Första världskrigets gravfält i Artois och franska Flandern

Redigerad 2 oktober 2012.

Om man kör på småvägar genom Artois och södra Flandern (i departementen Picardie och Nord-Pas de Calais) ser man med jämna mellanrum ute på fälten silhuetter i form av en låg mur med en husliknande ingång, ett högt kors och några dekorativa lövträd.

En del ligger precis bredvid vägen men om platserna ligger en bit in på ett fält finns alltid en prydlig stig av välansat gräs, ofta bara någon meter bred, från vägen till muren. Dessa byggnadsverk kommer i alla format, stora och små. På bilden ovan ser man två platser tätt intill varandra, en stor och en liten: den är tagen söderut från vägen nära Newfoundlandregementets monument ovanför Beaumont-Hamel.

Dessa byggnadsverk är allesammans krigsgravplatser för Brittiska imperiets soldater, skapade och underhållna av The Commonwealth War Graves Commission www.cwgc.org. Eftersom britterna och samväldesländerna deltagit i många krig och haft många stupade är även gravplatserna många: enligt CWGC över 23.000 med totalt 1,7 miljoner stupade; de finns i omkring 150 länder, varav två i Sverige (Göteborg och Helsingborg). I Flandern, Artois och Picardie finns totalt 956 sådana platser. Organisationen har utgivit en behändig kartbok i samarbete med Guide Michelin och om man letar efter en bestämd gravplats i Flandern eller norra Frankrike eller bara är nyfiken på hur en sådan ser ut är det lätt att hitta den. Å andra sidan, kör man i närheten av städerna Arras eller Albert eller floden Ancre, behöver man inte leta alls. De finns där ändå, överallt. De är värda ett besök, även om man varken är intresserad av gravar eller krig. Dessa gravar utmärks av en egendomlig skönhet, som inte bara är melankolisk. Jan Olof Olsson (sign. Jolo i DN) skrev: "En mur delade den från de flandriska åkrarna. När jag kom innanför, trädde jag in i ett annat landskap, en annan värld: en engelsk trädgård, med rosor och frodigt grönt gräs, med milda luftdrag, in i en stämning av evig och ljuv engelsk sommar." (Den okände soldaten 1914-1918, s. 312). Citatet handlar om Tyne Cot - en enorm anläggning i Belgien som jag ännu inte sett, men beskrivningen stämmer utmärkt väl in på alla de platser jag sett i Frankrike - mina besök har alltid inträffat i månadsskiftet mars-april, vilket minskar lite grand på sommarkänslan.

Gravplatserna förekommer i vitt skilda storlekar och form men följer alla ett gemensamt mönster, skapat av arkitekten Sir Edwin Lutyens (1869-1944), som också ritade The Cenotaph på Trafalgar Square i London och minnesmärket vid Thiepval (nedan) över de försvunna vid Somme.

Sandsten och tegel är materialen och de bildar en lågmäld färgharmoni, nästan lika finstämd som den man kan finna på Markusplatsen i Venedig. Devisen på alla är ”Their Name Liveth For Evermore.”

De som vilar här är soldater från det brittiska samväldet, stupade under två världskrig. Britternas sedvana var inte att ta hem sina döda utan i stället att begrava dem i närheten av krigets förbandsplatser, så gravarnas placering speglar i första hand frontlinjernas olika sträckningar. Det band av gravplatser som följer linjen från den 1 juli 1916, då slaget vid Somme inleddes på en nord-sydlig linje från strax söder om Arras till söder om floden Somme (på bilden en bit uppströms Amiens – här var det franska armén som slogs), är skrämmande kompakt.

De stupade från andra världskriget har också de fått sin plats på dessa gravplatser men eftersom landskapet i Artois norr om Somme och i Flandern är utomordentlig stridsvagnsterräng, rullade offensiverna 1940 och 1944 bara förbi de gamla slagfälten; de blev alltså inte platsen något ställningskrig och bara jämförelsevis få soldater från andra världskriget ligger där (dock en hel del flygare från 1940). Desto fler är gravarna i Normandie mellan landstigningsstränderna och Caen.

Gravarna är uppställda utan åtskillnad i fråga om militär rang: överstar blandas med meniga, infanterister med kavallerister, artillerister, matroser och flygare. Detta är en uttalad politik hos CWGC. Den skillnad man kan se mellan gravstenarna består istället av den information som erbjuds på gravstenen. Den enklaste inskriften lyder ”A Soldier of the Great War (med eller utan datum): man har alltså hittat en kropp utan vare sig identitetsbricka eller uniform och har inte kunnat fastställa den dödes nationalitet.

Lite mer utförlig blir texten om man kunnat finna ett fragment av en uniform. Fanns där även indicier på den dödes rang heter det till exempel: ”A British Officer of the Great War. Known Unto God".

De döda som haft kvar sin id-bricka får en mer utförlig inskrift krönt med märket för det regemente man tillhört, vilket är fallet med de två anonyma fänrikarna (second lieutenant) i Royal Field Artillery. Devisen, Ubique quo fas et gloria ducunt är latin och betyder "Överallt dit Gud och Äran leder oss". I likhet med brittiska arméns infanteriregementen var Royal Field Artillery snarast en utbildningsorganisation med eget kasernområde, inte ett stridande förband med en fastställd storlek. Brittiska arméns organisation vid tiden för första världskriget är en komplicerad historia som förtjänar en egen sida, och den kommer i sinom tid.

I de fall där de anhöriga haft råd och möjlighet har stenen också en text längst ner, en som familjen formulerat . Man undrar beträffande stenen nedan, om den stupade ljugit om sin ålder när han tog värvning och därför uppgav ett falskt  namn.

Ibland kan det handla om tomgravar: man tror att kroppen begravts någonstans i närheten, även om man aldrig vetat säkert. Begravningsplatserna ligger i anslutning till gamla förbandsplatser mycket nära frontlinjen. Granater slog ner oupphörligen och förstörde de gravar som redan grävts. Den stora tyska offensiven våren 1918 gick också fram här, liksom den allierade framryckningen sommaren samma år. Då blev kaoset ännu större.

Somme är en rätt stor å som ringlar fram från öster till väster på sin väg mot havet. Den ligger egentligen en bit söder om det slagfält som bär dess namn. Jag blir aldrig klok på hur militärer tänker när de namnger slagfält: britterna kallar slaget "The Battle of the Somme" men det var fransmännen som faktiskt slogs längs med Somme - och, till skillnad från britterna, så gick de faktiskt framåt redan från första dagen. Detta är ingenting som betonas i de engelska turistbroschyrerna även om fackböckerna i korta drag erkänner faktum.

Bäcken Ancre är en biflod till Somme (de förenar sig i närheten av Ansgars födelsestad Corbie) och rinner nere i en lång dalgång, som löper från norr till söder. Vattnet rinner genom kritåsarna och blir kristallklart.

Den bäcken – och framför allt strandbrinken åt öster (till höger i bilden ovan), som är tvärbrant på många ställen - blev platsen för våldsamma strider i juli 1916, när britterna försökte avancera och tyskarna envist stod emot. Det är här britternas största nederlag skedde. Just här finns nu några särdeles vackra gravplatser: jag har två favoriter. Den första är den med namnet Aveluy Wood Cemetery (nr 495 på CWGC:s karta),

Den andra heter Hamel Military Cemetery och ligger nedanför Beaumont-Hamel (CWGC nr 496).

Dessa gravplatser är inga segermonument och de skänker ingen känsla av triumf, vare sig lånad eller äkta; det enda man kan känna där är melankoli. Men de är väldigt vackra. CWGC har också berett plats åt tyska soldater - man kan se den dödes nationalitet redan på stenens form! Britternas har rund topp, tyskarnas uppochnervänd V-form.

Det finns även exempel på franska krigsgravar skapade av CWGC. Här gravplatsen vid Louvencourt (CWGC 472), där gravarna längs med muren står över franska soldater.  Graven längst till höger i mellersta raden bär namnet Roland Leighton, en ung brittisk officer som stupade i närheten i december 1915. Hans brevväxling med Vera Brittain finns i en av de mest rörande böckerna över kriget, Letters from a Lost Generation (Bishop & Bostridge 2008).

Där striderna pågick under flera år och fransmän och britter avlöste varandra, som var fallet vid fronten i Artois och åsen söder om Vimy vid Arras, ligger gravfälten mycket tätt, även om den franska gravplatsen vid La Targette är mycket större än den angränsande brittiska. Britternas i förgrunden (med min skugga som ett slags självporträtt), fransmännens i bakgrunden.

De franska gravarnas symmetri blir ibland nästan skrämmande. Här La Targette i ett annat perspektiv. Bilden är tagen i körsbärsblommornas tid 2007.

Det var också påskliljornas tid - slutet på mars månad 2007.

Söder om byn Vimy höjer sig en ås, som erbjuder en vidsträckt utsikt åt alla håll och därför hölls av tyskarna från 1914 till april 1917, trots förbittrade erövringsförsök av fransmän och britter. De allierade tog slutligen höjden genom en kanadensisk offensiv i april 1917. "Vimy Ridge" blev den kanadensiska armékårens första stora seger, den som förvandlade dess tre divisioner till en nationell armé. Det kanadensiska monumentet sköts än idag av studenter från hemlandet, som arbetar där några månader i taget. Monumentet är inte så mycket ett minnesmärke över en seger som ett sorgemonument över de mer än 60.000 kanadensare som stupade i kriget. Denna egenskap ledde märkligt nog till att det skonades av Hitler själv - hans egna krigserfarenheter var från precis denna frontlinje och han lär ha fyllts av beundran vid åsynen av kanadensarnas monument och kommenderade fram en ständig vakt från Waffen-SS för att skydda området från vandalism från Wehrmachts sida.

De röda varningsskyltarna till höger i bilden ovan är inget skämt. Både Artois och Flandern är fulla av oröjda områden där blindgångarna ligger och väntar på att få explodera. Särskilt gasgranaterna är en lurande fara. Efter vårplöjningen går bönderna längs med plogfårorna för att se om något dykt upp. Skogsdungarna i trakten är ofta inhägnade med taggtråd, och innanför den bör man inte gå.

Från monumentet vid Vimy har man idag en enorm utsikt över Flandern upp mot Belgien där det tredje Ieperslaget (som engelsmännen kallar Passchendaele) utkämpades i augusti 1917. Detta är ett gruv- och industrilandskap som inte framstår som särskilt pastoralt eller charmerande jämfört med södra Flandern och Picardie.

En bit av sluttningen upp mot åskammen ovanför Vimy är bevarad som museiområde och tillhör Kanada med kanadensiska studenter som vårdare.

Det behagfullt kuperade landskapet på åsen ovanför Vimy tillsammans med fåren ovan är alltså egentligen ett gammalt slagfält med spår av skyttegravar och granatexplosioner. Gropen som skymtar längst till höger är väldigt djup och bred och resultatet av en minsprängning.

Alla gravstenar på kyrkogårdarna står vid kroppen efter soldater som återfunnits, vare sig man visste namnet och nationaliteten eller ej. Militärledningarna visste naturligtvis genom förbandens rullor vilka män som gick ut i striden, men det förhåller sig ingalunda så att man vet vart alla tog vägen. En del kom tillbaka oskadda, andra kom hem sårade, en del återfanns som döda, en del blev krigsfångar, några deserterade. Deras namn är kända och om dem vet man besked. Men väldigt många bara försvann i en granatkrevad eller i den djupa gyttjan som krevaderna skapade. Ett minnesmärke över denna kusliga mellanskillnad finns i form av monumentet vid Thiepval (bild ovan). Kanske inte Lutyens vackraste byggnad, eftersom den påminner om något man kunde byggt med legoklossar, men möjligen den mest som efter hand känns mest bedövande. När man läser de stora inskrifterna och granskar sandstensplattornas ytor inser man vilken katastrof monumentet påminner om, där står nämligen namnen på de 72.000 brittiska soldater som gick ut i slaget och bara  försvann utan att man någonsin kunnat hitta en kropp att begrava.

Fransmännen och tyskarna har inte byggt upp lika många kyrkogårdar som samväldesländerna, även om de platser som finns är jättelika: fransmännen tog nog helst hem sina döda till den egna kyrkogården, och tyskarna hade själva inte mycket val i frågan: de har oftast fått nöja sig med att sätta upp minnesmonument hemma. Ändå brer sig här och där - inte särskilt tätt - svarta järnkors ut sig mellan glesa träd: här den tyska kyrkogården vid La Targette.

Här ligger omkring 42.000 tyska soldater vars kroppar under 1920-talet samlades in genom de franska myndigheternas försorg. Varje järnkors bär ett namn på varje arm och varje sida, alltså i allmänhet fyra namn på varje kors. De judiska soldaterna har istället en sten (se ovan) och man undrar - med tanke på att hela denna del av Frankrike var ockuperat av Nazityskland från juni 1940 till juli 1944 - hur dessa stenar överlevde ockupationen.

En skylt vid ingången till den tyska kyrkogården vid Fricourt ger en intressant uppgift: i den grav (d v s under den korsarm närmast kameran) som bär Sebastian Paustians namn låg under första halvan av 1920-talet Den röde baronen, Manfred von Richthofen begravd. Detta var den grav han fick av de franska myndigheterna, som efter kriget flyttade hans stoft från den första viloplatsen på kyrkogården i Bertangles. År 1925 hämtades hans kropp hem till Tyskland av brodern Karl-Bolko. Den 20 november fick han en statsbegravning på Invalidenfriedhof i Berlin, till skillnad från fadern och brodern Lothar, som redan låg i familjegraven i Schweidnitz i Östpreussen. 

Sebastian Paustians stoft tog alltså över Richthofens plats i Fricourt. Hela planeringen av dessa gravplatser och deras skönhetsvärde kommer alltså ursprungligen från Frankrike, även om platserna numera sköts av en tysk organisation.  De allra flesta tyskarna begravdes nog i närheten av linjerna och deras gravar försvann spårlöst redan i den våldsamma artillerielden. Det rör sig om många hundra tusen försvunna. När man jämför de väldiga franska krigskyrkogårdarna med deras vittrande betongkors, till exempel den vid La Targette eller den uppe vid Notre Dame de Lorette (nedan)  med de tyska motsvarigheterna, fylls man av förundran: franska staten skänkte faktiskt sina döda fiender gravplatser med betydligt större och mer långlivat skönhetsvärde än de beviljade sina egna stupade!

Vid uppe på Lorette-höjden, nära gravplatsen, har man bevarat en del av skyttegravarna från de förtvivlade strider fransmännen utkämpade här under 1914 och 1915: tyskarna hade tagit åskammen och därmed berövat fransmännen överblicken över terrängen mot norr. Den närmaste skyttegraven är fransk, den bortre (till vänster) tysk. De är ibland bara något tjugotal meter från varandra. De är fortfarande ganska primitiva historier (kanske inte riktigt så primitiva de förefaller vara nu, nästan hundra år efteråt, eftersom erosionen jämnat ut marken) jämfört med de oerhört avancerade och djupt grävda system tyskarna anlade senare vid Somme och Ieper. I bakgrunden ser man Notre Dame de Lorette med dess minnesmärke.

Det finns slutligen monument av mindre sentimental och mera kitschig art.

I Pozières, en by längs den spikraka romerska vägen från Albert österut upp till Bapaume (det är så britterna såg vägen - utsikten på bilden ger det tyska perspektivet västerut ned mot Albert),

där de fyra australiska divisionerna kämpade sig fram i tur och ordning och under svåra förluster (i bakgrunden på bilden nedan ser man monumentet vid Thiepval, i förgrunden minnesmärket över den första australiska divisionens strider)

finns en restaurang vid namn Le Tommy, som utan tvekan lever på att locka de brittiska slagfältsturisterna. Det framgår om inte annat av matsedeln. På dess bakgård har ägaren arrangerat ett utomhusmuseum, där han kunnat utnyttja all den rikedom på krigssouvenirer som gömts under Flanderns lera.

Till sist en rent estetisk bild. Rostiga granater kan bli dekorativa. Dessa ligger travade längs väggen till en lada utanför Le Tommy.

Det man ser är projektiler (jag glömde mäta deras kaliber) av det slag som kallas granatkartescher eller  "Shrapnel": de fungerade som ett slags flygande hagelbössor. När de fungerade enligt planerna exploderade en krutladdning när granaten var några meter från marken, varvid en veritabel skur av grova blyhagel slog ut nedåt och framåt. Själva granatröret blev som synes kvar tämligen oskatt.

Alla bilder av Hans Aili 2007-2009.