Verdun – de stora fästningarna och slagen
Påbörjad den 11 november 2011 – den nittiotredje vapenstilleståndsdagen – och redigerad 2 november 2013.
Första världskrigets ohyggliga blodbad på västfronten ägde dels rum i det dagliga skjutandet och nötandet, även på frontavsnitt som traditionellt kallas lugna, dels under de stora och beryktade fältslagen. Sträckan mellan fästningsstäderna Toul och Epinal var rätt lugna under i stort sett hela kriget, efter den första månadens kalabalik, och Sommefronten var lugn fram till juni 1916. Takten på slaktandet sattes ändå redan från de första dagarna, när det tyska genombrottet via Belgien tvingade de allierade till reträtt ända ner till floden Marne. Redan under krigets första månad led den franska armén ohyggliga förluster - kanske de värsta under hela kriget. Mindre känt är att franska armén inte desto mindre vann åtminstone en stor seger - general Fochs framgångsrika försvar av Le Grand-Couronné i Lorraine. Sedan följde Joffres framgångsrika motoffensiv från Marne, som drev upp tyskarna en liten bit till de säkrare ställningarna längs floden Aisne, följd av de båda sidornas ivriga omfattningsförsök norrut. De slutade vid floden Lys utlopp i havet vid den belgiska staden Nieuwpoort, där belgarna öppnade dammarna mot havet och därmed skapade vidsträckta översvämningsområden. Under dessa omfattningsförsök inföll den tyska offensiven vid Langemark som möttes av den brittiska yrkesarméns träffsäkra veteraner. En en hel generation av tyska studenter och akademiker fann sin grav där. Ett skäl var att de fått otillräcklig utbildning (de mobiliserades efter bara åtta veckors grundutbildning) och därför inte kunde skickas ut på något mer avancerat än en rät skyttelinje; ett annat skäl var att deras befäl var utbildade för 1800-talets krigföring, inte det moderna krigets eldkraft; dessutom hade de inte klart för sig att de brittiska yrkessoldaterna sköt så fruktansvärt träffsäkert - än i dag kan man läsa tyska krigshistoriker som talar om den mördande engelska kulspruteelden. I själva verket hade de brittiska bataljonerna bara två kulsprutor vardera.
Den tyska soldatkyrkogården vid Langemark. September 2012. En belgisk konstnär står för utformningen.
Minnesplakett över stupade studenter på den tyska soldatkyrkogården vid Langemark. Ett kvadratiskt rum med plaketter på alla väggar, från golv till tak. September 2012.
Så skulle det fortsätta kriget igenom. Men när man vill beskriva blodbadets meningslöshet hamnar man ändå på något vis i de tre stora fältslagen: Verdun våren 1916, Somme sommaren och hösten 1916, Passendale sommaren och hösten 1917. Fastän det ömsesidiga mördandet, som i eftervärldens kloka ögon framstår som fullkomligt obegripligt, onödigt och oförsvarbart, pågick från augusti nittonhundrafjorton till november nittonhundraarton, står dessa tre slag i särklass när det gäller obegriplighet, onödighet och oförsvarbarhet.
Verdun är en gammal fästnings- och garnisonsstad i östra delen av det Frankrike som uppstod efter nederlaget mot Preussen år 1871. Den nya gränsen måste naturligtvis skyddas, så fransmännen anlade en kedja av befästningar omkring fyra städer, som ligger på en linje från norr till söder en bit väster om den nyskapade gränsen. De skulle skydda Paris från tyska angrepp. Städerna är från norr Verdun, som ligger i floden Meuses dalgång, Toul, Épinal och längst i söder Belfort mycket nära gränsen mot Schweiz. Épinal och Belfort spärrar den breda dalgången mellan Vogeserna och schweiziska Jurabergen. Städerna i sig utgör inte befästningarna, utan de omgivs av en cirkel av halvt underjordiska fort och artilleriställningar. För Verduns del låg (och ligger) forten och de större och mindre förskansningarna (totalt ett fyrtiotal) dels längs med den skogklädda åsen öster om staden, dels på små höjder runt om staden.
Minsta skogsdunge runt Verdun verkar i själva verket innehålla någon form av befästning från slutet av 1800-talet. Alla bär namn av en närbelägen by. De två mest kända är de som blev föremål för de hårdaste striderna, nämligen Douaumont och Vaux. Forten finns kvar men ingen av byarna.
Dessa höjder (buttes eller côtes) och skogsdungar, som benämns bois, har en väldig förmåga att försvinna i det kuperade franska landskapet. Man kommer körande längs en landsväg omgiven av åkrar, en liten höjd klädd med skog dyker upp framför en, man kör in i den och befinner sig i några minuter i en trång och mörk kanal under täta bokar – kontinentens bokskogar är beckmörka sommartid på grund av det täta lövverket. Så dyker vägen ner ur skogen och ut på åkrarna igen: i backspegeln försvinner höjd och skog bakom ett buskage.
Det fruktansvärda slag som utspelades här i olika omgångar och med växlande intensitet från 1914 till 1918 hade med andra ord hamnat i ett landskap som idag inte ser ut att vara avsett för så fruktansvärda ting eller ett sådant lidande och en sådan massdöd. Men landskapet väljer inte vad människan skall hitta på att göra med det och människan kan inte alltid välja landskap för sina massakrer. På vårarna sjöng lärkorna i skyn över slagfältens krevadgropar, giftgasfickor, döda soldater och ruttnande hästkadaver: dessa två bilder hör inte ihop i någon civiliserad världsbild men båda fanns där då samtidigt, som en följd av kampen mellan två stora kulturnationer. En historiker som Paul Fussell (The Great War and Modern History) använder här ordet irony som sammanfattande begrepp, något som jag har svårt att förstå. Ironi kräver i mina ögon någon form av mänsklig humor; men slagfältets självmotsägande egenskaper är inte avsiktliga, de bara finns genom människornas sinsemellan oförenliga verksamheter. Det vi har att göra med här är alltså en inkongruens, en av människan skapad motsägelse. Sedan är det en annan historia att en stor författare som Jaroslav Hašek (Den tappre soldaten Švejks äventyr) är kapabel att formulera den motsägelsen inom humorns eller - för den delen - ironins ramar.
När Schlieffenplanen för Frankrikes krossande utvecklades i augusti 1914 var det inte tyskarnas avsikt att ta Verdun – man ämnade gå runt staden på nordsidan, över Meuse och genom Argonne. I och med att försöket att omringa Paris misslyckades, backade tyskarna till de mest förmånliga ställningar de kunde hitta längre österut. För en tysk militär som Walter Bloem var det obegripligt att man backade så långt som man gjorde: han menar att en tysk försvarslinje hade kunnat gå betydligt längre västerut och lägger skulden dels på von Moltke själv, dels på von Kluck och von Bülow, befälhavare över Första respektive Andra armén. Dessutom menar han att man försatt tillfället att snöra av Verdunfickan (Bloem, Der Weltbrand, I s. 104ff). Bloem hävdar dessutom i efterhand - med hänvisning till Ludendorffs kända uppfattning - att det hade varit klokare att först avgöra kriget mot Ryssland. Den nye generalstabschefen Falkenhayn, som ersatte Moltke, menade dock att Ryssland var underskattat som motståndare, medan Österrike-Ungern var en långt svagare allierad än vad det tyska överbefälet räknat med; därför var det enligt hans mening viktigare att slå huvudfienden i väst (Bloem, Der Weltbrand, I sid 257-258). Märkligt nog bedömde Falkenhayn att det var "England" (tyskarna talade aldrig om Storbritannien) som var huvudfienden och att Frankrike helt enkelt var Englands främsta svärd. Jan-Olof Olsson (Jolo) har med rätta kritiserat hela detta resonemang i Den okände soldaten, men han är den ende jag känner till som verkligen pekat på den bristande logiken i Falkenhayns resonemang - krigshistoriker har en tendens att återge tankegångarna utan att kritisera dem över hövan.
När fronten stelnade i september 1914 innebar detta för Verduns del att staden själv blev omringad på tre sidor och att höjderna i norr och nordväst blev frontområde, liksom åsens östra sluttningar. Inte ens de franska generalerna själva var överens om Verduns militära värde i det läget och för den sentida kritikern framstår det som självklart att man utan vidare hade kunnat ge upp staden – men den nationella prestigens krav fällde avgörandet. Verdun blev på något vis helig mark och måste försvaras till sista bloddroppen. I den meningen hade Falkenhayn fullkomligt rätt.
Kampen kom i första hand att stå om de höjder som gav bästa utsikten och kontrollen söderut över dalgången längs Meuse. Här vann tyskarna under åren 1914 till 1916 några av sina allra största segrar under kriget och fransmännen led i motsvarande mån några av sina värsta nederlag. Befälen för de relativt otränade franska styrkor som stod här tycks inte ha varit i stånd att förstå vikten att hålla de höjder som gav överblick över fiendens terräng. Därför kunde tyskarna – som uppenbarligen förstod den saken bättre – relativt lätt erövra Mort-Homme, höjd 304 och Vauquois. På samma sätt tog de redan 1914 staden Saint-Mihiel, som grenslar Meuse och den landsväg och den järnväg som går där, omkring tre mil söder om Verdun. Detta innebar en enorm förlust för fransmännen, som nu fick se de bästa försörjningslederna till Verdun kapade av tyskarna. Det enda som återstod var en smalspårig järnväg och en landsväg från Bar-le-Duc i väster. Fronten gick dessutom snett ner över åsen öster om Meuse: inte ens den höjden lyckades fransmännen hålla.
I februari 1916 inledde så tyskarna sin stora offensiv mot Verdun genom att angripa fästningarna uppe på åsen öster om Meuse. Artillerielden var förkrossande. Innan våren var slut hade fortet Douaumont fallit och i juni föll Vaux. Men under general Pétains befäl höll fransmännen ut hela sommaren. När den defensivt tänkande Pétain ersattes av mer offensivivriga generaler kunde fransmännen under hösten 1916 ta tillbaka både fortet vid Douaumont och det vid Vaux; men det var rätt mycket tack vare att tyskarna helt enkelt inte ansåg dem värda eller möjliga att försvara. Den nya fronten bildade en halvcirkelformad utbuktning i linjen. Den utsikt fransmännen så fick över landet österut kan inte ha varit till stor glädje för dem, eftersom de fortfarande inte hade någon uppsikt över det som hände precis nedanför åsen eller på dess sluttning åt öster.
Efter att fransmännen återtagit de två befästningarna stelnade fronten även här: tyskarna behöll de viktigaste höjderna ända fram till sommaren och hösten 1918, då en förnyad offensiv från fransk och amerikansk sida pressade bort tyskarna från höjd efter höjd. Den amerikanska erövringen av fickan runt Saint-Mihiel i början av september 1918 motsvarar den kanadensiska erövringen av åsen vid Vimy i april 1917 i den meningen att båda höjderna tidigare motstått alla angrepp från fransk eller brittisk sida. Nu var det transatlanternas tur. Men varken Vimy eller Saint-Mihiel ledde till någon framgångsrikt genombrott: Arrasoffensiven 1917 stagnerade utanför staden, amerikanerna kunde aldrig fullfölja sin offensiv på Meusefronten utan förflyttades av de allierades generalissimo, general Foch, till Argonneskogen, som de erövrade under svåra förluster. Då skrev man oktober 1918: tyskarna var utmattade och vapenstilleståndet nära. Den storoffensiv in i Lothringen och Tyskland som fransmännen planerat för 1919 blev aldrig av.
Från de två omstridda forten har man mycket riktigt en magnifik utsikt österut över tyskarnas uppmarschområden. Nedan några vyer österut från Douaumont och Vaux.
Fort de Douaumont. Ett litet pansartorn med utkiksspringor (på andra sidan). Den röda skylten berättar att alltsammans bakom den är militärt övningsområde och tillträde därför förbjudet för allmänheten. Här skjuts med allehanda vapen varje måndag och tisdag. Antagligen är skogen så full av blindgångare från det stora kriget att den är oanvändbar för skogs- eller jordbruk.
Fort de Vaux en molnig, solig och regnig aprildag. Långt borta i fjärran skymtar det forna Lothringen, nu Lorraine. Groparna i marken är spår eftergranatkrevader, osäkert om de är från tyska eller franska kanoner.
Runt Verdun finns det många fler fort, inte minst på norra sidan om staden, men om man inte känner till att de finns anar man det knappast.
Denna bild, som jag tog från mitt hotellfönster i byn Marre i september 2011, visar ett idylliskt - nästan bukoliskt - landskap med ett par skogiga höjder. Därinne ruvar i själva verket två av de nordliga forten, Fort de Marre till vänster och Fort de Bois Bourrus till höger. Om man får tro den bayerske soldat som fått i uppdrag att visa vägen, när Edgar Maas kompani våren 1916 skulle marschera från Montfaucon fram till bayrarnas ställningar i skogen väster om Mort Homme (Montfauconskogen), noga räknat vid Höjd 304, besköts bajrarnas uppmarschväg av två kanoner i Fort de Marre, som ligger nästan rakt sydöst om Montfaucon (Maas, Verdun sid. 89). Bilden ovan visar att skogen och forten ligger högt - på ungefär tvåhundrasjuttio meters höjd. Höjd 304 är å andra sidan belägen 304 meter över havet. Enligt Maas sköt man även från Fort de Bois Bourrus. Ingendera fortet tycks ha varit bestyckat med mer än några kulsprutor och var sin sjuttiofemma. Dessa fältkanoner kunde bara eleveras tolv grader över horisontallinjen och sköt troligen bara direktverkande eld i en flack bana upp mot höjd 304. Eftersom de franska artillerispanarna inte hade någon utsikt alls på natten och på dagen bara kunde få information från spaningsballonger eller flyg, riktade man troligen pjäserna efter kartan och siktade på de vägar tyskarna måste använda. Man kan alltså knappast ha siktat på bestämda truppformationer. Å andra sidan: bristen på haubitsar var gemensamt för alla de franska pjäsplatserna vid Verdun, ändå vittnar tyska källor om vilka svåra förluster de led under den franska elden mot Mort Homme och höjd 304.
Douaumont och Vaux är numera museer och åtminstone delvis öppna för allmänheten, även om man bara får röra sig i de gallerier som ligger i markplanet. Men fortens inre går djupt ner i jorden, en sak som framgår av de lodräta schakt som finns här och var inne i gallerierna. Men de är stängda för allmänheten. Fort de Marre borde gå att nå om man följer den fältväg som syns på bilden, som utgår från gården vid hotellet (Village Gaulois). Forten Marre och Bois Bourrus verkar enligt tillgängliga uppgifter vara övergivna och ganska halvhjärtat avspärrade - de kan säkert besökas om man anlitar en guide från orten. Men har man sett Douaumont och Vaux både utanpå och inuti har man nog sett rätt mycket av det som går att se, även om dessa två är väldigt skadade av fransk eld. De två andra verkar mest förfallna.
På ovansidan är Fort de Vaux djupt ärrat av granater: kampen om fortet var lång och hård innan besättningen kapitulerade sommaren 1916. Därefter besköts fortet av franskt artilleri som troligen vållade de största skadorna.
Här ser man det långa huvudgalleriet i Fort de Vaux. Det ligger egentligen inte under jorden utan i markplanet, skyddat av ett tjockt lock av sten, sand och betong, och till höger öppnar sig logement och andra utrymmen med dörrar rakt ut till exercisgården. Det är alltså ingalunda så underjordiskt som man kanske kunde föreställa sig, men ändå dryper fukten från tak och väggar. Längst bort i detta galleri trängde tyskarna in i fortet genom en kanonöppning och sedan slogs man om galleriet: under en veckas tid var fortets enda dass (längst bort i korridoren) föremål för förbittrade strider.
Douaumonts västsida (den som var vänd bort från Tyskland) med portar och fönster igenmurade och förvandlade till öppningar för tyska försvarare. Ingen idealisk försvarsställning. Två trädörrar verkar rätt lätta att ta sig in genom för den som nått så långt. Om nu detta verkligen är tyska försvarsverk undrar man onekligen hur tyskarna bar sig åt för att bygga dessa värn under den korta tid de höll fortet och medan man utsattes för fransk artillerield och intagningsförsök. Efter den franska återerövringen hösten 1916 fanns knappast något skäl att bygga dem - då stod fienden återigen i öster. September 2011.
Fort de Vaux. Den nuvarande huvudingången till museet. April 2012.
Detta är utsikten mot sydöst från Douaumont. Man ser onekligen väldigt långt bort mot den forna gränsen men inte särskilt mycket av terrängen nedanför fortet. Ovansidan är full gropar efter granatkrevader, huvudsakligen granater som fransmännen sköt under sina försök att återta fortet. Om man tänker sig att dessa mäktiga försvarsverk med sina tunga betong- och jordlock, som faktiskt motstod även de tyngsta granater, var lika mäktigt beväpnade, blir man besviken.
Den franska generalstaben tänkte offensivt och föraktade defensivens män. Dessutom fylldes man av misstro mot fasta befästningar när man bevittnat de belgiska fortens öde i augusti 1914. Eftersom man dessutom hade fruktansvärt ont om kanoner som kunde skjuta granater i parabolformad bana (och nå mål dolda bakom åsar) tog man utan betänkligheter alla de kanoner som stod uppställda i öppna kasematter runt forten och flyttade dem till fältartilleriet. På ett sätt var det lika bra – både kanoner och besättningar hade obönhörligen utplånats i den tyska elden i februari 1916 (om ställningen inte har ett pansartak blir den ju en dödsfälla om en granat landar i den). Kvar blev bara de pjäser som var inbyggda i forten, och de var inte många. I Douaumont finns två höj- och sänkbara kanontorn: det ena innehåller två stycken 7,5 cm pjäser, det andra en 15 cm kanon. Dessutom fanns ett par, tre torn för kulsprutor.
Detta är Douaumonts torn med två sjuttiofemmor – det ena eldröret har spruckit och verkar vara blockerat av en granat som fastnat precis i mynningen.
Detta är Doaumonts enda torn med en 15 cm-kanon. Man får studera detta torn på insidan och blir då väldigt imponerad av den genialiska mekanismen för höjning och sänkning, som egentligen är en balansvåg, där en enorm motvikt lyfter hela pjäsen och pansarlocket till det läge de har på bilden.
När den första tyska patrullen tog sig in i fortet blev deras första åtgärd att ta besättningen i detta torn till fånga.
Skildringar av slaget vid Verdun ger gärna intrycket av att trakten och naturen är lika dova och ödesmättade som namnen Verdun och Douaumont klingar. Det intrycket är helt fel. Meuse är en idyllisk flod med en lika idyllisk kanal bredvid sig.
Meuse är så här vacker och fredlig några kilometer norr om Verdun. Den skogklädda höjden i bakgrunden är den beryktade Mort-Homme. Vi är i ett helt annat landskap än det svenska, utan barrskog eller urberg i dagen.
Parallellt med floden går kanalen, och den ser ännu fredligare ut. Här syns den söderut: Verdun gömmer sig i diset.
Landskapet runt Verdun är alltså ett öppet odlingslandskap med små byar, vidsträckta åkrar och låga höjder klädda med glad lövskog. Det såg nog inte så annorlunda ut för hundra år sedan. Kullarna når sällan högre höjd än 300 m över havet och även om de kan ha tvärbranta raviner och dalgångar formade av bäckar framstår de som ganska mjuka tack vare all sin grönska. Klippformationer eller urberg är det ont om. Åsen öster om Meuse är inte vid första påseendet lika allvarstyngd och dramatisk som Hallandsåsen eller Kolmården sedd söderifrån, eftersom den inte skyltar med något mörkt och hotfullt berg i dagen. Tvärtom verkar den mjuk, grönskande och inbjudande.
Även om skogen gömmer skyttegravar, löpgravar och granathål ser den väldigt idyllisk ut såhär nästan hundra år efteråt.
.
På vägen på bilden ovan (den skymtar bakom kyrkogårdsmuren) marscherade tyskarna upp mot överste Driant och hans två bataljoner chasseurer i Caures-skogen, när slaget om Verdun inleddes den 21 februari 1916. En del – en mycket liten minoritet – hamnade på kyrkogården i byn Ville-devant-Chaumont, men de flesta ligger nog kvar i jorden under skogen.
Den taktiska åsryggen går i stället en bra bit nedanför den naturliga, och det på åsens framsida, alltså den som vetter mot fienden. Därifrån har man (utan att sticka upp huvudet så det avtecknar sig mot himlen) utsikt över hela sluttningen ända ner i dalsänkan, likaså hyfsad utsikt över landet nedanför, och man kan beskjuta allt som syns. Det är rätt enkelt att inleda ett angrepp från en sådan linje, eftersom soldaterna inte avtecknar sig mot himlen ens när de kommer upp ur skyttegraven. Nackdelen är att alla transporter till och från skyttegraven måste skyddas från insyn, antingen av nattmörkret eller genom att de går i tunnlar eller övertäckta löpgravar. Fiendens artilleri och kulsprutor har nämligen väldigt bra överblick över vad som händer i den öppna terrängen mellan åsens kam och skyttegraven.
Slutligen kan man bestämma sig för att dra skyttegraven på den egna sidan av åsryggen. Ett hundratal meters fri sikt uppåt räcker för att stoppa alla som tar sig över åsen, eftersom de avtecknar sig mot himlen. Dessutom kan hela sträckan från åsens rygg till skyttegraven kläs in i taggtrådshinder, som fienden inte kan se från sitt håll och därför möjligen är okunnig om. Man kan därtill anlägga stödjepunkter längs med åsen, osynliga från fiendehållet och väl skyddade mot eldgivning och granatkastning därifrån. I dem placerar man kulsprutor riktade längs med åsryggen. Dessa stödjepunkter skyddar alltså varandra och besättningarna kan i trängda lägen retirera till huvudlinjen under skydd av eld från den egna sidan.
Den sista typen av skyttegrav är naturligtvis även den sårbar för artillerield, men bara för granater från haubitsar, avfyrade enbart utifrån kartläsning eller genom information från en flygspanare (alltså utan order från en eldledare som ser målet och träffarna). Eftersom haubitsar hade rätt kort räckvidd kunde egna artillerispanare i stödjepunkterna snabbt beordra moteld mot dessa kanoner. Någon bra startpunkt för en offensiv är dock inte denna sista typ av skyttegravar.
Det finns mycket att tänka på när man vill erövra terräng, och den första frågan är oundvikligen: kan vi ha den till någonting? Tyskarna ansåg naturligtvis att svaret på den frågan var helt avgörande och man placerade sig så att terrängen var lätt att hålla. För fransmännen var valet svårare, eftersom varje kvadratmeter fransk mark hade ett sentimentalt värde, oavsett om den var användbar i krig. Man kunde alltså inte följa den rent militära logiken och dra sin linje längs med nästa ås och därvi lämna hela dalgången mellan linjerna som ingenmansland. Britterna hade kunnat göra så om de varit beredda att se på terränginnehavet på samma sätt som tyskarna gjorde. Men britterna hade inte samma fria val: fransmännens värderingar ägde en väldigt tyngd och blev viktigare för dem än hänsynen till den egna militära nyttan. Därför kom de brittiska linjerna att hamna i väldigt ogynnsam terräng.
Det som hände i kriget norr, öster och väster om Verdun hösten 1914 var att fransmännen, som grovt underskattat tyskarnas förmåga att ta sig fram genom den skogiga terrängen i Lothringen och Elsass och därför tänkt sig försvara fronten mot dessa två regioner med reservbetonat och alltför fåtaligt manskap, inte lyckades hålla de höjder som dominerade landskapet mellan Lothringen och Argonne. Tyskarnas strateger hade uppenbarligen en långt klarare blick för det franska landskapets egenskaper och möjligheter än vad den franska generalstaben hade.
Norr om Verdun och väster om Meuse (och vinkelrätt mot floden) låg höjderna Mort-homme, höjd 304 och höjden Vauquois, som fått namn efter den by som låg på den. Dessa platser har fått egna artiklar på min hemsida.
Historien kring dessa strider och de svåra lidanden de skapade finns oftast inte med i standardverken men har ganska nyligen mycket tydligt beskrivits av John Mosier i The Myth of the Great War (2001). Kriget i det franska Lorraine och det tyska Lothringen har också beskrivits i detalj av Gerard Canini i La Lorraine dans la guerre de 14-18 (1984). Det underjordiska krig som skapades av de låsta ställningarna har fått en egen beskrivning av Simon Jones i Underground Warfare 1914-1918.Striderna från Argonneskogen till Meuses dalgång var hårda kriget igenom. Det stora slaget om Verdun, som inleddes den 21 februari 1916, var egentligen bara en del av det ständigt pågående slaget om Meuses dalgång. I och med att tyskarna erövrat alla de strategiskt väsentliga höjderna var fransmännens hopp om att kunna använda dalgången som väg in mot Tyskland ute. Staden Verdun hade därmed förlorat sitt strategiska värde; det värde som återstod var det nationalsentimentala, och det fick fransmännen betala ett högt pris för.
Exakt vilket strategiskt värde Verdun hade för tyskarna är faktiskt ännu svårare att säga. Vägen till Paris gick längre västerut, över floden Marne. Den gamla tanken att Verdun och de andra tre fästningsstäderna var låsen i dörren till Paris var uppenbarligen helt förlegad redan år 1914. Kanske har Jan-Olof Olsson (Jolo) rätt när han beskriver den tyska offensiven som ett försök att locka fransmännen att förblöda under försvaret av sin nationella prestige (detta var Falkenhayns motiv, säger han); men i och med att den lokale överbefälhavaren kronprins Wilhelm trodde att erövringen av Verdun var viktig i sig blev tyskarnas förluster nästan lika stora som fransmännens, något som knappast var Falkenhayns avsikt när han införde utnötningskrigets princip. Som Jolo påpekar: striderna kring Verdun och Meuse gav fransmännen några av deras största nederlag; samma strider blev några av tyskarnas allra största segrar. Inte desto mindre räknar fransmännen Verdun som en fransk seger och tyskarna samma kampanj som ett tyskt nederlag.