Quo te vis fati, quo te, fortissime regum,

bellandi immodicus præcipitavit amor?

Represso domitove armis felicibus hosti

arbitrio poteras ponere iura tuo.

Consiliis durum melioribus asper adegit

vindictæ stimulus deteriora sequi.

Heu, quot corrumpit clades indigna triumphos

prospera, quam tristi gloria fine cadit!

Carole, vincendi nimis te perdidit ardor:

si te vicisses, victor ut ante fores.

UUB Palmsk. 57 s. 517 ms; UUB Palmsk. 387:a (opag.) ms

Vart, vart, du mäktigaste konung, störtade dig ödets kraft, och din omåttliga kärlek till krigandet?

Du hade ju då, när din fiende var krossad och tämjd av dina lyckosamma arméer, mycket väl förmått hävda din rätt efter eget skön.

Trots bättre råd drev dig hämndlustans vassa sporre att söka det som var sämre.

Ack, hur många triumfer förstörde inte detta ovärdiga nederlag, vilken väldig ära stupade inte i sin sorgliga ändalykt!

Karl, du brann för hett efter seger: den branden förgjorde dig: om du besegrat dig själv, hade du varit segrare som förr!

Utgåva och översättning: Hans Aili 2014

Whither did the power of Fate, whither, o mightiest of Kings, did your immoderate love of warfare urge you?

When your foe was already repulsed and subdued by your successful arms, you could have laid down the law for him, according to your own judgement.

The bitter spur of revenge drove you - against better counsel – obstinately to follow inferior ends.

Alas, how many a triumph was corrupted by your cruel defeat! and your glory fell sadly to its end!

Charles, your burning desire to win defeated you altogether. By conquering yourself, you would have remained victorious as ever.