Hartmannswillerkopf
Detta är en höjd (en Kopf på tyska) om strax under 1000 meter vid byn Hartmannswiller i Vogesernas sydligaste utlöpare: Hartmannsgårdtoppen, med andra ord. De franska soldaterna kallade toppen ”HWK” och ignorerade statsmaktens försök att förfranska höjden under namnet Vieil Armand.
Jag gjorde en första rekognoscering av trakten den 22 september 2011, en solig dag med en aning höst i luften. Körde upp från Belfort efter att först ha snokat runt vid schweiziska gränsen. Lunch i den lilla idyllen Dannemarie, sedan småvägar upp mot Vogeserna.
Väster om Cernay finns staden Thann, som figurerar i Kaiser Wilhelm II:s strategiska planer: ”Bis Thann, aber nicht weiter!” (Till Thann men inte längre) lär han ha sagt. Detta innebär att de offensiva ambitionerna på denna front hystes av fransmännen, medan tyskarna rätt och slätt höll sina ställningar en bra bit in på sin egen mark (alltså den de tagit 1871). Frontens sträckning här nere i söder var den enda där fransmän stod på tysk mark kriget igenom.
Hartmannswillerkopf har den egenheten att den sticker ut en bit österut på slätten vid Rhen. För fransmännen var tanken på denna utsiktspunkt mycket lockande, eftersom deras artilleri kunnat använda den för att behärska trafiken i dalen. I november 1914 drev man ner den tyska besättningen på bergstoppen och beredde sig på att hålla den. I slutet på januari 1915 drev emellertid tyskarna bort dem från deras ställningar och de fick inta sina nya ställningar på höjderna västerut. Därifrån var uppenbarligen utsikten inte lika fin (Rhendalen hamnade i skymundan bakom HWK), men för att återta toppen måste de franska trupperna först rusa nerför en rätt brant sluttning på ungefär femhundra meter, sedan klättra uppför en lika brant och lång sluttning, medan tyskarna från sina ställningar hade perfekt utsikt över denna dalgång och de franska förehavandena. Moisier beskriver i The Myth of the Great War dessa strider mycket levande. Hans tendens - att fransmännen ständigt förlorade sina slag och tyskarna alltid vann sina, tills amerikanerna kom för att ställa allt tillrätta - är inte lika märkbar här som i resten av boken. De franska trupperna var huvudsakligen Chasseurs alpins, det vill säga elittrupper, de tyska tillhörde Landwehr (som egentligen bara var avsedda för lokalförsvar på hemmaplan). De franska förlusterna var ohyggliga i sig - de döda utgjorde närmare hälften av förlusterna, medan de tyska var betydligt måttligare.
En satellitbild är tyvärr svår att tolka. Slagfältet finns mitt i nedanstående bild.
Det är lika svårt att tolka terrängen när man är på plats. Jag körde upp till HWK i hopp om att kunna se det viktigaste av detta slagfält – ett av de allra bäst bevarade – på en eftermiddag. Dessvärre trodde jag att slagfältet låg på höjderna till vänster om vägen och klättrade en bra bit upp längs en tvärbrant stig tills jag gav upp. Terrängen inne i skogen var precis lika illa åtgången av gropar efter granatkrevader som någonsin den uppe i Picardie och Artois, men det syns inte på bilder utan bara i verkligheten. Vackert är det i alla fall.
Väl nedkommen till parkeringsplatsen förbryllades jag av att minnesmärkena stod till höger om vägen. När jag till sist granskade slagfältskartan vid vägkanten lite grundligare
upptäckte jag den röda punkt som anger var man själv befinner sig (den syns långt till vänster) och insåg då att hela slaget stått till höger (öster) om landsvägen, i terräng som jag trodde låg lägre än vägen. Tillbaks och gör om vid ett senare tillfälle, med andra ord. HWK tar i vilket fall som helst ett par dagar om man vill göra alla krigsresterna full rättvisa - detta sägs vara det bäst bevarade av alla slagfälten vid västfronten.
Jag gjorde i alla fall en sväng ner på den stora gravplatsen som är majestätisk i sig själv men också ger en fantastisk utsikt över Rhendalen och bitar av Tyskland.
Precis som på andra ställen blandas de stora monumenten med de små och indviduella, som detta över den 28-årige fänriken Pierre Scheurer från Thann, dödligt sårad på denna plats den 26 april 1915.
