Tyskland år 1914

The curious thing is that the same man [den tyske mannen - min anmärkning], who as an individual is as helpless as a child, becomes, the moment he puts on the uniform, an intelligent being, capable of responsibility and initiative. The German can rule others, and be ruled by others, but he cannot rule himself. The cure would appear to be to train every German for an officer, and then put him under himself. It is certain he would order himself about with discretion and judgment, and see to it that he himself obeyed himself with smartness and precision.

For the direction of German character into these channels, the schools, of course, are chiefly responsible.  Their everlasting teaching is duty. It is a fine ideal for any people; but before buckling to it, one would wish to have a clear understanding as to what this “duty” is. The German idea of it would appear to be “blind obedience to everything in buttons.” It is the antithesis of the Anglo-Saxon scheme; but as both the Anglo-Saxon and the Teuton are prospering, there must be good in both methods. Hitherto, the German has had the blessed fortune to be exceptionally well governed; if this continue, it will go well with him. When his troubles will begin will be when by any chance something goes wrong with the governing machine. But maybe his method has the advantage of producing a continuous supply of good governors; it would certainly seem so.

På detta sätt skrev man om Tyskland och tyskarna i en bok som utkom första gången år 1900. Författaren, Jerome K Jerome, hade elva år tidigare publicerat en roman med titeln Three Men in a Boat (to say nothing of the dog), och gav den nya boken titlen Three Men on the Bummel. De tre männen (utan hund) finner livet en smula långtråkigt och beslutar liva upp sig med en resa utan fast tidtabell eller mål (på tyska ein Bummel) genom Tyskland. Detta ger upphov till många komiska situationer och även reflexioner om den tyska nationalkaraktären sedd i brittiska ögon. Ovanstående citat är ett slags sammanfattning i bokens sista kapitel.

Det är ett vänligt och fredligt folk Jerome skildrar – jämlikheten mellan borgar- och arbetarklassen beskrivs lite tidigare i sista kapitlet som total i fråga om fritidsintressen (aristokratin och officerskasten skiljer ut sig – officerare i uniform fick till exempel inte åka spårvagn):

Beyond the landed aristocracy, whose boundaries are impregnable, grade hardly counts. Frau Professor and Frau Candlestickmaker meet at the Weekly Kaffee-Klatsch and exchange scandal on terms of mutual equality. The livery-stable keeper and the doctor hobnob together at their favourite beer hall.

Handeln frodas utan den stenhårda dygnet-runtkonkurrens som karaktäriserade den anglosaxiska världen. Kvinnans rättigheter ökar:

If anything change the German character, it will be the German woman. She herself is changing rapidly – advancing, as we call it. Ten years ago no German woman caring for her reputation, hoping for a husband, would have dared to ride a bicycle: to-day they spin about the country in their thousands. The old folks shake their heads at them; but the young men, I notice, overtake them and ride beside them. … Brilliantly educated she always has been. At eighteen she speaks two or three languages, and has forgotten more than the average Englishwoman has ever read. Hitherto, this education has been utterly useless to her. On marriage she has retired into the kitchen, and made haste to clear her brain of everything else, in order to leave room for bad cooking.

Detta är alltså den bild av Kaiser Wilhelms Tyskland som en bildad och humoristisk engelsman kunde förmedla lite mer än ett decennium före det stora krigets utbrott. Three Men on the Bummel utkom i mer än en tryckning – mitt exemplar är utgivet 1914 (man undrar vad författaren tyckte om den nyutgåvan i augusti samma år).

Jeromes bok bildar en egendomlig kontrast till en annan brittisk bok som utkom bara tre år senare: Erskine Childers’ The Riddle of the Sands, som har kallats ”den första spionromanen” och handlar om stäckandet av ondsinta tyska planer på sjökrig i Nordsjön. För en modern läsare som inte också är passionerad seglare är den rätt långtråkig, eftersom tyskarnas krigsplaner aldrig får samma djupgående beskrivning som navigationen av de frisiska sandbankarna. Inte desto mindre är boken ett tidsdokument av rang.

Insikten om hur bräcklig världsfreden var år 1914 var nog inte särskilt starkt utbredd bland folk i allmänhet i Europa. Fredsskutan gungade, men det hade den gjort förr. Fashodaincidenten år 1898 hade sånär bragt britter och fransmän i krig med varandra om kontrollen över Östafrika (Fashoda heter numera Kodok och ligger i Sudan). Frankrike och Storbritannien var kolonialmakter med konkurrerande intressen på många håll i världen. Tysklands kolonier var beskedligare till antalet och föreföll  inte alls lika hotfulla. Det enda som väckte britternas fruktan var att Kaiser Wilhelm II så gärna ville ha en kraftfull örlogsflotta att visa upp för sin kusin Edward VII.

När man sedan läser självbiografier av unga tyska flygaress och lantmilitärer, som Max Immelmanns Mina upplevelser som stridsflygare (jag har den bara i svensk översättning), Manfred von Richthofens Der rote Kampfflieger, Oswald Boelckes dagbok (som jag bara har i samtida engelsk översättning), Walter Bloems Vormarsch, Ernst Ritter von Brunners Kriegstagebuch 1914-1918 och Enst Jüngers Kriegstagebuch 1914-1918, får man bilden av ett folk som både självmedvetet kände sin egen kraft och oavbrutet fruktade hotet av stormakterna i öster och väster, alltså Ryssland och Frankrike. De stora flygarässen, Immelmann, Boelcke och Richthofen skriver i själva verket hem till sina mammor och berättar om luftstriderna och deras blodiga resultat (ingen av dem är främmande för att berätta för mamma om den nedskjutne fiende som hittats med kulhål i huvudet).

Krigsutbrottet i augusti 1914 och den tyska mobiliseringen, som omedelbart övergick i offensiv in i fredliga och vänligt sinnade länder som Belgien och Luxemburg, framstår inte från deras horisont som på något sätt ologiska, oresonliga eller brutala. Tyskarna försvarade sig och sitt, och då var det självklart att småfolket fick sitta emellan. Det är naturligtvis möjligt att den allierade propagandan överdrev brutaliteten, men jag tror inte det utifrån det jag läst hos de ovan nämnda och i Sven Hedins krigsreportage: tyskarna hade på något vis uppfattningen att man stred och segrade i ett rent och ärligt krig mot andra militärer.

Det är alldeles uppenbart att dessa författare menar att de civila utlänningarna, som nu fick nya herrar, skulle sitta still och hålla tyst. Alla försök till protester eller demonstrationer slogs ner med en obekymrad brutalitet, som slår den moderne läsaren med häpnad, därför att den beskrivs så självklart och utan någon uppenbar känsla av att det som hände måste rättfärdigas. Om civila utlänningar gjorde väpnat motstånd var de franktirörer, det vill säga friskyttar, en företeelse tyskarna stiftat bekantskap med i Frankrike 1870 och uppenbarligen fruktade, och följderna blev därför värst för dem själva: det blev muren och exekutionsplutonen. Städer vars befolkning konstrat på något sätt fick finna sig i repressalier i form av brand och förstörelse. Framstående borgare togs som gisslan, varningsplakat sattes upp: om krånglet fortsatte avrättades gisslan.

Jan-Olof Olsson (sign. Jolo i Dagens Nyheter) skrev på 1960-talet två böcker om första världskriget: 1914 (utkom 1964) och Den okände soldaten 1914-1918 (utkom 1965). Det är dessa två verk som skapade mitt intresse för första världskriget, och jag återkommer ständigt till dem, ibland för att friska upp minnet, ibland för att kontrollera dem mot större verk. I det förstnämnda har Jolo ett kapitel betitlat "Allerhögste krigsherren och hans armé" (sid. 101-120). Han tar här upp det märkliga faktum att den tyske officeren stod i en särställning gentemot civilisten: om han på något sätt blev förödmjukad ("kränkt" säger vi nuförtiden) av en civilist, måste han ögonblickligen tillrättavisa eller bestraffa denne, med utskällning eller med örfilar. Om han underlät detta kunde han hamna inför den enda myndighet som kunde bestraffa honom själv: det egna regementets hedersdomstol. Den tyska officerskåren utnämnde nämligen sina egna medlemmar: en aspirant antogs efter prövning av sitt eget regementes "kasino" (officersmässens medlemmar) till Fahnenjunker och inledde därmed utbildningen till officer. Dessa kasinos hade inget intresse av att kåren blev för stor genom att anta medlemmar från fel samhällsklasser. Trots att Tyskland hade allmän värnplikt var det långt ifrån alla, faktiskt knappt hälften, av alla värnpliktiga som togs in till den tvååriga utbildningen. Officerskåren räckte inte till för fler. I Frankrike togs över 80 procent in. En av följderna blev just den tyske officerens känsla av överlägsenhet inför civilister, till och med de egna landsmännen och ännu mer de underkuvade civila i Elsass och Lothringen.

Joseph Butler, som ledde en kommission av representanter för amerikansk industri, berättar i sina hågkomster om denna rundresa i Frankrike sommaren 1916 om alla vittnesmål han fått om den tyska brutaliteten gentemot städer och människor. Butler är uppenbart franskvänlig (och erkänner det också utan förbehåll) men inte desto mindre känns hans berättelse om det han sett och hört övertygande, särskilt när han berättar om staden Reims öde. Här återger han texten i flera plakat som satts upp av stadens styrelse och de tyska ockupanterna.

Just denna brist på skuldkänsla är kanske det kusligaste karaktärsdraget hos den tyska invasionsarmén. Samma kallsinnighet mot fiendens civilbefolkning kanske fanns hos de allierade, men eftersom de blivit anfallna och slogs på egen mark (eller deltog i försvaret av sina allierade), kom de inte i kontakt med  tyska civila förrän senhösten 1918 och då var kriget slut.

Litteraturprofessorn Ian Ousby, som skrivit en lång berättelse om slaget vid Verdun och satt in den franska försvarsandan i ett historiskt sammanhang (The Road to Verdun), konstaterar på flera ställen samma sak: de tyska militärerna kände ingen skuldkänsla inför övergreppen mot de civila.

Jolo kommenterar i Den okände soldaten den tyska arméns inställning till fiendens civila indirekt i sin diskussion om von Schlieffens planer (han talar här om kriget i Ostpreussen): "Men nu kom med i spelet en faktor som von Schlieffen aldrig tagit med i beräkningen och förmodligen skulle blivit chockerad om han ställts inför. Civilbefolkningen greps av sckräck, i stället för att - vilket var den egentliga förutsättningen för Schlieffenplanen - inte finnas till. Om han över huvud taget tänkt på den, hade han närmast menat att den skulle samla mat och sitta gömd hemma i källaren tills de i Frankrike segerrika trupperna kom och förintade ryssarna" (Den okände soldaten sid. 230f.).

Jag tror han har rätt: civilbefolkningen skulle inte finnas till. Om den envisades med att göra det, så mycket värre för den själv. Detta konstaterande befriar inte tyska armén från dess skuld i historisk mening men det förklarar varför tyskarna själva inte kände någon skuld.

Av ovan nämnda ungherrars berättelser framgår inte om det gjorde sig någon bild av målet med kriget: de var unga tyskar, de var officerare, de gjorde sin plikt mot sin furste, vare sig han var furste, kung eller kejsaren själv, regementet var deras stolthet, mamma, syster och alla vackra flickor måste beundra dem, alla fiender måste bita i gräset. Att de marscherat iväg långt utanför de egna gränserna för att försvara Tyskland i det inre av Frankrike eller i Ryssland såg de inte som något problem. Men, som sagt, de hade inga storvulna planer på världserövring. De gjorde sin plikt.

Pliktuppfyllnaden var naturligtvis en stark känsla även på den allierade sidan men där fanns inte ens den teoretiska möjligheten att känna tvivel över krigsmålen: fienden stod långt in i det egna landet eller det allierade landet och ingen behövde rättfärdiga någon aggression.

16 juli 2011 – redigerad och utökad 2 december 2013.