Redigerad 2 december 2012

Spelet om det spanska arvet - ett bedrägeri med gamla anor

Min grandonkel (eller mera exakt min mormorsbror) Gunnar Serner skrev en rad äventyrsberättelser eller skälmromaner under pseudonymen Frank Heller. Hans huvudperson var den f d advokaten och bedragaren Filip Collin. En av romanerna om denne charmerande och påhittige skojare har titeln ”Herr Collin contra Napoleon” och utkom 1924. Romanen börjar med att dess huvudperson, författaren Rikard Hegel, sitter vid sitt frukostbord i Köpenhamn och i sin post finner ett brev avstämplat i Ajaccio, Korsikas huvudstad. Innehållet är fantasieggande – det citeras här i sin helhet (den underliga svenskan förklaras av brevets text).

Högvördige herre!

Mottag en hälsning ur fängsels djup!

Se där redan fem år som jag är begravd i denna grift av de ännu levande. Jag har icke mera på jorden av vänner, det måtte då vara den vördnadsvärt ärevördige fader Mouson. Min dotter, denna sköna piga av sexton år, ser jag icke mera, se där fyra år. Jag är förlorad och övergiven av alla.

Tanken att skriva Eder, mycket högvälborne herre, kom mig på maner som följer. Den kom mig från en släkting av Eder, från den mycket vördige herr John Hegel, vem jag, se där många år sedan, hade högliga förnöjelsen känna och skatta. Till den tiden var jag major i armén, nu haver olyckan bragt mig i fängsels djup, ur vilket jag skriver Eder.

Detta är orsaken av att jag skriver: förrän att vara arresterad och kastad i fängsel gömde jag hela min förmögenhet i en läderne koffert av dubbel botten, av myndigheterna konfiskerad intill dess min dom måtte vara fälld. I dubbelbottnen därav finna sig sexhundratusen francs, och jag försäkrar Eder, högvördige herre: skulle dessa sexhundratusen francs överhuvud icke finnas i min koffert, ingen skillnad skulle någon se! Så väl är min hemlighet fördöljd åt polisen och åt alla andra! Men ack, vad är glädjen av att föra polisen bakom ljuset för den, som är döende av en fatal sjukdom?

Ja, jag är döende. Se där orsaken av min förtvivlan! Jag har en dotter av skönhet och sexton år, vem jag vill arvgiva dessa sexhundratusen francs, global summa av min förmögenhet. Hur går hon att få sitt arv? Kofferten,var det är gömt, kofferten är i handen av polisen, och där vill den förbliva, till dess kostnaderna för min rättegång måtte vara betalda. Dessa kostnader betalda, se där kofferten fri!

Dessa kostnader för en rättegång så orättvis, så upprörande, så avsmakande, dessa kostnader, till huru mycket uppstiga de? Till fyratusen francs! Vad äro fyratusen francs för den som har koffert med sexhundratusen francs? Mycket, ty han kan icke nå dem! Vad ville de vara för en person av hjärta, av mod, av tillit, som vet att kofferten är att häva, dessa kostnader betalda? Intet, icke sant? Intet!

Mycket högvördige herre, hör en röst ur fängsels djup, mottag bönen av en döende: sänd fyratusen francs icke till mig – ty det vore fåfängligt – men till änglafromme, högvördige fader Mouson. Då vill han häva kofferten hos polisen och bringa den Eder! Ni skall taga därav tvåhundratusen francs. För min sköna dotter Marie skall ni vara en förmyndare, till dess hon måtte vara vuxen. Och välsignelsen av en olycklig, en fånge, en död, skola bringa Eder lycka beständigt!

Jag skriver detta brev ur fängsels natt och jag sänder det med hjälp av fader Mouson, på vem jag kan lita mig. Men när ni sänder honom pengar, då nämn icke koffertens hemlighet. Den helgonfromme mannens karaktär gör det icke lämpligt. Dock förstår han icke svensk.

Återkallande i Edert minne högvälborne herr John Hegel, av vem jag tillfullo lärde Ert språk, tecknar jag mig ädle herre och välgörare,

Er evigt förbindlige

Pozzo di Borgo

Major i armén, fånge på Korsika.

P.S. Innefogat finna sig handlingar, var sanningen av min historia springer upp, för den händelse ni ville tvivla på mitt ord, ordet av en olycklig, men ordet av en adelsman.

P.di B.

Rikard Hegels reaktion blev kanske inte den som major di Borgo avsett: han böjde sin panna i tacksamhet och sade: ”Man har utsett mig till offer för världens äldsta och sublimaste svindel!”

Han undersökte därefter de handlingar som bifogats som bevis för historien: tidningsurklipp, kopior av domen (stämplade och attesterade av notarius publicus) med mera, inte minst ett vädjande brev på franska, undertecknat av Fader Paul Mouson, S.J.

Hegel skyndade därefter iväg till krogen Quo vadis för att diskutera fallet med sina kumpaner. De hade inte svårt att känna igen sig: ”Spanska Arvet! På Korsika! Ha!”

Kärnpunkterna i svindeln är enligt herrarna det klassiska tretalet: den av myndigheterna konfiskerade kofferten med dubbelbotten, prästen och den vackra dottern.  Rikard Hegel går in i svindeln med öppna ögon och räknar med att den ska utveckla sig på klassiskt vis, nämligen att det ska komma ett nytt brev som begär mer pengar, men han gör något som han tänker sig att svindlarna inte väntar sig: när han skickat en check med pengarna reser han ner för att konfrontera dem på ort och ställe. I Antibes får han ett brev med det förutsedda nästa steget i processen:   ett brev – åter på denna härliga fransksvenska, i sig självt ett mästarprov i konsten att göra franska till svenska  –  med beskedet att de grymma myndigheterna höjt priset på koffertens befrielse till åttatusen francs. Det nya brevet innehåller dessutom major di Borgos testamente, där Hegel beviljas tvåhundratusen francs och anförtros flickan ”försåvitt det passade honom att taga sig av en ung piga, vars enda förbrytelse var hennes ungdom och skönhet, enligt intet lands lagar straffbara.” Det fanns också ett porträtt på en ung flicka av en häpnadsväckande skönhet samt ett ”litet brev på svagt parfymerat papper. Det kom från min tillämnade myndling och var skrivet på nästan ännu mera fängslande svenska än testators.”

Eftersom detta är en skojar- och äventyrsroman bryts nu berättelsen om Det spanska arvet – ett handskrivet tillägg på baksidan av majorens brev förändrar läget: ”Ni som har råd, kom genast hit! Detta är icke Spanska Arvet!” Resten av romanen handlar om den moderne Napoleons försök att erövra världen och Filip Collins krossande av detta försök.

Vi lämnar nu Rikard Hegel och romanen för att återgå till det klassiska Spelet om det spanska arvet, ”världens äldsta och sublimaste svindel”. Oavsett språklig utformning innehåller den minst tre fasta element: en förmögenhet är undanlagd (helst i en koffert med dubbla bottnar, annars på ett bankkonto), ägaren är förhindrad att ta ut pengarna som bara kan utfås genom att svindelns offer skickar pengar till en förtrogen vän till ägaren. Den vackra sextonåriga ”pigan” är ett lockande extraattribut för den som inte låter sig övertalas av enbart pengar eller idealitet. Om man faller för locktonerna och skickar pengar kan man vänta sig nya brev med begäran om mer, eftersom myndigheterna ställt upp nya regler. Man kan hålla på så tills man tröttnar. Någon koffert ser man naturligtvis aldrig till.

Spelet om det spanska arvet idag

Det spanska arvet pågår än. Under rätt många år gick svindeln under namnet Nigeriabrev – man fick ett meddelande per epost, oftast skrivet på usel engelska, med information om att man kunde delta i någon komplicerad transaktion rörande miljontals dollar. Brevet var ofta författat till änkan efter någon obskyr general som satt in sina pengar på en bank någonstans; för att få loss dem krävdes att brevets mottagare skickade kontaktuppgifter till avsändaren. En gång ringde jag ett telefonnummer i ett Nigeriabrev – ett nummer i Holland – och fick prata med en missnöjt grymtande herre som uppmanade mig att omedelbart skicka ett par hundra dollar till Amsterdam via Western Union. Alltsammans var väldigt brådskande – och väldigt klumpigt utfört. Men rätt kul att följa upp en liten bit.

I början av mars 2011 fick jag med den vanliga posten ett vackert brev från Italien (se bilden).

En advokat i Ferrara kontaktar mig för en avliden klients räkning, denne bär samma efternamn som jag, han hade före sin död deponerat 32 miljoner dollar i en italiensk bank, dessa pengar kan bara tas ut av en medlem av samma familj. Dessvärre har hela den italienska familjen gått i graven. Eftersom jag har samma efternamn erbjuds jag nu att framställa mig som laglig arvinge och med advokatens hjälp ta ut pengarna, som därefter delas upp i tre potter: 40% till mig, lika mycket till advokaten och 20% till valfri välgörenhetsinrättning i Italien. Jag uppmanas nu att omedelbart ta kontakt med advokaten.

Engelskan i brevet är överraskande bra (mycket bättre än Major di Borgos svenska), men det är sorgligt nog inte undertecknat, och epostadresserna ser inte övertygande ut (en advokatfirma behöver väl inte anlita Yahoo eller Gmail?).

Och, allra mest graverande: var är den sextonåriga dottern?

De moderna varianterna av Spanska arvet är tyvärr inte alls lika grundligt utarbetade och genomförda som den version Frank Heller presenterar.

Ett äkta spanskt exemplar dök upp så sent som igår (den 15 mars), lite mer utarbetat. Advokatfirman har till skillnad från firma Fernandez en egen hemsida, som ser rätt solid ut:

http://www.corazonassociates.com/principal.html

Men där advokaten Fernandez är diskret ifråga om den avlidne klientens efternamn är advokaten Corazon en smula oförsiktig: hans döde klient hette Lyman och var ingenjör. Det blir nog svårt att få ut ett Lymanskt arv åt en Aili ...

Plagiat eller ej?

Lurendrejeriet om det spanska arvet tycks ha haft ännu äldre anor. Från Magnus Arnér har just (4 nov 2012) influtit ett mail med en länk till tidningen "Dalpilen" av den 8 februari 1921, i vilken en notis på sid 6 bär rubriken Det spanska arvsskojet och berättar om brev från Barcelona som då och då dimper ner hos hos någon svensk medborgare. Likheten med Frank Hellers spanska arv är slående, så det är uppenbart att han härvidlag lät sig inspireras av verkligheten. Krogbrödernas glada utrop var därför högst berättigade.

Neil Gaiman har också hört talas om det spanska arvet. I romanen American Gods (2001, sid 235 i min pocketutgåva från Harper Torch 2002) nämner rollpersonen Wednesday (som inte är någon annan än vår egen asagud Oden) The Spanish Prisoner som ett bland flera klassiska bedrägerier.

Men att bedrägeriet så att säga övergick till äkta vara är förhoppningsvis Hellers egen skapelse.

Artikeln finns under länken: https://ebox.su.se/owa/redir.aspx?C=4yMFGobt70qlVUtLJROvTVIJ1MUbjs8I6c_gHACE10ji_2YbkdodCJlwyfja8smEIGy9FkGFWX4.&URL=http%3a%2f%2fmagasin.kb.se%3a8080%2ffedora%2fget%2fkb%3a173738%2fbdef%3aTextObject%2fgetPdf%2f

I vilket fall som helst framstår forna tiders bedrägeri som oerhört mycket mer utarbetat än nutidens klumpiga efterapning.

I Dagens Nyheter 2 december sid 24 finns en liten ruta om olika bedrägerier som utförs via internet och postverket, bland annat en notis med rubriken "Nigeriabreven". Där hävdas att denna typ av bedräger första gången nämndes i den franske polischefen François Vidocqs memoarer från 1829, där han beskriver ett fall från 1797. Det är väl troligt att detta är den första beskrivningen av just det spanska arvet och att notisförfattaren blandat samman de två typerna. Dessutom skulle det inte förvåna mig om det skulle visa sig att Gunnar Serner hade läst denne polischefs minnen. Gunnar Serner var nämligen en på alla sätt grundlärd man: när han låter den fängslade majoren i brevet bära det märkliga namnet Pozzo di Borgo visste han precis vad han gjorde, eftersom själva romanen handlar om hur Filip Collin stäcker planerna för en korsikansk ädling som anser sig vara ättling i rakt nedstigande led till kejsar Napoleon I, bördig ur den korsikanska ätten Buonaparte. Den fångne majoren är en motståndare till denne och framställs som ättling till Carlo Andrea Pozzo di Borgo (1764-1842), en korsikansk adelsman som kom i konflikt med Napoleon och under märkliga turer kom i rysk tjänst. Han besökte som diplomat Stockholm år 1812.

Dalpilens bedragare kallade sig Cirilo Villa, överste i kavalleriet, dottern hette Anna, medan den hjälpsamme fängelseprästen och brevskrivaren förblev anonym i artikeln.