Krigslitteraturen och tiden

15 oktober 2010

Historien väcker frågor. Första världskriget gav upphov till en rad bestående litterära mästerverk - sådana som givit eko under decennierna efteråt och fortfarande läses och citeras. Jag tänker främst på Erich Maria Remarques Im Westen nichts Neues och och Robert Graves Goodbye to All That men även på R.C.Sherrifs Journey's End, ett skådespel som lagt grunden till två engelska långfilmer (en med samma namn, en med titeln Aces High). Dessa tre har en märklig sak gemensam - de kom ut först år 1929, alltså elva år efter vapenstilleståndet. Året efter kom Gabriel Chevalliers  La peur (1930), ännu ett eller ett par år senare Remarques Der Weg zurück (1931) och Joseph Roths Radetzkymarsch (1932), och efter ytterligare några år Cecil Lewis Sagittarius Rising (1936). Graves, Chevallier och Lewis skrev i självbiografisk anda, de övriga romaner eller skådespel.

Det som förundrar mig är de elva första årens tystnad. Man kunde ha trott att författarna - med krigets fasor i färskt minne - var angelägna om att väcka opinion mot det, och det snarast. Varför dröjde klassikerna elva år eller mer? Tar det så lång tid att skapa mästerverk? Denna elvaåriga lucka är kanske full av krigsskildringar som aldrig nådde klassikerstatus. Måste undersökas.

År 1929 hade mänskligheten förstås fått en hel del annat att tänka på, även om böckerna kanske hunnit skrivas under börsboomen åren innan.

En fråga att hålla levande i hopp om att hitta svaret.