Sims

Redigerad 1 mars 2011

Från första världskriget finns några mycket tänkvärda böcker av självbiografiskt slag: Gabriel Chevalliers La Peur (1930) från Frankrike, Cecil Lewis Sagittarius Rising (1936) från England, Ernst Jüngers In Stahlgewittern, Tagebuch eines Stoßtruppführers (1920) från Tyskland och, sist men inte minst, William S. Sims The Victory at Sea (1920) från USA. Chevallier och Jünger var infanterister, Lewis stridsflygare och jaktpilot; Sims var amiral i US Navy.

I vanliga fall är jag inte så förtjust i att läsa militära befäls hågkomster av kriget men jag måste göra ett undantag för William S. Sims, 1858-1922, viceamiral i US Navy, överbefälhavare för alla USA:s flottstridskrafter I Europa 1917-1918.

Amiral Sims år 1917

Han föddes i Ontario (Kanada) men föräldrarna var från USA och dit flyttade familjen snart. Sims var en glödande anglofil och hyste som sjöman mycket stor beundran för Royal Navy. Det var kanske av det skälet han i mars månad 1917 i all hemlighet fick lämna sin tjänst som President för the Naval War College i Newport, Rhode Island, och för att skickas till Storbritannien. Han och hans adjutant reste i civila kläder och under antagna namn (W.J. Richardson och S.W. Davidson). Hemlighetsmakeriet motiverades av att fredstillstånd rådde mellan USA och Tyskland. De två sjömännen var inga mästare i förställningskonsten: deras pyjamasar bar deras egentliga initialer, vilket fick stewarden att anmäla att man hade skumma typer ombord. Kapten på S.S. New York fann detta mycket underhållande och tog inte så allvarligt på saken, eftersom han var invigd i hemligheten med deras identiteter. Först i Liverpool drog de två herrarna på sig uniformerna igen. De hade då fått en försmak av kriget, eftersom deras fartyg gick på en mina vid inloppet till Liverpool; skadan var inte katastrofal, utan passagerarna fördes över till en annan ångare.

De två herrarna hälsades sedan högtidligt välkomna på kajen av konteramiral Hope (protokollet krävde naturligtvis att utländska gäster eskorterades av en officer med samma rang), varefter sällskapet fortsatte med specialtåg till London och Amiralitetet.

Om detta berättar Sims i första kapitlet som har titeln ”When Germany was winning”. Sådant var faktiskt det sjömilitära läget vårvintern 1917. Tyska ubåtar sänkte handelsfartyg i en takt som oundvikligen skulle leda till massvält i Storbritannien och en kapitulation under hösten samma år. Detta var en hemlighet som varken pressen eller allmänheten kände till; tvärtom, tidningarna innehöll ständiga nyheter om den allierade överlägsenheten och presenterade statistik som föreföll bekräfta den uppfattningen, och Sims anlände till England fullt övertygad om att läget var gott. Redan första mötet med amiral Sir John Jellicoe fick honom att förstå hur fel han haft: statistiken var inte felaktig men missvisande.

Sims och Jellicoe var gamla vänner: de hade mötts första gången i Kina år 1901, då Jellicoe var kommendörkapten av första graden och Sims själv ung officer. Jellicoes intresse för fartygsartilleri och ammunition smittade av sig på Sims, som väckte förvirring i US Navy året därpå, då han ivrigt kritiserade flottans dåliga precision i skottlossningen och slutligen skrev direkt till presidenten (Theodore Roosevelt). Denne tog inte illa upp utan gjorde Sims till flottans ”Inspector of Target Practice.” Efter Kina hade Sims och Jellicoe korresponderat livligt och umgåtts familjevis.

Nu möttes de igen som högsta befälhavare för var sin flotta: Jellicoe var amiral och First Sea Lord och därmed överbefälhavare för hela Royal Navy, medan Sims, som innehade den lägsta amiralsgraden (konteramiral), i hemlighet var befälhavare för alla USA:s kommande sjöstridskrafter i europeiska farvatten.

En egenhet hos alla gamla officerare som skriver om sina minnen är deras benägenhet att uttala sin varma beundran för ett urval kollegor. Det är sällan de säger något ont om varandra, vilket är ett charmerande drag för den läsare som är van vid civilisters ovana att förtala varandra (särskilt gamla chefer); men om man inte är insatt i personalfrågorna är dessa enkomier ganska tröttsamma. Sims är lyckligtvis sparsam med sådana: som god chef berömmer han gärna sina underordnade; som god kollega berömmer han sina jämlikar. Han kritiserar ingen. Även en civilist har ändå glädje av dessa porträtt av personer som spelat en stor roll i historien. När Sims och Jellicoe möttes i London i mars 1917 hade Jellicoe Skagerrackslaget bakom sig – ett slag som britternas Grand Fleet (under Jellicoes befäl) tekniskt sett förlorade (vilket de fortfarande har svårt att smälta) samtigt som tyskarnas Hochseeflotte därefter aldrig mer vågade sig ut på Nordsjön för att mäta sig med britterna. Slagets brittiska efterdyningar handlar mycket om förhållandet mellan de tre amiralerna och deras bristande samarbete. Amiral Jellicoe var överbefälhavare över Grand Fleet, viceadmiral Sir David Beatty var befälhavare över slagkryssareskadern och konteramiral Sir Hugh Evan-Thomas var befälhavare över den grupp om fyra slagskepp vilka utgjorde tung eskort åt slagkryssarna. Det råder ingen tvekan om att Beatty med slagkryssarna hade som främsta uppgift att hitta Hochseeflotte, rapportera dess position till Jellicoe och därefter locka tyskarna till en punkt där Grand Fleet väntade. Evan-Thomas var inte Beattys underordnade utan hade till uppgift att ge honom tungt understöd om han råkade i strid. För att kunna lösa den uppgiften behövde Evan-Thomas veta vad Beatty ämnade göra härnäst, men där blev han inte bönhörd, varför hans fyra slagskepp kom sent in i det inledande mötet med Hochseeflotte. Beattys slagkryssare råkade mycket illa ut i den tyska eldgivningen. När de två tunga flottorna omsider möttes agerade Jellicoe mycket försiktigt (något han förvarnat amiralitetet att han ämnade göra) - han hade inga illusioner om kvaliteten på de egna slagskeppen och deras pansar och ammunition. Debatten om slagets händelseförlopp och utgång (och Beattyanhängarnas kritik mot Jellicoes försiktighet) svallade förmodligen högt när Sims mötte Jellicoe men ingenting av detta märks i Sims redogörelse: han säger för övrigt inte ett ljud om Skagerrackslaget, trots att han kraftfullt försvarar den strategi som kom till uttryck där, nämligen att Grand Fleets huvuduppgift var att med alla medel hålla Hochseeflotte från Atlanten. Jolo 1965 kritiserar Beatty rätt kraftfullt; Stille 2010 är också rätt tydlig i sin uppfattning om Beattys oförmåga att kommunicera med både Evan-Thomas och Jellicoe. En följd av den valda strategin blev att en stor del av Royal Navys jagare – alltså de fartyg som ansågs vara de enda effektiva ubåtsjägarna – hölls bundna för att skydda slagskeppen uppe kring Scapa Flow (eller bara Scapa, som brittiska sjömän säger). En annan tung uppgift var att skydda konvojerna över Engelska kanalen: här kom de tyska ubåtarna nästan aldrig till skott, trots att kanalen oavbrutet korsades av trupptransporter och lastfartyg. Mycket få jagare blev över för eskortuppdrag på Atlanten.

När Sims och Jellicoe möttes var Jellicoes redovisning av ubåtskriget på Atlanten allt utom hoppingivande. England behärskade visserligen havens yta men ingalunda havens djup. På de ställen i Atlanten där handelsvägarna gick samman, alltså de farvatten alla fartyg med brittisk destination måste passera på sin väg mot hamnarna i Engelska kanalen eller Irländska sjön, där härjade ubåtarna nästan ostört och sänkte ett ständigt ökande antal fartyg. När Jellicoe var färdig med sin genomgång kommenterade Sims hans ord med att det såg ut som om tyskarna höll på att vinna kriget. Jellicoe svarade ”They will win, unless we can stop these losses – and stop them soon.” Sims undrade om det fanns någon lösning på problemet. “Absolutely none that we can see now” blev Jellicoes svar. (Sims 1919 s. 8-9). Jolo 1965 berättar mycket underhållande om Sims insats men Sims egen redogörelse är betydligt mer detaljerad och – förmodligen – mer autentisk.

Sims diskuterar de faktorer som dikterade såväl ubåtarnas som utbåtsjägarnas agerande. Ubåtarnas strategiska mål var att utplåna handelstonnage och därmed svälta ut britterna ur kriget. Att sänka krigsfartyg ingick inte i det målet utan var bara en nödfallsåtgärd i självförsvar. Ubåten bar två typer av vapen för att sänka tonnage: kanoner och torpeder. Sjökrigslagarna innehöll en rad regler för hur krigsfartyg fick sänka handelsfartyg, varför ubåtarnas favorittaktik var att spana in ett ensamt handelsfartyg, placera sig i vägen för detta och hota det med sina kanoner tills dess besättning gick i båtarna. Ubåtens besättning kunde därefter gå ombord och förse sig med intressanta papper och goda livsmedel. Till sist kunde ubåten med sina kanoner beskjuta handelsfartyget tills det sjönk. Detta var den billiga taktiken. Torpederna var mycket komplicerade maskiner och därför dyra, varför varje ubåt bara hade åtta till tolv sådana med sig. Deras räckvidd var maximalt två sjömil, men på avstånd större än en sjömil var träffsäkerheten låg, och endast på avstånd av omkring trehundra meter kunde man vara säker på träff i målfartygets maskinrum. En träff i för eller akter ledde inte till sänkning och utgjorde därför ett oförsvarligt slöseri.

Torpeden hade andra begränsningar vid denna tid: för att inte störas eller bringas ur kurs av vågrörelserna vid ytan måste torpeden ställas in på minst femton fots (4,5m) djupgående. Detta innebar att den lätt kunde gå rakt under ett litet krigsfartyg som en jagare, vars djupgående sällan var större än tio fot (3m). Alltså var det rena slöseriet att beskjuta jagare med torpeder.

Ubåtarna var inte (som man i allmänhet föreställde sig då och som är helt korrekt att hävda nu) undervattensfartyg, som bara tillfälligtvis kom upp till ytan. De var i stället små övervattensfartyg med en mycket blygsam överbyggnad och två kanoner med vilka de kunde angripa och sänka handelsfartyg. Om de hotades av större krigsfartyg kunde de skydda sig på ett unikt sätt: genom att hastigt dyka under havsytan och stanna osynliga därnere tills hotet passerat. Ubåtarnas utkikar kunde normalt se en jagare på tre gånger så långt håll som jagarens utkikar hade en chans att se ubåten (eftersom denna hade en så diskret övervattensprofil). En ubåt med normalt vaksamma utkikar fick alltså varning i så god tid att den kunde dyka och hålla sig undan utan att jagaren ens anade att den fanns där. När jagaren passerat kom ubåten upp igen och fortsatte sin jakt. Patrulltaktiken var av det skälet fullkomligt verkningslös år 1917 och skulle så förbli tills den fartygsburna radarn var verklighet mer än trettio år senare.

Svaret på ubåtshotet fanns likväl, och hade funnits sedan urminnes tider: konvojsystemet där en mängd handelsfartyg går i formation och skyddas av små snabba krigsfartyg. Mot den lösningen restes ett starkt motstånd, dels bland handelssjöfartens kaptener, som vägrade underordna sig flottans order och segla i flock, dels bland många i flottan, som hävdade att trafiken runt de brittiska öarna var alldeles för stor för de begränsade eskortresurserna. Jagare fanns, men de flesta användes för att skydda de tunga krigsfartygen i Grand Fleet. De jagare som kunde sättas in mot ubåtar användes oftast för offensiva operationer, där de patrullerade i de farvatten där ubåtarna opererade. Den taktiken var som sagt dödfödd även om den kändes mer offensiv än detta att segla runt en konvoj.  När jagaren nådde till den punkt där dess utkikar kunde se ubåtens skrov, hade denna för länge sedan dragit ut korken och försvunnit ner under vattnet. Ubåten hade ju sin dykförmåga för att kunna göra sig osynlig för jägarna. Å andra sidan var den fullkomligt ofarlig och dessutom långsam i u-läge. Alla dess vapen krävde att åtminstone periskopets objektiv var över vattenytan; ville dess kapten segla fortare än sju knop måste även tornet upp och luckan öppnas så att dieselmotorn kunde startas. Om kaptenen ville spara på sina dyrbara torpeder och angripa med sina kanoner måste även ubåtens däck vara över vatten, och då var ubåten rätt och slätt ett övervattensfartyg.

Trots allt motstånd genomförde Royal Navy och Sims jagare provkonvojer som omgående bevisade sitt värde. Konvojerna kom fram utan förluster; handelsskepparna var överlyckliga när de såg att de klarade av att segla i konvoj, en bravad de tidigare försäkrat att de absolut inte kunde utföra.

Sims berättar nu hur den nya, framgångsrika ubåtsjakten tedde sig inom ramen för konvojsystemet. De tyska ubåtarna hade en lång väg att segla innan de nådde de givande farvattnen söder om Irland, där handelslederna till södra England strålade samman. Jaktområdet sträckte sig i en båge från norra Skottland till söder om Irland.

En ubåt i periskopläge var nästan osynlig, om den bara stack upp sitt fem centimeter tjocka jaktperiskop. Men en ubåt som avfyrade en torped avslöjade ögonblickligen både sin närvaro och sin position. Torpeden drevs nämligen av komprimerad luft, och när denna strömmade ut skapades ett vitt, krämigt streck av skum. Sims beskriver detta: ”It stands out on the surface of the water like a long, ghostly finger pointing to the spot where the foe let loose its shaft.” Närhelst ett sådant streck siktades (och det var nog mycket oftare än där faktiskt fanns en torped – det finns enligt Sims mycket på havet som kan se ut som en torpeds kölvatten), girade målfartyget förtvivlat; fanns en jagare i närheten stormade den ögonblickligen nerför strecket. En jagares väldiga maskineri gav den en mycket snabb accelerationsförmåga och en toppfart som redan på den tiden var över trettio knop, så det tog inte lång stund att nå platsen där strecket slutade (eller började), och där var platsen där ubåten befunnit sig vid avfyringsögonblicket. Ubåtens toppfart i undervattensläge var omkring sju knop, så jagarkaptenen måste gissa: hade ubåten fortsatt rakt fram eller girat åt något håll? Han kunde inleda med att släppa en sjunkbomb där ubåten borde vara om den fortsatt rakt fram  och girade därefter runt avfyrningsplatsen i vidgande cirklar, medan sjunkbomberna föll med jämna mellanrum. Bomberna var normalt inställda på att explodera på trettio meters djup och skapade en klotformad krevadzon med trettio meters radie. En ubåt inne i denna zon sänktes direkt eller skadades så svårt att den omedelbart måste upp till ytan. Krevader även på längre håll var oerhört plågsamma för besättningen och flera krevader i rad faktiskt kunde beröva både kapten och besättning allt mod – Sims ger en livfull beskrivning av vad han hört ubåtsmän berätta om detta. Den tidens ubåtar hade visserligen mycket hållbara skrov, men ombord fanns en massa nödvändiga instrument och annan utrustning som inte var lika hållbara. Gick de sönder fick ubåten söka sig hem igen den långa vägen norr om de brittiska öarna och genom minspärren i Nordsjön. Om den kom hem till nordsjöhamnarna i Zeebrügge, Ostende eller Bremerhaven, väntade långa reparationer. De stridsberedda ubåtarna minskade på det viset hastigt i antal, och redan hösten 1917 var slaget om Atlanten avgjort, i den meningen att fartygsförlusterna nu var så pass små att de allierade skeppsvarven hann bygga nytt tonnage för att inte bara ersätta utan även överträffa det förlorade. Ubåtarna fortsatte att skörda offer även framdeles, eftersom de flyttade sina jaktmarker närmare kusten, där konvojerna upplösts, men de förmådde inte längre åstadkomma den avgörande försörjningskrisen.

Ubåtarna sökte sig aldrig på allvar till nya stridsområden längre bort från de brittiska öarna. De amerikanska konvojer som försörjde Frankrike och US Army gick till Biscayabukten, vars hamnar aldrig blockerades av ubåtar. Inte heller gjorde båtarna några samlade angrepp mot USA:s egna hamnstäder eller mot sjöfarten i Karibien. Sims diskuterar även detta och kommer fram till att ett allvarligt menat försök att blockera USA:s hamnar inte bara hade misslyckats: ett tyskt försök att flytta ubåtsstriden dit skulle ha lättat på trycket mot Storbritannien till den grad att man omgående förlorat hela slaget om Atlanten. Det var just det faktum att handelsvägarna strålade samman och koncentrerades söder om Irland som gjorde britternas situation så trängd – Sims påpekar att denna blockadsituation aldrig hade kunnat uppstå vid USA:s atlantkust, eftersom hamnstäderna där ligger så långt utspridda.

Sims var inte en sjöhjälte i konventionell mening, en som likt Horatio Hornblower förde befäl över sitt eget skepp i strid. Istället ledde han USA:s del av sjökriget från sitt högkvarter vid Grosvenor Square i Londons West End eller vid konferenser med de krigförande ländernas marina befäl: han nämner och lovprisar sina allierade amiralskollegor: en britt, en fransman, en italienare. Han återkommer rätt ofta till dessa och man förstår att han här indirekt försvarar sitt ledarskap, som gick ut på att han som överbefälhavare delegerade en stor del av det taktiska ansvaret till cheferna för de lokala enheterna av US Navy – uppenbarligen fanns det en amerikansk opinion som hade tänkt sig något annat och föreställde sig Sims som den allestädes närvarande sjökrigaren. Sims visar dock övertygande att detta hade varit fullkomligt omöjligt med hänsyn till att hans befälsområde sträckte sig från Murmansk i norr till östra Medelhavet i söder. Likaså försvarar han sitt beslut – som godkändes av marinledningen i USA – att inte sätta USA:s sjöstridskrafter till att utkämpa ett eget krig mot tyskarna utan genast inrangerade sina enheter framför allt i Royal Navy. Jagarna ställdes under den lokale befälhavaren på marinbasen Queenstown utanför Cork, viceamiral Lewis Bayly, de fåtaliga amerikanska slagskeppen gjordes till en eskader i Grand Fleet och förlades till Scapa. Storbritannien var självförsörjande med kol med hade på den tiden inga egna tillgångar till olja. Denna måste importeras från USA, varför en eskader med oljeeldade slagskepp hade utgjort en svår belastning på de brittiska bränsleförråden. USA skickade därför endast ett par koleldade slagskepp - USS New York och Texas - till Scapa, där de ingick i den sjätte slagskeppseskadern.

En alldeles särskild förtjusning visar Sims när han berättar om Bayly själv, hans unga niece Miss Voysey (som skötte amiralens hushåll) och hunden Pat. Jolo ger i ”Den okände soldaten” en rätt märklig bild av amiralen och hans hushållerska: “Där” [I Cork] “fanns de få jagare England kunde avvara, kommenderade av en bitter och förgrämd amiral som hette Lewis Bayly och som av amiralitetet fråntagits ett kommando och förvisats till den lilla jagarflottiljen i Cork. Han hade tjänstgjort som marinattache i Washington men sänts hem därför att han så tydligt avskydde amerikaner. I Cork träffade han inga människor utan levde ihop med en fruktansvärd brorsdotter, en sträng ungmö som hushållade åt honom.” (Olsson 1965: 338). Sims, som umgicks mycket med Bayly, beskriver paret helt annorlunda: ”Miss Voysey was a young woman of great personal charm and cultivation; probably she was the influence that most contributed to the happiness and comfort of our officers at Queenstown.” Bayly själv var en tillbakadragen men varmhjärtad person, känd bland de amerikanska officerarna som “Uncle Lewis”. ”I am sure that long after most of the minor incidents of this war have faded from my memory, I shall still keep a vivid recollection of this kindly gentleman, Admiral Sir Lewis Bayly, K.C.B., K.C.M.G., C.V.O., Royal Navy, serving coffee to wretched British, American, French, Italian, Japanese, or Negro sailors, with a cheering word for each, and afterward, with sleeves tucked up, calmly washing dishes in a big pan of hot water.” (Sims 1920:72-73). Personporträtten kan inte vara mer olika, och man undrar mycket varifrån Jolo fått sin information. Dessutom kan man inte låta bli att undra om flickan verkligen var brorsdotter (i så fall borde hon väl hetat Miss Bayly). Sims framställer den brittiske amiralen som en stor amerikavän som mycket snart vann de amerikanska officerarnas beundran och tillgivenhet, inte bara för sin yrkeskompetens utan även för sin förmåga att uppfatta och besvara typiskt amerikanska ordvitsar.

Sims nöjer sig inte med att berätta om kriget i Atlanten söder om Irland. Han har mycket annat att diskutera och slår bland annat hål på en vid den tiden livskraftig myt, nämligen att en ubåt inte kan jaga en annan ubåt. Tvärtom, hävdar Sims, var de allierade ubåtarna egentligen de mest framgångsrika ubåtsjägarna, åtminstone när man jämför deras eget antal med antalet säkningar de lyckades med (Sims 1920: kap. VIII). Han framhåller som anledning, att de tyska ubåtarna var tvingade att hålla sig på ytan så mycket som möjligt för att hålla batterierna fulladdade inför tänkbara nödlägen, medan de allierades båtar, som ju inte behövde frukta fientliga ytfartyg (däremot rätt ofta sina egna), kunde kryssa i periskopläge och spana efter fiendeubåtar. Med bara periskopet uppe var de helt osynliga för tyskarna och kunde rätt enkelt ta sig fram till skottläge och sänka fienden med en torped. Sims statistik är rätt talande: under slaget om Atlanten lyckades 500 allierade jagare sänka totalt 34 tyska ubåtar, andra mindre ubåtsjaktsfartyg  (trålare och jakter, omkring 3000 till antalet) sänkte 31 ubåtar; 100 allierade ubåtar sänkte 20 tyska ubåtar.

Sims ägnar ett kapitel åt de amerikanska ubåtsjägarna i Medelhavet, som spärrade Adriatiska havet för de tyska och österrikiska ubåtarna, som var baserade i hamnarna i nuvarande Kroatien. När han beskriver de officerare och manskap som seglade i de små ubåtsjaktfartygen framstår han som en väldigt modern marinchef. Dessa motorbåtar, som hade ett deplacement om bara 60 ton och en längd av 110 fot (33 m) från för och akter, tog sig över Atlanten och Medelhavet och ända in till Adriatiska havet, förda av en besättning och befäl som bestod av idel nybörjare. Befälen kom direkt från universiteten men anpassade sig snabbt: ”If there is any man who still doubts what the American system of higher education is doing for our country, he should have spent a few days at sea with these young men. That they knew nothing at first about navigation and naval technique was not important; the really important fact was that their minds were alert, their hearts filled with a tremendous enthusiasm for the cause, their souls clean, and their bodies ready for the most exhausting tasks.” (Sims 1920:207). Sims gick så långt i sin entusiasm över dessa sjösatta akademiker att han ville föreslå en helt ny utbildningsgång för blivande marinofficerare: först en universitetsutbildning, därefter den rent tekniska utbildningen vid Naval Academy.

De små ubåtsjaktfartygen bar, utöver sjunkbomber, inte på någon tung beväpning men väl på en teknisk innovation: en form av lyssnarapparatur som tagits fram i USA och kallades C-Tubes och K-Tubes. Sims är mycket förtegen om deras konstruktion men desto mer utförlig om deras resultat. De bestod av ett rör av bly och hängde under båten i någon form av ledning. Med denna lyssnarapparatur, som var överlägsen allt som tidigare konstruerats, kunde jägarna spana efter utbåtar genom att ligga och driva i tysthet i grupper om tre motorbåtar. När man hörde ljudet av en ubåtspropeller signalerade man information om dess bäring till varandra. Genom triangulering bestämde man snabbt ubåtens kurs och hastighet, varefter man fyllde havet runt platsen med sjunkbomber med brutal effekt.

Fälttåget mot ubåtarna kunde bli en mycket personlig affär, beroende på de tyska befälens personlighet. U-53, vars kapten hette Hans Rose, blev de amerikanska utbåtsjägarnas särskilde favorit men även drömoffer i jakten. I september 1916 hade U-53 gjort ett fredligt besök i Newport, Rhode Island, och på vägen därifrån sänkt ett halvdussin brittiska lastfartyg (på internationellt vatten utanför Nantucket).  I december 1917 sänkte Rose jagaren USS Jacob Jones utanför Scillyöarna med ett torpedskott från nära tre kilometers håll; efteråt skickade han ett SOS med jagarens position och uppgiften att dess besättning nu drev i sina livbåtar. Brittiska örlogsfartyg kunde på morgonen efter rädda sex officerare och trettiosju besättningsmän. Dessa bravader gjorde att de amerikanska marinofficerarna dels ville sänka Rose, dels skaka hans hand. I en dramatisk jakt i i början av september 1918 skadades U-53 så svårt att den fick linka hem till reparationer som höll den i docka resten av kriget. På den kryssningen hade Hans Rose landkommendering, så han undkom sina jägare.

Första världskrigets ubåtar inledde en tradition som troligen stod dem dyrt både då och senare, nämligen att man via radiotelegrafi höll en tät kontakt med sina baser och med andra ubåtar. Om en radiotelegrafist använder en gammaldags sändningsnyckel är det omöjligt för honom att undvika att fienden lär känna hans speciella handlag vid nyckeln: signalspanarna känner naturligtvis inte hans namn men de lär sig känna igen hans "signatur", hans speciella sätt att knacka fram morsesignalerna. Så småningom leder signalspaningen i samarbete med kryptoanalysen till att man även vet vilken båt han tjänstgör på. Tack vare de tyska ubåtskaptenernas kontaktbehov, hävdar Sims, kunde de allierade hålla fullkomlig räkning på alla tyska ubåtar till sjöss. Man visste när de lämnade hamnen, kunde följa dem runt de brittiska öarna eller genom Engelska kanalen fram till operationsområdet. När konvojsystemet var fullt utvecklat kunde amiralitetet tack vare signalspaningens information till och med styra konvojerna så att de gick runtom de positioner där ubåtar höll till, med följd att dessa seglade omkring och spanade på ett tomt hav. Sims förundrar sig mycket över tyskarnas oförmåga att ändra på dessa vanor, fastän de rimligtvis måste ha insett att det ständiga signalerandet var en riskfaktor. De författare som skriver om det andra slaget om Atlanten (1939 till 1944) – exempelvis Gallery – hävdar precis samma sak, nämligen att amiral Dönitz taktik att frikostigt signalera till ubåtarna och kräva att dessa signalerade till basen och till varandra var en av de viktigaste orsakerna till att de allierade kunde segra i ubåtskriget. Varken Dönitz eller hans stab fick tydligen klart för sig att de allierade utvecklat ett signalspaningssystem (HF / DF, oftast benämnt Huff-Duff) som gjorde att de mycket snabbt kunde lokalisera en signalerande ubåt på bara några meter när, fastän de kaptener som överlevde kunde rapportera hur de fått uppleva att "jagare" (som oftast var korvetter) stormade rakt mot dem ut ur den täta dimma som ubåtsmännen ansett som ett säkert skydd.

Sims nedvärderar inte det hot som det tyska ubåtskriget utgjorde utan hävdar att de allierade var mycket nära att förlora slaget under 1917 och han citerar statistik som visar att sänkningarna av ensamseglande handelsfartyg (framför allt i kustnära farvatten) fortsatte kriget ut.

Kontentan av The Victory at Sea är ändå att de allierade lärde sig hantera ubåtsfaran och bemöta den effektivt med hjälp av konvojer skyddade av jagare, genom aktiv ubåtsjakt utövad av allierade ubåtar, genom flygspaning som drev ner ubåtarna från ytan, där de var farliga, till undervattensläge, där de var ofarliga.

Den slutsatsen vore intressant att följa upp, när man funderar över bakgrunden till Royal Navys  självsäkra hållning år 1939, då dess högsta ledning uppenbarligen ansåg att ubåtshotet kunde hållas i schack genom skicklig taktik och adekvata tekniska hjälpmedel. Den uppfattningen fick man mycket snart anledning att revidera: Dönitz hade dragit sina egna lärdomar av 1917 års strider, de tyska ubåtarna av år 1939 var betydligt bättre än de varit tjugo år tidigare, så år 1940 och 1941 kom britterna mycket nära att hamna i precis samma situation som man varit i år 1917.

Oavsett frågan om hur mycket Sims framställning påverkat brittiskt sjömilitärt tänkande under årtiondena efter det stora kriget kan man ändå sammanfatta hans bok med att han är en författare av rang med en sällsynt förmåga att göra det grymma och utdragna slaget om Atlanten och kampen mot de tyska ubåtarna intressant och begripligt.

I ljuset av Sims framställning är det intressant att läsa om A Diary of a U-boat Commander från 1918, som framställs som en dagbok skriven av en tysk ubåtschef men i verkligheten författades av en brittisk marinofficer, Sir Stephen King-Hall. Boken är oerhört initierad, uppenbarligen skriven av en fackman, men, som sagt, fiktiv, vilket gör att de uppgifter den tyske ubåtskaptenen får lämna i verkligheten bygger på Royal Navys erfarenheter.