Slaget om Storbritannien från olika perspektiv

9 oktober 2013 - diskussionen om jaktplanens prestanda har fått en egen, ännu inte avslutad sida.

William L. Shirer (1904-1993) var en amerikansk reporter som var stationerad i Berlin och rapporterade åt CBS via radio från 1934 till december 1940.

Denna verksamhet gav upphov till några mycket kända böcker: Berlin Diary: The Journal of a Foreign Correspondent (1941); End of a Berlin Diary (1947); The Rise and Fall of the Third Reich (1961) - dessa är de tre som jag tror är mest kända. Jag har känt till de två senare i många år men inte förrän nyligen fått tag på Berlin Diary (som iBook på iPad).

I sin dagbok antecknade Shirer förkrigstidens händelser utifrån vad han (som god reporter) kunde få fram från officiella och icke officiella källor. Dagboken är intressant rakt igenom (om man är intresserad av 30-talets historia) men det som fångat mig speciellt är Shirers redogörelse för vad han kunde få fram om hur tyskarna såg på sitt misslyckade försök att knäcka Storbritannien genom luftkrigföring sensommaren 1940. Slaget om Storbritannien och dess förlopp är ju välkänt nu men för Shirer, som fick lita till sina tyska sagesmän och BBC:s utsändningar, var saken inte alls lika klar. Jag ska här försöka ge en jämförelse mellan dessa två perspektiv.

Dagboksanteckningen från 1 oktober 1940 börjar med att kommentera Hitlers reaktion på Mussolinis invasion av Grekland (en sak Mussolini gjorde så spontant att inte ens överbefälhavaren, marskalk Badoglio, var informerad). Shirer tolkar ryktena han hört så, att Hitler utgick från att Balkan var hans även utan krig; han ville inte se Italien inblandat i kriget av två skäl: möjligheterna att importera strategiskt viktiga råvaror skulle minska och han skulle bli tvungen att sprida ut sina egna styrkor mer än han önskade. Ett märkligt faktum är att den svenske författaren Frank Heller, som vistades i Italien från krigets början till sommaren 1943, resonerade på samma sätt: "Tyskland önskade inte Italiens inträde i kriget, och detta av tre grunder. För det första kände det numera sin egen styrka - eller trodde sig åtminstone göra det. För det andra kände det Italiens motsvarande svaghet. För det tredje hade Tyskland, så länge Italien höll sig neutralt, en förträfflig leverantör att tillgå." Frank Heller, Gladiatorernas uttågsmarsch, Stockholm 1943, sid. 57. Hellers bok kom ut i USA 1944 under titeln "Twilight of the Gladiators. Italy and The Italians 1939-1943". New York. Omtryckt 2007, 2009 och 2010 (eftersom jag själv anser detta vara en av de bästa böcker Frank Heller - som var min mormors bror - skrivit, gläder jag mig åt denna amerikanska uppmärksamhet). Shirer nämner inte detta verk i The Rise and Fall of the Third Reich. Han meddelar där istället: "Though the generals, as Halder's diary confirms couldn't have cared less what Italy did - whether it came into the war or not - the Fuehrer for some reason attached importance to Italian intervention." (a.a. kap. The Duce Plunges His Small Dagger into France's Back). Versionerna går inte ihop men man får väl anta att källäget var bättre år 1961, när Shirer skrev sin stora monografi.

Shirer går i sina anteckningar från denna diskussion över till att sammanfatta kriget mot Storbritannien, eftersom det nu på höstkanten var uppenbart att det inte skulle bli något invasionsförsök mot England det året. Shirer menar att Hitler i juni varit säker på att kriget i väst skulle vara helt avklarat vid slutet av sommaren. Utan att veta hela sanningen tar Shirer fram följande.

Hitler tvekade i det avgörande ögonblicket, som inföll efter vapenstilleståndet i Frankrike i slutet av juni. Då var britterna illa ute: de trupper som evakuerades från Dunkerque var vapenlösa och modlösa och hemma fanns ingen välutrustad och välorganiserad armé. Kustförsvaret var bedrövligt. Royal Navy kunde knappast gå i strid i Kanalens trånga farvatten så länge som Luftwaffe hade luftherrväldet där. Så var läget när Hitler dikterade vapenstilleståndsvillkoren för fransmännen i Compiègne den 21 juni men där fick Shirer (som var på plats och bevittnade händelserna) inget intryck av att tyskarna hade bråttom att avsluta mot engelsmännen. Genom att lägga pussel med spridda informationsbitar kom Shirer istället fram till att Hitler trodde att en invasion inte skulle bli nödvändig: Churchill skulle tacka och ta emot tyskarnas fredsförslag - en nazistisk fred som så småningom skulle ge tyskarna total dominans även över Storbritannien. Hitler var - anser Shirer - övertygad om att Churchill skulle godta det slutet. Därför skedde ingen kraftsamling inför en invasion.

Här slutar Shirers analys från oktober. Nästa dagboksanteckning är daterad i början av november. Mellan dessa två har Shirer satt in ett femtontal sidor skrivna år 1941, när han återvänt hem till USA, och där fortsätter han sin analys som antagligen bygger på anteckningar han gjort redan under den sista tiden i Tyskland (i slutet av 1940). Jag refererar:

Andningspausen efter segern i Frankrike kanske var avsedd att ge möjlighet till kraftsamling inför kriget mot Sovjet, som Hitler verkligen önskade, medan han egentligen var ointresserad av att besegra England (enligt vad Shirers sagesmän i Berlin trodde). Shirer var tveksam: Hitler var beredd att låta Sovjet vänta men han förstod fuller väl att ett brittiskt herravälde över världshaven och ett oavbrutet växande RAF stod i vägen för hans planer att få hegemoni på kontinenten och ett fotfäste i Afrika. Den enda fred Hitler kunde erbjuda innebar att britterna skulle förlora bådadera, ändå var han övertygad om att Churchill skulle acceptera. Hitler väntade en månad, övertygad om att det skulle gå som han ville. Under den tiden frodades ryktena om en täta kontakter (via Stockholm) men ingen bekräftelse kom (och Shirer medger att de förmodligen var utan substans).

19 juli talar Hitler i riksdagen och erbjuder britterna fred men han preciserar inte villkoren. Under tiden hade Luftwaffe skaffat sig baser längs hela Atlant- och Nordsjökusten men inte genomfört några attacker mot brittiskt land. Britternas omedelbara och definitiva förkastande av fredserbjudandet blev en chock för Hitler, som inte var beredd på något sådant. Inte förrän i slutet av juli inser Hitler att britterna menar allvar (anser Shirer), och nu börjar tidsfristen för invasionen bli väldigt knapp. Det råder heller inget tvivel om att många högre militärer, inte minst arméns ÖB general von Brauschitsch och generalstabschefen general Halder, tvivlade på möjligheterna att genomföra en invasion. Vid slutet av juli visste de att brittiska armén hade återhämtat sig i viss mån från nederlagen i maj och juni; de begrep sig inte på de sjömilitära problemen och trodde inte på Görings försäkringar att Luftwaffe hade styrkan att slå ut RAF på två veckor. Inte desto mindre samlades tyska pråmar och andra flytetyg i hamnarna på kanalkusten och hela vägen upp till Norge. Shirer hade själv kunnat se karavaner av dieseldrivna pråmar som transporterades ända från Donau upp mot invasionshamnarna. Verkstäder runt om i Tyskland arbetade febrilt på att tillverka små motordrivna pråmar som kunde bära en stridsvagn eller en tung kanon med dess servis - men bara i lugn sjö, inte i storm. Shirer reste runt i det ockuperade Frankrike i mitten av augusti och såg då några av dem.

Natten till den 5 augusti hade Hitler hållit en konferens med sina främsta militära rådgivare (Göring, Raeder, Brauchitsch, Keitel, Jodl) och Shirer tror att han då beslöt genomföra invasionen och spikade planerna.

Naturligtvis blev inte Shirer informerad om detta men en hel del detaljer läckte ut och med ledning av dem försöker Shirer formulera strategin: en stor flygoffensiv mot RAF skulle starta omkring 13 augusti och förväntades kunna avslutas framgångsrikt vid månadsskiftet. Med fullständigt luftherravälde - som skulle hindra Royal Navy att lägga sig i invasionen - skulle tyskarna sedan skicka huvudstyrkan på pråmar av olika slag, medan mindre styrkor sjösatta i Bremen, Hamburg och de norska hamnarna, skulle landstiga i Skottland som en diversionsmanöver. Från Brest skulle en mindre styrka invadera Irland. Därtill skulle stora skaror fallskärmsjägare sättas in för att demoralisera britterna och irländarna bakifrån.

Armén var inte beredd att röra på sig förrän RAF var besegrat: den segern var en absolut förutsättning. Göring hade lovat att den skulle genomföras i tid. Shirer antar att Göring utgick från matematiken: Luftwaffe var till numerären fyra gånger så stort som RAF och även om han förlorade lika många plan som britterna i slaget skulle det överlägsna antalet fälla utslaget.

Nu framför Shirer en spännande teori: Göring var oförmögen att förstå att britterna skulle låta sina städer bli sönderbombade hellre än de riskerade alla sina flygplan på att försvara samma städer. Detta var sunt förnuft för britterna men obegripligt för tyskarna: för Shirer utgör detta ett typiskt exempel på tysk oförmåga att dra riktiga slutsatser och det är samtidigt främsta skälet till att tyskarna tvingades överge sina invasionsplaner.

För att krossa RAF, menar Shirer, måste Göring först få upp alla dess plan i luften. Shirer hade själv i augusti bevittnat tyska räder där uppemot tusen plan skickades ut över Kanalen. Men britterna höll större delen av sina plan på marken och i reserv. Därför misslyckades Görings utplåningsplaner. De brittiska städerna fick lida men tyskarna fick aldrig sitt luftherravälde. RAF fanns kvar och den tyska armén blev kvar på kontinenten.

Många tyskar ställde sig frågan (säger Shirer) varför Luftwaffe inte kunde förstöra de engelska planen där de stod på marken. Så hade man ju gjort med de polska, holländska, belgiska och franska flygvapnen, som till stora delar utplånats på flygfälten. Shirer anser sig ha fått Luftwaffes eget svar: tyska flygare berättade för honom att britterna rätt och slätt spred ut sina plan på tusen olika flygfält. Det blev helt enkelt omöjligt att hitta alla baserna och förstöra tillräckligt många plan.

En annan aspekt av misslyckandet framstod som oklar för dem som satt i Berlin och lade pussel. Man visste att Göring under en hel månads tid (mitten av augusti till mitten av september) försökte krossa RAF genom anfall i dagsljus. Men tredje veckan i september upphörde just dagsljusattackerna och Shirer kunde läsa i de tyska utsändningarna att de stora tyska anfallen nu ägde rum på natten. Överkommandot benämner dagattackerna "väpnad spaningsflygning" och nattanfallen "hämndattacker". Detta försökte Shirer rapportera i sina direktsändningar till USA men tvingades omformulera sig.

Shirer ser här en olöslig konflikt mellan teorierna: å ena sidan offrade britterna hellre sina städer än sitt flygvapen; å andra sidan hade RAF självt under denna enda månad decimerat Luftwaffes flygplan så hårt att tyskarna upphörde med sina daganfall. Både Shirer och de neutrala ländernas representanter grubblade över detta. Shirer vill förklara detta utifrån beskrivningar tyska flygare gett honom: britterna riskerade aldrig mer än en bråkdel av sina tillgängliga jaktplan men skickade ändå upp tillräckligt många för att varje dag skjuta ner fler bombplan än Göring hade råd att förlora. Bombarna kom i stora formationer som skulle locka upp de brittiska jaktplanen så att den tyska jakten kunde skjuta ner dem. De tyska piloterna hade lagt märke till att RAF:s jaktplan undvek strid med de tyska jaktplanen för att i stället skjuta ner så många bombplan som möjligt. De tyska Messerscmittpiloterna klagade över att de brittiska piloterna i sina Spitfires och Hurricanes var fega och flydde när de såg ett tyskt jaktplan. Shirer misstänker att de tyska piloterna sent omsider insett att britterna helt enkelt var listiga, hade läst den tyska strategin rätt och därför valde den enda taktik som kunde rädda dem: de gav sig på bombarna. Shirer minns minst tre tillfällen i augusti - september, då britterna sköt ner uppemot 200 bombplan och skadade lika många till. Själva förlorade de kanske en tredjedel eller en fjärdedel så många, även om alla förlusterna var i jaktplan. Eftersom luftstriderna ägde rum över brittisk mark kunde minst hälften av de nedskjutna piloterna återvända till sina förband, medan de tyskar som sköts ner i bästa fall hamnade i fångenskap och gick förlorade för Luftwaffe.

Shirer upplevde en sak till vid sin resa längs Kanalkusten. På natten kom det brittiska bombflyget över och släppte sin last över hamnarna och kanalerna där invasionsflottan väntade. Det tyska överkommandot hade lagt ett lock av tystnad över detta - ingen information gavs om förlusterna. Men Shirer hade som sagt sett en hel del själv och drog slutsatsen att den tyska armén aldrig lyckades samla tillräckligt stora styrkor för en invasion. Han tvivlar dessutom på att planerna verkligen var på allvar.

Från Frankrike kom rykten: ett invasionsförsök i full skala hade gjorts omkring mitten av september men krossats av britterna. Shirer tvivlar. Britterna skulle omgående ha meddelat detta bara för att vinna propagandapoäng, inte minst i USA där man vid den tiden i stort sett givit upp hoppet om Storbritannien. Shirer tror snarare att det rörde sig om en manöver utförd som generalrepetition av invasionen. Skepp och pråmar gick till sjöss, vädret blev hårdare, lätta brittiska sjöstyrkor och flygplan lade sig i manövern och vållade svåra skador. Ovanligt många lasarettståg, fulla med män med brännskador, hade tydligen synts på järnvägarna vid denna tidpunkt, något som Shirer tolkar som ett tänkbart indicium.

Shirer avslutar exkursen med kommentaren att tyskarna aldrig lämnar ut information när de förlorat, bara när de vunnit, och exemplifierar detta med den totala tystnaden kring ubåtarnas förluster.

Så långt Shirer. I vår tid har historien kring Slaget om Storbritannien skrivits många gånger om. Vi vet nu precis hur Shirer har fel. Ändå är det oerhört intressant att se hur denne erfarne iakttagare resonerat utifrån det han sett själv och det han hört av folk som varit med. Han hade uppenbarligen mycket goda kontakter med civila tjänstemän och militärer som inte drog sig för att berätta saker som var obekväma för regimen. Det allra intressantaste är att han representerar ett "här och nu"-perspektiv. Men helhetsbilden fick han inte tag på.

Från brittisk sida har olika teorier om slaget stötts och blötts; olika skolor kämpar om vem som bör äras för den brittiska segern; man kan diskutera om det verkligen var en brittisk seger utan i stället ett tyskt misslyckande. Huvddragen är inte desto mindre väldigt klara.

För att hoppa i plurret med huvudet först ger jag nu en storslagen sammanfattning av de källor jag läst: det brittiska jaktflygskommandot (Fighter Command) hade under flera år före kriget systematiskt (och framgångsrikt) förberett sig på en situation där jaktflyget måste försvara de brittiska öarna mot ett storangrepp från kontinenten; det tyska flygvapnet hade inte gjort några som helst förberedelser för att systematiskt mala ner RAF över brittiskt territorium. Det var många flygmilitära hemligheter Shirer (och tyskarna) inte kände till, både av teknisk natur och strategisk. Radarn borde Shirer ha kunnat känna till, eftersom den vetenskapliga världen vetat i många år att radiovågor studsar mot metallföremål (det franska lyxfartyget Normandie hade haft navigationsradar redan 1935), och tyskarna var betydligt mer tekniskt avancerade på denna punkt än britterna. Han kände till Luftwaffes organisation i "Luftflotten" med en blandning av jakt- och bombplan, men han visste naturligtvis ingenting om hur britterna organiserat sig.

Den gängse bilden av tyskarna är att de arbetar metodiskt mot ett mål (ända till gränsen för det absurda: "there's madness in their method" som en engelsk krigsfånge lär ha sagt), medan engelsmännen alltid improviserar sig fram och räddas av ren tapperhet och spontana lösningar. Men den bilden är faktiskt falsk. De brittiska förberedelserna för flygförsvaret av hemlandet leddes av befälhavaren för Fighter Command, Hugh Dowding, och var oerhört systematiska. De innebar att man knöt samman alla tänkbara informationskällor (radar, lyssnarposter, luftbevakningstorn) genom det allmänna telefonnätet, som var robust och lätt att reparera efter sabotage eller bombanfall. Informationen gick till jaktflygets kommandocentral i Bentley Priory, där den utvärderades och skickades ut till de olika eskadrarnas kommandocentraler. Därifrån gick order till jaktdivisionerna på de enskilda flygplatserna; när ett förband fick startorder var det för att söka ett bestämt mål på en bestämd plats, inte för att patrullera i största allmänhet och slösa bort bränsle på måfå. För de tyska bomb- och jaktpiloterna, vars radioutrustning inte ens tillät samband mellan jaktplan och bomplan och nätt och jämnt kommunikation mellan de enskilda planen i ett och samma förband, var det förödande att höra en lugn brittisk kommandoröst berätta för sina förband exakt vart de skulle söka sig för att möta tyskarna. Det var illa nog att flyga över fiendeland, långt hemifrån och med den Engelska kanalen som en sista prövning när man vände hemåt: att fienden dessutom visste på pricken var man var och hur många man var gjorde inte livet lättare.

Skälet till den tyska nonchalansen i fråga om radiokommunikation var att Die Experten - flygarässen som vunnit sina sporrar i Spanien - ansåg att det räckte med att gestikulera med händerna och vippa med vingarna för att meddela sina underordnade vad man ville. De motarbetade faktiskt aktivt bruket av radiotelefoni i jaktplanen. Om ett bombplan ville meddela sig med sin jakteskort fick man skicka en morsesignal till sin hemmabas, som ringde upp vederbörlig jaktbas, som i sin tur kontaktade sina jaktplan via radiotelefoni. Det gick inte fort, särskilt inte om man kodade meddelandena. Den tyske jaktpiloten Ulrich Steinhilper, som blev nerskjuten över England, berättar med förtrytelse om de tyska kommunikationsmissarna i Spitfire on my Tail. Britterna pratade direkt med varandra och sina baser och använde enkla kodord vars huvudsakliga syfte var att vara entydiga och omöjliga att missförstå. Luftstriderna gick väldigt fort: information som var femton minuter gammal var redan föråldrad.

Shirer hade självfallet ingen möjlighet att få fram sanningen om de tyska invasionsplanerna men kommer ändå rätt nära. Det han inte visste var att Göring hade insisterat på att Luftwaffe skulle få äran av att krossa den brittiska expeditionskåren och de franska divisioner som fortfarande höll stånd vid kanalkusten. Pansartrupperna stod alltså stilla. Evakueringen av de allierade trupperna från Dunkerque räddade över 330.000 britter och fransmän från krigsfångenskap; de måste dock lämna kvar sina tunga vapen. Både för de allierade och för tyskarna blev Dunkerque en seger och ett nederlag. Markförsvaret av de brittiska öarna var desorganiserat och vapenlöst, men tyskarna hade märkligt nog inte tänkt sig att en invasion verkligen skulle behöva genomföras. Ingen materiel fanns på plats i slutet av juni; ingen lämplig materiel i form av specialkonstruerade landstigningsfartyg var för övrigt tillverkad. Tyskarna ämnade improvisera med olika former av motordrivna pråmar, hämtade från inlandskanalerna, och en del i hast konstruerade transportbåtar för enstaka stridsfordon.

Shirer kände till höstdagjämningen och den effekt den anses ha på vädret över Engelska kanalen.

Sista delen kommer att handla om den tyska efterkrigsanalysen representerad av Adolf Gallands "Die ersten und die letzten"