Priwall – en av det kalla krigets reliker och en halvö att undra över

Redigerad 5 november 2012

 

Priwall är en halvö som ligger på östra sidan av ån Trave, mittemot staden Travemünde i norra Tyskland. Nuförtiden är den en badort med sandstrand mot Östersjön på norra sidan, en lång huvudgata och korta gränder ned till stranden och en del bebyggelse på den södra, många stora hus av institutionskaraktär. Stranden på södra sidan är mer svåråtkomlig för turisterna.

På bilden ovan ser man Pötenitzer Wiek och längst bort viken in mot Dassower See söderut från Priwall.

I maj 1945 var denna blygsamma halvö föremål för en del uppmärksamhet från segrarmakternas sida, eftersom den stormakt som ockuperade den också skulle kontrollera Traves utlopp mot havet och hela sjöfarten där.

Britterna hann först: Priwall hamnade i den brittiska ockupationszonen och därmed i sinom tid i Förbundsrepubliken Tyskland, inte i DDR. Gränslinjen gick tvärs över det smala näset som förbinder Priwall med fastlandet i öster, men den gick inte bara ner till vattnet i Pötenitzer Wiek i söder, den fortsatte längs med hela strandlinjen runtom hela denna bukt och den angränsande Dassower See, upp längs Trave till byn Schlutup, som i sin tur blev den klassiska gränsstationen under Kalla kriget, den nordligaste mellan Schleswig-Holstein i väst och Mecklenburg-Vorpommern i öst. Denna gräns vid vattenlinjen är också den gamla gränsen mellan de två nuvarande delstaterna, så gränsdragningen kan inte bara ha varit en fråga om vilkendera sidan som hann fram först; möjligen förhandlade man en smula om saken också.

Det var alltså inte bara en halvö utan även tre vidsträckta vattenytor som kom att tillhöra Förbundsrepubliken Tyskland, avgränsade från DDR genom en smal strandlinje som blev osynlig vid högvatten. Längst in i det sydöstra hörnet bröts strandlinjen av ån Maurine (eller kanske Stepenitz – min karta är lite otydlig och det framgår inte vilken å som är biflod till den andra), som ringlar sig upp från söder. Öster om ån ligger byn Dassow, som givit namn åt viken men alltså hamnade i DDR.

I fyrtiofyra år, från 1945 till 1989, tillhörde vattnet i vikarna en nation och stranden ovanför gränslinjen en annan; från 1961 till 1989 blev de två vikarna helt avskilda från land (eller tvärtom, landet blev helt avskuret från all kontakt med havet) längs denna linje.

På denna satellitbild, hämtad från Google Earth, finns den gamla gränsen ganska schematiskt markerad med en tunn blå linje längs strandlinjen. Trave rinner ut i havet väster och norr om Priwall och mittemot Priwall ligger Travemünde.

Dassow ligger längst till höger i bilden, i den innersta viken av Dassower See.

Förbundsrepubliken Tyskland gjorde ingen större affär av sin gräns mot DDR, som man oftast kallade "Die Zone" som en markering av att man inte såg landet som en egen nation. Gränsen märkte man oftast ut med en rad två meter höga plaststolpar med röd topp och här och där en varningsskylt. Den vid Priwall är lite mer utförlig än normalt (även denna bild kommer från Google Earth). Jag gör inget försök att återge den märkliga typografin med röd text och understrykningar. 

Achtung! Grenzbesucher!

Die Grenze am Uferstreifen ist gekennzeichnet durch 2 m hohe weiße Plastikpfähle mit roter Kappe und Hinweisschildern:

HALT! HIER GRENZE! Bundesgrenzschutz.

Diese Pfähle stehen unmittelbar an der Grenze.

Hinter diesen Pfählen beginnt DDR-Gebiet.

Bei Überschreiten der Linie zwischen den Pfählen müssen Sie mit einer Festnahme durch die Grenztruppen der DDR rechnen.

Bei Hochwasser ist der zur Bundesrepublik Deutschland gehörende Uferstreifen nicht begehbar.

BUNDESGRENZSCHUTZ.

 

I min översättning lyder texten:

Varning! Gränsbesökare!

Gränsen längs strandlinjen är utmärkt med 2 m höga vita plaststolpar med röd topp och anvisningsskylt:

Halt! Här (är) gränsen! Förbundsrepublikens gränsskydd.

Dessa stolpar står omedelbart invid gränsen.

Bortanför dessa stolpar börjar DDR:s territorium.

Vid överskridande av linjen mellan stolparna måste ni räkna med arrestering genom DDR:s gränstrupper.

Vid högvatten är den till Förbundsrepubliken Tyskland hörande strandlinjen icke möjlig att beträda.

Förbundsrepublikens gränsskydd.

 

Av denna text framgår att vattnet i vikarna verkligen var fritt och tillåtet att segla på. Strandhugg var dock inte att tänka på. Gränsstolparna stod med ungefär tio meters mellanrum. På andra sidan av den linje som de angav gällde andra regler – här började DDR:s spärrzon, som efterhand byggdes ut med avancerade stängsel, landminor av olika slag och, till sist, en betongmur.

Nyfikenheten drev mig hit i september 2010. Jag kom med bilen från Oldenburg in Holstein, där jag övernattat, och följde otydliga skyltar från Autobahn ner genom alla gatuomläggningar i Travemünde och fram till färjeläget. Överfarten till Priwall kostade 3,90 euro. Uppfärden längs med huvudgatan påminde lite om motsvarande gata på Lido utanför Venedig – samma stämning av turistort under eftersäsong – men gatan övergick snabbt till att bli en förortsgata med illa lagd asfalt, och den kantades av rätt typiska förortsvillor, innan den blev badortsgata igen med återvändsgränder åt vänster (där Östersjön ligger) och lite mer lyxiga sommarhus. En husvagnscamping åt höger, när stranden börjar skymta. Så en landsväg genom buskskog – typisk gammal gränszon – och därefter är man i det forna DDR, där man möter en vägkorsning och valet mellan Pötenitz i norr och Dassow i söder. Den södra vägen ringlar iväg åt sydöst för att slutligen nå Dassow. Ett par illa underhållna kullerstensgator går ner åt höger till, mot vattnet (där ligger ett par byar som på håll verkar ännu sämre underhållna än gatorna).

Idag är Dassow en liten idyll med en vacker kullerstensgata som går upp från bron, förbi kyrkan och till torget. Bilden är tagen från bron över Maurine.

 

År 1989 tog en dam vid namn Olga Bandelowa en bild från kyrktornet man ser ovan, men åt andra hållet, alltså bort mot sjön. Bilden finns inlagd i Google Earth.

Här ser man hur muren drar fram och skiljer Dassow från havet. På Bandelowas bild kan man se att muren gick långt uppe på land och att den nuvarande bron antagligen bara erbjöd ett smalt spår på östra sidan. Bortanför muren går den yttre spärrlinjen med mineringar, därefter följer ett strandområde med fält som någon eller några betrodda bönder fick sköta under stark bevakning från gränstruppernas sida. Nere vid stranden fanns de västtyska gränspålarna.

Det stora magasinet ligger kvar men nu har det en riktig bro som närmaste granne.

Utmärkande för DDR:s gränser var att de inte gick där taggtråden och muren drog fram – oftast skilde det en bra bit, ibland flera kilometer. Från väst såg man ibland bara de västtyska gränsstolparna men oftast reste sig stängslen inte så väldigt långt bort. Det var väldigt många kvadratkilometer av DDR:s rätt begränsade territorium som därigenom blev omöjliga att odla. Gränsen och berlinmuren har nyligen blivit föremål för en väldigt intressant bok: Gordon Rottmans The Berlin Wall and the Intra-German border 1961-89 (2008), som är en formlig guldgruva när det gäller information om hur gränsen och berlinmuren såg ut och fungerade. På sid. 21 ger Rottman lite statistik: från 1968 och framåt upptog spärrzonen mellan DDR och BRD, alltså landet innanför och utanför gränslinjen ungefär 6.900 kvadratkilometer. Som jämförelse ger han andra siffror: dagens återförenade Berlin upptar 890 kvadratkilometer, Greater London (London med förstäder) 1.706 och Los Angeles 1.215 kvadratkilometer.  Dessa tre storstäder fyller med andra ord nätt och jämnt hälften av spärrzonens yta. Med tanke på att DDR inte var något till ytan stort land utgjorde spärrzonen en mycket stor förlust av odlingsbar mark. Å andra sidan blev växt- och djurlivet desto rikare. De fåtaliga gränsvakterna störde inte lika mycket som jordbruket skulle ha gjort.

När Bandelowa tog sin bild i november 1989 stod DDR:s gränser redan öppna, DDR självt hade mindre än ett år kvar att leva och muren skulle omsider utplånas helt och hållet.

När jag själv körde förbi Dassow och tog min bild från bron, fanns inte något spår kvar av muren eller stängslen. Det lilla fiskeläget i åmynningen ligger i det som för tjugo år sedan var området utanför mur och stängsel, fortfarande i DDR men avspärrat för alla vanliga invånare.

Oundvikligen undrar man: de som bodde i Dassow kunde se Dassower See på andra sidan muren – men vad trodde de om viken? Hur beskrevs den – som främmande land eller som en egen militär spärrzon? Om de boende trodde att viken tillhörde DDR måste de ju undrat varför de inte fick tillträde till den.

En sista reflektion: det faktum att strandlinjen och vattnet tillhörde Förbundsrepubliken måste ha förhindrat många gränskonflikter. Om gränsen istället gått längs med floden Trave är det inte troligt att Sovjet eller DDR hade underlåtit att anlägga marinbaser eller hamnar i dessa två vikar, Då hade den trånga flodmynningen blivit ett omtvistat område i likhet med de sträckningar av Elbe, där gränsen gick mitt i strömfåran och patrullbåtarna ibland låg sida vid sida för att hävda gränsen, eller i kanalerna i Berlin. Stridsvagnarna hade stått skjutberedda på stranden.

Istället blev Priwalls östersjöstrand fram till gränslinjen ett paradis för nudister, till stor glädje för de östtyska gränsvakterna, uppflugna med starka kikare i sina vakttorn. Den östtyska stranden låg öde i flera kilometer, avspärrad med taggtrådsstängsel. Rottman erbjuder på sid 9 en liten svartvit bild som visar hur gränslinjen går över sandstranden öster om Priwall: en västtysk varningsskylt, sju glada västtyskar (antar jag, men de har badkläder på sig) som spelar badminton i sanden, därefter en rad spanska ryttare med täta band av taggtråd, och så en öde sandstrand så långt man kan se. Skylten är dock märklig. Den är nämligen avfattad på tre språk: överst ACHTUNG ZONENGRENSE, nederst ATTENTION LIMIT OF ZONE, däremellan AKTA ZONGRÄNS. Platsen var tydligen även ett paradis även för svenska turister.

Och på Pötenitzer Wiek och Dassower See gungade småbåtarna från väst medan DDR:s gränsvakter maktlösa såg på från stranden. Dassowborna måste ha sett dem men kanske trodde att de tillhörde den egna politiska eliten. Rottman är inte så väldigt utförlig när det gäller just den nordligaste änden av gränsen, så det är kul att ha sett sig om själv och lärt känna trakten.

Det finns mycket att undra över i historien.