He was a friend of mine (Bob Dylan)

29 december 2010

Om livet är en ström där man färdas nerför liksom i en forsränning är det lätt hänt att man ser tillbaka och tänker på dem som en gång var med på färden men föll av flotten i förtid. Vart tog de vägen?

Sommaren 1967, min första sommar som student i Lund, flyttade jag från ett hyresrum på Trastvägen till ett studentrum på Stora Algatan. Huset jag flyttade till gick i en vinkel med fasad mot två gator och hade ett portvalv och en egen liten gård innanför; det var nyrenoverat och ägdes av en bankjurist. Familjen hade redan tidigt insett att de aldrig skulle ha råd att bo i hela huset själva, så de inredde ett rum på bottenvåningen mot gatan och fem rum på vinden till studentbostäder. Dessa hade gemensamt kök och de på vindsvåningen delade badrum och toalett. Jag var tidigt ute och valde rummet mot gatan som hade en egen toalett (men ingen dusch) – kraven på standard var mycket måttligare då än nu.

En av dem som flyttade in på övervåningen ämnade läsa juridik. Han kallades Hakke och tillhörde en av Skånes rikaste släkter, en industriägarfamilj vars produkter fanns i vartenda svenskt kök. Han var något år äldre än jag men hade inte bara gjort lumpen, han hade gått utbildning till reservofficer, vilket fördröjt hans studier med inte bara ett utan två år. Han ägde en engelsk sportbil som jag var mycket avundsjuk på, en Triumph TR4 eller en MGB (jag minns att det var en av mina favoritbilar), därtill en fästmö som just börjat sista året på gymnasiet. Med andra ord en medlem av La jeunesse dorée med en burgen framtid i familjefirman som väntade efter den kommande jur kanden. Kampen om tingsmeritering var ingenting han behövde grubbla över. Själv var jag en luspank fil stud med grekiska som ämne. Mina framtidsutsikter var obestämbara, mitt självförtroende långt mycket större än min egentliga kompetens. En rätt ordinär medlem av det studentikosa och möjligen intellektuella trasproletariatet, kan man säga.

Det vi hade gemensamt var musiksmaken, amerikansk folkmusik med rötter i Woody Guthrie, Cisco Houston och Sonny Terry (och många fler), men när jag spelade gitarr och munspel illa spelade Hakke banjo väldigt väldigt bra. Det lät ändå rätt hyfsat och vi fann där embryot till en duo eller rentav ett band. Det blev tyvärr bara ett embryo.

Ett av de första veckosluten på terminen – jag minns det som en helg i september – tog Hakke bilen tillsammans med en kompis från hemorten och blåste iväg med muller från avgasröret för att hämta fästmön vid skolan och så köra vidare till en fest. Det var en öppen sportbil, säkerhetsbälten var ännu en okänd företeelse, åtminstone i engelska sportbilar. Det var sensommar eller tidig höst, betskörden hade börjat. Alla Skånes mindre vägar fylldes med väldiga betforor – de bestod av traktorer med enorma släp överlastade med sockerbetor. Då och då ramlade en beta ner på vägen. En sockerbeta som krossats mot asfalt skapar en smet som är hal som glansis. Hakke kom med hög fart i en kurva, körde in i en sådan sockerbetssmet, fick sladd och for av vägen. Hakke dog ögonblickligen, kompisen kastades ur bilen och skadades svårt men inte livshotande.

På Stora Algatan anade vi ingenting – Hakke syntes inte till i köket på måndagsmorgonen men vi var ju studenter och levde fritt och kunde ta några extra fridagar utan att någon anmärkte på det. Några dagar in i veckan kom Hakkes mor, far, bror och fästmö dit. Medan far och bror sammanbitna packade ihop Hakkes bohag och bar ner till bilen satt mor och fästmö vid bordet i köket och berättade för oss andra. Fästmön, som var liten, blond och alldeles förgråten, hade stått vid skolan och väntat, slutligen hade hon gått ensam hem och där fått veta att hon väntade förgäves. Mamman satt med alldeles stelt ansikte och sade att det kanske var bäst som skedde, för Hakke hade aldrig kunnat överleva att vara ansvarig för en väns död.

I tjugoårsåldern tar man inte så hårt på nyheten att en kompis försvunnit. Själv är man odödlig, Hakkes rum fick en ny hyresgäst, livet gick vidare.

Detta är Hakke som jag minns honom. Verkligheten – inte basfakta men detaljerna – är kanske annorlunda, eftersom minnet är en opålitlig vän, så om släktingar läser detta får de ursäkta.

Det är först nu, fyrtio år och mer efter Hakkes död som jag börjat fundera över livets oberäknelighet. Om man skulle gjort en utomstående bedömning av våra möjligheter i livet framstod Hakke som en given vinnare: rätt släkt, rätt förmögenhet, rätt fästmö, rätt utbildning. Allt var förberett för en framgångsrik karriär. Min egen framstod i en rätt beskedlig dager i den jämförelsen: adjunkt vid ett gymnasium på landsorten eller bibliotekarie någonstans. Mycket mer hade inte jag att räkna med och med tanke på dåtidens arbetsmarknad för akademiker var det mycket nog.

En enda sockerbeta, så lite behövdes för att krossa all den framtid som verkade utlovad åt Hakke och ersätta den med en grav på en skånsk kyrkogård. Den graven är gammal nu. Jag tittar ibland på gravstenar, ser dödsåret 1967, minns Hakke och häpnar över hur mossbelupna och väderbitna stenarna ser ut. 

Livet har gått vidare. Efter fyrtiotre år är det väl inte så många som minns Hakke alls. Fästmön, vars namn jag aldrig uppfattade och som jag aldrig sett igen, har antagligen fortsatt med sitt liv – ”men det var länge sen då detta hände, och nu är Mina gift och stinn och röd” som Dan Andersson sjunger. De som finns kvar av familjen kommer väl också ihåg Hakke; den stora fabriken har gått obekanta öden till mötes (jag tror inte dess produkter är lika spridda längre). De andra grabbarna på Stora Algatan har antagligen också sina minnesbilder, så även kamraterna från hemorten. Men alla har vi börjat bli gamla och vi blir bara äldre och färre.

Min egen framtid, som då framstod i så blygsam dager, blev bättre än jag någonsin tänkt mig men den skapades varken av familj eller förmögenhet utan rätt och slätt av turen, egensinnig möda och kärlek till det ämne jag så småningom valde att arbeta med (hösten 1967 hade jag inte en tanke på att doktorera i latin – den idén kom först hösten 1972).

Det är väl banalt att säga att livet inte är förutsägbart, än mindre karriären. Men det är så banalt att det är sant. Alla våra storslagna planer kan när som helst slås i kras som en sockerbeta på en landsväg.

Även mitt livs vägar har haft sina metaforiska sockerbetsfläckar: jag känner till tre tillfällen när bara millimeter skilde mig från Hakkes öde och jag efteråt undrat hur jag överlevde. Men de hala fläckarna var inte riktigt så hala som Hakkes och den lilla skillnaden ger mig fortfarande möjlighet att undra över livets och dödens nyckfullhet. Oavsett våra förutsättningar  - materiella, intellektuella, känslomässiga – är vi alla föremål för samma blinda slump. Horatius beskriver det så väldigt bra (Carmina 2,3):

omnes eodem cogimur, omnium
versatur urna serius ocius
  sors exitura et nos in aeternum
    exilium inpositura cumbae.

”Alla tvingas vi åt samma håll, alla våra lotter rullar i samma kruka

för att förr eller senare ramla ut och sätta oss i Charons båt

till evig landsflykt.”

Hakke var en kille som bodde i samma studentkorridor som jag; vi var på väg att bli kompisar, jag har inte glömt honom och tänker ofta på hur olika våra lotter föll. Jag minns honom ofta nuförtiden när jag funderar över vadan och varthän. Utan att jag förstod det drog jag en vinstlott ur ödets tombola. Ingen särskild merit eller förtjänst från min sida. Det bara blev så, precis som för Hakke.