Vauquois 1914-1918 – det underjordiska fälttåget

Författad den 15 augusti 2013

Vauquois är inte en plats som nämns i de stora populära historieböckerna om första världskriget. Jag har egentligen bara tre källor till det som hände i eller snarare under denna by, belägen högst upp på en sandstensås nordväst om Verdun. Namnet mötte mig först hos John Mosier (The Myth of the Great War), som använde det utdragna slaget som ännu ett bevis på tyskarnas taktiska överlägsenhet över fransmännen; därefter hittade jag ett kapitel hos Simon Jones (Underground Warfare); till sist fann jag en lång redogörelse hos lokalhistorikern Gerard Canini (La Lorraine dans la Guerre de 14-18).

Egentligen består denna artikel av två skilda historiker: den om krigföring under jord, som har anor sedan antiken, och den om slaget vid Vauquois.

Krigföring under jord

Så snart krigförande folk kom på tanken att undgå en frontalkrock med fienden genom att förskansa sig bakom någon typ av befästningar kom deras motståndare på tanken att beröva dem detta defensiva övertag genom att underminera deras befästningar. Redan på 800-talet f.Kr., säger Jones, grävde belägrare attacktunnlar, som hölls uppe av trästöttor, under fiendens försvarsmurar. Därefter satte man eld på stöttorna och när de brann upp rasade murarna eller pallisaderna. Sedan kunde staden stormas. Tekniken är dokumenterad från romarnas nio år långa belägring av staden Veii år 396 f. Kr., den romerske arkitekten Vitruvius beskrev tekniken under sista århundradet f.Kr., och på den vägen är det. Under medeltiden utvecklades till och med en hederskodex: de som försvarade en fästning men såg sina murar rasa genom underminering hade rätt att kapitulera och avtåga med äran i behåll; om de envisades med att fortsätta striden beviljades de ingen pardon och den erövrade staden fick plundras.

Med uppfinningen av krutet kom på medeltiden även tekniken att inte bara underminera fästningsmurar utan rent av spränga dem i luften.

De som försvarade en befästning kom naturligtvis på motmedel: man grävde mottunnlar och från dem kunde man först avlyssna ljuden av spadar och hackor i fiendens offensiva tunnlar; på en lämplig plats och vid ett lämpligt tillfälle kunde man lägga in små sprängladdningar, vars tekniska namn på franska och engelska är camouflet, på svenska ”inslagsmina”, och när man utlöste dem raserade de fiendens tunnel utan att öppna en krater till markytan. Med lite tur begravde man fiendens tunnelgrävare på köpet.

Under krimkriget angrep fransmännen år 1855 den ryska fästningen Sevastopol med ett omfattande system av gångar, medan ryssarna försvarade sig med ett lika omfattande system av mottunnlar och inslagsminor. Ryssarna försvarade också sin fästning vid Port Arthur mot ambitiösa japanska försök att underminera dem.

All denna verksamhet krävde naturligtvis att man befann sig på mark som var lätt att gräva i eller en berggrund som lätt gick att hacka sig fram i. Det gällde ju att kunna ta sig fram tyst. Jag har svårt att tänka mig en krigföring av detta slag i Sveriges grund av urberg och kan inte minnas att vi fick information om sådan krigföring i lumpen. Det kanske var annorlunda för dem som gick Krigshögskolan.

Kriget under marken är i vilket fall som helst en konst som existerat i hundratals år, en som de krigförande tagit till när andra metoder svikit. Trots detta förutsåg inte de militära tänkarna i Europa före första världskriget att denna taktik skulle användes i det stora kriget. Ingenjörerna gjorde det naturligtvis, men det var inte deras uppfattning som gällde, det var offensivandans män, främst kavalleristerna, som såg för sig det stora genombrottet eller flankanfallet, där fienden skulle krossas på öppna fältet.

Men så blev det ju inte. I september 1914 fastnade de allierades framryckning framför tyskarnas djupa skyttegravar och taggtrådshinder, hela vägen från Schweiz till Nordsjön. Genast vaknade tanken på tunnelkrigföring. Tyskarna var som vanligt både först och effektivast, fransmännen kom därefter, sist kom britterna som kompenserade sig genom att driva taktiken envisast och i störst skala. Det är ett märkligt sammanträffande att TV1 just nu (den 13 maj 2012) börjat visa en dramaserie i två delar: Birdsong, som bygger på romanen med samma titel av Sebastian Faulks. Dess huvudperson är en engelsk infanteriofficer verksam vid en tunnel i Flandern. Den unge mannen i serien hade tur i oturen, eftersom tunneln var relativt torr invändigt. Så var inte fallet i det verkliga Flandern, där grundvattnet ofta ligger bara någon meter under markytan. För att få höjd på insidan var man tvungen att göra dem halvt om halvt, alltså en meter ner och en meter upp (med hjälp av sandsäckar). Det hände ändå att manskapet stod med vatten upp till halsen, vilket var måttligt roligt i januari. En brittisk löjtnant, Gordon Hyland, som Jones citerar, berättar att man försökte sänka ett schakt i denna miljö och kom tio fot ner, när tyskarna på andra sidan ingenmansland, ett sachsiskt förband som föreföll rätt godmodigt, satte upp en skylt på engelska: ”No good your mining. We’ve tried. It can’t be done.” Britterna avbröt grävandet, dels kanske därför att tyskarna rådde dem till det men förmodligen lika mycket för att skylten berättat att tyskarna visste exakt vad de höll på med.

Den som är nyfiken på den brittiska taktiken kan besöka det underjordiska museet i Arras, Carrière Wellington (efter de nyazeeländska trupper som grävde systemet).

Men tyskarna var som sagt först, fransmännen lärde sig mycket snabbt. Båda sidor utbildade särskilda tunnelgrävarförband bland ingenjörstrupperna.

Vauquois

Här är inte platsen att berätta tunnelkrigets hela historia. Det räcker med ett av de hemskaste exemplen, den lilla byn Vauquois på dess höjd (290 meter över havet) ett par mil nordväst om Verdun, strax söder om Argonneskogen. Fram till krigsutbrottet var detta en fransk by med kyrka,

Vauqois idag. På skylten står "Ici se trouvait l'église" - "Här befann sig kyrkan"

mairie och huvudgata som sträckte sig från öster till väster längs en rätt hög åskam med korta tvärgator åt båda hållen. Befolkningen var 200 personer. Byns strategiska betydelse var att den skänkte en magnifik utsikt ut över slättlandet väster om Verdun, och därifrån kunde artillerispanarna välja ut sina mål efter behag, inte minst röken från ångloken på järnvägen Paris – Verdun.

Den franska generalstaben hade inte samma klara uppfattning om Frankrikes topografi som sin tyska motståndare. De trupper som höll Vauquois var inte tillräckliga för sin uppgift. Under den stora allierade reträtten i augusti och september 1914 tog tyskarna byn den 3 september. Fransmännen återtog den den 15 september och förlorade den igen den 24. Därefter behöll tyskarna sitt byte ända till hösten 1918.

De franska försöken att återta byn fortsatte fram till juni 1915 genom klassiska infanterianfall stödda av artilleri. De blev fruktansvärt kostsamma för fransmännen, som ändå lyckades arbeta sig uppför södra sluttningen och ta södra halvan av byn. Där var det stopp: tyskarna höll fortfarande de strategiskt viktiga utkikspunkterna och hade ingen ambition att återta den mark de ändå inte behövde – det kan ha sina fördelar att hålla sin fiende tätt intill sig, eftersom han då måste vara återhållsam med artillerielden.

Kriget gick ner under jorden och där utövades det på ett sätt som ingendera sidan hade tänkt sig och fortsatte trots att ingendera sidan kunde räkna med några bestående vinster.

Det började redan i  mars 1915, då tyska ingenjörssoldater började gräva tunnlar från huskällarna på sin sida huvudgatan. Fransmännen upptäckte hastigt vad de höll på med och grävde mottunnlar. Inom kort var man nere i den egentliga berggrunden, som här består av hård sandsten som inte kan grävas ut utan kräver hacka och sprängladdning. Å andra sidan behöver tunnlarna inte hållas uppe med stöttor. Under sommaren 1915 gick man djupare och djupare ner under jorden.

På den franska sidan av åsen var sluttningen ganska beskedlig, så de valde att starta sina tunnlar strax bakom stridslinjen (för att få kortaste vägen in fram till de tyska linjerna). Den tyska sidan var tvärbrant: den mark de höll uppe på åsen var faktiskt inte mer än femtio meter bred. De kunde därför gräva tunnlar vågrätt in på olika nivåer.

Tunnlarna var både defensiva och offensiva: de defensiva – transversalerna - gick som ett slags underjordiska skyttegravar längs med frontlinjen och hade till syfte att skapa täta lyssnarposter – i avsaknad av elektroniska hjälpmedel använde man de naturliga, och en av de effektivaste metoderna att höra fiendens verksamhet var att slå in en pinne i tunnelväggen, täppa till öronen och bita i pinnen. De offensiva tunnlarna, rameaux de combat, utgick framåt från transversalerna. När man bedömde att man nått en lämplig punkt i förhållande till fiendens linjer utvidgade man tunneln till en kammare som man fyllde med sprängämne. Man fördämde tunneln bakåt från laddningen (med ömsom sandsäckar, ömsom tegelstenar, ömsom stockar) och utlöste explosionen vid ett lämpligt tillfälle – infanteriet stod redo att rusa fram och erövra bortre kraterranden.

Denna verksamhet fick sin egen rytm, som fienden naturligtvis kände till lika bra som man själv. Så länge det hördes ljud av grävande och hackande var tunnelarbetet på gång. När dessa ljud tystnade kunde de ersättas av ljudet av vagnshjul mot stengolv eller räls, ett hasande av säckar och liknande. Sedan blev det alldeles tyst: då var sprängningen nära förestående. Men så länge hackandet och grävandet pågick hade motståndaren tid att vidta motåtgärder i form av en liten mottunnel (contre-mine) eller ett smalt borrhål där man kunde trycka in en mindre laddning och spränga en camouflet som förstörde den offensiva tunneln utan att bryta sig upp till markytan. Varje explosion under jord utlöser en väldig mängd giftiga förbränningsgaser, till exempel koloxid, som gör arbetet livsfarligt under en lång tid framåt, eftersom gasen finns intryckt i jorden och sanden. De grävande anade naturligtvis att de var avlyssnade och försökte uppehålla skenet av att grävandet inte var avslutat, antingen genom att gräva en parallell tunnel i närheten eller genom att slå på tunnelväggen med hackor och spadar.

Grävandet handlade inte bara om att komma åt fienden. Både fransmän och tyskar skapade omfattande underjordiska anläggningar i form av logement, förråd, sjukstugor och allt annat man kan behöva. Eftersom åsen var så smal blev hela detta tunnelsystem väldigt djupt, som två långa och smala hyreshus parallellt med den bortsprängda huvudgatan. Tyskarna var på vanligt sätt betydligt grundligare än fransmännen även i detta avseende. Mycket av dessa underjordiska städer finns kvar än idag och uppvisas ibland för besökande – en begivenhet som ännu står på min önskelista.

Stigen upp mot åskammen

Detta underjordiska krig fick sin egen dynamik. Trots att båda sidor ganska snart insåg att verksamheten var lönlös fortsatte de den med allt större insatser. Den 14 maj 1916 sprängdes krigets allra största underjordiska sprängladdning här. Den var tysk och bestod av 50 ton Westfalit och Astralit (två kommersiellt tillgängliga sprängämnen) som fraktats till platsen på fem järnvägsvagnar.

Resultatet av sprängningen kan ses än idag i form av en fullkomligt jättelik krater i västra änden av den klyfta som alla minorna skapat av det som en gång var en by.

Den största gropen i väster

Vauquois var som sagt en gång en liten by på en ås. Nu är åsen två smala åsar med en djup och ojämn skåra längs hela sin sträckning. Den skåran var färdig redan 1916 och utgjorde ett ingenmansland som ingen kunde korsa levande – det var därför man fortsatte striderna under jord.

Perspektiv österut med en kompisen Marcus som jämförelseobjekt.

Utsikt från franska sidan västerut upp mot monumentet. En smal stig går över ingenmansland.

En tysk skyttegrav vid kraterranden

Nedgång till den tyska underjorden.