Somme och utnötningskriget

10 januari 2011, redigerad med tillägg 29 oktober 2013

Varför så mycket grubbel över slaget vid Somme?

Jag har vid det här laget läst en förvånansvärd massa böcker om slaget vid Somme, som inleddes den 1 juli år 1916 och släpade sig fram ända till långt in i november, då vintern slutgiltigt satte stopp för alla offensiva företag. Man kan med fog undra varför jag, en fortfarande rätt aktiv latinprofessor i Stockholm, så envist håller fast vid just denna lektyr. Intresset för nittonhundratalets stora krig delar jag med en väldig mängd män i världen, unga som gamla, så det tänker jag inte ifrågasätta. Intresset för första världskriget kan förklaras med en inneboende önskan att inte vara precis som alla andra (eftersom andra världskriget nog är vår tids största säljmaskin när det gäller faktaböcker, filmer och spel, medan det första inte är riktigt lika uppmärksammat).

Om man alltså tar krigsintresset för givet och medger att det finns folk som läser mer om det Stora kriget än om dess följdkrig, det andra världskriget, så kvarstår ändå frågan: varför slaget vid Somme?

Det namnet är utan tvekan förknippat med död och förtvivlan för massor med väldigt unga män och med smaken av misslyckande och nederlag för en rätt stor grupp äldre män som startade slaget och sedan inte verkade förstå vad som hände eller vad de skulle göra istället.

Eller det kanske är just därför man bör minnas det – inte det första av alla de slag som efteråt känts fullkomligt meningslösa men väl det största. Ett plågsamt törne i stora nationers självbild.

Vad var det som hände egentligen, var hände det och varför? Vad kan man säga om det militärt och mänskligt så här långt efteråt?

Slaget utkämpades inte över något särskilt vidsträckt område. Man kan säga att själva slagfältet utgör en mycket trubbig triangel med spetsen i öster vid Péronne medan hypotenusan i väster sträcker sig från Arras i norr till Montdidier i söder (jag utgår från städer som syns på en vanlig karta och området blir därför rätt generöst tilltaget – varken Arras eller Montdidier var direkt utsatta för slagets verkningar). Mitt på triangelns hypotenusa ligger staden Albert.

Sydväst om Albert och utanför slagets triangel ligger Amiens, en stad jag inte kör in i om jag kan undvika det – de gånger jag gjort det har jag hamnat i gatuomläggningar och slutligen upptäckt att jag kört på gågator. Pinsamt. Därför har jag heller inga egna foton av Amiens.

Slagfältet är alltså inget stort område, geografiskt sett. Fågelvägen från Arras till Montdidier är det drygt åtta mil; triangelns två ben (Arras – Péronne och Péronne – Montdidier) är båda ungefär 4,5 mil långa. Avståndet mellan triangelns spets i Péronne och dess hypotenusa är mindre än två mil. Slaget har fått sitt namn efter ån Somme, som rinner från öster till väster förbi både Péronne och Amiens; just inom slagfältets område ringlar den våldsamt och har breda sumpiga områden på båda stränderna.

Somme i månadsskiftet mars-april

"The Somme River is here a very beautiful expanse of clear chalk water like a long wandering shallow lake. Through this shallow lake the river runs in half a dozen channels, which are parted and thwarted in many places by marsh, reed-beds, osier plots, and tracts of swampy woodland. There is nothing quite like it in England. The river-bed is pretty generally between five and six hundred yards across." Rudyard Kipling, The Old Front Line 1917.

Somme i maj

Vid Somme stred man i olika omgångar: redan 1914 ryckte tyskarna ryckte fram här utan att möta större motstånd och lyckades till och med inta Amiens för att rätt snart retirera en bit – men de arbetsföra unga män som inte flytt från staden tog man med sig. Därefter blev det rätt lugnt ett tag tills nästa crescendo kom den 1 juli 1916 – det slag som fått namnet ”Slaget vid Somme”; i sinom tid drog sig tyskarna tillbaka till en förberedd försvarslinje längre österut och så låg fronten stilla igen nästan två år fram till den stora tyska offensiven våren 1918, då de allierade på nytt fick slå till reträtt och tyskarna tog sig väster om Albert men inte fram till Amiens. Under de hundra dagarnas offensiv sommaren och hösten 1918 avancerade de allierade bit för bit och fortsatte långt förbi det gamla slagfältet innan tyskarna slutgiltigt kapitulerade kl 11 den 11/11.

Ån Somme, som givit namn åt alla dessa strider, går vinkelrätt mot frontlinjen och alla offensiver utvecklades antingen på båda sidor av ån eller längs med dess ena sida. Bäcken Ancre är biflod till Somme,  rinner ner från nordöst och förenar sig med ån uppströms Amiens och strax väster om Corbie (där Nordens apostel Ansgar föddes). Ancre utgjorde för sin del faktiskt frontlinje och trots att den inte är något djupt och dramatiskt vattendrag vållade den svåra problem för britterna, eftersom den skurit ner sig långt i traktens mjuka jord och skapat tvärbranta raviner.

Terrängen i Picardie norr om Somme är ett vidsträckt och mycket vackert jordbrukslandskap med långsträckta ganska låga åsar som går i nord-sydlig riktning. Även en rätt liten höjdskillnad skapar därför vidsträckt utsikt. En karta gör inte landskapet rättvisa, för byar, städer och vägar ser ut att ligga ganska tätt tillsammans. De gör de kanske också men det dominerande intryck jag har fått är just av ett vidsträckt och vackert landskap, där man kan stå vid en krigsgravplats i fullkomlig stillhet. Annalkande bilar hörs på långt håll.

Söder om Somme är landskapet mer kuperat i kullar och djupa dalgångar. Landet är fullt av små byar som fortfarande är oskiftade, så att bygatorna kantas av bondgårdar i långa rader.

Hela trakten är full av spikraka vägar som drogs av romarna efter Caesars tid; särskilt de två romerska vägarna österut från Albert respektive Amiens till Bapaume blev viktiga uppmarschvägar: den i norr för de brittiska soldaterna, den i söder för fransmännen. Här ser man vägen komma upp från Arras och Pozières i riktning mot Bapaume.

Det som syns är alltså tyskarnas perspektiv och de hade onekligen full koll på alla som närmade sig deras frontlinje.

När tyskarnas första anfall mot Paris misslyckats efter första slaget vid Marne hösten 1914 försökte båda sidor komma runt varandra norrut. Denna manöver brukar kallas ”kapplöpningen till havet”, fastän kapplöpningen egentligen handlade om att komma runt den andra sidans flank; tävlingen upphörde när båda sidor nådde havet i det allra västligaste hörnet av Belgien. Tyskarna grävde då ner sig till försvar, lade ut taggtråd, satte ut kulsprutor – och valde konsekvent den militärt mest gynnsamma linjen längs med åskammarna, där de själva fick utsikt över landskapet åt väster och söder, medan fransmännen och britterna fick ta vad som fanns. De hamnade därför oftast nere i dalgångarna och i väldigt ogynnsamma positioner. För fransmännen gällde det känslomässiga argumentet att Frankrikes jord var helig: den terräng man lyckats behålla fick man inte förslösa och man måste hela tiden kämpa för att återerövra det som förlorats. Britterna hade kunnat följa en mer hårdhjärtad, militär logik och placerat sig uppe på nästa ås men av hänsyn till de franska känslorna betraktade man varje ställning – hur ogynnsam den var – som utgångspunkten för en offensiv.

Det är ett sorgligt faktum att varken britter eller fransmän grävde skyttegravar som erbjöd soldaterna ens tillnärmelsevis lika mycket skydd och bekvämlighet som de tyska erbjöd de sina. Bra dränering, djupt grävda skyddsrum, rent dricksvatten var nästan okända storheter på den allierade sidan, där soldaterna stod med fötterna i iskallt lortvatten (som de ofta tvingades dricka), medan tyskarna systematiskt byggde ut sina försvarslinjer på djupet (både vertikalt och horisontellt), såg till att få bort så mycket regnvatten som möjligt ur dem (det är förstås lättare om skyttegraven ligger högt uppe på en sluttning) och anlade mineralvattensfabriker bara för att slippa använda Flanderns grundvatten, som de ansåg otjänligt för mänsklig konsumtion.

Kampen om åskammarna började omedelbart och blev ofta fruktansvärt blodig. Nordväst om Arras finns Lorettehöjden, som tyskarna naturligtvis kom åt först. Fransmännens kamp om den höjden och terrängen nedanför under åren 1914 till 1915 ledde till fruktansvärda förluster. Uppe på åsen finns den väldiga franska gravplatsen vid Notre Dame de Lorette.

Dessutom finns en utmärkt restaurang och ett litet museum med ett bevarat och nu rätt förfallet skyttegravsområde.

Den franska linjen syns närmast kameran, den tyska lite längre bort.

Erosionen har naturligtvis jämnat ut terrängen under de nittio år som gått men nog är dessa skyttegravar väldigt primitiva jämfört med vad som skulle komma senare.

Nästa ås reser sig söder om den lilla byn Vimy, fortfarande nordväst om Arras. Området nedanför åsen mot Arras till hade förvandlats till ett vidsträckt tyskt befästningsområde med djupa underjordiska skyddsrum: det kallades ”labyrinten”. De allierades kamp för att först erövra det området och sedan själva åskammen pågick från 1914 till den 9 april 1917, då den kanadensiska armékåren med sina tre divisioner gick till offensiv och lyckades erövra hela åsen, varefter man fick en fantastisk utsikt och överblick över terrängen upp mot Lille och södra Belgien.

”Vimy Ridge” blev den seger som skapade en nationell kanadensisk armé av den armékår som varit inlemmad i den brittiska armén. Kårens befälhavare under slaget var generallöjtnanten Sir Julian Byng (kanadensarna kallades ”The Byng Boys”), en engelsman som framstår som en av krigets skickligaste generaler.

Denna del av västfronten kallas Artois och går från Vimyåsen runt Arras (där fronten svänger ner från en östlig till sydlig riktning), och den var den första delen av det utökade ansvar den brittiska armén åtog sig år 1915, efter att ha tidigare ha begränsat sig till frontavsnittet vid den belgiska staden Ieper (Ypres eller ”Wipers”). Senare samma år tog britterna även över ansvaret för Sommefronten, som alltså löper söderut från Arras till i närheten av Somme. De tyska ögonvittnesskildringarna berättar hur man på östra sidan märkte förändringen: på avstånd såg man khakiuniformer i stället för de franska himmelsblå, hjälmarna var platta, granaterna (alltså blindgångarna) hade inpräglad text på engelska och granatexplosionerna hade en annan färg. Nattliga räder resulterade i krigsfångar som kunde bekräfta bytet (Sheldon 2005:74-78).

Högste befälhavare för BEF (British Expeditionary Force), det vill säga alla de brittiska trupperna i Frankrike, var general Douglas Haig, högste befälhavare för den franska armégruppen i norr (Groupe des armées du Nord eller GAN) var general Foch, den tyska armégruppen i norra Frankrike leddes av kronprins Rupprecht. [I verktygslådan finns förklaringar till enheternas namn och de militära graderna].

Längs Sommefronten låg från norr till söder fyra allierade arméer med var sin general som chef, brittiska Tredje (Gough) och Fjärde (Rawlinson),  franska Sjätte (Fayolle) och Tionde (Micheler); mot dem alla stod tyska Andra armén (von Below). Tredje brittiska armén höll Arrasfronten och deltog bara delvis i Sommeslaget, mest genom att utföra framgångsrika störaktioner. I beskrivningen av arméerna och deras enheter följer jag den vanliga modellen att ge arméernas nummer med bokstäver, armékårernas med romerska siffror och divisionernas med arabiska.

Den enda av mina källor som anger hur förbanden var ordnade vid Sommefronten är Philpott (2010:169); Sheldon (2005) och Gilbert (2008) ger ingen tydlig information om detta. Men enligt Philpotts karta var ordningen så här vid slagets inledning den 1 juli: brittiska Fjärde armén med (från norr räknat) VIII: 48, 31, 4, 29; X: 36, 32; III: 8, 34; XV: 21, 7; XIII: 18, 30, alltså totalt fem armékårer med sammanlagt 12 divisioner, var och en med en nominell numerär om 20.000 man. En brittisk armékår bestod under krigets första år av två divisioner, vid dess slut normalt av fyra – vid Somme fanns som synes exempel på båda förhållandena.

Franska Sjätte armén bestod av XX: 39, 11; I koloniala armékåren: 2 och 3 koloniala infanteridivisionerna; XXXV: 61 – denna division utgjorde den sydligaste punkten i offensiven. Sammanlagt tre armékårer med fem divisioner.

Om man bara räknar förbanden och deras nominella numerär borde britterna varit 240.000 man och fransmännen 100.000; i verkligheten tycks de ha varit betydligt färre. Philpott uppger att 73 infanteribataljoner, såväl brittiska som franska, med totalt omkring 55.000 man, inledde slaget i främsta linjen och att de följdes av ungefär 100.000 man som stod i reserv. Vid dagens slut hade 62.000 av dem gått förlorade (Philpott 2010:171).

Det inbördes numerära förhållandet mellan den franska och den brittiska armén hade växlat många gånger under förberedelserna våren 1916, inte minst beroende på att fransmännens ambitioner ändrade sig allteftersom slaget vid Verdun slukade och tillintetgjorde så stora mängder franska soldater. I juni bestämdes det slutgiltigt att britterna skulle bära huvudbördan och den franska insatsen skulle betraktas som understöd.

För amatören finns det egentligen ingen riktigt begriplig förklaring till att de allierade valde detta speciella frontavsnitt för sin offensiv utom just detta: franska armén utsattes för ett våldsamt tryck genom den tyska offensiven vid Verdun och krävde att britterna skulle hjälpa till att avlasta fransmännen genom en offensiv som skulle tvinga tyskarna att flytta folk från Verdun. Lämpligaste platsen blev då det frontavsnitt där de två nationernas arméer gränsade till varandra. Den terräng som stod att vinna om offensiven blev framgångsrik hade inget uttalat militärt värde (utöver det franskt patriotiska att ta tillbaka ockuperat territorium). Offensiven skulle nämligen gå österut inåt Frankrike, och de allierade skulle inte komma närmare vare sig Tyskland eller Belgien, än mindre de förlorade hamnarna vid Engelska kanalen och Nordsjön. Haig pläderade därför hela tiden för att satsa på en offensiv i Flandern men fick det året ge sig för sin allierades krav.

Attrition

Det som återspeglas i valet av Somme som front för en storoffensiv är i själva verket något väldigt nytt i krigshistorien. Slaget handlade egentligen inte om att erövra terräng, inte heller att krossa fienden genom ett förintelseslag. Dess mål blev i stället en långsam utnötning av fiendens militära styrkor och hans förmåga att föra krig. Namnet på denna strategi blev det engelska ordet attrition, som är ett uppenbart lånord från latinet: Attritio, -onis f = ”gnidning av något mot något, friktion”. Som så ofta är fallet med latinets abstrakta ord var även detta nästan helt okänt för romarna själva (Lewis & Shorts latinlexikon citerar bara ett par exempel från 300-talet). På engelska har attrition använts av teologer ända sedan medeltiden för att uttrycka ett slags ofullständig ånger över en synd (en förkrossande ånger kallas contrition); i betydelsen ”utnötning av fiendens militära styrka” användes ordet först av tidskriften Sphere den 21 november 1914: ”This is a war of attrition, in which each side tries to wear down the other” (enligt Oxford English Dictionary Online). I slutet av oktober skrev en brittisk armékapten vid namn Pollard hem och använde ordet i samma betydelse: "It's absolutely certainly a war of 'attrition', as somebody said here the other day (...)" - han citeras av Paul Fussel, The Great War and Modern Memory (s. 20). För frontsoldaten Pollard var detta uppenbarligen ett alldeles nytt begrepp när han använde det, lika nytt som den verklighet det speglade. Det känns märkligt att se belägg för att ordet användas på detta sätt redan tre månader in i kriget, när den stora offensiven just hade ersatts av ställningskriget och alla generaler fortfarande hoppades kunna skapa ett avgörande genombrott genom ett förintelseslag.

När Rudyard Kipling besökte Frankrike någon gång under krigets andra år och skrev om sina intryck i France at War, hade tanken på ett avgörande slag ersatts av tanken på utnötning eller rätt och slätt dödande av fienden. Även om hans berättelse med naturnödvändighet idealiserar Frankrike och fransmännen finns det mycket som berättar om stämningen hos både armén och de civila.

They are inventive young devils, these veterans of 21, possessed of the single ideal - to kill - which they follow with men as single-minded as themselves. Battlefield tactics do not exist; when a whole nation goes to ground there can be none of the "victories" of the old bookish days. But there is always the killing - the well-schemed smashing of a full trench, the rushing out and the mowing down of its occupants; the unsuspicious battalion far in the rear, located after two nights' extreme risk alone among rubbish of masonry, and wiped out as it eats or washes itself; and, more rarely, the body to body encounter of animals removed from the protection of their machinery,  when the bayonets get their chance. The Boche does not at all like meeting men whose womenfolk he has dishonoured or mutilated, or used as a protection against bullets. It is not that these men are angry or violent. They do not waste time in that way. They kill them. (Kipling 1915:25).

Neither men nor women have any illusion as to miracles presently to be performed which shall "sweep out" or "drive back" the Boche. Since the Army is the Nation, they know much, though they are officially told little. They all recognize that the old-fashioned "victory" of the past is almost as obsolete as a rifle in a front-line trench. They all accept the new war, which means grinding down and wearing out the enemy by every means and plan and device that can be compassed. It is slow and expensive, but as deadly sure as the logic that leads them to make it their one work, their sole thought, their single preoccupation. (Kipling 1915:36-37).

Fransmännen - i Kiplings framställning - hade alltså accepterat tanken att segern inte kunde vinnas genom bländande fältslag och genombrott utan endast genom en tålmodig och kostsam utnötning. Inte att undra på att utnötningskriget som strategi uthärdades trots allt vad det innebar av lidande. Den strategin formulerades annars, efter vad jag förstår, först av den tyske överbefälhavaren på västfronten, general Falkenhayn, som ville förklara för kejsaren varför han önskade inleda en offensiv mot det franska fästningssystemet vid Verdun. Jolo (Olsson 1965:108-109) ironiserar grymt över det resonemang Falkenhayn levererade. Dennes avsikt med offensiven vid Verdun var inte att ta fästningen utan att tvinga fransmännen att förblöda i försvaret av den. I ett PM till kejsaren resonerade Falkenhayn ungefär så här: engelsmännen var huvudfienden; England avsåg att föra ett utmattningskrig; denna avsikt uppmuntrade fransmännen och stärkte deras uthållighet; därför gällde det för tyskarna att skaka engelsmännens tillförsikt genom att tvinga fransmännen att förblöda vid Verdun. (Detta är en sammanfattning av Jolos framställning och ser ännu mer parodiskt ut än vad Jolo kanske avsåg). Onekligen liknar detta ett cirkelresonemang och Jolo kommenterar det kärvt: ”Att utpeka England som huvudfiende var alldeles orealistiskt. Tyskarna låg i Frankrike, mitt emot sig hade de fransmännen. Från schweiziska gränsen till en punkt väster om Paris täckte franska trupper den allierade flanken. Att i det läget börja tala om England som huvudfienden var känslotänkande.” Det är inte utan att man håller med.

Sir John Keegan, som skrivit den senaste brittiska historien över första världskriget, nöjer sig med att referera Falkenhayns PM – eftersom han är modern historiker gör han det utan ironi och kommenterar det inte som Jolo gör  (Keegan 2002: 256). Men även han tar upp Falkenhayns uttalade tanke om utmattningskrigets effekter genom offensiven vid Verdun.

Om det inte vore för artikeln i Sphere skulle man vilja hävda att det bland militärerna var Falkenhayn som först uttryckte tanken att kriget inte handlade om att ta terräng eller befästningar och alltså inte rymde förhoppningen om något storstilat genombrott till fiendens huvudstad. Det strategiska målet var i stället att göra fienden så utmattad av alla förluster att han förlorade stridsviljan och bad om fred utan att han egentligen förlorat något territorium. Att denna strategi blev framgångsrik framgår av dess resultat: när tyskarna kapitulerade den 11 november 1918 stod den tyska armén fortfarande en bra bit in i Frankrike och Belgien, och det tyska landet var långt ifrån hotat av ockupation. Den tyska armén var visserligen på reträtt, men det var en ordnad reträtt. Det var stridsviljan som var slut, både hos militär och civila.

Den stora frågan som eftervärlden kan ställa är alltså egentligen inte om strategin ledde till sitt mål utan om det pris som strategin innebar för båda sidor var försvarbart från någon synpunkt.

En skönlitterär författare som sett och klart återgivit det omänskliga i denna strategi, och den militära inkompetens den innebär, är C.S. Forester: i romanen The General (1936) låter han sin huvudperson, generallöjtnant Herbert Curzon, på morgonen den 2 juli få besök av general Hudson, stabschef i Sjätte armén (en fantasiarmé – britternas arméer var numrerade från 1 till 5) där Curzon leder en armékår, och Hudson förklarar läget så här:

The examination of prisoners which had been hastily proceeding through the night had revealed the fact that the German losses during the attack and the bombardment had been heavy. Several German units had been ruined. After their Verdun losses the Germans would not be able to stand a prolonged draining of their strength. If the pressure should be kept up long enough the German Army would break completely. Systematic bombardment and attack, relentlessly maintained, would wear them down.

                             ‘Their losses are bigger than ours,” said Hudson. ‘And if they’re only equal to ours we’re bound to win in the end.’

                             Hudson paused to sip at the drink at his side, before he brought in carelessly the blessed word which had occurred to someone at G.H.Q. with a more than military vocabulary.

                             ‘The key-note of the next series of operations,’ said Hudson, ‘is attrition.’

                             ‘Attrition,’ said Curzon thoughtfully, and then he brightened as he realized the implications of the word. There would be no need for an unmilitary abandonment of the offensive; more than that, there would be a plan and a scheme to work to, and a future to look forward to. A General without these was a most unhappy creature, as Curzon’s sleepless night had demonstrated to him. (Forester 1936:194)

För en amatörmössig skrivbordsgeneral från det tjugoförsta århundradet är det fullkomligt uppenbart att kriget hamnat i ett läge, där de som försvarade sin skyttegravslinje hade väldiga fördelar gentomot dem som anföll samma linje, därför att den tekniska utvecklingen redan före kriget skapat två effektiva verktyg för defensiven i form av taggtråden och kulsprutan. Inget av dem hade någon högre status före kriget men efter kapplöpningen till havet gjorde de slut på kavalleriet som vapenslag och de satte effektivt punkt för alla infanteriets anfall på linje.

Om man inte grubblar över den mänskliga innebörden i ordet ”förluster” framstår det då som helt logiskt att tänka ut denna nya strategi, där man systematiskt nöter ut fiendens resurser till dess att han rätt och slätt ger upp. Och vi ska knappast förhäva oss och hävda att vi äger en större grad av humanitet än 1914-1918 års generaler: det var inte de som skapade begreppet Megadeath (räkneenheten ”en miljon döda”), som vi levt med sedan de strategiska kärnvapnens inträde på världsscenen.

De brittiska förlusterna under offensivens första dag, den 1 juli 1916, är idag tämligen väl kända, även om mina källor inte är alldeles överens. Philpotts siffror har återgivits ovan; Steel & Hart (2007:27) anger 57.470 ”casualties”. Med ordet ”förlust” eller ”casualty” betecknas egentligen de soldater som efter ett fältslag inte längre står friska och oskadda till sin befälhavares förfogande. Häri inräknas därför såväl stupade som sårade, tillfångatagna och rätt och slätt försvunna. Nu när sluträkningen är uppgjord vet vi att de som stupade den dagen uppgick till 19.240, alltså 33% av totalförlusten.  När Haig själv i sin dagbok (i form av ett brev hem till hustrun) kommenterade den dagens förlustsiffra gjorde han det med ord som blivit beryktade: ”The AG [Adjutant-General] reported today that the total casualties are estimated at over 40,000 to date. This cannot be considered severe in view of the numbers engaged, and the length of front attacked”… (Haig 2005:197). Haig hade naturligtvis fått en ofullständig bild: de verkliga förlusterna var högre. Den brittiska delen av offensiven utvecklades längs en 27 km lång och vindlande linje från Gommecourt nordöst om Albert till Maricourt strax norr om Somme, en sträcka som fågelvägen är ungefär 18 km. Förlustsiffran handlar därför allt som allt om mer än två soldater som förlorats på varje meter av frontlinjen.

 I den situationen, tycker man, borde stabernas samlade kompetens ha kunnat dra slutsatsen att alla offensiver var dömda att misslyckas innan de riktiga mekaniska hjälpmedlen fanns på plats i krigsorganisationen. De var nämligen på väg, de var tre stycken och stod nästan på trapporna: stridsvagnen, attackflyget och den bärbara radiotelefonen. Kommunikationen bakåt var helt nödvändig för att befälhavarna längst fram skulle kunna meddela befälhavaren längst bak vilken terräng man tagit och var de svåra hindren mot framryckning fanns. Det hände faktiskt vid minst två tillfällen att de allierade bröt upp den tredje och sista tyska försvarslinjen vid Somme – så att vägen var vidöppen för den kavalleriattack som generalerna drömde om. De tyska försvararna visste att genombrottet var möjligt, så gjorde kanske även de lokala franska och brittiska cheferna, men de hade inga möjligheter att meddela den glädjande nyheten till staben annat än genom rapportkarlar eller brevduvor. Trådbunden telefon och telegraf var beroende av att telefontrådarna bakåt höll i fiendens spärreld. Det gjorde de inte. Lysgranater missförstods, olika typer av semaforer blev osynliga i röken. Flygspanarna såg inte de signaler som infanteriet försökte sända upp. När det glada budskapet sent omsider nådde fram hade tyskarna hunnit få fram reserver och stänga dörren igen.

De hundra dagarnas offensiv sensommaren och hösten 1918 såg alla dessa hjälpmedel i funktion, och då gick tyskarna oåterkalleligen bakåt.

Under de långa månaderna från Verdun fram till de hundra dagarnas offensiv blev stormakternas enda strategiska vision därför utnötningen. Denna tröga strategi bröts vid tre tillfällen av kostsamma generaloffensiver: Nivelles franska offensiv vid Chemin des Dames, Haigs (och Goughs) brittiska Tredje Ieper (eller Passchendaele) år 1917 och Ludendorffs stora tyska offensiver våren 1918. Nivelles offensiv kom mycket nära att utplåna den franska arméns stridsförmåga; Gough lyckades inte bättre under tre månaders offensiv än att han erövrade de mål som satts upp för slagets allra första dag. Ändå går det inte att döma ut offensivtanken helt och hållet, eftersom det då och då hände att anfall lyckades. Det är framför allt väldigt svårt att hitta något entydigt svar på frågan varför Ludendorffs serie av taktiskt sett genialiskt uträknade anfall slutligen misslyckades: de kom ju så väldigt nära att krossa Goughs femte brittiska armé och därmed erövra fransk terräng ända fram till Engelska kanalen. På samma sätt undrar man varför Plumers lilla men mycket framgångsrika erövring av höjderna vid Messines, som utfördes precis innan Tredje Ieper inleddes, inte blev mönsterbildande för Gough.

Det den tidens militärer uppenbarligen inte insåg var att de egna förlusterna sällan var så värst mycket mindre än fiendens. För att utplåna hundra tusen kunde man offra nittioniotusen eller kanske etthundraentusen. Framför allt på den brittiska sidan var underrättelsetjänsten alldeles för optimistisk i sina beräkningar. Dessutom odlades på den allierade sidan tanken att det fortfarande fanns folk att ta av och så småningom skulle amerikanernas miljonarmé komma också …

Här är kanske en orsak till att slaget vid Somme fascinerar så mycket. Det inträffade precis i skarven mellan två världar. De gamla krigstågens och kavallerichockernas generaler ledde kriget utan att förstå att deras strategiska visioner slutgiltigt kollapsat; den nya taktikens materiel och ledare stod och väntade i kulisserna men släpptes inte in. Haig var ingen teknisk bakåtsträvare, tvärtom var han mycket öppen för nya lösningar, men det framgår klart att han såg de nya vapnen och verktygen utifrån sitt gamla perspektiv: de skulle öppna den tyska fronten för kavalleriet.

Under tiden letade man förtvivlat efter surrogat, och det är märkligt (och inte så känt, i alla fall inte i England) att fransmännen var långt skickligare i att finna taktiska lösningar, som fungerade redan innan de nya hjälpmedlen fanns, än vad britterna var. När man läser brittiska skildringar av Somme och Passchendaele (Tredje Ieper) ser man längst ut i marginalen, så att säga, kommentaren att de franska trupper som anföll vid sidan av de brittiska i allmänhet tog sina taktiska mål, och det med enormt mycket lägre förluster än britterna.

Utnötningskriget har fortfarande sina försvarare. Till och med en alldeles modern krigshistoriker som William Philpott (2010) är märkligt förstående och ursäktande. Han talar om ”det industriella kriget” och ”Materialschlacht”; de fruktansvärda offren blir på något vis nödvändiga ingredienser i en process, kallad ”the learning curve”, ett begrepp som blivit modernt under senare år. Tanken är alltså att brittiska armén, som förlorade större delen av sina yrkessoldater under den stora reträtten från Belgien till Marne i augusti 1914 och en stor del av territorialarméns manskap under 1915 års offensiver i Artois och kring Arras, inte bara höll på att utbilda Lord Kitcheners armé av frivilliga och dess befäl utan dessutom var i färd med att kollektivt genomgå en inlärningsprocess. Detta skulle då förklara och möjligen ursäkta att man inte lyckades bättre första juli 1916.

Kurvan lyfte dramatiskt Sommeslagets gång, och framför allt britterna fann många nya sätt att anfalla och understödja anfall, men det var nog inte bara inlärningskurvans egen förtjänst utan snarare att man kom på att titta på vad fransmännen gjorde. Plutonens framväxt som den taktiska enheten par préférence skedde först på fransk botten och kopierades av britterna (möjligen med bättre vapen). Fransmännen var alltså de stora läromästarna i skyttegravstaktik, både för britterna och amerikanerna.

Jag har lite svårt att komma över detta med ”inlärningskurva”, för det var ett begrepp jag lärde mig vid Lärarhögskolan i Stockholm vårterminen 1972. Det känns rörande att möta det igen i de allra modernaste böckerna om första världskriget. En aspekt av denna kurva, som jag också fick lära mig men inte sett beröras i krigshistorien, är ordet ”inlärningsplatå”. En student, framhölls det, börjar läsa ett ämne och tycker att inlärningen av det nya stoffet går galant de första två, tre veckorna; sedan blir det plötsligt tvärstopp. Man lär sig ingenting, det man redan lärt sig försvinner, man försjunker i förtvivlan. Nu har studenten hamnat på en inlärningsplatå. Efter en tids råplugg lämnar man platån och börjar lära sig nya saker igen, bara för att åter hamna på en platå efter ett par, tre veckor. Så går inlärningen framåt, fick jag veta för nästan fyrtio år sedan.

I historien om första världskriget kan man, om man så vill, se exempel på både inlärningskurvan och dess platåer: alla de lärdomar fransmännen inhämtat vid Verdun, Hartmanwillerskopf (längst ner i söder nära Basel) och vid Somme försvann i ett nafs våren 1917 då man lät Nivelle genomföra den katastrofala attacken vid Chemin des Dames nära ån Aisnes. Samtidigt befann sig kanadensarna inne i en uppåtgående kurva och genomförde (efter fransk taktiskt förebild) sitt framgångsrika anfall mot Vimy Ridge – även om offensiven snart stoppades upp norr och öster om åsen. Sensommaren samma år demonstrerade britterna inlärningsplatåns effekter i den jätteoffensiv som kallas ”Tredje Ypres” eller ”Passchendaele.” Det var den sista av de stora allierade katastroferna: den dränktes i intensiva regn och körde fast i den nya typ av försvarsställningar tyskarna hade räknat ut. När den hejdades hade britterna avancerat högst fem kilometer och förlorat en kvarts miljon man – inte så mycket som vid Somme, men nästan.

Frestelsen är oemotståndlig att citera en romanförfattares kommentar till de lärdomar brittiska arméledningen redan under andra krigsåret. C.S. Forester ger i The General en odödlig beskrivning av de brittiska generalernas allmäntillstånd efter katastrofen vid Loos i september 1915, i det att chefen för en armékår och hans stab diskuterar hur man ska göra nästa gång man försöker bryta skyttegravskrigets dödläge:

In some ways it was like the debate of a group of savages as to how to extract a screw from a piece of wood. Accustomed only to nails, they had made one effort to pull out the screw by main force, and now that it had failed they were devising methods of applying more force still, of obtaining more efficient pincers, of using levers and fulcrums so that more men could bring their strength to bear. They could hardly be blamed for not guessing that by rotating the screw it would come out after the exertion of far less effort; it would be a notion so different from anything they had ever encountered that they would laugh at the man who suggested it. (Forester 1936, s. 173)

Det är svårt att se att läget var så värst mycket bättre vintern 1917. Ett problem för britterna, som Mosier lyfter fram gång på gång, är att man inte var så bra som tyskarna på att dra lärdom av sina misslyckanden och framgångar (Mosier 2002). Under den första stora reträtten 1914 hade den ursprungliga expeditionstyrkan, British Expeditionary Force, med sina skarpskjutande yrkessoldater nästan helt utplånats; den andra kontingenten, som bestod av den territorialarmé som skapats genom Lord Haldanes reformer, decimerades svårt i ställningarna runt Ieper i Flandern. Detta var det första frontavsnitt som hölls av britterna, och där kom de enorma förlusterna under tyskarnas våldsamma offensiver, Första och andra Ieper, och den egna offensiven vid Loos. Den tredje kontingenten, Lord Kitcheners frivilligarmé, stod nu under utbildning. Det var huvudsakligen dessa trupper som under 1915 tog över ansvaret för frontavsnittet från Arras till Somme från fransmännen. De hade exercerat i civila kläder och med trägevär under ohyggliga förhållanden i sina läger i södra England vintern 1914-1915; även om de var många var de ingalunda färdigutbildade – vare sig officerarna eller manskapet – ens sommaren 1916.

Mosiers tes är att tyskarna egentligen var långt mycket mer läraktiga än britterna och fransmännen, med följd att deras offensiver nästan alltid nådde sina mål, och att det var först när amerikanerna kom in – både med sin enorma numerär och sin taktiska skicklighet – som tyskarna fick ge sig. Det finns mycket att säga om den tesen, men han har väldigt rätt när det gäller de allierades senfärdighet i inlärningskurvan. Inte förrän under de hundra dagarnas offensiv 1918 var de allierade helt överlägsna tyskarna, och då var det inte utnötningskriget som gällde utan den systematiska offensiven, understödd av alla tekniska hjälpmedel.

En sista fråga, som inte får så väldigt mycket uppmärksamhet i brittiska källor, är hur tyskarna drabbades. Jag har själv tre moderna böcker som ägnar sig helt eller delvis åt det ämnet, två brittiska och en tysk: Jack Sheldon The German Army on the Somme (2005); David Bilton The Germans on the Somme (2009), som ingår i serien Images of War; Bernd Ulrich & Benjamin Ziemann (utg.) German Soldiers in the Great War (2010, övers. från tyska). Sheldon i synnerhet är mycket grundlig och redogör för händelseförloppet och citerar tyska källor i form av brev och urkunder på över 250 sidor. Ett problem med det tyska källmaterialet är att nästan allt som hade med preussiska armén att göra förstördes vid en av RAF:s bombräder över Berlin den 14 april 1945; eftersom de preussiska soldaterna utgjorde ungefär 90% av dem som deltog vid Somme blir källmaterialet från de bayerska och sachsiska arméerna kanske inte helt representativt.

Det är ändå lite anmärkningsvärt att Ernst Jüngers Kriegstagebuch, som berättar om hans upplevelser dag för dag, har så lite att säga om slagets allra första dagar. Han och hans pluton stod visserligen inte i vägen för offensiven utan lite längre norrut, vid byn Monchy-le-Preux ett par kilometer rakt öster om Arras. Under slutet av juni, när trumelden härjade som värst, noterade han många gasanfall och ljudet av artillerield från vänster. Själv plockar han frukt och bär i Monchys trädgårdar. Den första juli är hans första notis: "Das erste Wort, das ich am nächsten Morgen hörte, war »Gasangriff,« das zweite »Alarm.« Links schoß es wieder ganz gewaltig." (Första ordet jag hörde morgonen därpå var 'Gasanfall', det andra 'Alarm'. Till vänster sköt man åter helt våldsamt.) Plutonen kallades fram till linjen men fick genast gå tillbaka till viloställningen. På eftermiddagen var det begravning av 39 soldater (varav två officerare) i bykyrkan. Fältpastorn höll ett vackert tal och hänvisade till regementets bragder vid Gibraltar under napoleonkrigen. På kvällen träffade Jünger sin överstelöjtnant i kasinot (officersmässen): denne ansåg att hans soldater varit alldeles för modiga och därför lidit för svåra förluster. De senaste dagarna hade regementet drabbats av mer än sjuttio döda och Jünger ondgör sig över att tre fänrikar stupat - han namnger dem i tur och ordning och berättar om deras öden och påpekar att två just den dagen befordrats till löjtnanter. Den andra juli rådde, säger han, fullkomlig vila, vilket mannarna ärligen förtjänt. Officerarna fick en god middag: "Wellfleisch" med en förträfflig sallad och Steinhäger; underofficerarna hade en ölkväll. Till vänster bullrade det rejält.

Detta är förmodligen inte bara sant utan även realistiskt: var och en är sig själv närmast och den fiendeoffensiv som drabbar kamraterna en bit till vänster om en angår en bara indirekt.

Det är svårt att få grepp om förlustsiffrorna för tyskarnas del. Bilton hävdar att 94 tyska divisioner deltog i slaget under någon period; förlusterna av alla slag under 1916 var totalt 1.400.000 och de från juli till oktober var 800.000. Men är detta siffrorna för västfronten eller alla Tysklands fronter? Mosier (2002) kommer fram till att de tyska förlusterna i form av stupade vid västfronten i dess helhet (alltså både de franska och de brittiska delarna) under 1916 var totalt 143.000 man, att jämföra med britternas 150.000 och fransmännens 268.000 döda. Mosiers tes (som framgår redan av tillägget till bokens omslagstitel: The Myth of the Great War. How the Germans Won the Battles and How the Americans Saved the Allies) är att tyskarna ständigt vann tills USA vände kriget, och det gjorde de kanske i rena siffror räknat. Å andra sidan verkar även tyska källor övertygade om att slaget vid Somme var en fruktansvärd påfrestning för tyska armén, som där förlorade kärnan av sina bästa män. De som kom som ersättare saknade de gamlas erfarenhet. Det drabbade framför allt officerskåren, eftersom officerskasten i det tyska samhället var så ovillig att ta in nya medlemmar från medelklassen. På plutons- och till och med kompaninivå var befälen allt oftare Offizierstellvertreter eller Feldwebelleutnants, det vill säga underofficerare som hade officers tjänsteställning. På krigskyrkogårdarna är till och med majorer sällsynta, och orsaken är främst att de förde befäl längre bak. Men hur sparsam man än var med att skicka sina högre befäl till främsta linjen, så blev där ändå ett ständigt manfall som var svårt att ersätta. Regementen, som normalt leddes av en överste, fick uppleva att chefen var överstelöjtnant eller rent av bara major.

Det som vållade de största förlusterna på båda sidor var inte infanteriets eldgivning eller gasangreppen utan artillerielden. Kanonen var slagfältets kung under denna tid: genom artillerielden, framför allt spränggranaterna, revs taggtrådshindren sönder och skyddsrummen begravdes. Å andra sidan förvandlades terrängen där infanteriet och stridsvagnarna skulle gå framåt till hav av seg och sugande gyttja. Detta förtjänar dock en egen artikel.