17 januari 2011

Militären i fredsbevarande insatser

 … War is a brutal business and no amount of wishful thinking by bubble-headed statesmen between wars will make it otherwise.

                             When the statesmen louse up their job so badly that they have to have the military men pull the chestnuts out of the fire for them, a lot of innocent bystanders are going to get hurt. When nations, by mutual consent, decide to ignore the commandment ‘Thou shalt not kill,’ it is very difficult for the military leaders to restrict the killing to just the right people.

 – Daniel V. Gallery, Rear Admiral USN: Twenty Million Tons Under The Sea, Annapolis, MD, 1956, s. 330.

For it was axiomatic to a certain type of twentieth-century Social Democrat that a badly-equipped and therefore ineffective army was somehow less immoral than one that did its job well. It was further held that due to this deliberate oversight, an inevitably slavish dependence upon multilateral institutions would somehow take up the resultant political slack. The heavy cost of this point of view is seldom borne, either directly or immediately, by its proponents; one thinks like a sovereign nation-state, or one does not. When the wheels fall off the wagon of policy, the armed services often pay the price.

 – Robert Edwards, White Death, Russia’s War on Finland 1939-40, London, 2006, s. 36.

Dessa två citat är har varit viktiga för mig när jag bildat mig min uppfattning om hur vi använder oss av militära lösningar på politiska problem, vare sig de gäller krig eller fredsbevarande uppdrag. Krig uppstår när politiker (och diplomater) på något sätt misslyckats med att upprätthålla fredliga relationer till ett annat land. Då skickas militären ur för att lösa problemet. Politiker i demokratier har samtidigt ett problemfyllt förhållande till militärer: de kan anse att en stark krigsmakt är omoralisk, de kan anse att militärerna är för självsvåldiga, de kan anse att krigsmakten kostar för mycket. Alltså håller de i fredstid kostnaden för krigsmakten nere: även om man låter utveckla avancerade flygplan och fartyg är det inte säkert att man låter köpa in de bästa vapnen till dem eller beviljar pengar för att hålla besättningarna vältränade.

Så kommer behovet att skicka folk för att upprätthålla freden i främmande länder. Till skillnad från polis, brandkår och sjukvård är militärer tungt beväpnade och borde därför vara kapabla att lösa den fredsbevarande uppgiften. Å andra sidan är tung militär beväpning som stridsvagnar, pansarbandvagnar, attackflyg och artilleri uppenbarligen något omoraliskt i demokratiska politikers ögon, varför de fredsbevarande styrkorna inte får använda sina vapen hur som helst bara för att någon skjuter på dem eller det pågår inbördeskrig där ena sidan är påfallande underlägsen. Det gäller att läsa reglerna först och helst bara skaka vapnen hotfullt. Eftersom krigsmateriel är så dyr att köpa och hålla i fungerande skick är det väldigt frestande för beslutsfattarna att skicka ut sina fredsbevarande styrkor med utrustning som bara är politiskt lämplig därför att den är billig.

När ett litet land som Sverige engagerar sin bäst utbildade personal utomlands – hur snålt man än utrustar dem – försvagar man sin militära beredskap hemma, och då måste man ha en dogm som förklarar att detta är helt ofarligt, därför att ingen fiende finns inom synhåll. Skräckexemplet på hur man kan binda sig vid en felaktig uppfattning är den dogm Storbritanniens politiker slog fast på 1920-talet: inget europeiskt storkrig vore sannolikt inom de närmaste tio åren, varför endast minimala anslag behövdes för att hålla armén, flottan och flygvapnet igång. De övergav den dogmen först år 1935, då de insåg att Hitler oundvikligen skulle tvinga fram ett nytt europeiskt storkrig – men då var det bara fyra år kvar till krigsutbrottet, inte tio, som dogmen förutspått. Det verkar inte som om vi lärt oss speciellt mycket av det som hände då: även idag finns en föreställning om att ett europeiskt storkrig är så avlägset att vi i Sverige utan vidare kan avveckla det mesta av vår krigsberedskap.

Efter andra världskriget byggde vi upp en beredskap för krig där försvarsmakten stod stadigt på fyra ben och krigsmakten var en av de allra starkaste i världen (flygvapnet var en period världens fjärde i storlek): alliansfrihet och neutralitet; allmän värnplikt; totalförsvar; en egen försvarsindustri. Alliansfriheten – som skulle hålla oss neutrala i krig – var väl mest en illusion för allmänheten: regering och försvar räknade nog kallt med att Sverige skulle försvaras av NATO. Den allmänna värnplikten avskaffades definitivt den 1 juli år 2010 men exakt vad vi ska ha i stället och hur det ska fungera vet vi inte. Under värnpliktförsvarets tid kunde soldater kommenderas till en massa obekväma uppgifter, även om det innebar att de hamnade ute på en kobbe i skärgården eller ute på kalfjället. Rätt att vägra fanns inte – i värsta fall kunde en ordervägran betraktas som landsförräderi. I det nya försvaret måste personalen anställas för just den uppgiften. När de anställda och facket får klart för sig hur obekväma arbetsuppgifterna  är kan resultatet bli rätt parodiskt.

Totalförsvaret med dess omsorgsfullt förberedda basområden, underjordiska förråd, Civilförsvaret och allt som hörde till, är väl också avvecklat. Det enda som finns kvar är tydligen tv-programmen om de hemliga rummen som nu inte längre är hemliga.

Försvarsindustrin kan inte längre lita på Försvarets inköpsförmåga: vilka försvarsindustrier är idag svenskägda? Inte Bofors, inte SAAB, inte Kockums. Om detta är värt att beklaga är svårt att säga: vi har ju aldrig haft en egen helikopterindustri och därför är svenska försvarsmakten pinsamt illa utrustad med helikoptrar. Man undrar ohjälpligen om det vore det något fel i att köpa in licensrättigheterna till de bästa vapensystemen och så tillverka dem här hemma med vissa (hemliga) förbättringar. Storbritannien (ständigt detta föredöme) har sedan länge köpt in licensrättigheterna till bra konstruktioner från andra länder (bland skjutvapnen kan man nämna Bofors, Browning, Hispano och Oerlikon) och finslipat dem hemma. Även Israel gjorde fram till mitten av 60-talet, då de västeuropeiska leverantörern i många fall i många fall slutade sälja till dem. Därefter har man antingen köpt från USA eller tillverkat eget.

Men varför bekymrar jag mig om detta?

„Der Krieg ist eine bloße Fortsetzung der Politik unter Einbeziehung anderer Mittel” (Clausewitz: Vom Kriege I, 1, 24) – Kriget är enbart en fortsättning på politiken under tillgripande av andra medel: med detta menade Clausewitz att kriget ständigt är underordnat politiken. Men är det verkligen det? Kriget är – som Gallery framhåller –  något helt annorlunda än politiken, nämligen brutalt och regellöst där de oskyldiga omkringstående civilisterna ofta drabbas minst lika hårt som de krigförande militärerna. Om en demokrati beslutar sig för att gå ut i krig kan det bara vara för att försvara sina mest omistliga egenskaper, och då måste man gå in för att vinna eller åtminstone bevara det man hade när kriget bröt ut. I det läget kan det inte bli tal om att skona motståndaren eller kompromissa, han måste ovillkorligen besegras, kosta vad det vill. Just därför tror jag att demokratier är effektivare i krig än diktaturer. Demokratin kan ställa mycket hårdare krav på alla medborgare än en diktator kan ställa på sina hejdukar, eftersom han ständigt måste räkna med risken att bli avsatt och ersatt om de är missnöjda – de måste därför ständigt smörjas med lyxproduktion och privilegier som ett krigförande land inte har råd med. Demokratins medborgare kan förväntas offra sin bekvämlighet för segerns skull (det finns naturligtvis alltid undantag). Omvänt: om man inte är beredd att gå ut i krig absolut och utan inskränkningar är det bättre för politikerna, militärerna och folket att man låter bli. Civilbefolkningen lider inte nödvändigtvis mer av en fientlig ockupation än av ett fullskaligt anfall med kärnvapen, kemiska vapen och biologiska vapen för att inte tala om anfall med konventionella vapen – allra helst om kriget ändå slutar med fientlig ockupation.

De enda västerländska statsman i modern tid som verkat ha förstått detta – och dragit konsekvenserna av det – är Margaret Thatcher (och, naturligtvis, israelerna, men de är ju i den belägenheten att de dagligen riskerar att få slåss för sina liv). När Falklandsöarna invaderats av Argentina tidigt år 1982 valde brittiska regeringen att ta tillbaka dem och skapade en insatsstyrka för ändamålet. Militärt sett framstod situationen som hopplös, eftersom Falklandsöarna ligger mycket långt från närmaste brittiska bas. Därtill var insatsstyrkan hopplöst underlägsen rent materiellt. Ett av de mest akuta problemen var att Argentinas flotta var mycket stark: om dess fartyg löpte ut (inte minst dess två hangarfartyg, ARA Independencia (fd HMS Warrior) och ARA 25 de Mayo (f d holländska flottans Karel Doorman, båda av den brittiska Colossus-klassen, alltså ironiskt nog byggda i Storbritannien) vore den brittiska insatsstyrkan chanslös. Britternas svar var att proklamera en krigsszon kring Falklandsöarna och förklara att alla argentinska fartyg som befann sig inom den skulle sänkas utan förvarning. Ett av de fartyg som berördes var ARA General Belgrano, en lätt kryssare från andra världskrigets dagar (fd USS Phoenix av Brooklyn-klassen). Kryssaren befann sig egentligen inte inom krigszonen och var på väg mot fastlandet men sänktes ändå av av en torped från den brittiska atomubåten HMS Conqueror. Effekten blev slående: ett ramaskri i världspressen och därtill att alla Argentinas tyngre enheter gick i hamn på fastlandet och stannade där kriget igenom. Den brittiska insatsstyrkan kunde alltså strida på betydligt bättre villkor.

Hur obehagligt detta än är för en civilist är det exempel på den absoluta krigföringen där man slåss för att vinna. Britterna vann mycket riktigt kriget och tog tillbaka öarna, som nu hålls med betydligt större trupper än den symboliska marinkårstrupp som fanns där före 1982, till en rätt avsevärd kostnad. Folk- och krigsrättsligt sett var situationen rätt klar både före 1982 och efter kriget. Argentinas militärdiktatur, som obekymrat skickat illa utbildade och utrustade unga män till öarna, fick se sig besegrad och övergå till propagandautfall, som större delen av den spansktalande världen gärna lyssnade på. Dock inte Chiles diktator Pinochet, för han begrep väl fuller väl att hans argentinska kollegor behövt kriget för att rädda sig från inrikespolitiska problem och att det krig de kunnat inleda som alternativ var en attack mot Chiles territorium på Eldslandet. Förhållandet mellan Chile och Storbritannien har sedan dess varit utmärkt.

Man kan undra vad som hänt om Thatcher accepterat ockupationen och låtit Falklandsöarna bli Las Malvinas. Hade Gibraltar blivit nästa förlust? Spanjorerna hävdar gärna närhetsprincipen och menar att Gibraltar är deras. Hur är det då med Ceuta och Melilla? Tillhör inte då de två spanska enklaverna på Nordafrikas kust egentligen Marocko? Hur är det med de grekiska öarna i Egeiska havet? Borde inte de – just i kraft av närhetsprincipen – tillhöra Turkiet (som de faktiskt gjort i hundratals år, dessutom). Och Bornholm och Åland …

Jag vet inte vilka lärdomar man kan dra av Falklandskriget mer än just dessa två: närhetsprincipen är en falsk förevändning och det land som går i krig gör klokt i att göra det helhjärtat och för att vinna. Massmedia bör, som på Falklandsöarna, hållas på lämpligt avstånd och inte tillåtas snoka reda på detaljer om den brutalitet som oundvikligen kommer att utvecklas.

John Steinbeck ger i förordet till Once there was a War en härlig inblick i hur det går när hemmaopinionens alla föreställningar om krig tillåts påverka militärernas agerande. Krigskorrespondenterna förväntades hålla tre myter vid liv: Det fanns inga fega soldater i US Army; det fanns inga grymma eller okunniga befälhavare; och:

A third sternly held rule was that five million perfectly normal, young, energetic, and concupiscent men and boys had for the period of the War Effort put aside their habitual preoccupation with girls. The fact that they carried pictures of nude girls, called pin-ups, did not occur to anyone as a paradox. The convention was the law. When Army Supply ordered X millions of rubber contraceptives and disease-preventing items, it had to be explained that they were used to keep moisture out of machine-gun barrels – and perhaps they did. (Steinbeck 1959: Introduction)

Eller också användes de för ändamål som USA:s mammaföreningar inte gillade alls.

Vad har nu detta med fredsbevarande insatser att göra? Jo, en krigsmakt som är utbildad och utrustad för att vinna det absoluta kriget, alltså för att antingen framgångsrikt försvara sitt eget territorium eller för att med framgång angripa och erövra ett främmande land, kan inte samtidigt vara utbildad, utrustad och mentalt inriktad på insatser som egentligen kräver väl utbildad och välutrustad polis.

Fredsbevarande styrkor tillåts aldrig gå ut i krig på det sätt som de är utbildade till, nämligen helhjärtat – överallt sätter politiker och internationella avtal in begränsningar i form hänsyn till civilbefolkningen, miljön, ekonomin (det får inte bli för dyrt), massmedias rapportering och hemmaopinonen med mera med mera.

USA är sedan länge mästare på att förvandla sina utrikes äventyr till inrikespolitik och har mycket riktigt inte lyckats genomföra en enda militär insats fullt ut sedan 1945. Koreakriget slutade oavgjort trots en massiv insats, huvudsakligen av trupper från USA (detta var egentligen en konflikt beordrad av FN men det är svårt att minnas), Vietnam slutade med evakuering och nederlag, Desert Storm fullföljdes aldrig till seger, insatsen i Somalia blev en katastrof som slutade i snöplig reträtt, det senaste Irakkriget gav en militär seger men en helt misslyckad ockupation till resultat. Om målet var att få bort Saddam Hussein och hans klick så lyckades man, om målet var att skapa demokrati i Irak så misslyckades man. Afghanistan är på väg att misslyckas på samma sätt: NATO har just beslutat att insatsen skall avslutas 2014. Det blir knappast med en militär seger.

Det holländska misslyckandet under massakern i Srebrenica är därför knappast deras soldaters fel: de var uppbundna och inringade av så många regler och villkor att de inte hade något handslingsutrymme alls. Serberna utnyttjade naturligtvis detta för egna syften. En BBC-serie som sändes för en tio år sedan visade tydligt hur plågsamt det är för soldater att vara utbildade för krig men tvingas genomföra en politik som man vet leder till att oskyldiga massakreras – i den serien förbjöds de brittiska soldaterna att hjälpa bosniska flyktingar undan de serbiska mördarna, eftersom en sådan hjälp hade stridit mot förbudet mot etnisk rensning. Bosnierna måste ovillkorligen stanna i den by där de mycket riktigt massakrerades. I det forna Jugoslavien var det först när USA äntligen visade tänderna och började bomba Belgrad som serberna gav upp – då blev plötsligt kriget på allvar och började kosta något hemma, och det klarade man inte.

Just nu lägger försvaret tonvikten på de svenska militärernas vilja och förmåga att delta vid fredsbevarande insatser utomlands och gör detta till ett anställningsvillkor. Detta är naturligtvis en anpassning till ekonomiska realiteter – riksdagen beviljar inte anslag för något annat – och en alldeles utmärkt politik om man ändå har för avsikt att ge upp landet i händelse av en fientlig invasion.

I mina ögon är det grundläggande problemet med försvaret av Sveriges territorium att det ses som en militär angelägenhet i första hand. Det är det ju inte: det är hela folkets angelägenhet. Om vi vill behålla vår frihet i alla politiska lägen kan vi inte acceptera att vi har ett försvar som kan göra förstklassiga insatser de första tre dagarna av en invasion, varefter vapnen är förbrukade,  ammunitionen slut och infrastrukturen sönderbombad och förgiftad. Nordens enda fabrik för ammunition till handeldvapen och ammunition bombades på krigets första dag och är sedan dess ur produktion …

För min egen del vill jag därför förespråka en helt annan politik som innebär allmän tjänsteplikt, totalförsvar och ändamålsenlighet.

En allmän tjänsteplikt omfattar verkligen alla svenska medborgare, kvinnor som män, utan undantag. Alla ungdomar bör kallas in till fyra månaders plikttjänst någon gång mellan 16 och 20 års ålder (det beror på deras utbildningsgång). De militära behoven får inte styra vilka som kallas in och fysiska handikapp behöver inge utgöra något hinder – hur orörlig man än är till kroppen kan ens hjärna tjänstgöra i en skyddad militär eller civil stab (och ägaren slipper därigenom lämnas vind för våg vid bombanfall mot det civila samhället). Beroende på fysisk förmåga utbildas alla i brandtjänst, räddnings- och katastroftjänst, sjukvård och användningen av enkla handeldvapen, varefter man slutövar under realistiska förhållanden i en månads tid. Dessa kunskaper och färdigheter är ovärderliga även vid civila katastrofer som jordbävningar eller tsunamis. Under slutövningen kan så militären komma in och handplocka de ungdomar som är lämpliga att fortsätta till en militär utbildning inom de olika vapengrenarna. För dem som utväljs bör även den militära utbildningen vara obligatorisk – den som blir uttagen måste alltså tjäna – men på ekonomiska villkor som motsvarar dem som deras jämnåriga har under sina studier; därtill bör de värnpliktiga få räkna räkna sin utbildning som en civil merit.

Totalförsvaret är ett begrepp som förtjänar att återupprättas. Vår tillvaro är full av råvaror och produkter som vi obekymrat importerar i tanke att de alltid ska finnas tillgängliga. Vad händer när importvägarna stängs? Det vi inte har i lager när den dagen kommer blir vi tvungna att klara oss utan, för alla våra grannar kommer förmodligen att befinna sig i samma situation. Här finns så mycket att lära av historien, men för ögonblicket har vi ersatt historiekunskaperna med ekonomiskt betingade, säkerhetspolitiska dogmer. Dimensioneringen av det totala försvaret, militärt som civilt, bör därför utgå från principen att folket alltid skall kunna försvara sig och fortsätta att försvara sig även om elitförsvaret slås ut. Sextiotalets förkättrade sega gubbar, med andra ord, i form av en befolkning där alla har fått en grundläggande utbildning i att försvara sig mot vapenmakt, terroraktioner och katastrofer.

Ändamålsenligheten innebär att utrustningen bör vara den bästa som står att få tag på, inte nödvändigtvis svenskkonstruerad men däremot svenskbyggd. Dessutom bör utrustning och tillbehör finnas i överflöd – det moderna kriget äter nämligen materiel i en häpnadsväckande omfattning. Det vettigaste är egentligen att köpa licensrättigheter till de bästa vapnen och så vidareutveckla och tillverka här hemma. Om detta kräver en annan typ av försvarsindustri än vi har just nu kan det naturligtvis innebära en plågsam prestigeförlust men realismen måste vara prestigelös. Vi skulle åtminstone inte behöva vänta femton år på fungerande helikoptrar, bara för att vi inte har en egen helikoptertillverkare.

Samma princip leder till att vi äntligen överger dogmen om neutralitet. Den är ändå på väg att avskaffas och en vacker dag är vi kanske medlemmar i NATO – om vi duger som medlemmar. Vi kan nämligen inte bara begära att få skydd, vi måste också ha något att erbjuda utöver att vi upplåter delar av vårt territorium till basområden.

Detta resonemang leder till att vi bestämmer oss för ett par nya dogmer, nämligen för det första att landets försvar angår oss alla, inte bara politiker och militärer: alla unga måste finna sig i en obligatorisk men ändamålsenlig utbildning i civilt försvar och de som väljs ut för militär utbildning måste finna sig i detta. Den andra dogmen handlar om ekonomin: Vi civilister och skattebetalare måste gå med på att det är mycket dyrt att hålla sig med ett uthålligt militärt försvar men vi behöver inte finna oss i att kostnaderna förklaras med andra argument än de rent militära. Det gamla svenska försvarets fredstida organisation handlade i alldeles för hög grad om regionalpolitik och arbetsmarknadsfrågor.

Min slutsats av detta resonemang om krigsmakten och dess användning som fredsbevarande styrka blir därför så här. Om vi vill delta kampen mot talibanerna i Afghanistan och medverka till en ockupation av landet för att försvara det mot talibanerna, bör vi skicka det bästa vår krigsmakt har: attackflyg, artilleri, stridsvagnar av mest ändamålsenliga modell, pansarbandvagnar och väl utbildad personal och ammunition till alltsammans (och det i tillräcklig mängd). Vi bör lämna dessa trupper och deras allierade i fred att lösa uppdraget enligt den militära orderformeln: detta skall du göra, då och då skall det vara klart, detta är de resurser du förfogar över. Inga inskränkningar i form av: du måste skona miljön, du måste undvika att träffa civila, du måste spara på krutet.

Om vi har andra syften med engagemanget i Afghanistan, är de kanske inte militärer vi bör skicka. Är det inte snarare det civila samhällets ordningsmän: poliser, brandmän och ambulanser?

Eller är det något tredje? I så fall bör vi skapa en organisation för den uppgiften men inte kalla den vare sig militär eller civil. Fredsbevarande personal för utlandstjänst – ett slags halvtungt beväpnade medlare?

I DN har Carsten Jensen  i två stort uppslagna artiklar argumenterat mot Danmarks deltagande i kriget i Afghanistan (en tredje väntas onsdagen den 19 januari). I dagens artikel (17 jan) med rubriken "Vi förstår inte vad kaos är" inför Jensen samma moraliska dimension som de Gaulle förde fram år 1942, inför Operation Torch (den allierade invasionen i franska Nordafrika, som de Gaulle och Det kämpande Frankrike inte tilläts vara med i): "Ni kommer kanske att vinna kriget militärt ... men ni förlorar det moraliskt och det kommer bara att bli en segrare: Stalin." (Ståhlberg 2004:203). Detta är en sida av saken jag inte tagit upp alls, men den är precis lika berättigad och kärnan i den är, historiskt sett, oförmågan att vinna det som britterna under (de framgångsrika) striderna mot den kommunistiska guerillan på Malackahalvön kallade "Hearts and Minds", en tanke som USA helt misslyckades med att fullfölja i Vietnam. Min tes är snarare att militären rätt och slätt inte är rätt vapen att använda i en kampanj som gäller befolkningens hjärta och sinne. Britterna gjorde det misstaget under Irlands befrielsekrig under första världskrigets sista år och framåt  - man satte in gamla frontsoldater för att genomföra rent polisiära uppgifter, och det med katastrofala resultat. Dessa polissoldater, som kom nästan direkt från västfronten och behöll sina militära khakibyxor men hade fått en svart vapenrock från polisen (och därför kallades The Black and Tans) blev ett historiskt hatobjekt för flertalet irländare, trots att majoriteten av dem från början haft mycket svala sympatier till upprorsmännen. De besvarade nämligen upprorsmännens eldgivning så som de lärt sig vid fronten - med ännu mer eldgivning.