French Trench Warfare

En fascinerande militär handbok, som jag ofta återkommer till, är den instruktionsbok för plutonchefer som US Army publicerade 1918 under titeln French Trench Warfare 1917-1918. A Reference Manual. Den har nytryckts av The Imperial War Museum, London (utan år) i samarbete med The Battery Press i Nashville Tenessee. Jag köpte den i museishoppen i The Cabinet War Rooms i London.

Inga moderna kommentarer erbjuds beträffande bokens uppkomst och användning, läsaren får försöka räkna ut vad boken är utifrån den information den själv ger och genom läsning av andra källor.

Det framgår att boken dels kompletterar, dels ersätter stora delar av U.S. Armys egen soldathandbok, motsvarande vår egen Soldaten i fält (SoldF), som jag hade i lumpen. De delar av handboken som inte ersätter de amerikanska instruktionerna är uttryckligen utelämnade. Det framgår också av illustrationer och terminologi, att boken är en direkt översättning (rätt klumpig för övrigt) av franska arméns handbok för infanteristrid, även om översättningen inte anger originalets titel. Illustrationerna föreställer franska soldater, mycket av skyttegravskrigets terminologi är fransk, vapnen är genomgående franska. Språket är definitivt amerikansk engelska, inte brittisk.

Med tanke på att dagens amerikaner aldrig uttalar någon större högaktning för franska armén eller dess prestationer är boken i sig själv rätt häpnadsväckande och man bör ha den historiska bakgrunden klar för sig. När USA förklarade Tyskland krig i april 1917 var man ingalunda förberedd för det kommande kriget. Den krigsmateriel man tillverkade i stora mängder exporterades nämligen till ententen, för eget bruk hade man mycket litet av moderna vapen. I valet mellan att göra som kanadensarna och använda brittisk utrustning eller utrusta sig med franska vapen, valde man det senare. Infanteriet fick därför ofta det franska repetergeväret av modell Lebel, den lätta kulsprutan, benämnd Automatic Rifle blev fransmännens CSRG M/1915 (också kallad Chauchat), den tunga kulsprutan blev Hotchkiss M/1914, Viven-Bessière fick leverera den tromblon som förvandlade geväret till en granatkastare, de franska handgranaterna OF och FI hörde också till utrustningen; fältartilleriet blev den berömda franska 75:an. Endast stålhjälmen var av uppenbart brittisk formgivning.

Det är en ödets ironi att britternas motsvarande utrustning delvis var konstruerad i USA: så förhåller det sig med infanterigeväret SMLE (Short Magazine Lee Enfield) – ett utmärkt gevär som användes långt efter andra världskriget – den lätta Lewiskulsprutan och den tunga Maximdito (till och med tyskarnas MG 08 var av Hiram Maxims konstruktion).

US Army behöll sina egna uniformer, som var minst av allt ändamålsenliga eller bekväma i fält. Både fransmän och tyskar hade inlett kriget med opraktiska, obekväma och delvis skrikigt färgade uniformer, men redan 1916 bytte båda armeerna till helt nya kläder anpassade efter skyttegravskrigets krav. Britternas fältuniform var utprovad i kolonialkrigen, inte minst Boerkriget, och var bekväm och ändamålsenlig och vållade därför stor avund bland både tyskar och fransmän.

Men det franska inflytande gällde inte bara utrustningen – i och med att US Army placerades för att användas vid fronten i Lorraine långt från de trakter där British Army opererade och general Pershing och hans stab insåg att kriget år 1917 ingalunda fördes enligt de principer som gällde 1914, tog man franska armén till läromästare för att från början lära sig den moderna taktiken. Pétain gick ett steg längre och valde ut franska arméns alpjägare som lärare åt dem. Dessa elittrupper, förkortade BCA (Battalions de chausseurs alpins), hade nästan utplånats under de häftiga striderna om bergstopparna i södra Vogeserna; därvid hade de dragit långtgående slutsatser om hur infanteriets taktik och samarbete med artilleriet borde utformas. Allt detta fick US Army lära sig, inte minst genom de nya handböckerna i infanteritaktik. Brittiska armén hade naturligtvis haft tillgång till samma lärdomar och tagit till sig väldigt mycket, dock inte på högsta ledningsnivå. Inte minst under slaget vid Somme utvecklades den brittiska taktiken oavbrutet från den första dagens katastrof ända till slagets sista dag. Inte desto mindre led britterna i norr våldsamma förluster utan att erövra särskilt mycket terräng till slut, medan deras franska grannar i söder utan åthävor tog de frontavsnitt de fått i uppdrag att erövra.

Den allra viktigaste lärdomen, som tyskarna tagit till sig på sitt håll, fransmännen på sitt och britterna i franmännens efterföljd, var att bataljonen / regementet inte längre var den egentliga taktiska enheten, alltså den som leddes in i striden på två linjer (kanske en tredje i reserv) av sin befälhavare. En brittisk infanteribataljon hade normalstyrkan ettusen man, de franska och tyska regementena var inte mycket mindre.

Infanteritaktiken år 1914 hade inte ändrats mycket sedan 1860. Under nordamerikanska inbördeskriget var brigaden den taktiska enheten – i filmer där fältslag återges, till exempel slaget vid Gettysburg – leds varje brigad av sin general, som går före sitt förband och viftar uppmuntrande med sin plymagerade hatt som han spetsat på värjan. Mycket riktigt var brigadgeneralerna den befälskategori som uppvisade de största förlusterna.

År 1914 stod bataljonscheferna på nästan samma sätt i linje med sina trupper. Vid Langemarck rusade de unga studentbeväringarna fram på linje, rakt mot elitsoldaterna i British Expeditionary Force. Dessa var yrkessoldater, värvade för och härdade i kolonialkrig, och drillade till att skjuta femton skott i minuten med sina SMLE utan att missa. Effekten blev förödande.

Ännu idag kan man läsa i tyska källor och historieverk, att dessa studenter möttes av en mördande kulspruteeld. Detta är vad tyskarna trodde då och fortfarande upprepar. Så säger Hamann (2008, sid. 77): ”Am 10. November erhalten neu aufgestellte Reserverkorps mit unerfahrenen jungen Kriegsfreiwilligen den Befehl, beim Dorf Langemarck bei Ypern eine Hügelkette zu erstürmen und die erste feindliche Linie anzugreifen. Dort liegen erfahrene, gut geführte britische Söldnertruppen, die mit ihren Maschinengewehren von der Anhöhe herab auf die hilflos Anstürmenden zielen.” [Den 10 november mottog nyuppställda reservarmékårer med oerfarna unga krigsfrivilliga order att storma en kedja av höjder vid byn Langemarck vid Ieper och angripa den främsta fiendelinjen. Där låg erfarna och välledda brittiska trupper med yrkessoldater, som med sina kulsprutor sköt från höjden ner mot de hjälplösa anstormande.]

Tvåtusen unga tyskar stupade där, men inte av kulspruteeld. Kulorna kom från de liggande och väl dolda brittiska soldaternas SMLE. År 1914 var inte kulsprutans möjligheter särskilt uppskattade av det högre befälet. I brittiska armén hade varje infanteribataljon (om tusen man) och varje kavalleriregemente (om sexhundra man) summa två kulsprutor var. Dessa placerades under striden i vardera änden av förbandets linje för att utgöra skydd för flankerna och avge överraskningseld om fiendens linje kom för nära den egna. När kulsprutorna kunde avge flankerande eld mot en soldatlinje var deras effekt förödande – en hel linje med hundratals man kunde sopas bort på ett ögonblick. När elden kom vinkelrätt mot linjen blev effekten inte alls lika stor – välriktad gevärseld från yrkessoldater i skyddade ställningar var minst lika kraftfull (till dess att fienden kom på idén att sätta in sitt artilleri).

I krigsfilmer ser man ofta kulsprutorna uppställda i skyttegravarna för att skjuta framåt mot den anstormande fienden. Det ser dramatiskt och övertygande ut men det strider delvis mot sanningen. Så kunde kulsprutorna nog användas, men det var då snarast de lätta kulsprutorna, tyskarnas 08/15, britternas Lewis, fransmännens Chauchat. De tillhörde infanteriet, var lätta att flytta, men de sköt i första hand korta skurar om tre till fem skott. De tunga kulsprutorna ställdes helst upp i särskilda, väl förberedda och kamouflerade värn en bit framför den egna linjen med en rejäl härva taggtråd och en jordvall mot fienden till. Deras uppgift var fortfarande att öppna överraskande flankeld om fienden kom nära den egna skyttegraven. De kunde skjuta tusentals skott i följd.

Franska armén hade inte fler kulsprutor än britterna år 1914. Vapenproduktionen blev dock intensiv: år 1918 fanns dussintals tunga kulsprutor i varje bataljon och ännu fler lätta.

Efter Somme övertog alltså plutonen gradvis rollen som den taktiska enheten par préférance. En pluton hade då precis som nu mellan trettio och femtio man och leddes av en fänrik (Leutnant, Sous-lieutenant, 2nd Lieutenant), undantagsvis av en löjtnant (Oberleutnant, Lieutenant). Idag är möjligen gruppen (åtta till tio man), eller troppen (cirka tjugo man) den taktiska enheten. Detta speglar den våldsamma utveckling kriget genomgått när det gäller eldkraft – artilleriet har blivit ständigt effektivare, infanteristen kan avge fruktansvärda mängder automateld. För att inte tala om eldgivningen från helikoptrar och attackflyg. Om plutonens utveckling har jag skrivit en särskild artikel.

Allt detta speglas inte bara av French Trench Warfare utan även av det faktum att US Army, som innan kriget var slut hade nära två miljoner man under vapen i Frankrike, har 85.500 stupade på de amerikanska krigskyrkogårdarna i Frankrike; totalsumman lär vara uppemot 115.000. Detta är Moisiers siffror (Myth of the Great War s. 341) och han anser, såvitt jag förstår, att det relativt blygsamma förhållandet mellan män i vapen och stupade i strid – ungefär fem procent – speglar en överlägsen taktik från US Armys sida. Själv är jag osäker – man bör nog snarast räkna förhållandet mellan dem som skickades ut i fältslagen och dem som stupade i samma slag. Alla moderna arméer har nämligen en märkligt sned proportion mellan det totala antalet soldater och de faktiskt stridande. Ju modernare utrustning, desto mer logistik krävs, det vill säga soldater som inte strider utan är sysselsatta med transporter och underhåll. De blir fler och fler i varje förband, medan de stridande soldaterna utgör en allt mindre proportion: i stället ökar deras eldkraft oavbrutet. En amerikansk division var väldigt stor år 1917: 28.000 man jämfört med britternas 20.000, men hur många av dem som faktiskt deltog i striden är okänt för mig.

Hursomhelst – French Trench Warfare är en intressant handbok som speglar sin tids allra senaste taktik. Den är ett effektivt korrektiv mot uppfattningen att US Army inte har eller har haft något att lära av franska armén.

För hundra år sedan lärde den sig faktiskt allt om skyttegravskrigets taktik därifrån.

 16 november 2011