Peter Artedi – en av våra mer framstående doldisar bland vetenskapsmännen

Redigerad 16 juli 2011

Petrus Arctædius, eller Peter Artedi som han så småningom kallade sig, är en av de mest fördolda av de svenska naturvetenskapsmännen från 1700-talet. Han föddes den 22 februari (enligt den då gällande julianska kalendern) år 1705 i Anundsjö socken i Ångermanland som son till pastor Olof Arctædius och hans hustru Helena Sidén. Han var näst äldst i en överlevande skara om fem syskon. I Anundsjö uppehöll fadern en lägre prästtjänst men han kom snart att efterträda sin far Petrus Martini Arctaedius, kyrkoherden i Nordmaling. Även Peters mor var av prästsläkt.

Peter visade redan som barn ett starkt intresse för de djur som lever under vattenytan och sökte dem i Bottenhavet. Samtidigt var han mycket intresserad av botanik, framför allt medicinalväxterna. Sina studier bedrev han från 1716 (alltså från elva års ålder) vid läroverket i Härnösand, där han på egen hand fortsatte sina studier av växter och fiskar. Dessutom studerade han alkemi. Han lärde sig också behärska naturvetarnas viktigaste språk, latinet. Nitton år gammal kom han  år 1724 till Uppsala universitet. Familjens tanke var självfallet att han skulle fortsätta familjetraditionen och studera först vid filosofisk fakultet, därefter vid den teologiska. Detta var den lämpliga studiegången för en blivande präst i Svenska kyrkan. Peter själv hade andra planer och övergav planerna på teologi: istället skrev han in sig vid den medicinska fakulteten som också gav möjlighet till naturvetenskapliga studier. Ett kungligt stipendium – belöningen för flit och begåvning – bekräftade hans val.

År 1728 kom en ung filosofie kandidat från Lunds universitet till Uppsala universitet med avsikten att studera medicin. Han hette Carl Linné och var även han besatt av intresse för naturvetenskaperna. Väl framme i Uppsala ställde han frågan om det redan fanns någon där som hade samma intresse som han själv. Svaret blev Peter Artedi. Vänskapen fick dock vänta eftersom Peter just då befann sig i Nordmaling där hans far låg för döden. Så småningom kom Peter tillbaka till Uppsala, och de två naturvetarna blev genast bekanta.

Det är Linné som skrivit den enda levnadsteckningen över Artedi, varför det är lämpligt att citera hans beskrivning (min översättning från latinet): ” Jag såg att han var tämligen reslig till växten, magerlagd, med långt svart hår, till ansiktet rätt lik ett porträtt av John Ray, mycket ödmjuk till sinnet, med en omdömesförmåga som inte var förhastad men likväl rask, fast och mogen; han var begåvad med en gammaldags dygd och trofasthet.”

På unga mäns vis samtalade de ivrig om sitt gemensamma intresse: stenar, växter och djur. Samtalet fortsatte nästan dagligen under de sju år vännerna läste tillsammans i Uppsala. Båda blev läkare, båda hade naturvetenskapen som huvudintresse. Linné igen:

Med vilken stor och ömsesidig själsfröjd häpnade vi inte ofta över vår vänskaps första framväxande ädelstenar, hur gladde vi oss inte åt våra själars underbara förening! Ja, till och med den skillnad i andlig läggning som framträdde emellan oss eldade vår andliga läggning gentemot våra egna ämnen. Han var av mera blygsam själ, strängare och mer koncentrerad, långsammare i fråga om observationer och allt annat men noggrannare. Mig tillföll egenskapen att snabbare prisa ett beslut om genomföra saker, honom, som lockats iväg åt något håll av sin iver men därefter återvände till sina gamla intressen, eftersom de fallit ur hågen, tillföll egenskapen att rätt ofta skratta åt sin vän. Det hade varit omöjligt att inte härur uppstått ett ädelt barn till vår avundsjuka, en följeslagare till vår tävlingslust.

Vänskapen ledde till insikt om den egna begåvningen och de egna svagheterna: vännerna kom överens om att Linné var den överlägsne inom botanik och fåglarnas och insekternas zoologi, medan Artedi ledde inom ichthyologien och alkemin. De berättade ständigt under sina dagliga möten för varandra om de iakttagelser de gjort och de insikter de vunnit.

År 1734, säger Linné, skildes deras vägar. Artedi ville söka sig utomlands. Alla stipendier var förbrukade, för Artedi kändes det snopet att ha studerat Mälardalens fiskar i så många år, fastän hela världen var full av föremål för hans intresse. Inför skilsmässan gav de varandra ett ömsesidigt löfte och en ömsesidig förpliktelse: de lovade varandra att vårda den andres forskningsresultat om denne gick bort med verket ofullbordat. Artedi reste alltså till Stockholm, där hans två svågrar bidrog med pengar till utlandsresan. Artedi fortsatte till London – engelsmännens London (Londinium Anglorum), som lundastudenten Linné framhåller, ty i sydligaste Sverige fanns Londinium Scanorum (Skåningarnas London), och dessa två städer fick man inte blanda ihop.

Linné för sin del reste i Dalarna, de norska fjällen, resten av Norge, södra Sverige, Danmark och Tyskland och avslutade färden sommaren 1735, i Leiden. Kontakten mellan de två vännerna hade då varit bruten under drygt ett år. Det dröjde dock inte många dagar förrän de återsåg varandra i Leiden, dit Artedi sökt sig från London. Där hade han studerat under handledning av många framstående lärda män, allra främst Sir Hans Sloane. Nu var han dock nästan pank och undrade om han skulle kunna finansiera en medicine doktorsgrad i Holland. Lyckan log mot honom ett kort ögonblick. Linné hade blivit erbjuden att hjälpa en rik holländsk naturvetare och apotekare vid namn Albert Seba, som hade utgivit ett verk  i två delar om zoologien (Thesaurus rerum naturalium), med fyrfotadjuren och reptilerna som ämne, och nu ville avsluta en tredje volym om fiskarna. Linné var helt upptagen av sitt eget arbete och avböjde med motförslaget att uppgiften skulle erbjudas Artedi. Denne satt i Leiden och studerade Linnés Systema per tria naturae regna med målet att komplettera dess framställning om fiskarna. Samtidigt hade han delgivit Linné nya insikter om flockblommiga växter (då umbelliferae, nu apiaceae) som han ägnat ett specialstudium. När vännerna avslutat sina ömsesidiga bestyr reste de till Amsterdam, och Artedi blev presenterad för Seba. Han fick i uppdrag att göra en systematisk beskrivning av Sebas samling med fiskar från de nederländska kolonierna (Amboin och Sumatra), ett arbete han ägnade sig åt med stor flit. Han blev dock så störd av Sebas spring och strömmen av besökare till Sebas samlingar att han skaffade sig ett hyresrum några kvarter bort för att få arbeta i fred.

I Leiden avslutade Linné tryckningen av Fundamenta botanica och reste till Amsterdam för att ge ett exemplar åt Artedi, som svarade med att visa upp sitt manuskript till Ichthyologia. Artedi mer eller mindre tvingade Linné att omgående lyssna när han läste hela del II, Philosophia Ichthyologica, rakt igenom – Linnés beskrivning ger oss en föreställning om att han gjorde detta under mycken knot, för han hade en mängd egna projekt att fullborda. ”Han höll då kvar mig alltför länge, därtill utöver mitt tålamod och mot den oss emellan sedvanliga metoden …” säger Linné och man kan ana grälen. Läsningen resulterade likväl i väldiga metoddiskussioner. Linné reste tillbaka till George Cliffords stora trädgård i Hartekamp.

Den 27 september 1735 blev en ödesdag för de två vännerna. Artedi gick den kvällen till Seba för att äta middag. Många vänner var samlade där, dryckerna flöt, timmen blev sen. När Artedi sent omsider gick hem längs Amsterdams mörka gator trampade han fel, föll ner i en vallgrav och drunknade. Dagen efter fick Linné dödsbudet och skyndade till Amsterdam, där han återsåg sin vän på bårhuset. Den forne hyresvärden Hendrick Jüttinck tog hand om kroppen och ombesörjde begravningen utan att snåla på utgifterna, som Linné säger. Även Seba bidrog tack vare Linnés böner med femtio floriner, vilket Linné beskriver som en gåva värdig den stora tjänst Artedi gjort Seba. Jüttinck ställde dock till problem för Linné: han behöll manuskriptet till Ichthyologia som säkerhet för obetald hyra, som han enligt Linné satte till två gånger det belopp Linné kunde erlägga. Linné skrev därför till Artedis släktingar om att få deras uppdrag att ta hand om manuset; Jüttinck förberedde sig för sin del för att sälja det på auktion. Även Seba föredrog att se hela den fattiga kvarlåtenskapen gå på auktion: han räknade med att han så skulle kunna snappa upp det hela för en spottstyver. Georg Clifford steg då fram som den räddande ängeln: som svar på Linnés bön räknade han upp det nödvändiga beloppet. När han fått manuset lät han kopiera det för eget bruk och överlät det därefter åt Linné. Dennes latin är inte helt tydligt på just denna punkt: Pietsch har tolkat texten på så sätt att Clifford lät kopiera manuset åt Linné men behöll originalet själv (så tolkade jag också texten från början, men efter ett par omläsningar har jag bestämt mig för den version jag redovisat).

Linné redovisar rätt översiktligt hur det stod till med manuset. Han räknar upp dem i fallande ordning: Del II, Philosophia ichthyologica, var helt avslutad; Del IV, Synonymia nominum piscium, var avslutad men i oerhört komprimerat skick; Del V, Descriptiones, i gott skick; Del I, Bibliotheca ichthyologica, var ofullständig; Del III, Genera piscium eller Systema, hyfsat utarbetad av författaren. Att Del II är ofullständig framgår när man översätter texten: den store franske ichthyologen Pierre Belon (mitten av 1500-talet) omnämns med namn på en rad på sid 24 men utan någon som helst diskussion om hans verk, L'histoire naturelle des estranges poissons marins som utkom 1551. Inte desto mindre jämför Artedi många senare ichthyologer med Belon (till deras nackdel), så han måste ha varit väl bekant med verket.

Från 1735 till 1738 arbetade därefter Linné med att färdigställa manuskriptet för tryckning - han utarbetade en rad egna böcker först, inte minst Systema Naturae. Ichthyologia utkom i Leiden först i mars år 1738, försett med förord av både Artedi (daterat London 1735) och Linné och med en rik levnadsteckning av Linné.

Källorna till Artedis liv och gärning är fåtaliga: Linnés levnadsteckning i inledningen till Ichthyologia samt de fem självbiografier han skrivit. På detta magra material har helt nyligen en amerikansk ichthyologiprofessor vid namn Theodore W. Pietsch skrivit en detektivromansliknande biografi över Artedi - eller snarare över Linné (med episoder som handlar om Artedi). Det är Linné som berättar om sitt verk, sitt stora geni, sitt raseri mot alla som går honom emot. Ingen sympatisk skildring alls - men källorna är som sagt det Linné säger om sig själv. Pietsch mer än antyder att det var Linné som såg till att Artedi hamnade i kanalen: motivet var att Artedi blivit återhållsam med att berätta om sin forskning, och Linné var i stort behov av den forskningen för att kunna slutföra Systema Naturae och de andra verken. Samtidigt låter Pietsch Linné framstå som en hederlig vetenskapsman i det att han framhåller hur mycket av systematiken som faktiskt är Artedis idé. För mig är skuldfrågan inte så intressant som den inblick i 1700-talets vetenskapliga värld som boken skänker mig: alla de berömda vetenskapsmän och deras verk som Artedi redogör för i del I (Bibliotheca Ichthyologica) blir här mycket mera levande. Samma sak gäller den vetenskapliga bakgrunden till fiskarnas systematik. Pietsch har uppenbarligen läst Linnés alla självbiografier noggrant - själv har jag bara läst levnadsteckningen över Artedi; och, naturligtvis, Pietsch.

Dessutom utkom förra året en biografisk roman av Gun Frostling, som anlitat ett delvis annorlunda källmaterial i form av Ångermanlands nations hyllning till Peter Artedi (efter hans död), systern Anna Maria Arctaedius verser till Peter Artedi och annat svenskspråkigt material. I princip verkar dock de flesta faktauppgifterna överensstämma med Linnés levnadsteckning. Denna bok ger en rik bakgrund till Artedis familj och liv i Sverige. Även här är det så att man måste värja sig mot det som är teorier om Artedis liv, utan riktig faktabakgrund, men för mig som översättare av Ichthyologia är detta en bisak. Båda verkens källförteckningar är naturligtvis guldgruvor. Och det är mycket märkligt att de utkom samma år.

Pietsch, Theodore W., 2010, The Curious Death of Peter Artedi. A Mystery in the History of Science. New York, N.Y.

Frostling, Gun, 2010, Peter Artedi, Helenas son. En roman om Peter Artedi och hans vänskap med Carl von Linné. Visby (www.books-on-demand.com)

Peter Artedis Ichthyologia är rakt igenom skriven på latin och har aldrig – såvitt känt – översatts till ett modernt språk, trots att den är berömd bland världens ichthyologer som ett grundläggande verk på området.

Det svenska artediprojektet kommer därför att resultera i den allra första modernspråkiga översättningen. Översättarens förhoppning är att kunna inleda ett samarbete med en engelskspråkig ichthyolog så att Artedis Ichthyologia slutligen kan inta sin rättmätiga plats i vetenskapshistorien.

Artediprojektet är ett led i den pågående profileringen av latinet som källspråk till naturvetenskapernas historia som nyligen påbörjats vid Avdelningen för klassiska språk, Institutionen för franska, italienska och klassiska språk, Stockholms universitet.

Peter Artedi

Ichthyologia, Leiden 1738

Totalt 554 sidor i oktavoformat (satsytans storlek 15,5 x 9 cm, 27 rader brödtext per sida)

Innehållsöversikt (författaren inom parentes)

A. Inledningar

Hälsning till George Clifford (Linné)

Hälsning till Jonas Ljungberg och Petrus Bjur (Linné)

Vita Petri Artedi = Peter Artedis liv (Linné)

Illustri et benivolo lectori s.p.d. Petrus Artedi: Författarens hälsning till läsaren med beskrivning av verkets tillkomst och ambitioner med innehållsredovisning (Artedi: London 1735)

B. Ichthyologia

Del I: Bibliotheca ichthyologica seu Historia litteraria ichthyologiae = Redovisning av forskningsläget; förord av Linné. Kritisk redovisning av alla litterära källor, ordnade i sekel från Syndafloden.

Del II: Philosophia ichthyologica = Ichthyologien som vetenskap, med begreppsdefinitioner m m, förord av Linné. Underavdelningar: Partes piscium (fiskarnas organ), Classes piscium (fiskarnas klasser), Characteres generici (släktegenskaper), Nomina generica (släktnamn) och Nomina specifica (artnamn)

Del III: Genera piscium = Fiskarnas släkter; förord av Linné; avslutas med Appendix och Index

Del IV: Synonymia nominum piscium = Fisknamnens synonymik; förord av Linné. Här redovisas, i klassordning, fiskarnas namn, vetenskapliga källor, namn på olika språk (latin, svenska, danska, tyska, ”belgiska” (= nederländska), engelska, franska, italienska, spanska, miscellanea (bl a dalmatiska och polska), grekiska

Del V: Descriptiones specierum piscium = Fiskarternas beskrivningar; förord av Linné; avslutas med kort Appendix, Index genericus samt register över svenska fisknamn.