Västfronten nittonhundrafjorton – ett tyskt perspektiv

Författad 14 februari, redigerad 27 oktober 2013

Sommaren år 1914 var varm och vacker. För dem som levde då framstod den som ett gyllene minne av fred och välstånd. Ända fram till de allra sista dagarna i juni såg världsfreden ut att trygg för alltid. Den tyske författaren och juristen Walter Bloem, 46 år gammal, var gift och hade en 17-årig son och en 15-årig dotter, och han framstår som en mycket tillgiven och ömsint familjefader som inte begär bättre än att få leva i fred med de sina.

Detta framställs i hans egen berättelse om krigets början, om hur tyska Första armén under von Kluck marscherar upp genom Belgien och in i Frankrike, hur den trycker tillbaka den brittiska expeditionsstyrkan (BEF) och avancerar mot Paris men avviker från Schliefenplanens omfattning runt Paris på västra och södra sidan för att i stället gå österut norr om staden. Därefter kommer första slaget vid Marne och det första ställningskriget vid ån Aisne nedanför Chemin des Dames. Där såras Bloem och skickas hem. Boken om detta utkom i Leipzig 1916 och bär titeln Vormarsch. Den är på 373 sidor och är som de flesta tyska böcker från denna tid tryckt i frakturstil, något som kanske förklarar att den inte verkar vara särskilt känd eller läst. Den finns inte med i bibliografierna hos vare sig Englund (2008) eller Mosier (2001). Den kom ut i engelsk översättning 1930 och ett litet stycke citeras av Brown (2004:78) med kommentaren: ”The best-known German chronicler of the 1914 campaigns is Captain Walter Bloem, whose book The Advance from Mons tells without exaggeration or distortion the story of the war’s first encounters.” Denna notis lockade mig att skaffa originalet från ett tyskt antikvariat och sträckläsa boken under en februarivecka 2011. Browns bedömning är inte oberättigad men den kan nog modifieras lite. Även Terraine (2010:94) citerar Bloem, men utan att värdera hans värde som källa.

Han var kapten i reserven och hade just kommit hem från en manöver med sitt infanteriregemente, det tolfte grenadjärregementet, som hörde hemma i Brandenburg. Trots att han var rhenländare av födsel och bosatt i Stuttgart tillhörde han ett preussiskt regemente med Frankfurt a.d. Oder som förläggningsort. Nu såg han framför sig en slutspurt i författandet, och första september skulle han och familjen kasta loss för att tillbringa två lediga år vid Medelhavet. Hans författarskap utgjordes av romaner om Tysklands segerrika fälttåg mot Frankrike 1870.

Så, söndagen den 28 juni, kom skotten i Sarajevo, den diplomatiska krisen mellan stormakterna utvecklade sig nästan oförmärkt för Bloem som skrev koncentrerat för att bli klar i tid till sina två sabbatsår. Plötsligt bröts arbetet av insikten att inkallelseorderna anlände till vänner och bekanta. Ryssland hotade med mobilisering.

Paret Bloem tröstade varandra med att de sett världspolitiska kriser komma och gå tidigare; det hade alltid rett ut sig i sista stund. Men eftersom mobiliseringen låg i luften gick de varje dag ut för att köpa utrustningsdetaljer åt kaptenen, om han nu skulle bli inkallad. De såg andra äkta par ute i samma ärende i hemstadens butiker. Lördagen den 1 augusti mobiliserade Frankrike och Belgien, så även Tyskland. Ett insändarbrev i The Times den dagen protesterade mot tanken att Storbritannien kunde gå i krig mot kulturens högborg, Tyskland. Den 2 augusti gick tyska trupper över gränsen mot  Luxemburg och Frankrike, som förklarade Tyskland krig följande dag och sent på kvällen kom Storbritanniens krigsförklaring. Europas tåg och färjor fylldes av desperata resenärer på hemväg innan gränserna stängdes för gott. Pass hade inte varit nödvändiga i fredstid men blev plötsligt oändligt viktiga handlingar.

Bloems inkallelseorder hade anlänt och på lördagen, mobiliseringsdagen, fick kaptenen vara med sin familj för sista gången; paret gjorde på eftermiddagen de sista brådskande inköpen; tidigt på söndagsmorgonen tog Bloem sina koffertar och gick till stationen för den långa resan upp till Frankfurt. Det var en ljuvlig sommardag; tidningarna berättade att tyska armén gått över gränsen till Belgien. Bloem kom egentligen fram till Frankfurt en dag för tidigt: endast underofficerarna var på plats i regementets andra kompani, och Bloem fann till sin överraskning att han skulle bli dess chef – den gamle kompanichefen hade försvunnit till en ny kommendering.

Sent på kvällen den 3 augusti efter en förvirrad dag med kompaniet låg Bloem i sin bekväma säng hos det Oberregierungsrat som givit honom kvarter och begrundade det oerhörda:

”England hat uns den Krieg erklärt.” – England har förklarat oss krig.

Han berättar med gott humör om mobiliseringsveckan och med roliga detaljer av militärt slag: reservister som infann sig med ett bukmått som översteg längden på det längsta bältet i förrådet, hans två nyrekvirerade ridhästar som var helt ovana vid arméliv och galopperade iväg med honom när de såg kompaniet uppställt.

Bloem liknar alla andra skrivande militärer jag läst i det att han berättar med beundran och kärlek om sina befäl och sina underordade: alla är lika präktiga, goda kamrater som han minns med glädje. Hans lilla krets av förtrogna, som han kallar sin ”stab”, bestod av kalfaktorn, hästskötaren och två ordonnanser. De skulle ständigt vara honom närmast. De fyra plutoncheferna likaså, och bataljonschefen. Redan regementschefen är en mer avlägsen gestalt för att inte tala om divisionschefen.

I förhållandet till sitt manskap är Bloem mer korthugget faderlig än falskt kamratlig. Ett rätt typiskt replikskifte vid morgonuppställningen: "Morgen, Leute!" - "Morgen, Herr Hauptmann!" - "Na, Kinder, nu geht's also los!" - "Jawoll, Herr Hauptmann!" Och lite senare, när alla kommit överens om att de hellre marscherar mot Frankrike än mot Ryssland: "Na, Jungens, nun fängt er also an, der Krieg." [Morgon, mannar! - Morron, kapten! - Nå, ungar, nu bär det alltså iväg! - Jajamen, kapten! - - Nå, grabbar, nu sätter det alltså igång, kriget." Bloem och officerarna talar högtyska med varandra, manskapet sin egen dialekt, som Bloem troget återger (den är i rätt stor utsträckning obegriplig för mig) - men när han talar till mannarna blir han plattysk i sin folklighet: "Nu" i stället för "Nun".

Med "falskt kamratlig" menar jag mina minnnen från uppställningarna när jag gjorde militärtjänst på T2 i Skövde och T4 i Hässleholm, där kompanichefen (liksom pluton-, bataljon- och regementschefen) ropade: "God morgon, kamrater!" och vi mangrant ropade "God morgon, kapten!" Aldrig någonsin var vi kamrater med kompanichefen eller något annat befäl (men detta är en annan historia).

Med mobiliseringsdagarna i Frankfurt a.d. Oder börjar berättelsen mörkna och Bloem berättar om sin övertygelse – som han nog delade med alla andra tyskar – att de omgivande stormakterna Ryssland och Frankrike nu skulle rulla in från båda hållen och utplåna den tyska civilisationen. Landet måste försvara sig mot övermakten. Att man i det nationella försvarets namn invaderade två fredliga länder som aldrig önskat utgöra ett hot, nämligen Luxemburg och Belgien, såg inte Bloem som något märkvärdig eller inkonsekvent. Tysklands intressen gick före allt annat och om inte småmakterna fogade sig så blev det värst för dem.

Den stora frågan som alla ställde sig vid marschen till järnvägsstationen en mycket tidig augustimorgon: skulle tåget gå åt öster eller väster? Lokets placering var ingen ledtråd, för det kunde vara kopplat i fel ände för att lura spioner. Tåget gick västerut, mot Frankrike, och rullade i långsam takt genom hela Tyskland, över Rhen (då Bloem började känna sig som hemma igen); man steg av på en station nära gränsen, varefter den långa marschen mot Frankrike – ett mål som alla såg på med gillande – började. Först var marschen idyllisk men ryktena började tätna om att belgarna organiserat friskaror med franktirörer (friskyttar), som överföll ensamma tyska soldater och skar halsen av dem eller värre saker.

Det dröjde länge innan regementet var i strid på allvar. Man blev beskjutna på håll, och Bloem lägger märke till att krutröken från de fientliga gevären är av två slag: armégevärens grå strimmor av röksvagt krut och moln av brunrött krut från jaktgevär. Alltså franktirörer. Den skottlossningen tystades snabbt. Regementet passerar utkanten av universitetsstaden Leuven; där är allt fredligt. Ett par dagar senare reagerade den tyska garnisonen våldsamt på belgiska motståndsförsök och genomförde en massaker samtidigt som de brände ner universitetsbiblioteket – ett illdåd med bestående effekter, som Tysklands vänner både då och senare hade mycket svårt att förklara. Bloem nämner händelsen i en bisats, eftersom han bara hört om det hela ryktesvis, och han ser alltsammans som en berättigad reaktion på franktirörernas verksamhet.

Överhuvudtaget är hans syn på civilbefolkningen i de ockuperade länderna förmodligen typisk för den tyska militären. Man stred mot belgiska, brittiska och franska armén; därvid följde man krigslagarna; de civila hade ingen del i detta och förväntades sitta stilla hemma och invänta den nya regimen utan knot; all form av reaktion var ett brott mot krigets lagar och bestraffades hårt, nästan besinningslöst. Bloem och hans mannar inleder med att iaktta denna laglydnad: närhelst man rekvirerar livsmedel eller kvarter från de civila lämnar man över en rekvisitionssedel i tanke att denna berättigar till kontant ersättning ur arméns kassa. När byar och gårdar står övergivna ser man ingen poäng med rekvisitionssedeln utan plockar utan betänkligheter godbitarna ur skafferi och vinkällare; senare funderar man inte ens över att man plundrar.

Att detta var en gängse mening framgår av Sven Hedins skildring av sitt besök hos Kronprinsens armé vid Argonne i september 1914. Hans väg dit gick genom det ockuperade Luxemburg, inte Belgien, men han kom ändå in på franktirörerna:

Antagligen för att sänka de neutrala staternas sympatier för Tyskland och uppegga sina egna trupper har ententemakternas press vid upprepade tillfällen beskyllt de tyska soldaterna för omänsklig grymhet. Dylika historier sakna all grund och äro i och för sig högst osannolika, ty det ligger icke och har aldrig legat i germanens kynne att vara grym mot besegrade, försvarslösa fiender. I detta hänseende hava de latinska och slaviska folken mycket att lära av germanerna. Den vandalism, som gick över en del av Löwen, framtvingades av invånarna själva. Den vrede de tyska soldaterna känna över den civila befolkningens försåtliga uppträdande, är berättigad. Franktirörernas lömska skott från buskar och fönster, från skumrask och bakhåll måste till sist medföra repressalier, ty soldaten resonerar som så: kriget skall föras mellan s o l d a t e r, och när den ena parten blivit besegrad och segraren tågar in i den tagna staden, då skola de civila icke skjuta från fönstren på de intågande trupperna. Och kan ofoget icke stävjas på annat sätt, så blir staden bestraffad. Så var förhållandet i Löwen, som är en obefästad stad, och där icke en fönsterruta skulle ha förstörts, om icke franktirörerna framkallat beskjutningen. Det gick så långt att de tyska soldater, som sökte att släcka de brinnande husen närmast rådhuset, för att rädda denna dyrbara byggnad, under sitt arbete nedskötos av franktirörer. Den tyska krigföringen är sträng, men icke grym. (Hedin 1915 s. 76f.).

Under vår skyndsamma vandring berättar majoren en och annan episod från platsen. Bron över Maas blev sprängd av fransmännen och efter gatustriderna sköto civila borgare från fönstren. Av staden utkrävdes därför en krigsgäld om två hundra tusen francs. Ett par dagar senare föllo åter skott från husen i Sedan och brandskatten ökades med en halv million, som skulle vara erlagd inom 48 timmar. (...) Försöker man helt och hållet objektivt sätta sig in i de psykologiska strömningar som vid ett sådant tillfälle röra sig hos fransmän och tyskar, så kommer man till följande resultat. Tyskarna anse, att när de i ärlig och öppen strid erövrat staden, så äro de dess herrar och striden därom är slut. De franska borgare, som äro beväpnade och som sett att deras egna trupper varit otillräckliga vid platsens försvar, nära dock ett vanvettigt hopp att kunna hejda invasionen och hindra inkvarteringen. De skjuta i förtvivlan och hat och glömma att några dödande kulor betyda intet bland de täta leden av disciplinerade soldater. De betänka icke heller att de göra sina egna medborgare en dålig tjänst och att krigsbördan för dem blir mycket tyngre. Öppen, ärlig strid är e n sak, men civila kulor efter avgörandet räknas som mord, äro avskyvärda och måste bestraffas -- enligt krigets bruk med arkebusering eller hängning, bombardemang eller krigsgäld. De lidanden kriget medför för ett därav hemsökt folk äro stora nog förutan de slag som komma av feghet och dumhet. Det är bäst att medan tid är, skaffa sig en armé som duger. En sådan bli a l l t i d respekterad. (Hedin 1915 s. 206f.).

Tanken att civilbefolkningen inte skulle lägga sig i krigföringen utan helt enkelt finna sig i att få en främmande ockupationsmakt över sig är djupt osympatisk för vår tid men mycket typisk för 1900-talets början. Säkert var det samma grundtanke som gjorde det möjligt att kolonisera länder i främmande världsdelar. Hedin gör sig till tolk för åsikten att endast den starkaste har rätt; eftersom erövraren enligt Hedin även har skyldigheter, till exempel att respektera de besegrade civilas rättigheter, undrar man om han menade att ett litet land som Sverige, som inte rimligtvis hade eller har en chans i krig mot stormakterna, gör klokast i att kapitulera först som sist, innan fienden hunnit förstöra det. Den logiken skulle han nog inte gått med på. Men det han verkligen klargör är, hur tyskarna kunde se sig som ett av Europas stora kultfolk, förklarade de brutala hämndaktionerna mot en protesterande civilbefolkning, till exempel genom förstörelsen av Löwen / Louvain.

Bloems kompani mötte aldrig något tungt motstånd från belgiska armén utan fick sitt verkliga elddop först i västra Belgien, när man redan var nära den franska gränsen. Kompaniet var en sluten värld och man hade egentligen inte mycket aning om hur det gick för resten av fälttåget, man tillhörde första armén under von Kluck, som gick längst i norr av de sju tyska arméer som verkställde Schlieffenplanen. Så småning stod det klart att det var den engelska armén man skulle få möta först. (Tyskarna var inte bekanta med ordet ”britter” utan kallade allesammans ”engelsmän”). Brown citerar med förtjusning Bloems uppfattning om engelska armén:

Englische Landsoldaten! Wir kannten ihre Escheinung aus den Witzblättern. Scharlachrote kurze Jäckchen, auf den Köpfen schräg aufgestülpte Käppchen, ähnlich unsern Studentenzerevisen, oder Bärenmützen, in jedem Falle die Sturmriemen nicht unters Kinn, sondern unter die Oberlippe gelegt – so schwebten sie unsrer Erinnerung vor. Und Bismarcks Wort vom Verhaftenlassen duch Gendarmen wurde zitiert. [Engelska infanterister! Vi kände till deras utseende från skämttidningarna. Scharlakansröda korta vapenrockar, på huvudet små mössor som satt på snedden, liknande våra studentmössor, eller björnmössor, i varje fall inte med remmen under hakan utan under överläppen – så flög de genom vårt minne. Och Bismarcks ord om att låta polisen häkta dem citerades.]

Verklighetens brittiska soldater blev en grym överraskning: de låg väl dolda längs med den spikraka kanalen mellan Mons i öster och Condé i väster. När tyskarna händelsevis fick syn på en engelsman fann man att han var diskret klädd i grönbrunbeige sportkavaj och med en platt skärmmössa – ingalunda den löjliga kostymering man trott. Bloems kompani mötte här första bataljonen av regementet Royal West Kent, en fiende man nästan inte ens kunde få syn på utan bara märkte genom den mördande eldgivningen. De brittiska yrkessoldaterna sköt dessutom med fruktansvärd precision. När tyskarna försökte gräva ner sig i skyttevärn mötte de den flandriska terrängens grymma verklighet – efter två tag med spaden flöt grundvattnet i gropen. Man kom helt enkelt inte ner i marken. Bloem visste inte att BEF:s sex divisioner infanteri representerade en enorm erfarenhet av krigföring i kolonierna; varje soldat hade drillats till att skjuta femton skott i minuten med sin Short Magazine Lee-Enfield (SMLE med tioskottsmagasin) och varje gång träffa en trekvartsfigur (huvud och axlar) på trehundra yards håll; de verkliga experterna kunde komma upp i hela trettio välriktade skott i minuten. Effekten på tyskarna blev lika chockartad som kulspruteeld – de trodde faktiskt allmänt att engelsmännen hade massor med kulsprutor. När Bloems kompani om tvåhundrafemtio man kommit trehundra meter från kanalen hade det reducerats till mindre än hälften, och alla plutoncheferna utom en var döda. Man låg i en vattensjuk sänka, genomkorsad av diken, med kulorna visslande tätt över huvudet och där blev man kvar tills mörkret föll och man lyckades lösgöra bakåt. Bloem fann då att hela bataljonen var i samma skick. Han var den ende kvarvarande kompanichefen och fick försöka säkra ställningarna för natten. Både Terraine och Brown citerar delar av Bloems berättelse (i engelsk översättning; här är en bit av den tyska originaltexten):

So – und nun die Sicherungen. Ahlert hilft mir die Patrouillen  zusammenstellen. Alles in der schwarzen Finsternis, dem unbeschreiblichen Wirrwarr, der markdurchshauernden Nässe, der lähmenden Mattigkeit, dem niederwuchtenden Bewußtsein der Niederlage – der schweren Niederlage.

Der schweren Niederlage. Warum sich’s verschweigen? Unsre erste Schlacht ist eine schwere, unerhört schwere Niederlage. Und das gegen die Engländer – gegen die verlachten Engländer.

[Så – och nu säkrandet. Ahlert hjälper mig att sätta samman patrullerna. Allt i det svarta mörkret, det obeskrivliga virrvarret, vätan som genomdränker marken, den förlamande tröttheten, den förkrossande insikten om nederlaget – det svåra nederlaget.

Det svåra nederlaget. Varför förtiga det för sig själv? Vårt första fältslag är ett svårt, ett oerhört svårt nederlag. Och det mot engelsmännen – mot de utskrattade engelsmännen.]

På sidan 147 nedan begrundar Bloem nederlagets smärta.

Bloem är rätt sympatisk när han befinner sig i nederlagets stund – och det är typiskt för hans berättelse att han hela tiden behåller perspektivet av här och nu, trots att han naturligtvis i skrivande stund visste inte bara hur det skulle fortsätta utan även varför det gick som det gick.

Inom kort hämtar han sig – engelsmännen drog sig tillbaka under natten, något som Bloem inte kan förstå. Han ser deras reträtt som ett utslag av feghet. Den uppfattningen får han ändra dagen därpå, då hans kompani under förnyad frammarsch återigen stoppas och besegras av den engelska eldgivningen som håller tyskarna stillastående hela dagen. Därefter försvinner engelsmännen ännu en gång under natten (återigen ett utslag av feghet) och den tyska frammarschen fortsätter.

Det Bloem berättar om här är sin lilla del i det stora slaget vid Mons. I det begränsade perspektiv en kompanichef hade visste han självfallet ingenting om att I brittiska armékåren, vars trupper han mötte, bara hade två divisioner mot tyskarnas fyra, ingenting om att den franska Femte armén under Lanrezac var på återtåg längre österut, ingenting om att britterna därigenom såg sin högra flank lämnas fullkomligt öppen och oförsvarad eller att BEF:s överbefälhavare, fältmarskalk Sir John French, lät sina två armékårer (I under Haig och II under Smith-Dorrien) operera var för sig utan inbördes samband eller stöd, inte heller visste han hur dåligt sambandet var mellan britter och fransmän. Begreppet ”fighting retreat” stod nog inte helt klart för honom vid den tidpunkten även om han fick uppleva dess innebörd mycket tydligt.

Det som heller ingen riktigt förstod då var hur omöjligt det hade blivit i detta moderna krig att hålla en front med bara gevär och ett par kulsprutor per bataljon, vilket var den normala tilldelningen vid krigets början. Så snart artilleriet skjutit in sig var det slut med linjemotståndet. Massakern på tyskarna, som Bloem beskriver den, var egentligen mest ett tecken på deras egen oerfarenhet, och det skulle snart bättra sig med den saken (men även med de allierades förmåga att utnyttja artilleriet). En annan sak Bloem tragiskt fick uppleva andra dagen han mötte engelsmännen var effekten av ”egen eld”. Hans kompani hade tagit sig fram till en övergiven engelsk ställning, men knappt hade de intagit den förrän det egna artilleriet sköt in sig på den med ödesdiger effekt, ovetande om lägets förändring.

Därefter kom de långa marscherna söderut mot Paris. Britter och fransmän föll tillbaka i oändligt långa marscher i sommarhettan, tyskarna följde efter. Man gick alltså till fots från det inre av Belgien till utkanten av Paris, i dagsmarscher på nära fem mil.

Von Klucks armé hade som sagt till uppgift att omringa Paris, och Bloem var helt införstådd med den strategin, varför han med förvåning och viss förskräckelse märkte att marschen viker av, från en sydlig riktning mot en ostlig. Motståndet, som efter de första nederlagen genom engelsmännes motstånd varit nästan omärkbart, började tätna, även om tyskarna hela tiden bröt genom fransmännens ställningar.

Bloem skildrar landskapet de marscherar genom mycket levande. Människoskildringarna blir lätt lite stereotypa – de goda tyska officerarna, de rejäla mannarna som talar plattyska, de ödmjuka franska civilisterna som förvånar sig över att inte bli misshandlade. Marschen går inte helt utan missljud. Soldaterna knotade över bristen på bröd. Det hjälpte inte att de fick god och närande mat i form av tre kötträtter per dag  – det var bröd de ville ha. Rekvisitionerna från civilbefolkningen och de övergivna byarna blev mer och mer lika ren plundring. Ibland tömde man även en vinkällare till allas glädje.

Skärmytslingarna kommer oftare och oftare även om marschen går framåt men på nätterna får man fortfarande sova, om än utomhus. Och soldaterna blir tvungna att göra något de inte gillar:

Zum erstenmal: eine Nacht in Schützengraben. Das heißt: was wir damals zo unter Schützengraben verstanden …

Es ist heute kaum merhr vozustellen, welch tiefinnere Abneigung der deutsche Soldat bei Kriegsbeginn gegen den Spaten gehabt hat. Es kostete energische Nachilfe, bis die Schlingels nur anfingen … Und wenn sie einen halben Meter in die Erde gekommen waren, meinten sie, nun sei’s schon mehr als zuviel verlangt …

För första gången: en natt i skyttegravar. Det betyder: det vi då menade med skyttegravar …

Det går idag inte mer att föreställa sig vilken djup inre motvilja den tyske soldaten vid krigets början hyste gentemot spaden. Det krävdes energiska privatlektioner, innan slynglarna ens började … Och när de hade kommit en halv meter ner i jorden, ansåg de att man redan krävt alldeles för mycket …

Vändpunkten kom i början av september. Bloem ger inget exakt datum i kap. XIV, utan säger bara att det var nästan en månad efter att man invaderat "fiendeland". (Tack till Pehr Thermaenius som såg min felaktiga kronologi!). Bloems regemente hade just intagit byn Sancy, som ligger på slättlandet söder om Marne och norr om dess biflod Grand Morin. Paris låg några få mil rakt västerut. Vid frukosttiden kom en häpnadsväckande order: ”Das Regiment sammelt sich um sieben Uhr vormittags in der Mulde nördlich Sancy mit Front nach Norden – ” [Regementet samlar sig kl 7 på förmiddagen i sänkan norr om Sancy med front mot norr]. Men fienden stod ju i söder? Förklaringen var långt ifrån glasklar:

Wir werden auf dem Weitermarsch einige der Ortschaften, die wir bereits einmal durchschritten habe, aufs neue berühren. Die Mannschaften sint darüber zu belehren, daß die ferneren Bewegungen des Korps keineswegs einen Rückzug darstellen, daß vielmehr nach Niederwerfung des uns im Süden gegenüberstehenden Feindes die erste Armee gegen die Ostfront von Paris vorrücken wird zur Beobachtung gegen feindliche Unternehmungen aus der Stadt.

[Vi kommer att under återmarschen på nytt beröra några av de orter som vi gått genom redan en gång. Mannarna skall beträffande detta meddelas att armékårens kommande rörelser ingalunda representerar ett återtåg utan att Första Armén, efter nedslåendet av den fiende som stod emot oss i söder, i stället kommer att rycka fram mot Paris östra front för bevakning mot fientliga företag från staden.]

Bloems kommentar: ”Wunderlich. Wunderlich.” [Underligt. Underligt.] Tolfte grenadjärregementet sörjde, berättar han. Officerarna svor. Runt översten stod en grupp soldater och tittade häpet på hans fuktiga kinder. En sade på sin brandenburgska dialekt: ”Schlappes Luder – wat weenste denn?” [Veka kärring – vad grinar han för?]. En annan grymtade att detta inte var vekhet – ”gråter du aldrig själv?”

Sedan kom kontraorder: tillbaka till Sancy. Hela Bloems armékår (III kåren) hade lyfts ut ur Första Armén och underställts Bülows Andra Armé med uppdrag att hålla ställningarna och eventuellt komma Bülow till undsättning. Order och kontraorder, ibland svår beskjutning av artilleri, ibland helt stilla. Ingen fiende i sikte. Bloem får småningom att dra sig tillbaka från sin framskjutna ställning men har ett problem. Närmaste grannen till vänster är ett kompani från 25 regementet, Bloem vill inte lämna dem med flanken bar, men hans kollega vägrar retirera. En prestigekamp uppstår, tills Bloem får definitiva order från bataljonen att dra sig tillbaka. Han hittar bataljonen nedgrävd vid chausséen (nu väg D228) och låter sitt kompani gräva ner sig också. Artillerielden avtar vid skymningen. Mitt i natten får han order att skicka ut en patrull för att söka kontakt med fienden. Fänrik Chorus söker ända nere vid nuvarande N34 och har bara sett fiendetrupper på marsch mot sydväst: ”Weder Chorus noch ich konnten ahnen in diesem Augenblick, daß er derjenige Deutsche sei, der am weitesten nach Frankreich hineingekommen ist.” [Varken Chorus eller jag kunde ana i detta ögonblick, att han var den tysk som kommit längst in i Frankrike.]

Så startar det som i praktiken skulle bli återmarschen, även om det fortfarande hette att det var en uppmarsch mot fästningen Paris östra front. Bloem radar upp orterna de passerar och floderna de korsar – om man försöker följa hans uppräkning på en modern karta verkar de ha gått i cirklar: antagligen nämner han dem i fel ordning. Marschtakten är mycket hög, rasterna få. Mitt i natten kommer de till en stad alla tror är Meaux, omkring fyra mil öster om Paris. Bloem hittar en emaljerad skylt med ortens namn, som visar sig vara La Ferté-sous-Jouarre, en bra bit öster om Meaux.

Veckan som följde på detta, den förvirrade marschen mot norr, ibland tillbaka mot söder, ibland mot väster, fick sin förklaring av ett par dammiga generalstabsofficerare som dök upp från en annan armékår. Väster om floden Ourcq hade starka fiendestyrkor trängt upp och hotade hela tyska arméns högra flank. Det Bloem här berättar – och den krigsovane läsaren har svårt att hänga med i – är hans upplevelser under det första slaget vid Marne, ”Undret vid Marne”, där den franske överbefälhavaren general Joffre lyckades vända den tyska offensiven till en reträtt som övergick i ställningskrig. Från brittisk sida beskrivs hela inledningen av kriget från Mons till Marne av Terraine (1960) och Brown (2004), långt mycket mer detaljerat och med större expertis än vad jag kan åstadkomma. Men ingen av dem har klarat av att läsa Bloem i original.

Mycket av det som Bloem förundrade sig över får sin förklaring i dessa större historieverk.

De starka franska styrkorna väster om Ourcq var general Maunourys Sjätte Armé, som var underordnade den militäre kommendanten i Paris, general Galliéni. BEF hade förstärkts med en ny armékår, den III, och hade efter en rad missförstånd mellan Sir John French och general Joffre (och mellan French och hans armékårschefer) hejdat sin reträtt för att åter gå till offensiven in i en lucka mellan Första och Andra tyska armén. Längre österut hade den franska Femte Armén fått en ny befälhavare då general Lanrezac ersatts med general d’Esperey. Allt detta var naturligtvis obekant för Bloem.

I denna motgångens stund reagerade det tyska överbefälet och de berörda armébefälhavarna, von Kluck och von Bülow med stor skicklighet. Den tyska offensiven hejdades och man genomförde på en vecka en strategisk reträtt till en linje som gick att hålla, vid floden Aisne. Tyskarna gick i ställning högt uppe på den norra strandbrinken och grävde ner sig till försvar. Den allierade offensiven kom av sig. Ställningskriget började.

Bloem och hans kompani hade fortfarande engelsmän mot sig. Förlusterna är stora. Mitt under en rensningsaktion mot en by som engelsmännen tagit, är det Bloems tur att bli sårad. En shrapnelgranat exploderar över truppen, Bloem får ett hårt slag i knävecket. Granatens lock har kommit farande; Bloem har ont men tror sig i övrigt oskadd och lugnar sina män, men faller sedan ihop. Det visar sig att han dessutom blivit träffad av två kulor, och därmed är han borta ur striden. Eftersom han är kompaniets siste officer överlämnar han befälet till sergeant Boettcher, innan han förs bort. Boken slutar med hans berättelse om vården på etappsjukhuset och hemtransporten. Den starkaste känsla han visar är besvikelsen över att andra fått det nyinrättade Järnkorset men inte han.

Bloem är en driven skönlitterär författare med stor förmåga att berätta om sitt eget krig, det lilla perspektiv som yrkeshistorikerna bara kan framställa med yttersta sparsamhet. Hans berättelse är naturligtvis vinklad och det är ju själva poängen med den. Han var tysk officer och skrev sin bok mitt under kriget, och det med ett avsiktligt här och nu-perspektiv, subjektivt och ensidigt. Det försonande med detta är just omedelbarheten: alla hans misslyckanden, all hans trötthet och uppgivenhet kommer fram med samma omedelbarhet som hans stortyska överlägsenhet och dryghet inför varje framgång. Att bli sårad var naturligtvis smärtsamt men inte bara kroppsligen utan lika mycket andligen: han skildes från sitt kompani, han fick inte sitt efterlängtade EK I (Järnkorset av första klassen, som kejsaren just återinrättat) på slagfältet, men han fördes bakåt till förbandsplatsen av sina två trogna soldater, han fick uppleva kamratskapet på lasarettståget som förde honom tillbaka till Rhen. Militärer verkar som sagt vara väldigt sociala varelser…

Och Järnkorset fick han mycket riktigt, andra klassen 1914 och första klassen 1915.

Om kriget skrev Bloem fler böcker än Vormarsch. På min hylla står två band av hans hand, betitlade Der Weltbrand. Deustschlands Tragödie 1914-1918, med inklistrade teckningar av Ludwig Dettman. Berlin 1922. En praktutgåva mitt i inflationens Tyskland.

Förlagsreklamen, som låg instucken i en volym, ser ut som nedan.

Köpt från ett svenskt antikvariat. Den står fortfarande (27 oktober 2013) på läslistan, eftersom mycket annat kommit emellan. Det blir inte desto mindre spännande att se vilken uppfattning om kriget Bloem nått fram till fyra år efter stilleståndet: vid den tiden var (enligt Remarque i Der schwartze Obelisk) många av de gamla frontveteranerna fortfarande glödande krigsmotståndare, och Bloem var dessutom uttalad motståndare till den antisemitism som var traditionell i Tyskland. Sedan kom den stora inflationen och ännu senare börskraschen och Hitler. Veteranerna glömde krigets vedermödor och mindes det mer som ett ungdomsäventyr. Wikipedias tyska version uppger att Bloem blev miljonär på sina böcker, en förmögenhet han förlorade i Tysklands ekonomiska kaos; han tydde sig mycket snart och för mig föga överraskande till Hitler och nazismen. På något oredovisat sätt hamnade han som krigsfånge i Ryssland men kom hem rätt snart och levde i Lübeck till sin död 1951. Det vore dock fel att låta slutet av hans karriär färga av sig mot dess början. Det finns ingen påfallande förnazistisk anstrykning i Vormarsch.