dras bort för att förläggas i Ryssland i stället, men länderna tvingas in i någon form av tyskdominerad europeisk union. Polen och Tjeckoslovakien förblir ockuperade, Frankrike förblir kluvet, Österrike blir Ostmark och upphör som självständig nation, Ungern, Rumänien och Bulgarien allierar sig med Tyskland. Jugoslavien behåller en obestämbar neutralitet.

Det är känt att tyska UD vid krigets början hyste drömmar om ett neutralt skandinaviskt block under svensk ledning (och tysk övervakning). Om vi låter Finland delta mot Sovjet även i den alternativa historieskrivningen är det lätt att låta den sovjetiske kommendanten i Leningrad kapitulera för finska armén när Moskva fallit för tyskarna. Därigenom får Finland som segrarmakt en oerhört stark politisk och militär ställning i Norden och gentemot Tyskland. Man kan tänka sig att Finland och Sverige övertalar Hitler att hämta hem sina trupper från Norge och Danmark och att låta dessa två länder ingå i en nybildad nordisk union tillsammans med Finland och Sverige. Ett storskandinaviskt maktblock, med andra ord, med någon form av neutralitetsgaranti gentemot stormakterna. Frågan är bara var huvudstaden placeras. Visby?

Island förblir under brittisk eller kanadensisk kontroll, liksom Grönland. Medelhavsländerna med undantag för Egypten och Palestina (brittiska mandat) förblir neutrala eller mer eller mindre tyskvänliga.

Medelhavsområdet blir ett på det hela taget fredligt innanhav, på norra sidan styrt av en rad diktaturer, på södra sidan av de tre kolonialmakterna Frankrike, Italien och Storbritannien, som – precis som tidigare – inte hyste några nämnvärt vänliga känslor mot varandra.

USA och Japan får ägna sig åt sitt eget krig, och där avgår USA till sist med segern: när den slumrande jätten (som amiral Yamamoto sade) en gång väckts är det svårt att få honom att sova igen och han kan utveckla hela sin kraft på en enda front. Atombomben blir dock aldrig av – de europeiska vetenskapsmän som utvecklade den blir på grund av att vapnen tystnar i Europa kvar i Storbritannien eller Kanada. Men den europeiska importen av framför allt gummi från Sydostasien störs aldrig av detta krig och det särskilda band som alltsedan andra världskriget funnits mellan Storbritannien och USA utvecklas inte – snarare tvärtom, med tanke på Roosevelts sympatier för Pétain och Joseph Kennedys uttalade tyskvänlighet (trots att han var USA:s ambassadör i London).

Här någonstans kan man placera en roman inom den alternativa historien. Handlingen utspelas 1950, åtta år efter fredsslutet. Den vapentekniska utvecklingen har gått ungefär i samma spår som i den verkliga historien, särskilt i fråga om radar och jetmotorer.

Det första jetjaktplanet konstruerades av Heinkel i Tyskland med motor av Hans Ohain och lyfte faktiskt en hel vecka före den tyska invasionen i Polen. Radarn var mer utvecklad tekniskt sett i Tyskland än i England, men britterna var långt mycket mer påhittiga i fråga om att skapa integrerade försvarssystem. Centimeterradarn utvecklades dock i England långt innan tyskarna insett att den var möjlig.

De tyska V-vapnen blir aldrig utvecklade, eftersom frågan om vedergällning inte är aktuell. Kärnvapnen blir kvar i teoriernas värld. Långdistansflygplanen får en fredlig utveckling, där tyska trafikflygplan trafikerar rutterna inom det nya Stortyskland ända fram till Volga och de afrikanska kolonierna, medan de brittisk- kanadensiska planen har sina rutter över Atlanten och längs Medelhavet till Afrika, Indien och Oceanien.

I den nordiska Unionen finns ständiga inre slitningar mellan de brittiskorienterade delarna (Danmark, Sveriges västkust och Norge) och de mer tyskvänliga delarna runt norra Östersjön: efter det stora fredsslutet lyckas Unionen förhandla fram ett tyskt överlämnande av Estland och Lettland, men där är tyskhatet betydligt starkare. Sverige är vapensmedjan och tillverkar både flygplan (J 21R är i färd med att ersättas av J29), fartyg (kryssarna av Göta Lejonklassen, jagarna av Hallandsklassen står i begrepp att införas), stridsvagnar från Landsverk och kanoner från Bofors, åt den gemensamma krigsmakten; Norge och Danmark har fått hem de flygare och sjömän som flydde till britterna och slogs på deras sida, varför framför allt atlantflottans manskap kommer från dessa två länder och deras västvänlighet är en högst besvärande för unionens ganska tyskorienterade statsmän. Samma gäller de sjömän från handelsflottan som återkommit från atlantkonvojerna. Finska armén är mönsterbildande för hela Unionen, trots att den svenska numerären är störst, och bland handeldvapnen är de finska konstruktionerna ledande, framför allt Suomi-MP:n (kpist M39 i svenska armén).

Ryktena om Wannseekonferensen och utrotningspolitiken i Östeuropa kommer allt tätare från unionens diplomater och de journalister och militärer som följer de tyska truppernas strider. Curzio Malapartes rapporter om massakrer mottas med ännu större uppmärksamhet än de fick i den verkliga historien.

En roman måste ha en huvudfigur. I detta fall kan vi tänka oss en svensk diplomat med placering i Paris, där de revanschistiska stämningarna frodas.

Eftersom jag inte är skönlitterär författare är det här jag fastnar. En diplomat måste ha personlighet, familj, vänner och bekanta. Och fiender…