Etienne och Karl von Schenck - en brittisk sjöofficer, tysk ubåtskapten och en märklig dagbok

5 mars 2011

The Diary of a U-boat Commander utkom på engelska år 1918, utan författarnamn. I förordet, skrivet av signaturen Etienne, berättas att denne i november år 1918 suttit i kaptenshytten ombord på en tysk ubåt som just kapitulerat för segrarmakterna och lagt till i hamnen i Harwich. Etienne är den brittiske sjöofficer som tar emot ubåten. Som en särskild ynnest har han beviljat den tyske kaptenen att lämna ubåtens däck och samtala nere i hytten. Ubåtskaptenen vill be om en förmån: hans gode vän, Leutnant-zur-See von Schenck, som varit kapten på U-122, hade av misstag överlämnat sin privata krigsdagbok till engelsmännen och önskade nu återfå den. Etienne förklarade att han ingenting kunde göra åt detta; den tyske kaptenen föll i gråt och fortsatte gråta i tio minuter – ett häpnadsväckande spektakel, skriver Etienne och tolkar gråten som ett utslag av kaptenens sorg över förödmjukelser och felslagna ambitioner. Etienne gick därefter iland och tog den tyske kaptenen med sig. Dagen därpå gick han ombord på U-122 och kunde sedan offentliggöra dagbokens text i engelsk översättning (han tackar en mystisk K. för hjälpen med översättningen).

Därefter följer 144 sidor dagbokstext. Boken finns numera utgiven digitalt i epub-format och kan laddas ned gratis från www.epubbooks.com.

Signaturen Etienne står enligt uppgifter från the Gutenberg Project (som också erbjuder nerladdning av boken) för Sir Stephen King-Hall, 1893-1966, en brittisk sjöofficer som har en egen artikel i Wikipedia. Enligt denna var King-Hall journalist, politiker och dramatiker; under första världskriget tjänstgjorde han vid Grand Fleet i Scapa, noga räknat i 11 jagarflottiljen. Ingenting nämns dock här om hans roll som signaturen Etienne eller utgivare av The Diary. King-Hall lämnade Royal Navy år 1929 som Commander (kommendörkapten av 2 graden) för att övergå till en civil karriär som dramatiker och senare underhusledamot. År 1920 hade han skrivit en avhandling betitlad Submarines in the Future of Naval Warfare, och den belönades år 1929 med en guldmedalj från The Royal Society for International Affairs, dock utan någon vidhängande doktorsgrad, efter vad det tycks.

Sambandet mellan King-Hall och signaturen Etienne måste nog utredas noggrannare. Uppenbart är dock att ingen av de två källorna påstår att det funnits någon tysk upplaga av von Schenks dagbok. Den existerar med andra ord bara i den översättning som Etienne säger sig ha åstadkommit med K:s hjälp.

För den som läst Robert Graves I Claudius och Claudius the God eller Alan Massies tre verk om antiken (Caesar, Augustus eller Tiberius) är det litterära greppet välbekant: en anonym eller namngiven engelsman berättar hur han på märkliga vägar fått tag på en handskrift med sensationellt innehåll. Detta utger han i tryck på engelska. I fråga om Graves och Massies litterära verk är omständigheterna med naturnödvändighet väldigt mystiska eftersom dessa fiktiva biografier handlar om personer från antiken, och läsaren har inte svårt att låta sig falla in i fiktionen. I ljuset av dessa romaner framstå Etiennes produkt  helt enkelt som en tidig exponent för denna mycket brittiska genre, som vi kan kalla ”den fiktiva biografin eller självbiografin”.

Graves och Massie är ingalundade enda företrädarna för denna litterära genre, vars läsare får möta händelser och folk ur historien, presenterade av en modern författare som låtsas tala genom en av de historiska personer som deltog i skeendet. Den brittiske marinhistorikern C. Northcote Parkinson har lyckats vända ut och in på genrens förutsättningar genom att ta över C.S. Foresters romangestalt, den brittiske sjöofficeren Horatio Hornblower, och sätta in honom i napoleonkrigens historiska skeende, som om han vore en person som verkligen existerat. Resultatet är en kusligt övertygande fiktiv biografi på 300 sidor, betitlad The Life and Times of Horatio Hornblower. Den utkom 1970 och är så förvillande lik en äkta biografi att marinmuseet i Greenwich fått problem med frågor om vilket källmaterial de förfogar över i fråga om Hornblower. Saken blir ingalunda lättare av att Parkinson uppger att en av Horatios sonsöner heter Simon Hornblower, och mycket riktigt finns det en sådan person, och han är till och med forskare inom klassiska språk. Trots att man från början varit övertygad om att Horatio Hornblower är en romanfigur skapad av C.S. Forester lämnar man därför läsningen av The Life and Times med en krypande känsla av att saga och verklighet flätats samman och att man inte längre vet vad som är vad. Mycket effektivt och stimulerande för fantasin.

För att återgå till ubåtskaptenens dagbok. Etienne säger i inledningen att denna författats av den tyske ubåtskaptenen von Schenck på U-122 – men han ger inga detaljer om hur han kom över dagboken, bara att en namnlös ubåtskapten under tårar satt honom på spåret och att han själv därpå gått ombord på U-122. Härigenom får man intrycket att dagboken låg kvar ombord och att Etienne hämtade den, vilket inte stämmer med vad Etienne säger i början av sin inledning: den gråtande tyske kaptenen hade sagt att von Schenck av misstag lämnat från sig boken till engelsmännen. Etienne är dessutom lite för kortfattad när det gäller von Schenck. I dagboken, som naturligtvis är skriven i jagform, säger ”författaren” att han heter Karl von Schenck och berättar att han varit förstelöjtnant på U-39 under en kapten vid namn Korting. Någon gång under sista krigsåret får han ta över befälet och genomför en rad uppdrag i Norra Ishavet och omkring Skottland, innan han placeras i tjänst på land. Befälhavare på U-122 blir han först efter vapenstilleståndet, när den revolutionära kommittén vid hemmabasen ger honom i uppdrag att segla båten till Harwich och överlämna henne till segrarmakterna.

U-39 och U-122 har faktiskt existerat. Wikipedia ger en hel rad uppgifter om båda två: SM U-39 sjösattes vid Germaniawerft i Kiel och togs i tjänst den 26 september 1914. Hon blev en mycket framgångsrik ubåt under tre olika kaptener, ingen av dem von Weissmann (som Etienne / von Schenck nämner), men både Martin Niemöller och Karl Dönitz var under någon period officerare ombord. Ubåten tjänstgjorde större delen av kriget i Medelhavet.  SM U-122 sjösattes vid Vulcanvarvet i Hamburg, togs i tjänst 4 maj 1918 (ingen uppgift om kaptenen) och kapitulerade den 26 november. Den isländska ubåtshemsidan www.uboat.net har artiklar om alla tyska ubåtar i serierna U, UB och UC, och beträffande U-39 och U-122 ger de i all sin korthet ger samma uppgifter som Wikipedia. Ingen av dem hade en kapten med namnet Karl von Schenck – den isländska hemsidan erbjuder till yttermera visso en alfabetisk lista över alla kända ubåtskaptener, och där finns inte namnet  von Schenck med alls.

Etiennes berättelse övertygar inte heller från kronologisk synpunkt: han uppger att hans samtal med den tyske kaptenen, som just kapitulerat, ägde rum i november 1918. Efersom U-122 kapitulerade först den 26 november, innebär detta att den tyske kapten som Etienne träffat själv just hade seglat in i Harwich och därför bara haft tre eller fyra dagar på sig för att först få information från den redan tillfångatagne von Schenck om dagbokens olyckliga försvinnande och därefter hinna träffa Etienne. Hur skulle den anonyme kaptenen hunnit prata med von Schenck? Den senare hade ju redan kapitulerat och förts iland, medan den förre var kvar på sin båt som just kommit i hamn. Av elementära säkerhetsskäl brukar inte krigsfångar få prata med varandra förrän de blivit grundligt förhörda, och det går inte på ett par dagar. Och för övrigt: varför bad inte von Schenck själv om att få tillbaka sin privata dagbok?

När vi nu punkterat Etiennes berättelse, har fastställt att dagboken framstår som ett tidigt exempel på en mycket njutbar brittisk genre inom skönlitteraturen, nämligen den fiktiva historien, och har bestämt oss för att inte låta oss bli lurade, kan vi slå oss till ro för att njuta av berättelsen och fundera över vad nytt vi kan lära oss om det första slaget om Atlanten, inte minst genom att jämföra The Diary med amiral Sims The Victory at Sea.

Etienne framställer sig själv som brittisk sjöofficer med erfarenheter från det första slaget om Atlanten. Om han dessutom kan identifieras som Sir Stephen King-Hall hade han sett det slaget som jagarchef, och jagarna var britternas främsta motmedel mot ubåtarna. Dagboken framstår därmed som en form av övning i att tänka sig in i motståndarens verklighet.

Dagboken inleds med författarens kommentar att han just avslutat dess första volym och erkänner att den boken inte erbjuder mycket underhållning. Den entusiasm han började kriget med har dämpats efter månader av enformighet. Han har suttit på ett slagskepp som legat i hamn hela tiden och har därför slutligen anmält sig till ubåtstjänst istället, men eftersom tvåhundrafemtio löjtnanter står före honom i kön inser han att väntan på en kommendering kan bli lång. Som belöning får han göra en sexdagars slagfältstur, där Verdun ingår. Två officerare från hans eskader har fått chansen.

Vid berättelsen om resan till Verdun lyser författarens brittiska perspektiv igenom redan på sidan åtta: ”The country here is very different from the mud flats of Flanders, as it is hilly and well wooded.” Slagskeppen i Kriegsmarine låg inte i Flanderns hamnar utan i Wilhelmshafen hemma i Tyskland. Vad hade denne tyske sjöofficer i Flandern att göra?

Väl framme vid fronten öster om Verdun blir författaren placerad vid ett artilleribatteri och får på det viset följa en dag av offensiven på avstånd. Han ser ett öde landskap fullt med lik, där artilleriets granater slår ner till synes planlöst. I luften pågår också strider. En fransk bataljon som på eftermiddagen försöker sig på en motattack utplånas i granatelden. Nästa dag besöker han ett fältsjukhus, beläget i en källare under en husruin. Författaren finner miljön fruktansvärd men besinnar sig när han betänker att en marinofficer sällan får tillfälle att bekanta sig med svåra sår och blodflöden på samma sätt som en lantmilitär. Den morgonen saknades honom inte åskådningsmaterial och när han lämnade källaren kände han sig härdad.  Efter lunchen såg han en schlesisk bataljon marschera upp mot fronten för att dö, vilket gav honom tillfälle till ytterligare betraktelser. På fältsjukhuset fanns också charmerande sköterskor, och åtminstone en av dem verkade intresserad av honom. Von Schencks intresse för flickor är oskrymtat och övertygande.

Därefter blev han återkallad till Wilhelmshafen för att tjänstgöra som krypteringsofficer. Därvid fick han chansen att läsa telegramrapporten från den ubåt som sänkt Lusitania och han kommenterar att han aldrig förstått varför man sänkte henne, eftersom den typen av handlingar aldrig lönar sig.

Andra juni 1916 tjänstgjorde författaren som officer ombord på SMS König i slaget vid Skagerrack. Slagskeppet König var helt modernt och namnskepp i sin klass, var sjösatt 1913 och kom i tjänst 1914. Von Schenck är med rätta stolt över Högsjöflottans bedrifter:  ”We have met the great armada, the British Fleet, we have struck them with a hammer blow and we have returned.” Stoltheten har dessutom sina praktiska sidor: det är lättare att få flickornas uppmärksamhet nu – den hade tidigare enbart ägnats arméns hjältar.

I augusti 1916 kommer den efterlängtade kallelsen till läkarundersökning i Wilhelmshafen och därefter ubåtskommenderingen.  Han är helt på det klara med ubåtens strategiska syfte:

We shall bring those stubborn, blood-sucking islanders to their knees by striking them through their bellies. When I think of London and no food, and Glasgow and no food, then who can say what will happen? Revolt! Rebellion in England, and our brave field greys on the west will smash them to atoms in the spring of 1917, and I, Karl Schenck, will have helped directly in this!

Läkarundersökningen gick bra, och von Schenck fick sin ubåtskommendering.  Zeebrügge nästa, men först ringer han lilla mamma i Frankfurt och berättar att han fått tre veckors tjänstledigt i hemmet. Där finns inte bara mamma utan även Rosa, som blir vackrare och mera kvinnlig för varje besök.

Karl är inte bara officer, han är även adelsman och som sådan framstår han som väldigt bördsmedveten. Vid sin första ubåtskommendering hamnar han som förstelöjtnant på UC-47 vars kapten Max Alten inte bara är von Schenck socialt underlägsen, han är dessutom alkoholist. Men en utmärkt sjöman, vilket försonar von Schenck med honom (men bara i liten mån – medel- och underklassen måste hållas i schack, så den inte blir inbilsk!) Kaptenen är tyvärr helt påhittad, eftersom den historiska UC-47, som var i tjänst från oktober 1916 till november 1917 (då hon rammades och sänktes av en brittisk patrullbåt) hade två kaptener, Hundius resp. Wigankow. Ingen Alten.

En mycket viktig del av dagboken  - i själva verket är den nästan större än berättelsen om ubåtstjänsten –  handlar om den undersköna kokotten Zoe, som blir von Schencks stora kärlek.Rosa, som mamma nog hade föredragit, kan inte konkurrera i tjuskraft. Problemet är dock att Zoe är älskarinna åt en infanteriöverste, som med jämna mellanrum återkommer från fronten vid Somme (noga räknat Thiepval) för att umgås med Zoe i Zeebrygge. Eftersom von Schenck också är en officer i aktiv tjänst gör ubåtskryssningarna hans chanser att få träffa Zoe rätt sällsynta. Berättelsen om kärlekshistorien är märkligt moralisk. Karl von Schenck önskar gifta sig med Zoe, något hon inte är intresserad av. Karl är envis – trots att Zoe lockar med sig honom till en jaktstuga, ensligt belägen långt inne i en skog, blir de ingalunda intima, inte förrän översten stupat och von Schenck (som då hunnit bli kapten för en egen ubåt) till sist ger upp sina krav på att få gifta sig med Zoe. Karl ser alltså äktenskapet som en förutsättning för kärlekslivet, Zoe föredrar sex utan äktenskap och vinner så småningom den kampen. Skälet till hennes inställning framkommer under stor dramatik: Zoe är i själva verket en polsk adelsflicka besatt av tanken på hämnd mot tyskarna. Hon är med andra ord allierad spion och hämtas med jämna mellanrum upp av ett brittiskt flygplan, som om natten landar i en glänta nära stugan i skogen, för att lämna rapport i London om alla de hemligheter översten tanklöst avslöjat; hon är trogen sina principer men även sin kärlek, så hon förmanar Karl att inte vara lösmynt om sina ubåtsräder. Till sist återkommer Karl från en kryssning för att finna att Zoe arresterats; hon döms för spionage och avrättas i hans åsyn. Natter före arkebuseringen får hon skriva ett sista brev till Karl för att förklara vad som hänt och dessutom förklara att det är på grund av sin kärlek hon så envist vägrat lyssna till Karls lösmynthet och till och med varnat honom för att prata bredvid mun. Karls situation är inte så lite genant – en tysk officer som framhärdar i sin kärlek till en allierad spion – men han döms inte så hårt utan får fortsätta som ubåtschef. Tyvärr har han tappat stridslusten. Under stridskryssningarna är han den ende som får titta i periskopet och han kan därför ljuga för sin besättning om varför han missar sina mål. Slutligen blir han dock satt i land att syssla med kryptering – en uppenbar degradering som inte längre bekymrar honom. Efter vapenstilleståndet kommer den tyska revolutionen, så det är soldat- och matrosrådet i Wilhelmshafen som skickar von Schenck till England med U-122.

Rätt mycket bakvänd viktoriansk romantik i detta: en polsk-brittisk Mata Hari förlagd till Belgien, som spionerar på sin älskare men inte på sin älskling. Ett kärleksförhållande där mannen önskar äktenskap men kvinnan avböjer giftermål (men inte sex) på grund av ett jobb hon inte kan förklara.

Ett från ubåtshistorisk synpunkt väldigt intressant avsnitt handlar om von Schencks uppdrag att bege sig till Muckle Flugga på Shetlands nordspets och därifrån kryssa runt Fair Island (på kartan heter ön Fair Isle) mellan Shetland och Orkneyöarna. Där får han och hans ubåt uppleva ett rent helvete som de nätt och jämnt överlever:

The Fair Island Channel is an English death-trap: it stinks with death. By cursed luck we arrived there just as the English were trying one of their new devices, and it is the devil. Exactly what the system is, I don’t quite know, and I hope never again to have to investigate it.

I fyrtiosju timmar jagades von Schenck och hans båt oavbrutet av brittiska örlogsfartyg, som uppenbarligen hade någon metod att spåra henne under vatten. Ubåten kryper omkring under vattnet, ständigt förföljd av sjunkbomber från ytfartygen, som verkar veta precis var hon är. När hon äntligen lyckades smyga sig därifrån i ytläge, skyddad av dåligt väder, var det med stora hål i tryckskrovet och saltvatten i batterierna (då bildas klorgas). Berättelsen är dramatisk och känslosam men den tillåter läsaren att dra en viktig slutsats: den brittiska sökutrustningen kunde spåra ubåten när den var i undervattensläge men inte när den gick vid ytan.

Eftersom detta är precis de egenskaper som den tidiga ASDIC-utrustningen hade, kanske man vågar anta att den brittiske författaren låter en påhittad tysk ubåtschef berätta om denna tekniska innovation – om det nu inte är en brittisk tillämpning av de märkliga C-Tubes och K-Tubes som amiral Sims berättar om. Det är ingen väsentlig skillnad mellan Sims redogörelse av hur sökningen gick till vid ytan och von Schencks berättelse om hur den kändes från ubåten. Oavsett vilken sökutrustning berättelsen talar om, verkar det som om signaturen Etienne här låter en påhittad tysk ubåtskapten på engelska offentliggöra en allierad hemlighet.

Dagboken är sammanfattningsvis mycket intressant som tidsdokument och försök att i litterär form leva sig in i motståndarsidans känsloliv. Den innehåller en rik mängd detaljer av det slag som man kan tänka sig att en ubåtsofficer i aktiv tjänst kan tycka väsentliga (som hur batterierna laddades ur och åter laddades – författaren erbjuder information om såväl ampèretal som hur han lät fördela kraften från de två dieselmotorerna). Dessutom erbjuder den ett tekniskt och sjömilitärt mysterium som jag bara kan peka ut, utan att kunna lösa det.