Efterklokhetens visdom
Påbörjad 25 december 2011, redigerad 26 oktober 2012.
Första världskriget och dess taktiska svårigheter
Vi som lever i en värld som färgats av otaliga massförstörande krig, som ända sedan 1945 – betydligt mer än ett halvt sekel – levt i skräcken för det sista allförstörande kriget och som nu lever under trycket av varningar om den stora allutplånande miljökatastrofen, har svårt att förstå hur människor i Europa tänkte i slutet av juli 1914. De dagarna var ju i våra ögon början på alla katastroferna: det krig som skulle göra slut på alla krig blev i stället det krig som inledde hela den långa raden av allförstörande krig.
Det första världskrigets utbrott mottogs inte alls med den fasa kriget hade förtjänat, när man nu vet hur det faktiskt blev. År 1914 framstod det i stället som ett stort och rätt välkommet äventyr: de unga grabbarna gick ut för att slåss ett tag med grannpojkarna. Hjältedåd skulle utföras, man skulle komma hem igen före jul och sola sig i flickornas beundran. Flickorna å sin sida: ja, jag vågar inte spekulera i deras själsliv och sinnesstämning, men säkert är att långt ifrån alla stod och grät av sorg när soldaterna marscherade iväg. En del kanske rentav grät av avund över manssamhällets ovilja att låta flickorna vara med och ha roligt. Om papporna var tysta och stolta, var mödrarna var nog mer realistiska, oron över barnens väl och ve är ju en mammas lott.
Varken statsmän eller militärer hade den blekaste aning om vilka krafter de satt i rörelse och hur omöjligt det skulle bli att få stopp på katastrofen. Kriget körde fast i skyttegravarna och ingen kunde räkna ut hur man skulle slå hål på dem så kavalleriet kunde utföra sitt stora genombrott.
Att kriget skulle skapa en enda oavbruten, sextiofem mil lång, frontlinje från Engelska kanalen till Schweiz hade ingen kunnat föreställa sig. Denna linje utan öppna flanker var något alldeles nytt under solen – i alla tidigare krig hade arméer marscherat upp, kavalleriet spanat och artilleriet hade stått uppställt ett hundratal meter bakom infanteriet med klar sikt mot fienden (innan molnen av svartkrut dolde allt). Det var inte bara detta att linjen inte hade några avbrott, det var också det faktum att masshärarnas tid var inne. Om man vill placera en man per meter i en sammanhängande skyttegrav som är 65 mil lång, går det åt 650.000 man. På båda sidor fanns det folk så det räckte; dessutom kunde man ha lika mycket folk i reserv. Så stora härmassor hade man aldrig någonsin tidigare ställt upp. Inte undra på att det krävdes ett fullkomligt nytänkande, och det är väl här som den så kallade inlärningskurvan inte alltid blev så brant.
I tidigare slag hade infanteriets linje varit relativt kort och därmed försedd med två flanker; kavalleriets uppgift hade dels varit att skydda de egna flankerna, dels hota fiendens (om terrängen tillät det). I slaget vid Gettysburg fick överste Chamberlain och hans 20th Maine en klassisk uppgift: att stå längst ut på kanten på Little Round Top och hindra fienden att gå runt flanken. Så hade det alltid varit. Ståtliga fältslag utkämpades av tradition av infanteriet, som med blänkande bajonetter längst fram på bössorna ryckte fram i välordnade linjer eller kolonner medan det egna artilleriet sköt över huvudena på sina egna och skapade luckor i fiendens linjer. Samma sak gjorde fiendens artilleri, varför lyckorna fylldes av reserver som kom upp bakifrån. Kavalleriet kretsade i utkanten och gjorde vid ett lämpligt tillfälle flankanfall in i kanonleden och fick infanteriet att vackla. Längst bort i tavlan fanns civila åskådare med beundrande flickor. Sådan var bilden under första slaget vid Bull Run (första Manassas enligt sydstaterna), den första stora drabbningen i amerikanska inbördeskriget – åskådarna var faktiskt på plats; vid krigets slut hade den verkliga bilden ändrats men det fanns nog inte med i det allmänna medvetandet.
De stora krig som följde utkämpades långt från Europa: spansk-amerikanska kriget, rysk-japanska kriget, boerkriget. Alla tillförde de någon av de nyheter som skulle spela en avgörande roll 1914-1918, men inte så till den grad att de ledde till tanken att kriget ändrats i något väsentligt avseende. Infanteriet drillades fortfarande i att anfalla på linje med påsatta bajonetter.
Den nya verkligheten blev ett fullkomligt paradigmskifte, som vi säger numera. Alla böjningsmönster för krigskonsten fick göras om, och sådant tar tid. Först måste man inse att gamla regler inte längre gäller, därefter måste man formulera nya. Västeuropa hade ju haft fred i hundra år, och militärernas egen erfarenhet av krigföring hänförde sig till kolonierna, där man krigade med rätt begränsade resurser mot fiender med ännu mer begränsade resurser. För de flesta generaler och politiker framstod det som fullkomligt orimligt att denna långa front av skyttegravar faktiskt var omöjlig att bryta igenom på gammaldags vis. Även de generaler – som Falkenhayn på tyska sidan – som insåg detta var oförmögna att hitta en ny metod. De generaler som i likhet med britternas Haig hoppades få se infanteriet slå upp en bräsch, där deras älskade kavalleri kunde storma in och erövra Berlin (eller Paris), förblev besvikna. Frontlinjen förblev i praktiken obruten kriget ut. Den flyttade på sig, töjde sig som en elastisk påse, ibland till och med väldigt långt, som under tyskarnas offensiver våren 1918 – det var tyskarna som hela tiden stod för de stora förändringarna i påsens form – , men den sprack aldrig (så som den franska linjen ohjälpligt sprack vid Sedan i maj 1940); inte heller under de sista hundra dagarnas allierade offensiv hösten 1918, då tyskarna bit för bit tvingades österut, lyckades de allierade åstadkomma något genombrott (trots att USA då hade skickat ett par miljoner friska trupper). Samma gällde fronten mellan Italien och Österrike. Italienarna tvingades backa långt men fronten stannade vid Piave, fortfarande obruten.
Det kan vara detta totalt förändrade böjningsmönster och generalers och politikers förtvivlade försök att komma tillrätta med det som lockat så många av dem som skrivit om kriget in på en bana som Besserwisser. Efteråt står det nämligen så fullkomligt klart vad som kunde och borde ha gjorts och det är så frestande att hävda att de som ansvarade för krigföringen borde ha förstått det. Som läsare måste man ofta kämpa mot intrycket att författaren anser att han, om han varit i den positionen, enkelt kunnat vinna kriget åt tyskarna eller ententen (efter behag). Med tanke på att de som faktiskt hade det militära befälet, i vart fall Ludendorff, Haig, Nivelle och Foch, tämligen säkert tyckte likadant men ändå misslyckades, ser man med viss misstro på eftertankens klokhet. Vi talar ju inte om några militära klåpare, precis – allesammans var antagligen mycket skickliga i sitt yrke.
Vissa generaler lärde sig nya saker snabbare (ägde en brantare inlärningskurva) än andra: den sachsiske generalen Karl Bruno Julius von Mudra, chef för XVI armékåren vid Metz, erövrade Argonneskogen och höll den genom en taktik, där man varje dag tog ett mindre terrängavsnitt och höll det. Samma taktik använde han vid Verdun. Den franske generalen Émile Fayolle erövrade med sin 6 armé vid slaget vid Somme i juli 1916 ett betydligt större terrängavsnitt än vad britterna lyckades ta. Taktiken - att genomföra en serie små anfall med begränsade mål och därigenom erövra och hålla ett litet terrängavsnitt i taget - kallade han Grignotage ("knaprande"): hans läromästare var den tyske generalen Bruno von Mudra, som ledde 16 armékåren i Argonneskogen. På den brittiska sidan fanns general Henry Rawlinson, chef för 4 armén, som gärna hade velat använda samma taktik, nu kallad Bite and Hold, men han hölls tillbaka av överbefälhavaren, general Haig. Denna taktik lovade dock aldrig att åstadkomma det stora genombrottet, bara ett tålmodigt och framgångsrikt gnagande på fiendens linjer.
I likhet med den franske forskaren Bernard Schnetzler kan man skriva en bok på 232 sidor med titeln Les Erreurs stratégiques pendant la Première Guerre mondiale (2011) och analysera alla strategiska misstag generalerna och amiralerna lyckades åstadkomma under dessa fem år. Det är svårt att säga emot honom, precis som det är svårt att säga emot John Mosier, som i The Myth of the Great War: How the Germans won the Battles and how the Americans Saved the Allies (2001) ägnar 366 sidor åt att bevisa något som de flesta sakkunniga redan är överens om: tyskarna var länge de skickligaste taktikerna och USA:s inträde i kriget räddade Ententen, kanske från ett nederlag, säkerligen från en neslig och högst ofördelaktig fred. Skillnaden mellan dessa två författare är mest att Schnetzler även finner en rad fel hos tyskarna, såväl strategiska som taktiska, medan de hos Mosier framstår som nästan ofelbara.
När alla misstag och vansinnigheter är uppräknade tillsammans med alla listiga metoder och verktyg som kunde ha lett till seger om de utnyttjats, står vi där ändå med facit i handen. Den geniala lösningen kom aldrig.
För mig blir därför den mest fruktbara frågan: Varför blev det så fel?
Varken generaler eller politiker på den tiden var förstockade träskallar som inte gillade tekniska nyheter: första världskriget skapade en enorm teknisk utveckling som generalerna tog till sig med förtjusning. Ofta användes uppfinningarna för tidigt eller i för liten skala. Så är fallet med britternas försök med stridsvagnar under slaget vid Somme: de var tekniskt ofullkomliga och gick därför sönder av sig själva, fastnade i leran (och leran vid Somme var beryktad för sin klibbighet) eller lät tyskarna upptäcka hur lätta de var att skjuta sönder. De två vagnar som verkligen lyckades genomföra sin uppgift hade emellertid en förkrossande effekt på de tyskar som råkade ut för dem. Fransmännen, som utvecklat egna stridsvagnar parallellt med britterna, var inte glada över att överraskningseffekten nu var borta; men deras dåvarande två vagntyper var inte bättre än britternas. Det skulle ta mer än ett år till innan stridsvagnsvapnet kunde sättas in med riktig effekt.
En fransk stridsvagn från Renault omkring 1918. Beväpningen är en 37 mm kanon. Armémuseum i Paris.
De flesta av uppfinningarna var för övrigt inte nya men användes ändå för första gången och med överraskande effekt. Exempel på detta är ubåten och stridsgasen, som båda varit på tal redan under napoleonkrigen hundra år tidigare. Under nordamerikanska inbördeskriget anföll en ubåt från sydstaterna ett av nordstaternas fartyg och sänkte det men sjönk själv också. Den tekniska utvecklingen hade då inte nått tillräckligt lång för att tillåta effektiva ubåtar. I fråga om giftgaser vet man att redan hertigen av Wellington under napoleonkrigen tackat nej till ett par uppfinnares erbjudande med kommentaren ”Two can play at that game” – ett yttrande pekar på den främsta egenskapen hos denne militär som aldrig förlorade ett fältslag: sunt förnuft.
Ett enkelt exempel på hur enorm den nya tekniska utvecklingen blev är flygmotorerna. År 1914 levererade en normal flygplansmotor mellan 60 och 100 hästkrafter. Det typiska förhållandet mellan motorns vikt och effekt var på den tiden omkring två och ett halvt kilo motorvikt per levererad hästkraft (2,5:1); vid krigets slut var samma förhållande ett kilo per hästkraft (1:1); under samma tid hade motorstyrkan ökat från omkring 80 hk till uppemot 400 hk. Det var inom parentes sagt de franska tillverkarna, framför allt Gnôme, Rhône och Hispano-Suiza som stod för den avancerade motorutvecklingen, både i form av rotationsmotorer och V6 och V8-motorer; de brittiska motorerna var ofta licenstillverkade eller vidareutvecklingar av de franska; tyskar, österrikare och italienare höll sig till raka sexcylindriga motorer (Daimler, Bendz och Fiat med flera).
En fransk Gnôme-Rhône från 1916. Armémuseum i Paris.
Att konstruera avancerade motorer var en sak, att tillverka kvalitetsmotorer var en annan. Fransmännen, som mobiliserat sina skickligaste yrkesarbetare och skickat dem till fronten, hade mycket svårt att tillverka motorer som höll; hos britterna höll Rolls-Royce kvalitetsfanan högt med avancerade motorer nästan hantverksmässigt tillverkade – deras teknik lämpade sig inte för massproduktion varför motorerna blev jämförelsevis få. Tyskarna och österrikarna hade inte mobiliserat mer än i stort sett halva de aktuella årsklasserna och hade därför gott om skickliga yrkesarbetare kvar i produktionen, varför deras kvalitetsproblem låg mera på konstruktionssidan.
Tyskarna var å sin sida bäst på att konstruera och tillverka flygplan som tillfullo utnyttjade de motorer man hade – de allierade lyckades aldrig utveckla någon motsvarighet till de mest avancerade jaktplanen från Fokker (D.VII) och Siemens-Schuckert (D.III), som dök upp i krigets absoluta slutskede. Även om flygets utveckling är dramatisk och romantisk och Manfred von Richthofen, "Den röde baronen" gör sig bra på film, var det inte till sist flyget som förändrade kriget så totalt.
Det som fattades flygvapnen var tungt beväpnade och bepansrade flygplan avsedda för markattack. Att sätta in lätta jaktplan var inte tillräckligt effektivt, eftersom planen var för sårbara och beväpningen otillräcklig; ändå utförde jaktplan markattacker redan från slaget vid Somme och framdeles men deras insatser blev inte riktigt framgångsrika förrän under de sista hundra dagarnas allierade offensiv. Under andra värlskriget var det just kombinationen av stridsvagnar och taktiska bombplan (tyskarnas Stuka, ryssarnas Sturmovik) som gjorde de stora genombrotten möjliga.
Inte heller giftgasen, som tyskarna var först med att pröva, medförde någon avgörande förändring: varje ny gastyp vållade stora skador just när den användes första gången men motståndarens kemister hittade genast effektiva motmedel. Giftgasen vållade visserligen svåra skador på över en miljon skadade soldater men dödade "bara" 90.000. I denna de stora massmordens tid utgjorde dessa döda – hur många de än är om man tänker sig dem samlade på ett enda ställe – en enda procent av samtliga stupade på alla fronter. Hälften av offren fanns bland de ryska soldaterna, eftersom deras land och armé inte reagerade lika snabbt på krigstekniska nyheter som tyskar, fransmän och britter.
Den tekniska utvecklingen ledde som sagt inte automatiskt till en förändring av strategi och taktik. Målet för det högsta befälet var fortfarande att skapa det stora genombrottet genom skyttegravslinjerna, och det målet förblev en hägring under hela kriget. Att målet inte var ouppnåeligt förstår man när man betänker att tyskarna år 1940 svepte rakt genom detta gamla frontlandskap.
De fyra nya uppfinningarna
Under min läsning av krigshistoria har jag hittat fyra uppfinningar som tillsammans tycks ha bidragit verksammast till att gäcka drömmarna om det stora genombrottet. Olika källor och kommentatorer betonar och värderar dessa uppfinningar olika, så det som följer nedan är mina egna tankar.
Krigskonsten under det sena 1800-talet och det första decenniet av 1900-talet fick se fyra uppfinningar födas, som tillsammans skulle förändra allt. Ingen av uppfinningarna var alldeles ny år 1914 och den efterkloke kan hävda att militära analytiker borde ha kunnat se vad som hände i rysk-japanska kriget och i boerkriget och dragit slutsatser av detta. Mänskligheten är emellertid trög när det gäller att se konsekvenserna av sina uppfinningar; det är också möjligt att det fanns en stark inre konflikt mellan de traditionella, bakåtskådande militärerna och de intellektuella, framåtblickande. Militären är gärna traditionalistisk. Därför fick dessa innovationer effekter som ingen förutsåg.
Repetergeväret
Repetergeväret med räfflad pipa innebar en revolution i krigföringen, och det på två sätt. De tidigare gevären var mynningsladdare. Bara en grundligt drillad soldat kunde utföra alla laddningsmomenten på mindre än en minut: han skulle hälla krut i pipan eller trycka ner en färdigförpackad krutladdning, trycka ner en förladdning, en kula och en förladdning till. Laddstaken måste hängas undan. I fänghålet baktill skulle han antingen hälla en liten krutdos eller fästa en tändhatt. Sedan skulle han spänna hanen, sikta och trycka av. Ett magnifikt rökmoln hälsade den bravaden. Kulans räckvidd berodde på om den var rund eller räfflad: en rundkula är inte träffsäker på mer än ett hundratal meters håll (och har inte stor genomslagskraft heller), eftersom den oundvikligen har ett litet glapp mot pipans väggar och därför studsar runt på sin väg ut. En räfflad kula ger mycket större precision, kanske uppemot en halv kilometer. Under amerikanska inbördeskriget användes ofta miniékulor, där bakre delen exanderade av trycket och gick in i pipans räfflor. Sårskadorna efter en sådan kula var fruktansvärda, eftersom den fungerade som en cirkelsåg i köttet. Det tidigaste repetergeväret , "The Volition Repeating Rifle" konstruerat av Walter Hunt, patenterades redan 1848. Det var revolutionerande men primitivt och konstruktionen förbättrades därför snart, inte minst av firman Smith&Wesson i USA. Märkligt nog antogs inte dessa gevär av vare sig US Army eller Confederate States Army i någon stor skala under amerikanska inbördeskriget. Som ung läste jag en mycket spännande roman där de tidigaste repetergevären utgör en viktig del av intrigen: Harold Keith, Rifles for Watie, 1957. Den är tänkt som ungdomsroman, men man lär sig väldigt mycket om inbördeskrigets förlopp längst bort i väster, i de nya staterna Kansas, Missouri och Arkansas väster om Mississippi, och mycket om skälen till att många indianstammar stödde sydstaterna. Man lär sig också namnet på den en av de två indianer som fick generals rang, cherokeehövdingen och brigadgeneralen Stands Watie CSA (man hemfaller åt hjältedyrkan också, när man får läsa om hans guerillakrigföring). Man får också inblick i en av inbördeskrigets nationella skandaler: de nordamerikanska fabrikanternas omfattande smuggelleveranser av Spencers repetergevär till Sydstaterna. Keiths beskrivning av spencergevärets effekt på motståndarna är målande och övertygande: skillnaden mellan mynningsladdaren och repetergeväret kan knappast beskrivas bättre.
Till följd av gevärens större precision på långt håll kunde artilleriet inte stå uppställt precis bakom infanteriets linje. Prickskyttarna var för effektiva. Kanonerna flyttade bakåt och tappade därmed kontakten med händelserna vid fronten.
Det handlade alltså dels om precision men ännu mer om eldhastighet. En mynningsladdare tar uppemot en minut att ladda om; ett repetergevär skjuter med lätthet slut på ett magasin på samma tid och en skicklig skytt kan träffa med alla skotten. Magasinet rymmer allt från tre skott (fransmännens Mannlicher-Berthier M/90 och senare), fem skott (tyskarnas Mauser M/98), åtta skott (fransmännens Lebel) till tio skott (britternas Short Magazine Lee-Enfield). De tidiga repetergevären och det franska Lebel M/93, som var standardgevär för infanteriet under hela kriget, hade ett rakt magasin som löpte längs pipans undersida. Patronerna låg i en lång rad och drevs bakåt av en spiralfjäder. De gevären tog tid att ladda om eftersom patronerna måste stoppas in en och en. De övriga modellerna hade patronerna i ett lodrätt magasin i stocken; särskilt Mausergeväret var väldigt enkelt att ladda om tack vare laddramen. Jag hade en svensk Mauser M/96 i lumpen: man öppnar slutstycket, fattar laddramen med de fem skotten i vänster hand, trycker ner patronerna i magasinet (de lägger sig i sicksack, tre på ena sidan och två på den andra) och skjuter fram slutstycket, som trycker bort laddramen och för upp första patronen i loppet. Det går på ett ögonblick – det enda som tar tid är detta att gräva fram laddramen med patroner ur fickan eller väskan. Sedan har man ett vapen vars kula slår igenom rätt tjock stålplåt och väldigt tjocka träd på åttahundra meters håll (så långt ser man knappast om det är disigt väder) och har ett sikte som är graderat till tvåtusen meter. Kulans genomslagskraft är fruktansvärd. På Armémuseum i Stockholm finns en liten utställning av handeldvapnens effekt: där kan man övertyga sig om detta. I en del handböcker från första världskriget får man dessutom veta att den tyska Spitz-ammunitionen fick ännu större genomslagskraft om kulan vändes bakfram men detta fick jag aldrig pröva i det militära.
Nedan några bilder av gevär tagna i privatmuseet bakom restaurangen Le Tommy i Pozières på vägen mellan Albert och Bapaume, där ägaren har skapat en slagfältsmiljö utomhus, rikligt försedd med fynd och illusoriska dockor i full skala. Rätt kitschig men stimulerande. Restaurangmaten är nog beräknad att locka krigsturister från Samväldets länder, främst Australien.
En engelsk Tommy med sin SMLE.
En tysk Frontschwein med Gewehr/98 och en granatkastare.
En hel trave gevär uppgrävda ur jorden. Trävirket är borta men stålet är kvar, fast rostigt. Bara en expert kan avgöra vilka typer de tillhör. De med en stor klump längst fram på pipan verkar vara utrustade för att skjuta granater.
Skillnaden mellan mynningsladdarna och repetergevären var naturligtvis känd sedan länge och kunde knappast ha kommit som en överraskning för tidens militärer. Inte desto mindre blev de brittiska yrkessoldaternas kompakta gevärseld en grym överraskning för de tyska studentbeväringarna och deras befäl, när de anföll vid Langemarck i september 1914. Den brittiska elden var så tät och välriktad att tyskarna trodde de mötte kulspruteeld. Det gjorde de väl också, eftersom de brittiska infanteribataljonerna och kavalleriregementena hade två kulsprutor var – alltså på 1000 respektive 600 man – men det mesta var gevärseld. SMLE var kanske det bästa av den tidens gevär tack vare sitt tioskottsmagasin och sin pipa som var inklädd i trä ända fram till mynningen. Det blev därigenom mycket oömt och lätt att hålla i. Ett gevär blir väldigt fort varmt när man skjuter med det: på vår svenska Mauser blev pipan så het bara efter fem skott att man inte gärna rörde vid den. Det brittiska geväret gick dessutom lätt att ladda om. Och faktum är att det fortfarande var de brittiska infanteristernas standardvapen ända fram till andra världskrigets slut.
Men det var inte gevären som gjorde hela skillnaden mellan det gamla kriget och det nya. Ingenjörerna hade haft mer att komma med.
Taggtråden
Taggtråden är en amerikansk uppfinning från Mellanvästern (enligt Wikipedia). Det första patentet på en ståltråd försedd med taggar togs ut 1867; uppfinningen förfinades och en annan amerikan tog ut det moderna patentet 1874. Tråden var tänkt att användas i stängsel för att hålla boskap inom ägorna, och för det ändamålet var den utmärkt, om än plågsam för djuren. Som krigsredskap dök den upp i Spansk-amerikanska kriget (den användes först av spanjorerna), sedan i boerkriget och det rysk-japanska kriget. När taggtråden togs i bruk på första världskrigets slagfält var den med andra ord redan utprövad i krigssammanhang, men inte i Europa. Dess enda uppenbara funktion gentemot människor var ändå bara att fördröja en angripare – det gick ju alltid fort att klippa av den om man bara hade en kraftig tång och fick arbeta i fred. Det krävdes nog dessutom ett krig för att militärerna skulle komma över sitt behov att göra allt ”snyggt och prydligt” – taggtråd är mindre effektiv som människofångare, om den spänns upp i prydliga längder och mönster mellan stolpar, än om den rätt och slätt rullas ut i lösa härvor. När den ligger löst är den nästan omöjlig att komma igenom: alltid är det någon tagg som man fastnar i. Även om trådarna klipps av, så är de ju inte spända och sprätter undan, utan de ligger kvar där de är. Den som fastnat i taggtråden har inget skydd mot fiendens eldgivning.
På det gamla fransk-tyska slagfältet från 1914-1915 uppe på Loretteåsen finns en del taggtrådshinder kvar tillsammans med de metallpinnar som höll uppe tråden.
Kulsprutan
Även kulsprutan är en uppfinning från 1800-talet. Den förste framgångsrike konstruktören var amerikanen Hiram Maxim, som levde och verkade i London. Hans konstruktion blev så framgångsrik att den konkurrerade ut sina värsta medtävlare. Britterna använde både The Maxim Gun och den lättare Vickers Gun – båda använde samma ammunition som armégeväret SMLE. Tyskarna köpte konstruktionen och tillverkade den i många olika fabriker. Den användes under namnet MG 08; en lättare konstruktion blev den berömda 08/15. Alla Maxim sköt den gevärsammunition som var standard i respektive land. Det saknades naturligtvis inte konkurrenter. Den svenska Nordenfeltkulsprutan med tio pipor var så framgångsrik att Maxim köpte upp fabriken; hans företag fick därefter namnet The Maxim Nordenfelt Guns and Ammunition Company. Frankrike föredrog ett vapen av en annan amerikansk konstruktör, nämligen Benjamin Hotchkiss, som satte upp sin fabrik i Frankrike. Hotchkiss var luftkyld och hade en dramatiskt stor kylfläns halvvägs på pipan. Dess svaghet var ammunitionsmatningen. Maxim har bandmatning, som tillåter att man skjuter tusentals skott i följd (så länge man fyller på kylvatten) men Hotchkiss ett plant magasin med 25 eller 40 skott – även här användes den vanliga franska 8-millimeters ammunitionen från Lebel. Den franska eldgivningen blev därför väldigt karakteristisk: korta skurar, som tömde magasinet, följda av paus för omladdning. Österrikarna hade sin egen konstruktion från Schwartzlose (som också köptes av Sverige).
Vapnets svenska namn, "kulspruta", är mycket målande namn: man kan utan vidare jämföra kulsprutan med en brandslang med vatten under högt tryck. Om den används på det sätt som taktikhandböckerna från första världskriget förutsätter, nämligen som överrumplingsvapen som ger eld från flanken in i en fiendelinje, sopar strålen av kulor undan hela bataljoner. Om man däremot riktar elden vinkelrätt mot en linje går den smala strålen bara genom på ett ställe; en brandslang fungerar likadant. Man kan naturligtvis spraya med slangen men då får man ingen riktad stråle utan en dusch som visserligen blöter ner men inte sopar. 1914 års kulsprutor var inte gjorda för att viftas med. De stod på solida tre- eller fyrfotiga lavetter och vägde tillsammans med kylvatten och ammunitionsband ledigt femtio kilo. Den vanliga tekniken när man riktade om vapnet var att knacka med handloven mot greppet man höll i och då riktades pipan om någon grad i taget. I höjdled var det ännu svårare att rikta om kulsprutan. Den sågs nog på den tiden närmast som en lätt artilleripjäs, och dess manskap var ställt under bataljons- eller regementschefens befäl. Andra länder har valt mindre fantasieggande namn: Machine Gun, Maschinengewehr, Mitrailleuse (närmast ”hagelbössa”, det franska namnet för alla snabbskjutande vapen). I finlandssvenskan heter vapnet ”Maskingevär” men det ordet är främmande för rikssvenskan.
Det är ingen tvekan om att kulspruteelden var bokstavligt talat mördande. Britterna gav den en extra mordiskhet genom att låta grupper av kulsprutor skjuta fallande eld: man riktade vapnen snett uppåt i skydd av bröstvärnet och sköt till synes på måfå uppåt himlen. Kulorna gick uppåt, tappade fart och vände nedåt i en prydlig parabel. På nervägen ökade de farten igen. När de slog ner var de som ett livsfarligt regn. Nedslagsplatsen var väl uträknad och registrerad med hjälp av observatörer från ballonger eller flygplan: hålvägar och vägkorsningar som de tyska trupperna använde för att kunna marschera upp mot frontlinjen. Genom britternas kulspruteeld låg de under ett permanent kulregn som det inte fanns något skydd mot. Det blev att springa för livet genom nedslagsplatsen. Den som träffades och föll blev omedelbart träffad av fler kulor. Den som stannade för att hjälpa föll själv.
Det räckte naturligtvis inte med bara en kulspruta för att hålla en taktiskt viktig plats under kulregn, men med en grupp om halvdussinet pjäser hade man en kulspruta igång. Den sköt kanske femtusen skott i följd. Därefter tystnade den, togs isär, fettades in, fick ny pipa och nytt kylvatten, laddades om. Under tiden sköt de andra vapnen vart och ett i tur och ordning och på det viset åstadkom man ett kulregn som föll dygnet om - fienden fick aldrig någon respit.
Vid krigets början hade som sagt varje brittiskt kavalleriregemente och infanteribataljon två kulsprutor vardera – det verkar ha varit normen även i franska armén. Tyska armén hade före kriget ett kulsprutekompani med sju vapen (sex aktiva och ett i reserv) per regemente, vilket gav fredstidsorganisationen totalt 1.600 vapen. Redan 1914 hade de alltså mer än tre gånger så många kulsprutor per regemente som sina motståndare. Antalet växte explosionsartat i alla arméerna. 1918 hade varje brittisk bataljon någonstans mellan femtio och sextio kulsprutor (källorna slår gärna samman tunga och lätta kulsprutor, vilket gör alla sifferuppgifter osäkra); tyska arméns kulsprutebestånd hade i början av 1916 ökat till 8.000 (minst); vid året slut var kulsprutorna 16.000. I januari 1918 hade tyskarna totalt 32.000 tunga kulsprutor (MG 08) och lika många lätta (MG 08/15). Varje kulsprutekompani hade nu 12 vapen (antalet kompanier hade med andra ord också ökat).
1914 års kulsprutor var som sagt stora och tunga. De var därför enormt driftsäkra men de var inte lättrörliga och passade bäst som defensivt vapen. Infanteriet ville gärna kunna ha med sig kulsprutan under anfallen, och svaret blev den lätta kulsprutan. Britterna hittade sin vana trogna en amerikansk lösning: överste Isaac Newton Lewis konstruktion från 1911. Den kulsprutan är väldigt lätt att känna igen, eftersom magasinet är runt och platt och sitter ovanpå vapnet. Magasinet var komplicerat och vållade rätt många eldavbrott – filmer som handlar om första världskrigets flygstrider har gärna med det brittiska jaktplanet SE-5, där Lewiskulsprutan satt monterad ovanpå övervingen. Vid eldavbrott eller omladdning måste piloten resa sig upp (varvid han styrde planet med knäna), dra ner vapnet längs en skena, banka loss magasinet och trycka på ett nytt (och då tappade han ofta det gamla). Detta blir både komiskt och dramatisk på film, men det hände vid minst ett tillfälle att planet vände sig på rygg och piloten hängde fritt och höll sig fast i magasinet. Om han nyss försökt få loss det, bad han nu till himlen att det skulle sitta fast tills han lyckats svinga sig tillbaka till sittbrunnen (de brittiska flygarna fick inte ha fallskärm). I infanteriets version hade Lewiskulsprutan ett tjockt rör fyllt med kylflänsar monterat runt pipan; detta arrangemang visade sig helt onödigt och de exemplar som flottan och flygvapnet använde hade en naken pipa. Den tunga lavetten avskaffades och i stället användes två smala ben som satt fästade längst fram på pipan. Lewiskulsprutan fanns kvar i brittiska armén ända fram till Korekriget.
Tyskarna bantade som sagt sin vanliga kulspruta genom att ersätta den fyrbenta tunga lavetten med en enkel tvåbent sak och minska kylarens volym. Fransmännen valde M. Chauchats konstruktion, som fick namnet Fusil-mitrailleur Chauchat M/15. Den hade samma problem som Lewis fast ännu värre: magasinet vållade ständigt eldavbrott. Det satt under vapnet, var halvcirkelformat och öppet åt höger, så att gyttja och smuts lätt kom in i mekanismen. När amerikanerna kom med i kriget valde US Army att utrusta sig med franska vapen och köpte in Chauchat och Hotchkiss. Man gillade dem aldrig utan hittade till sist bättre egna produkter från Browning. Den lätta kulsprutan kallas Browning Automatic Rifle (BAR), men den kom först i slutet av fälttåget; den licenstillverkades efter kriget av Fabrique National i Belgien – även Sverige licenstillverkade vapnet under beteckningen Kg (kulsprutegevär) M/21 och moderniserade det med beteckningen M/37. Det fanns kvar i bruk hos oss ända fram på 1980-talet.
På armémuseet vid Invaliddomen i Paris finns en mängd vapen utställda. Ovan ett sortiment kulsprutor (och, till höger, ett armborst). Kulsprutan med fyrbent lavett är en tysk MG 08. Bössan med en rund trumma ovanpå en väldigt tjock pipa är en Lewis i den typiska infanteriversionen.
De lätta kulsprutorna kunde inte användas på samma sätt som de tunga, eftersom de inte höll inte för långa salvor. De var för klent byggda och saknade tillräcklig kylning. Däremot var de så lätta att en man kunde bära kulsprutan i strid och avfyra korta skurar. Vapnets taktiska funktion blev därför att föras nära fienden för att ge eldunderstöd genom att trycka ner eller tysta fientliga kulsprutebesättningar, medan handgranatskastarna kröp fram och bombade ställningarna. I den funktionen blev framför allt Lewiskulsprutan mycket effektiv – det var faktiskt den som inspirerade tyskarna att skapa en egen variant. Eftersom 08/15 ändå var för tung konstruerade man ett ännu lättare alternativ: den första kulsprutepistolen (som kom med för sent för att hinna göra skillnad).
Det kan tyckas egendomligt att dessa vapen från förra seklets början blev så långlivade, men faktum är att det inte hände så mycket på vapenfronten så länge som man höll fast vid de gamla ammunitionskalibrerna: britternas .303 (7,7 mm), tyskarnas 7,92 mm, fransmännens 8 mm. Mekanismerna som skapar automateld var då och är egentligen ännu idag bara fyra: kort piprekyl, lång piprekyl, tungt slutstycke och gastryck. Finessen med dessa är att de ger autonomi, eftersom vapnets egen eldgivning ger kraften till omladdningen utan hjälp av någon utomstående kraft (en elektriskt driven omladdning kräver batterier, som naturligtvis tar slut när de behövs som bäst). Rekylens (eller krutgasernas) kraft gör att slutstycket trycks bakåt, tompatronen kastas ut, en ny patron lyfts upp och slutstycket trycks fram (varvid patronen förs in i loppet). Ett annat krav på militära vapnen är hållfastheten. De måste vara mycket solitt byggda för att tåla fältstrapatserna, det duger inte med smäck. Alltså blir inte moderna vapen så värst mycket lättare än första världskrigets, inte så länge de använder samma typ av ammunition. Den svenska kulsprutepistolen M 45B var tung; inte desto mindre blev den mycket omtyckt av USA:s Special Forces under vietnamkriget, främst därför att den var så väldigt enkel att hantera och mycket sällan drabbades av eldavbrott.
Ett annat problem med handeldvapen är eldhastigheten. Naturligtvis verkar det lockande med en kulspruta som skjuter 1.200 kulor i minuten istället för de vanliga 600 eller så. Men det innebär ju också att man skjuter slut på sin ammunition dubbelt så fort. Ny ammunition måste bäras fram hela tiden. Ett isolerat förband blir vapenlöst på nolltid.
Det ligger mycket i den kommentar som fälls i French Trench Warfare från 1918 (s. 368): ”In many cases when the supply of grenades is exhausted and the automatic rifles are fouled, the faithful and solid old rifle will be always ready.”
Men inte heller kulsprutan förmådde skapa det nya maskinkriget.
Artilleriet
Helt mot alla tidigare föreställningar skulle det visa sig att den ojämförligt största delen av förlusterna under första världskriget vållades av artilleriets granater och granatkartescher: Bulls överslagsberäkning över förlusterna under hela kriget resulterar i att två tredjedelar av alla döda och sårade på västfronten hade drabbats av artillerield. (Bull, Trench, 2010 s. 17).
Sven Hedin lade märke till samma sak redan i september 1914, då han besökte fronten vid Argonneskogen: ”Fransmännen sköta sin artillerield bättre än sin infanterield. En av de härvarande läkarna berättade mig att av de 2,500 patienter han haft att sköta icke fullt tio procent voro sårade av gevärskulor; några få hade fått sabelhugg eller bajonettstyng, alla de övriga hade träffats av sprängstycken från granater och skrot ur granatkartescher. Om ammunitionen vore bättre, skulle det franska artilleriets verkan vara rent av fruktansvärd.” (Hedin 1915, sid. 358f.).
Något revolutionerande hade med andra ord hänt sedan tidigare krig. Två saker, i själva verket, på den materiella fronten och en hel rad organisatoriska.
Den första förändringen var att de massiva kanonkulorna ersatts av granater med sprängladdning. En projektil från en kanon fick därför inte bara effekt genom att slå sönder sina offer (eller såra dem genom kringyrande splitter från stenar eller träd), spränggranaten slet sönder dem, granatkarteschen genomborrade dem med blyhagel.
Ovan en vacker stapel med granatkartescher som avfyrat sina blykulor. Nationalitet okänd.
Den andra nyheten var den snabbskjutande kanonen. År 1897 fick franska armén de första pjäserna av en helt ny konstruktion, vars officiella benämning var Matériel de 75mm Mle 1897, eller, mer populärt, Soixante-Quince. Skillnaden mellan den och de äldre pjäserna av De Banges konstruktion, som ändå varit världsledande tack vare sin effektiva slutstycksmekanism, var metoden att fånga upp rekylen. När ett eldvapen avfyras driver krutgasernas expansion projektilen framåt genom pipan; samtidigt utövar explosionen precis lika stor kraft bakåt, mot den person eller den lavett som håller i vapnet. Den hållit en hagelbössa fel mot axeln vet vilken smäll man får av kolven när skottet går – det gör ont flera dagar efteråt.
Hos de äldre kanonerna fångades hela rekylkraften upp av lavetten, som därför gjorde ett skutt bakåt. Om lavetten i bakänden var fäst i marken lyfte lavettens hjul; om lavetten stod i en förberedd sluttning rullade hela pjäsen bakåt och uppåt, stannade när rekylkraften var slut och rullade framåt i läge igen. Kanonen bytte alltså läge för varje skott och måste därför riktas på nytt, varför eldhastigheten i bästa fall blev två skott per minut. Kanonen i sig höll hög kvalitet och De Banges slutstycke lever efter vad jag förstår kvar än i dag i modifierad form. Det var inte där problemen låg. Granaterna träffade nog där de skulle, så som eldröret pekade, men eftersom detta vid varje avfyrningen hade flyttats några centimeter i höjd- eller sidled jämfört med föregående skott innebar den förflyttningen många meters skillnad på nedslagsplatsen. Chansen att nästa granat skulle landa på samma ställe som den förra var därför mycket liten (och infanteriet ansåg helt följdriktigt att säkraste skyddet mot artillerielden var det senast skapade granathålet).
Bilden ovan föreställer en fransk Système De Bange, troligen en 15 cm kanon (jag glömde läsa skylten och bara experter kan med en blick avgöra kanonens kaliber). Lavetten är stor och kompakt, kanonens bakända är även den stor och tung (för att genom sin tröghet fånga upp rekylen). Eldröret är vinklat ganska brant uppåt, så jag tror det rör sig om en haubits. Kanonen står utanför museet i Fleury ovanför Verdun.
På den nya kanonen, en ganska lätt fältkanon med 7,5 cm granater, satt eldröret fästat i en hydropneumatisk dämpningsanordning. Varje rekyl fångades upp av dämparen så att eldröret rörde sig rakt bakåt en bit och därefter återvände exakt till utgångsläget. Lavetten rörde sig inte alls. Med dessa kanoner kunde man lita på att granaterna föll mycket nära varandra – det gamla granathålet var inte alls säkert längre. Brister i precisionen berodde nu mer på variationer i drivladdningarna (de vägde inte alltid exakt lika mycket), eldrörets förslitning eller dålig granatkvalitet.
Här är den den berömda franska 75:an i sitt typiska fältlavettage. Den står i armemuséet i Paris.
Den nya kanonen laddades därtill med hela patroner, där projektil och drivladdning satt ihop, och var dessutom försedd med De Banges slutstycke (modifierat). Eldhastigheten blev mycket högre än med de gamla kanonerna. Den blev i själva verket lika hög som – eller rentav högre än – repetergevärens eldhastighet. Ett skott var tredje sekund var den i teorin högsta eldhastigheten, alltså faktiskt tjugo skott i minuten. Skottvidden var över åtta kilometer. Olyckligtvis för det franska artilleriet var granaternas kvalitet mycket låg (stora mängde importerades från USA och Japan) och mer än hälften av skotten kunde vara blindgångare: ”I går kreverade t. ex. av 36 granater endast 7. Alla de övriga voro s. k. »Blindgänger».” (Hedin 1915, sid. 334). Britterna fick mycket av sin ammunition från samma källor och med samma nedslående resultat, vilket var en av orsakerna till att deras offensiv den 1 juli 1916, första dagen av slaget vid Somme i juli 1916, misslyckades så totalt. I gengäld är den terräng där granaterna slog ner bemängd med massor av blindgångare än i dag.
Om granaterna fungerade som de skulle innebar den nya tekniken emellertid att ett ganska litet fältbatteri med stor precision kunde täcka ett bestämt landområde med granateld och det på mycket kort tid. Eftersom sjuttiofemmorna var tänkta att användas i tätt samarbete med infanteriet var de flackbanepjäser, vars eldrör inte kunde lyftas mer än 12 grader, och besköt därför i princip mål som servisen (eller artilleriobservatören framme vid linjen) kunde se. Fiender som gömde sig bakom en kulle eller i skyttegravar var säkra för elden.
Vid krigets början hade tyska armén artilleri av alla möjliga slag – flackbanepjäser, lätta och tunga haubitsar, granatkastare – och det i riklig mängd. Dessutom hade varje regemente många gånger fler kulsprutor än motsvarande franska och brittiska enheter (en brittisk infanteribataljon och resp. kavalleriregemente hade två kulsprutor var). Eldkraften från det tyska artilleriet var helt enkelt mördande jämfört med vad fransmän och britter kunde åstadkomma. Detta var i sin tur skillnaden mellan en realistisk och en dogmatisk uppfattning om hur kriget skulle gå till.
Franska arméns olycka var att den satsat så ensidigt på denna sjuttiofemma, en i och för sig utomordentlig pjäs med ojämförlig precision och eldhastighet. Vid krigsutbrottet hade man fyratusen pjäser, men man hade mycket få kanoner som kunde skjuta fallande eld. Sådana kanoner – haubitsar eller mörsare – kan rikta sitt eldrör uppåt i mer än 45 graders vinkel: skottbanan formar då en parabel och granaten kan landa på andra sidan berg och i skyttegravar. Man kan med andra ord skjuta efter kartan mot hålvägar och vägkorsningar, utan att ha någon observatör som korrigerar riktningen. Dessa haubitsar var dessutom placerade vid alla de fasta ställningarna (Verdun, Toul, Epinal och Belfort) - högkvarteret hade därför inget val, utan plundrade forten för att förstärka infanteriet.
Å andra sidan är det riskabelt att tillskriva dessa två mekaniska faktorer ensamma alltför stor betydelse. Paul Strong (Artillery in the Great War) nämner dem visserligen men lägger tonvikten långt mer på organisatoriska innovationer. Om fransmännens moteld vid Verdun 1916 säger han till exempel följande:
Even antiquated guns could make an impression if properly sited and, as noted above, the obsolete 155s placed to flank any German assault on the right bank of the Meuse inflicted horrific casualties during VII Korps' attempts to breach that sector during March. The French guns were concealed among the fortress lines on the Bois de Bourrus ridge and there was nothing that General von Zwehl's gunners could do to prevent the French from slaughtering his men.
Fort du Bois Bourrus och dess skogklädda ås sedd från mitt hotellfönster i byn Marre, september 2011.
I stället för massiv eld mot tänkta eller existerande fiendelinjer skapade man förintande spärreld mot infanteriet: elden kunde riktas för att isolera de första anfallsvågorna från deras förstärkningar eller för att utplåna fiendens motattacker. Den sista varianten var ett svar på en tysk innovation från Somme och framåt, där de främsta linjerna var rätt glest besatta och det egentliga försvaret bestod av massiva motattacker när det allierade infanteriet gått framför sitt eget artilleris räckvidd. De allierades svar blev att bara avancera till den främsta tyska linjen och där avvakta motattacken, som hamnade inom räckhåll för fiendens artilleri. Detta var alltså en funktion av utnötningskriget utan hopp om egentliga genombrott. En annan viktig variant var störningselden mot fiendens batterier. Första världskriges kanoner, i synnerhet de tunga haubitsarna, var väldigt svårrörliga och därför känsliga för moteld. Artilleri som skjuter mot osynliga mål (vilket ju haubitsar gör) kan registreras på målet genom provskott som långt framskjutna artillerispanare kan se (eller kontrolleras från ballonger eller flyg) - men denna registrering är rätt uppenbar och kan leda till att målen flyttas en bit. Alternativet är att skjuta från kartan, en teknik som utvecklades allt mer tillsammans med att man lärde sig ta hänsyn till alla de faktorer som påverkar projektilernas gång.
Slutligen breddades utbudet av granater, så att man i allt högre grad sköt en blandning av högexplosiva granater, granatkartescher (shrapnel) och gasgranater med olika former av innehåll.
Kriget i jordens underkant
Att gräva ner sig blev infanteristens omedelbara reaktion på fientlig eld. Varje tysk soldat var redan 1914 utrustad med något av de verktyg som gjorde det möjligt för honom att skapa sig ett eget skydd mot fientlig eld – en spade, en hacka eller en yxa.
Detta att gräva sig en skyddsgrop vid varje rast var en sak jag fick lära mig i det militära: som vi värnpliktiga hatade denna, som vi tyckte, löjliga manöver! Vi fuskade av alla krafter. Befälen var nog lika lata de, eftersom de ofta godtog resultatet. I själva verket var detta ett fusk som kunde ha fått katastrofala följder om vi verkligen hamnat i krig. Skyddsgropen är infanteristens bästa vän. De tyska soldaterna under första världskriget var inte ett dugg roade av detta att gräva, de heller, om man får tro Walter Bloem, som berättar att han ständigt måste tvinga dem till realistiska insatser. Tragedin för de brittiska och franska soldaterna var att de inte kunde gräva ner sig: de saknade nämligen utrustning. På varje kompani (200 man) fanns ett par spadar avsedda för grävning av latringropar, men de räckte inte långt när kulsprutorna och kanonerna började spela. Då hjälper det inte att kratsa med bajonetten, man måste ner djupt och det fort.
När tyska armén drog sig tillbaka efter slaget vid Marne i september 1914 grävde den hastigt ner sig i fördelaktig terräng. De framryckande fransmännen och britterna hejdades och kom inte längre. Där skapades de första skyttegravarna, som sedan växte ut åt väster, norr och öster, tills deras linje blev sextiofem mil lång och det rörliga kriget stod blick stilla till generalernas förtvivlan.
När britterna väl fått spadar i sin utrustning blev de inte sämre på att gräva – tyskarna talade med viss beundran om fiendens Engländerstellung: en brittisk grupp, tropp eller pluton som inte kunde rycka fram längre grävde ner sig och försvann i jorden som en skock mullvadar, varefter de blev nästan omöjliga att rubba.
När ställningarna var fullkomligt orubbliga sökte båda sidor vägar över och under dem. Därmed hamnar vi i historien om flygets utveckling och om krigföringen under jord. Det är inget tvivel om att det allierade attackflyget kom att få en avgörande betydelse under de hundra dagarnas offensiv. Minsprängningarna var ofta dramatiska och har lämnat spår som syns än idag, men deras verkningar var mycket begränsade och någon avgörande skillnad gjorde de inte.
Kratern i Vauquois sedd ungefär från mittpunkten och norrut mot Höjd 304. Marcus mitt i bilden ger proportionerna! Franska linjen till höger, tyska till vänster.
Vauquois-kratrarna sedda åt andra hållet. Det är omöjligt att visa på bild hur djupa de egentligen är. Franska sidan till vänster, tyska till höger.
Vad borde man ha gjort?
Krigshistorikerna delar gärna upp kriget på Västfronten i två delar med den 1 juli 1916 (sommeoffensivens första dag) som definitiv brytpunkt. Under de två första krigsåren gjorde taggtråden och kulsprutan det omöjligt att bryta igenom en skyttegravslinje; under de tre sista krigsåren hände det flera gånger att en försvarslinje bröts upp men att anfallarna saknade den teknik som skulle gjort det möjligt att utnyttja genombrottet. Innan staben hunnit reagera och förstärkningar hunnit fram hade försvararna alltid haft tid att reparera sin linje eller dra sig tillbaka en bit till förberedda positioner som kunde försörjas tack vare oskadda vägar och järnvägar.
Det man väntade på - utan att alltid kunna formulera saken - var effektiva stridsvagnar, pålitlig trådlös kommunikation mellan frontförbanden och staben och ett logistiksystem som klarade av att föra förnödenheter och utvilade förstärkningar genom ett sönderskjutet ingenmansland. Det sistnämnda innebar också problemet att föra en infanterienhet genom en annan enhet utan att alla går om varandra och kommer vilse. Innan dessa hjälpmedel och metoder skapats, borde båda sidor, kan man säga, ha satt sig ner för att vänta in den tekniska utvecklingen.
Tyskarna hade kunnat utnyttja tiden till att segra i öster, där kriget fortfarande var rörligt. Då hade de sluppit tvåfrontskrigets problem. Schnetzler påpekar att tyskarna i båda världskrigen gjorde ett par svåra misstag: de skaffade sig en svagare bundsförvant, som de därefter måste hjälpa till förfång för sin egen insats: Österrike-Ungern under 1914-1918, Italien under 1940-1945. För att kunna besegra huvudfienden - som de under båda krigen ansåg vara Ryssland - gjorde de först ett försök att utplåna Rysslands allierade i väster, alltså Frankrike och Storbritannien. De lyckades bättre 1940 än 1914, men de lyckades aldrig tillfullo, och så länge Storbritannien var obesegrat utgjorde denna fiende i väster ett hot som man alltid måste gardera sig emot.
Om man vill döda en drake måste man bestämma sig för om man vill hugga av huvudet eller svansen, säger någon sakförståndig. Denna sentens låter enkel och självklar, men ändå hände det gång på gång att de stora strategerna sökte en väg runt ett problem snarare än att tackla problemet rakt fram. Churchill förfäktade under två världskrig, att man borde försöka angripa "Germany's soft underbelly", och med detta menade han en offensiv vid Medelhavet. Första misslyckandet var invasionsförsöket vid Gallipoli, där britter, australiensare och nyazeeländare led svåra förluster under inkompetent ledning på alla nivåer. Under andra världskriget tvingade Churchill amerikanerna, som helst ville invadera kontinenten på norra Frankrikes stränder där huvudfienden fanns, att inleda med en invasion i Nordafrika och därifrån arbeta sig norrut via Sicilien och Italien. Italien hade just (sommaren 1943) gjort sig av med Mussolini och fascisterna, de hade därtill kapitulerat och hoppades därför med goda skäl att de skulle få fred. Istället blev de ockuperade av tyskarna som under fältmarskalk Kesselrings ledning byggde försvarslinjer i flera lager tvärs över landet. När de allierade avancerade ledde deras och tyskarnas eldgivning till en nästan total förödelse av det italienska landet, från söder om Neapel till norr om Rom. Om den offensiven bidrog till den allierade slutsegern är mera osäkert och mycket omdiskuterat.
Det andra misstag tyskarna begick i båda krigen var, enligt Schnetzler, att de försökte besegra britterna där de var som starkast, alltså i Nordatlanten (båda krigen) och i luftrummet över södra England (Slaget om Storbritannien). De materiella och personella resurser som förnöttes under de striderna hade gjort större nytta på huvudfronten i öster - de kunde rentav ha varit avgörande. Schnetzler menar alltså att det stål och den tillverkningskapacitet som gick åt till ubåtarna hade gjort större nytta i stridsvagnar och kanoner och de flygplan som sköts ner över England och Nordsjön hade behövts bättre över Ryssland.
Vad de allierade skulle ha kunnat ta sig till år 1914-1918 är betydligt svårare att definiera. Alla auktoriteter verkar vara överens om att att inget genombrott verkligen var möjligt med de tekniska resurser som då fanns. Hålla ställningarna i väntan på den tekniska utvecklingen hade varit militärt klokt: såväl radiotelefoni, effektiva stridsvagnar som attackflyg var ju på väg, och när de resurserna fanns var de tyska ställningarna inte längre ogenomträngliga. Men det var politiskt omöjligt - man glömmer lätt att det fanns ett politiskt tryck på militärerna att göra något, vad som helst, kosta vad det ville, för att bryta dödläget. De fallna fick inte ha stupat förgäves - alltså gick det inte att bara acceptera det nya läget. Detta var den rävsax militärerna skapat åt sig själva och som de ohjälpligen satt fast i.
Det är faktiskt inte alltid så lätt att vara efterklok.