År 1914
Franska Marianne och hennes guldgossar ger sig ut på farliga vägar
År 1914 började bra. Ännu vid midsommartid var det nog ingen som kunde ana att högsommaren detta år skulle bli platsen för den kanske största katastrofen för den Europeiska kontinenten sedan Digerdöden eller Trettioåriga kriget. Efter 1 augusti det året var det väldigt lite som var sig likt, utom möjligen i det fåtal länder som inte blev direkt indragna i händelserna. Det vara bara de mindre staterna: Danmark, Holland, Norge, Schweiz, Spanien och Sverige som undgick att dras in. Italien och Portugal höll sig utanför ett tag men gick sedan med i kriget. Finland var ett ryskt storfurstendöme och blev i högsta grad inblandat.
Jag har fått tag på en bild med fem guldmynt som var giltiga betalningsmedel år 1914. De symboliserar på många sätt den fredliga värld som gick förlorad och det fredliga välstånd som ändå rådde första halvan av det året men brutalt utplånades.
Vi ser här de fyra kejsarna och blivande krigsherrarna ordnade i ring runt den enda damen i sällskapet: franska Marianne, revolutionssymbolen från 1792 med sin frygiska frihetsmössa och eklövskrans. Herrarna är, räknade medsols från upptill på vänster sida: Frans Josef I, kejsare av Österrike och konung av Ungern; Nikolaj II, tsar och pankrator (allhärskare) av Ryssland; George V, konung av Guds nåde över alla britter samt kejsare av Indien; Wilhelm II, kejsare av Tyskland och konung av Preussen. Tre av kejsarna var äkta kusiner: George och Wilhelm var kusiner på fädernet och var kusiner med Nikolaj på mödernet. De korresponderade med varandra på engelska och kallade varandra Nicky och Willy (vad de kallade George vet jag inte).
Fem år senare fanns bara Marianne och George kvar i ringen av mynt: Frans Josef dog 1916, Nikolaj avsattes i februari 1917 och avrättades senare, Wilhelm abdikerade hösten 1918 och framlevde sina dagar i exil i Holland (och ignorerades av sina forna undersåtar under ockupationsåren 1940-45). Idag finns bara Marianne kvar – onekligen en fördel med att vara en mytisk figur – medan Georges sondotter Elisabeth II sedan 1952 regerar över Storbritannien och Nordirland. Hon blev dock aldrig kejsarinna av Indien. Å andra sidan firade hon sextio år på tronen år 2012 och är fortfarande regerande drottning i många av Samväldets viktigaste länder, som Australien, Kanada och Nya Zeeland.
Lite grand om mynten själva
Den franska Napoleonen ingick i den latinska myntunionen (LMU), som inrättades 1865: med 90% guld eller strax över 21 karat var den värd 20 Francs. Kejsardömena höll sig utanför unionen och hade sitt eget guld: Nikolajs fem Rubel har också 90% guld men är mindre och lättare; Georges Sovereign (= £1 eller 20 shillings) är på 22 karat (91,6% guld) och lite värdefullare än de andra kejsarnas; Wilhelms tjugo Mark, med 90% guld, var lite tyngre än LMU-mynten; Frans Josefs Dukat är mycket tunn och därför mindre värd men har den högsta guldhalten på hela 23 karat. Trots att Ungern ingick i det Habsburgska väldet hade landet ett LMU-mynt värt 8 Forint eller 20 Francs, utan att formellt vara med i unionen.
LMU-mynten i guld var fullt utbytbara mot varandra, så man kunde betala en räkning som utställts i francs med samma mängd italienska lire eller spanska pesetas eller någon annan av de 20 valutor som ingick i LMU eller anpassats till den. Faktiskt inte så olikt euron men penningvärdet var mycket stabilare.
Från början hade unionen företrätt bimetallismen, som låter som någon esoterisk form av levnadsvisdom men i själva verket innebar att silver och guld stod i ett fast värdeförhållande till varandra: 1 kg guld motsvarade alltid 15,5 kg silver. Eftersom metallvärdet rimligtvis måste styras av tillgång och efterfrågan, var detta svårt att upprätthålla. Dessutom började Vatikanbanken fuska, genom att minska silverhalten i sina mynt men lösa in dem mot andras guldmynt. Grekland följde efter (en historia vi känner rätt väl) och uteslöts. Bimetallismen övergavs 1878 medan guldmyntfoten visserligen hamnade i kris vid första världskrigets utbrott men formellt överlevde ända till 1927.
Tillbaka till Europa sommaren 1914
Ekonomin i Europa före krigsutbrottet var det sannerligen inte något större fel på. Guldmyntfoten gällde fortfarande överallt. Guldmynten symboliserar därför den trygga värld som föreföll råda fram till sommaren 1914. Med en näve guldmynt av detta slag i portmonnän kunde man sätta sig på tåget hemma i Stockholm och resa söderut för att leva livets sköna dagar i Italien. Inget pass behövdes: man var den man påstod sig vara och guldet skötte resten.
Ekonomin blomstrade på för oss oväntade ställen. Ryssland var på enorm ekonomisk frammarsch och så långt från dagens misshushållning att det i själva verket var en av världens största exportörer av spannmål, mest från Ukraina via hamnarna i Svarta Havet. Ingenjörskonsten frodades också: den unge Igor Sikorski experimenterade med flygmaskiner och helikoptrar, ett arbete han fick fullborda i landsflykt i USA. Tyskland levererade avancerade industriprodukter till hela världen (både Frankrike och Storbritannien köpte råvarorna till sitt militära krut därifrån). Naturvetenskaperna utvecklades vid de europeiska universiteten och forskarna reste fritt från det ena landet till det andra för att studera under den ene eller andre av de berömdaste professorerna. Doktorsgraden i fysik eller kemi erövrades vid det universitet där man händelsevis befann sig.
Tiden var naturligtvis inte idyllisk i den meningen att alla var nöjda och glada över sakernas tillstånd: arbetarna hade börjat organisera sig för att kräva sin rätt och deras teoretiker satt med förkärlek på kaféer i Schweiz och debatterade med glöd och tunga argument, hämtade från Karl Marx Das Kapital, var, när och hur den stora proletära revolutionen oundvikligen skulle äga rum; kvinnorna krävde egen rösträtt och demonstrerade med handgripliga metoder; nationalister hävdade självständighetskravet och intrigerade mot kejsarmakten; anarkister kastade bomber eller sköt med pistol på kejsare, kungar och presidenter. I Storbritannien, Europas på ytan stabilaste land, låg inbördeskriget snubblande nära, eftersom Ulsters patrioter – bland dem Englands högsta militärer – var så till den grad lojala mot kronan och hatiska mot regeringens förslag att medge Home Rule åt Irland, att de var beredda att ta till vapen mot samma regering och krona för att sätta stopp för Irlands självständighet. I Frankrike var det ett mord i den högre societeten som fångade medborgarnas intresse: den just avgångne finansministern Joseph Caillaux, beryktad för sina kärleksaffärer, förföljdes av tidningen Le Figaro, främst genom dess chefredaktör Gaston Calmette. Kulmen nåddes den 13 mars, då Figaro publicerade ett gammalt kärleksbrev av Caillaux hand; hans hustru nr 2 (brevet var adresserat till hustru nr 1) fann situationen så outhärdlig att hon på eftermiddagen tre dagar senare besökte Calmette, drog fram sin Browningpistol (Jolo säger ”revolver” i 1914, men jag tror inte Browning tillverkade sådana) och sköt honom med tre skott. Mordrättegången, som pågick hela våren och sommaren, fångade nationens intresse långt mycket mer än vad krisen i utrikespolitiken lyckades göra. Mme Caillaux frikändes den 29 juli, då Frankrike plötsligt till sin häpnad upptäckte att man befann sig på randen till världskrig – domen föll på en ”klämdag” i den halsbrytande vandringen mot storkrig.
Krigsutbrottet som process
28 juli: Österrike-Ungern förklarar Serbien krig.
30 juli: Ryssland inleder allmän mobilisering (oundvikligen riktad mot både Tyskland och Österrike-Ungern).
31 juli: Österrike-Ungern och Belgien utlyser allmän mobilisering.
1 augusti: Tyskland förklarar krig mot Ryssland; Tyskland och Frankrike mobiliserar.
2 augusti: tyska trupper bryter in i Luxemburg.
3 augusti: Tyskland förklarar krig mot Frankrike; Storbritannien utlyser mobilisering.
4 augusti: Tyska trupper bryter in i Belgien. Storbritannien förklarar krig mot Tyskland.
6 augusti: Österrike-Ungern förklarar krig mot Ryssland.
11 augusti: Frankrike förklarar krig mot Österrike-Ungern, som samma dag invaderar Serbien.
12 augusti: Storbritannien förklarar krig mot Österrike-Ungern.
Därmed var krigets huvudaktörer alla inblandade utan återvändo.
Under år 2014, då första världskriget fyller hundra år, ämnar jag försöka följa händelseförloppet dag för dag.
Källmaterialet är mycket rikligt. Jag har just skaffat Luigi Albertinis monumentalverk om det stora krigets ursprung. Le origini della guerra del 1914 är i tre delar: del 1 handlar om de europeiska förbindelserna från Berlinkongressen 1878 till attentatet i Sarajevo den 28 juni 1914. Verket räknas fortfarande som den viktigaste källan till den diplomatiska historien.
Denna sida kommer alltså att fyllas på med material allt eftersom.
Påbörjad 30 december 2013; redigerad 28 januari 2014.