Oljan och världen

Startad 5 januari, fortsatt 9 september 2014

En dag hösten 2013 var jag på en födelsedagsfest, där festföremålet var (och är) maskiningenjör med dieselmotorer som specialitet. Inte oväntat var flertalet gäster, åtminstone vid mitt bord, i samma bransch. För att inte framstå som alltför insnöad latinprofessor tog jag upp en sak som jag fått klar för mig rätt nyligen, nämligen att USA hittat en metod att utvinna olja och naturgas ur sina enormt rika fyndigheter av oljeskiffer.

Jag framförde tanken att detta skulle göra USA självförsörjande på petroleumprodukter inom tio år och att detta kommer att innebära en stor utrikespolitisk omvälvning. Det enda som krävs är att kostnaden för att utvinna den egna oljan närmar sig kostnaden för att köpa råolja från OPEC-länderna.

Bordssällskapet var inte imponerat: tekniken att utvinna skifferolja till rimligt pris finns redan och USA är redan nu självförsörjande tack vare skiffern, hävdade de.

Sedan började vi fundera över de storpolitiska konsekvenserna. Skiffern finns i olika delstater i Mellanvästern, mest kanske i North Dakota. Eftersom marken inte lämpar sig för jordbruk ägs den till stora delen av den federala regeringen.

Redan här börjar saken bli intressant, naturligtvis förutsett att vi talar om en verklig rikedom och en fungerande teknik, nte bara om en önskedröm. Om oljebolagen ställs inför valet att betala royalty till ett antal politiskt osäkra länder i Mellanöstern, och därmed öka USA:s statsskuld, eller att betala en motsvarande summa till den egna federala regeringen, och därmed automatiskt minska samma statsskuld, är det väl inte så svårt för dem att träffa ett val.
 
USA:s utrikespolitik har länge styrts av det enorma behovet av att trygga importen av råolja och andra strategiskt viktiga råvaror, något som bidragit till landets legendariska förmåga att tolerera de mest bestialiska diktatorer, bara för att dessa stått för något slags stabilitet och dessutom haft makt att stänga av oljekranen. Det gäller inte bara Mellanöstern: Venezuelas märkliga regim har länge hållits under armarna av den väldiga floden av dollar. Om man vill veta hur USA förhåller sig till diktatorer som inte har olja att sälja, kan man titta på Kuba. Där visar stormakten ingen pardon.

Men nu hotar väl dollarkranen obönhörligen att skruvas åt: det rika dollarflödet till samma diktatorer och därmed även toleransen gentemot deras regimer kommer förhoppningsvis att sina.

Ställningen som supermakt har inneburit en ond cirkel: för att behålla ställningen måste man ha olja; man måste nästan vara supermakt för att säkra sin ställning som privilegierad köpare. Att oljan finns hos en lång rad länder med regimer som varit minst sagt obehagliga för demokratiskt sinnade väljare har inte fått spela någon roll.
 
Nu rämnar förhoppningsvis den cirkeln. Varför fjäska för motbjudande leverantörer utomlands, om ens egna källor räcker i minst hundra år till, kanske rentav det dubbla?

Som jag förstår saken innebär detta en gigantisk omvälvning i världspolitiken och allianserna. Vi har inte ens sett början än.

Oljeskiffern och miljörörelsen

En annan konsekvens man kan undra över är frågan hur miljöpolitiken kommer att förändras.

Jag har levt med akuta miljöfrågor hela mitt liv: när jag var gymnasist var det DDT som utgjorde den stora faran. Sedan kom plötsligt oljekrisen på 70-talet, när de oljeproducerande länderna gemensamt ströp tillflödet för att försäkra sig om mer pengar och större makt; då vaknade insikten i västerlandet: dessa oljekällor kommer inte att rinna i evighet.

Trettio eller fyrtio år var gränsen, sades det då. Inte så långt efter oljekrisen började vi höra talas om den globala uppvärmningen och dess katastrofscenario. Argumenten blev desto mer övertygande, som paniken inför den sinande oljan redan var väckt, och slutsatsen var klar: bort med oljeberoendet! Fast det fanns naturligvis cyniker som påpekade att miljöförstöringen inte hinner gå så långt som till katastrof, innan oljan ohjälpligen är slut och atmosfären får möjlighet att hämta sig.

Det har funnits fler hotande katastrofer. Ett tag var det den stora försurningen och skogsdöden som hotade. All skog i Europa stod inför sin snara utplåning genom försurning, fick vi höra. Det är nu ett kvarts sekel sedan, och skogen står fortfarande kvar, lika grön som alltid, såvitt jag kan se.

Utom den skog som välts omkull av stormarna, men de är ju inte följden av försurningen.

Problemet med katastrofvisionerna är att vi hört dem förut i olika format. De är lite grand som de ömkliga bedrägeriförsöken på Internet. Första gången man får ett Nigeriabrev tycker man det kan ligga något i det, sedan blir man försiktig. Hot om katastrofer, vållade genom människans övermod och slarv, har följt oss så långt tillbaka som det finns skriftlig dokumentation. Kulturpessimism fanns redan i det antika Rom. Bilden av den vildögde, skäggige profeten som bär på plakat med texten ”Världen håller på att gå under. Gör bot och bättring i tid!” är ingenting nytt för vår tid.

Miljörörelsens talesmän är märkligt naiva på den här punkten: de tycks inte se sig själva utifrån och har inte förstått att det är svårt att se skillnaden mellan dem och alla andra domedagsprofeter. När de bedyrar att
alla vetenskapsmän (eller profeter)hävdar samma sak, lyckas de bara väcka den motsatta tanken hos mig, nämligen att detta är en vers till på den vanliga katastrofvisan.

Om undergångsprofeterna denna gång har rätt kommer jag och alla andra cyniker onekligen att stå där med lång näsa. Men vi har inte sett det än.

Men om de som varnar för uppvärmningen har rätt, står de inför ett enormt problem.

Vad kommer att hända nu, när katastrofvisionen blivit av med halva sin kraft?

Oljan kommer inte att ta slut, inte i vår livstid. Inte i våra barns livstid heller; inte heller i våra barnbarns, barnbarnbarns eller barnbarnbarnbarns. Om man räknar tjugofem år för varje generation är vi nu hundra år framåt i tiden. Då kanske mänskligheten hamnar i det läge där vi befann oss för femtio år sedan, och man börjar varna för att oljan tar slut om femtio år. Eller hundra.

Hur mycket panik kan det perspektivet vålla idag? Och om oljan räcker så länge, vad har vi då för skäl att leta efter ny teknik just nu?

Det är, som jag ser det, fullt möjligt att alla de nya lösningar som tagits fram de senaste åren: vindkraft, vågkraft, solenergi, bränsleceller, hybridkonstruktioner, biobränslen, säkrare kärnkraft och gud vet allt, helt enkelt framstår som en rad penningkrävande onödigheter, eftersom oljan och naturgasen fortfarande flödar och kommer att fortsätta med det.

Det är ju så med oss människor att den billigaste lösningen alltid förefaller oss vara den bästa. Om oljan är billigast så kör vi på den och ajöss med alla miljöargument.

Vi står med andra ord inför en alldeles ny situation och den kommer, som jag förstår saken, att ställa helt nya krav på pedagogisk tydlighet och övertygande bevisföring hos dem som vill varna oss för miljökatastrofer. Om de tidigare har kunnat åka snålskjuts på vår övertygelse att oljan är på väg att ta slut och vi därför bör tänka på miljön, så är det slut med den möjligheten nu.

Även stormaktsförhållandena kommer att ändras väldeliga. Det måste vara frestande för vår världspolis USA att återgå till sin tidigare tillvaro som en slumrande jätte: varför ge sig in på kostsamma militära äventyr utomlands, när man ingenting har att vinna på att agera och ingenting att förlora på att hålla sig passiv?

Det är svårt att minnas för oss som lever nu, men sådan var USA:s utrikespolitik fram till Pearl Harbor den 6 december 1941. För de flesta amerikaner då fanns det helt enkelt inga vägande skäl att ge sig in i europeernas krig en gång till och utan japanernas plötsliga överfall på USA:s största flottbas i Stilla Havet, hade amerikarnerna antagligen behållit sin neutralitet; det fanns mycket stora tyskvänliga grupper (inte minst Joseph Kennedy, USA:s ambassadör i London) och det är definitivt inte säkert att man kunnat samla sig till den inrikes enighet som krävs för att man ska lägga sig i världspolitiken.

Det var därför väldigt spännande att läsa DN den 4 januari i år, då man serverade oss ett helt uppslag om oljeskiffern: än så länge verkar de mänskliga aspekterna och jobbsituationen vara intressantast, men om nu insikten om de nya oljetillgångarna börjar sprida sig kan man hoppas att de stora frågorna också kommer fram.

Tillägg 1 den 18 januari 2014

Nu börjar motorjournalisterna röra på sig. I DN Motor idag kommenterar Jacques Wallner precis detta: oljan flödar, miljöincitamentet sinar. Vad månde bliva? Själv skulle jag inte ha något emot en hybridbil (diesel + el) om den bara svarade mot mina andra förväntningar (fyrhjulsdrift, automatväxellåda, väldigt rymlig inuti).¨

Tillägg 2 den 9 september 2014

Nu rör det sig ännu mer i motorjournalistiken. Lördagen den 6 september ägnades ett helt uppslag i DN Motor åt de bränslen som kan utvinnas ur papersmassans restprodukter svartlut, tallolja och lignin. Mängderna av dessa ämnen är enorma och de har hittills sett väldigt blygsam användning utanför massafabrikerna själva (där de används som eldningsolja). Preem har redan i några år gjort dieselbränslet ACP Evo från svartluten och blandat in den i den fossila dieseln (inblandningsgraden är just nu 35% men väntas stiga). Samlingsnamnet för oljor som utvunnits ur organiskt material är HVO. Den dieseln har jag tankat i förhoppningen att jag därmed använder en förnyelsebar energikälla. Det verkar jag göra med besked: "Enligt Energimyndigheten ger HVO av tallolja, som Preem säljer, den högsta minskningen av alla biodrivmedel - 89 procent." (DN Motor 6/9 sid 30-31). Preems VD Petter Holland: "Ni svenskar förstår inte riktigt vilka enorma värden ni sitter på. Norges olja ligger under havsbotten. Er olja står i skogen" - och till skillnad från den fossila oljan, som en dag kommer att ta slut, även om det dröjer tvåhundra år eller så, kommer skogen aldrig att ta slut, om man sköter den. Dessutom handlar det om återanvändning: koldioxid ut (ur bilarna) blir koldioxid in (i granarna). Preem räknar med att kunna använda upp till två miljoner ton lignin årligen för att utvinna två miljoner kubikmeter bensin. Den svenska årliga förbrukningen är under fyra miljoner kubikmeter. Mer än hälften av förbrukningen kan alltså hämtas ur skogsråvara som annars skulle brännas upp till ingen större nytta (massaindustrin har helt enkelt ett kraftigt överskott på lignin).

Att utnyttja denna gratisresurs kräver politiska beslut. Man får hoppas att politikerna är vuxna uppgiften.

Det är faktiskt läge för en rejäl dos teknikoptimism!