Plutonen och dess chef

Skriven i augusti 2010, redigerad 2 oktober 2012

Denna essä handlar om det stora brottet i böjningsmönstret (kallas också paradigmskifte) i befälsföring, som inleddes efter första juli 1916. Den dagen - den första under slaget vid Somme - innebar den brittiska arméns största nederlag genom tiderna, något man inte befarade eller drömde om på någondera sidan den 30 juni. För britterna är detta den stora nationella katastrofen som man framför allt - i A.J.P. Taylors, Basil Liddell Harts och Winston Churchills efterföljd - skyller på det högsta befälet, i synnerhet general Douglas Haig; för tyskarna innebar dagen ingen påtaglig seger: man höll visserligen i huvudsak sina ställningar men den fruktansvärda trumelden som inledde slaget och den egna taktiken att omedelbart sätta in motanfall om en ställning förlorats gjorde att de egna förlusterna blev enorma. Redan dagen därpå inleddes överallt arbetet på att förändra och förbättra taktik och utrustning.

Det som ändrades i paradigmet var grundläggande och ger säkert eko än idag: år 1914 och framåt utgjordes den största taktiska enheten (alltså den som direktleddes i strid av sin chef) av bataljonen (eller regementet), som var omkring tusen man stark och leddes av en överstelöjtnant eller major. Beväpningen var hos varje infanterist ett gevär med påsatt bajonett och i bästa fall några primitiva handgranater. Bataljonen förfogade därtill över två kulsprutor av det tunga slaget (sådana som stod på en jättelik lavett, var vattenkylda och laddades med patroner i band). Under andra halvan av 1916 gjorde det taktiska befälet en djupdykning: den nye chefen var fänrik eller löjtnant, den enhet han ledde kallas pluton (tyska Zug) och bestod av mellan 28 och 50 man, uppdelade på fyra grupper om allt mellan sju och tolv infanterister. Beväpningen blev varierad, även om alla fortfarande var drillade i att använda sitt gevär och också bar på ett sådant: en grupp hade geväret med bajonett som huvudvapen men de bar också handgranater (inte längre primitiva i hast hopkomna sprängladdningar utan riktiga sprängbomber med avancerad utlösningsanordning); en annan grupp hade ett par, tre specialiserade handgranatskastare, kapabla att slunga granaten upp till femtio meter med bibehållen precision, medan resten bar på säckvis med handgranater för att ge uthållighet i kastandet; tredje gruppen hade ett par lätta kulsprutor, alltså sådana som kan bäras av en enda man: de var luftkylda, hade en enkel och lätt trefotslavett och magasin med uppemot tvåhundrafemtio skott; fjärde gruppen sköt gevärsgranater, vilket innebar att de hade gevär (utan bajonett) med en extra anordning vid mynningen som gjorde att geväret slungade iväg projektiler av handgranatsstorlek upp till tvåhundra meter med god träffsäkerhet. Utvecklingen skedde parallellt i brittiska och franska armén, vilket framgår av källorna (även om dessa inte låtsas om varandra). Den nya plutonen kunde därmed utveckla en oerhört mycket större eldkraft och det av två slag: gevär och lätt kulspruta levererade horisontellt riktad eld, medan de två sorterna av granater landade lodrätt bakom fiendens skyddsanordningar och exploderade med förödande kraft. Plutonens rörlighet var också mycket större, för nu gick den inte som en del av en längre linje utan rörde sig självständigt i två eller fyra linjer; varje plutonchef hade sitt eget uppdrag och summan av plutonernas uppdrag blev kompaniets uppdrag; summan av kompaniernas blev bataljonens uppdrag. Den nya taktiken diskuteras noggrant i två viktiga källskrifter: den amerikanska handboken "French Trench Warfare 1917-1918, A Reference Manual", ursprungligen publicerad 1918 men utgiven i nytryck (utan årsangivelse) av the Imperial War Museum; den är en översättning av franska taktikhandböcker och anges uttryckligen vara avsedd att ersätta noga definierade kapitel i US Armys taktikhandböcker. Här betonas (s. 14, handbokens fetstilta partier återges här med normal stil) en rad centrala egenskaper hos kompaniet: "The company is the unit which the soldier takes the most to his heart. It is the strongest unit in which all N.C.O.'s and soldiers can know one another individually. It is the smallest to which an elementary tactical operation can be entrusted. It has its own designation and its own customs; it does not resemble its neighbor. To his men the captain is the chief par excellence, the confidant of their troubles, as the obligatory channel of their wants." Om plutonen och dess chef sägs: "The platoon-leader is a chief purely military : he is the head of the strongest unit which it is possible to command by voice and to take in at a glance, even when deployed. The platoon is the cellular element of combat : in principle, it is engaged, fires and fights as a single unit : everything takes place as if its power were concentrated on one single head, the platoon-leader. For this reason the function of this chief is capital."

Britterna gav ut en mängd handböcker grundade på krigets erfarenheter. En som gavs ut av General Staff  i februari 1917 (serienummer SS143) bär titeln "Instructions for the Training of Platoons for Offensive Action" och är uppenbarligen resultatet av det förnyelsearbete som inletts åtta månader tidigare. Redan under punkt 1 definieras plutonens roll: "The Platoon is the smallest unit in the field which comprises all the weapons with which the Infantry soldier is armed" (vapnen i fråga definieras på följande sida som de fyra ovan nämnda) - definitionen är ytligt sett helt annorlunda än den fransk-amerikanska, eftersom den bara talar om soldaternas beväpning, inte om befälens roller, men den innebär i praktiken samma sak: plutonen är den offensiva stridens kärntrupp.

Det verkar därtill som om brittiska militärhistoriker inte riktigt vill erkänna varifrån deras infanteri fått sin nya taktik, men det var med största säkerhet från fransmännen. Robert Graves, som slogs vid västfronten som kapten vid Royal Welch Fusiliers, kallar SS143 "the most important War Office publication issued during the war" och hävdar att instruktionen skrevs av en general vid namn Solly-Flood, "who wrote it after a visit to a French Army School. Since 1916, the largest body of infantry-men possible to control in sustained action had been the platoon - which now superseded the company as the chief tactical unit."(Goodbye to All That sid. 202). Han bekräftar därmed den franska rollen som läromästare åt sina allierade och pekar på hur den taktiska enheten krympt i omgångar: från bataljon eller regemente (1000 man) via kompaniet (200 man) till plutonen (högst 50 man), vilket i sin tur innebar att det taktiska befälet vandrade neråt i graderna, från överstelöjtnanten eller majoren, via majoren eller kaptenen till löjtnanten eller fänriken. Tyskarna hade gått ännu längre, eftersom en Zugführer (plutonchef) ofta var Offizierstellverteter, alltså en befordrad sergeant. Officerarna fanns inte längre i främsta linjen utan först på kompaniets eller bataljonens kommandoplats.

En  författare som relativt nyligen behandlat brittiska arméns taktik 1917 till 1918 är Paddy Griffith, Battle Tactics of the Western Front (1994), och han spårar många av förändringarna till tiden före Somme och menar att SS143 kodifierar summan av förändringarna. Hans teser om brittiska arméns taktiska utveckling förnekas blankt av John Mosier, The Myth of the Great War (2001); inte oväntat, eftersom Mosiers tes är just britters och fransmäns oduglighet på den taktiska sidan och han avfärdar Griffith och andra britternas försvarare med orden "But such essays demolish straw men - the point is not that the BEF did not improve, the point is that it took too long to learn, started too late, and changed too slowly. The point is not sustainable, and probably irrelevant, given the German offensive gains of 1918." Jo, men det var efter de tyska offensiverna våren 1918 som förändringen av den brittiska taktiken (som alltså pågått bra länge, det har Mosier rätt i) fick genomslagskraft, och då tvingades tyskarna bakåt. Varken Griffith eller Mosier är ändå trovärdig fullt ut: båda har en tes som de vill driva och förtiger helst motargumenten.

Båda de samtida handböckerna innehåller detaljerade beskrivningar och lösningar av taktiska problem: britterna föreskrev till och med en motåtgärd mot risken att tyskar kunde ligga dolda i underjordiska rum för att komma upp bakom den avancerande plutonen: mellan två anfallande plutoner bör bataljonens chef lägga in en halv pluton manskap från en helt annan enhet: dessa enheter kallades Moppers-Up. Deras uppgift var helt fristående från de anfallande plutonernas och gick ut på att omintetgöra en tysk taktik: tyska soldater hade lagt sig till med vanan att ligga gömda i djupa värn och komma upp bakom ryggen på de avancerande fienderna för att beskjuta dem därifrån. Upprensarna hade till uppgift att med hjälp av handgranater och skottlossning rensa de erövrade skyttegravarna från gömda tyskar.  Franska armén uppfann denna funktion och kallade dem som utförde den Nettoyeurs ("sopare" eller "städare"). Den fransk-amerikanska handboken betonar i sin tur ett annat viktigt faktum (s. 149): "The infantry has in itself no offensive power against intrenched positions protected by fire action and strengthened by obstacles. When a firing line is stopped by intrenchments unimpaired by artillery fire and occupied by the enemy, reinforcement of the skirmish line gives no additional chance of penetrating the adversary's position: it will but make losses heavier. (...) It is impossible to fight with men against material." En dyrköpt fransk erfarenhet får här ett glasklart uttryck: inte desto mindre har höga militära chefer syndat grovt på denna punkt ända fram i modern tid, oftast med katastrofala resultat för infanteriet.

Den nya metoden för offensiv fick därför flera separata steg, flera av dem i nära samarbete med artilleriet. Plutonen gick framåt så nära den egna artillerielden som möjligt - enstaka förluster på grund av defekta egna granater var mer uthärdliga, säger de, än den massiva spärrelden från fienden (en kommentar som erkänner att granater faktiskt föll på egna trupper). De anfallande dröjde sig aldrig kvar i erövrade skyttegravar, eftersom tyskarnas artilleri visste så precis var de var, utan fortsatte framåt. Upprensarna såg till att de inte riskerade att bli beskjutna bakifrån. Det egna artilleriet besköt under tiden fiendens artilleriställningar för att neutralisera den annars oundvikliga eldspärren mellan första och andra anfallsvågen. När anfallarna nått så långt att det egna artilleriet fortfarande kunde nå området framför de linjer man höll, grävde man ner sig - tyskarna talade med beundran om britternas förmåga att försvinna ner i marken som mullvadar i vad som kallades "Engländerstellung". Dessa ställningar höll man så under det att tyskarnas elittrupper - stöttrupperna - inledde sin motattack och omgående utplånades av artilleriets täckande moteld. År 1917 praktiserades denna taktik med stor framgång av general Plumer vid Mesen (Messines), medan general Gough omgående övergav den vid tredje Ieper. General Sir Henry Rawlinson kallade taktiken "Bite and Hold". Även den var en fransk uppfinning, kallad Grignotage ("gnagande"), som kom att praktiseras med framgång inom det franska frontavsnittet omkring och söder om Somme i juli 1916. Rawlinson hade förordat den även inom sitt eget avsnitt men blivit hejdad av Haig (en av de egenskaper han kritiseras för är just ovanan att försöka leda i detalj, medan Rawlinson kritiseras för att inte ha stått på sig).

Under 1917 och 1918 gick utvecklingen ännu längre än vad SS143 beskriver. General Ivor Maxse var inne på tanken att det var gruppen - en underofficer och sex man, varken mer eller mindre - som borde vara den egentliga taktiska enheten. Samtidigt förfäktades tanken att plutonens grupper inte borde vara specialiserade. I stället borde varje grupp ha en handgranatskastare, en gevärsgranatskytt, en Lewisskytt och resten skyttesoldater (med sidouppgiften att bära ammunition och granater och - naturligtis - kapacitet att ta över någon av specialistfunktionerna). I strid kunde plutonen manövrera i rombform och varje grupp formerades som en romb, medan plutonchefen gick i mitten. På så vis kunde anfallsriktningen ändras på ett ögonblick och en grupp kunde skickas iväg för att tysta en fiendeställning i flanken.

Plutonchefens nya betydelse fick såvitt jag förstår långtgående effekter på många plan, för rangmässigt befann han sig precis i gränsskiktet mellan underofficer (hämtad från de meniga soldaternas led) och officer (som ofta hämtades från medel- eller överklassen). Tyska arméns officerare hämtades normalt från familjer som utgjorde en särskild kast inom kejsardömet, och den kasten släppte inte gärna in främlingar - detta diskuterar Jolo förtjänstfullt i "Den okände soldaten". En pinsam följd av detta kasttänkande blev att krigsmaktens storlek begränsades så att bara ungefär hälften av de krigsdugliga rekryterna i varje årsklass faktiskt kallades in. Mosier menar att detta berodde på att både österrikiska och tyska armén hölls i korta ekonomiska tyglar, men kastväsendets ovilja att rekrytera nya officerare spelade nog också in. När de yngsta officerarna stupade som flugor på västfronten och kastens intressen därmed hotades, skapade armén en helt ny typ av befäl, benämnd "Offizierstellvertreter" (Officersställföreträdare) eller "Feldwebelleutnant" (sergeant-löjtnant), vars uppgift var just att leda plutonen. Dessa män hämtades från Feldwebelkategorin. Den rangen innehade, om jag inte tar fel, Ernst Jünger (I stålstormen) - i vilket fall som helst var han "Zugführer" eller plutonchef (mot slutet kompanichef, vilket var den övre gränsen för en officerställföreträdares möjlighet till avancemang). Han skildras i översättningen som fänrik: jag måste kolla det tyska originalet på denna punkt. Den erfarne tyske underofficeren, med andra ord plutonchefen, beskrivs ännu under andra världskriget som den skickligaste av sitt slag i alla arméer. Om det stämmer är det kanske en egendomlig följd av det tyska militära kastväsendet och dess förmåga att anpassa sig till krigets realiteter.

Plutonchefens betydelse förblev en realitet även  i senare krig.  I Väinö Linnas "Okänd soldat" finns som nyckelpersoner fänrikarna Koskela och Kariluoto, båda plutonchefer; i filmen "Framom främsta linjen" skildras Harry Järvs krigiska bragder under fortsättningskriget 1941-1944: även han var fänrik. Det finns mycket att fundera över här.

Plutonchefen förefaller vara arketypen för en så kallad mellanchef, och sådana har jag starka sympatier för. Mitt i korselden mellan manskapets och det högre befälets förväntningar.