Verdun – södra fronten

Redigerad 21 januari 2012

På de franska kartor jag har placeras Verdun gärna i kartbladets kant. I min väldiga Atlas routier et touristique från Michelin, skala 1:200.000, finns Verdun långt ner till vänster på sid 26, på IGN:s Tourisme et découverte i skala 1:100.000 över området Charleville – Mézières – Verdun, finns Verdun längst ner till höger på kartbladet. Så också på samma förlags Carte de randonée, Forêts de Verdun et du Mort-Homme, Champ de bataille de Verdun, i skala 1:25.000. Om man kommer till Verdun söderifrån, som jag gjorde i september 2011 när jag körde upp från Belfort, kommer man med andra ord in i kartans täckningsområde rätt plötsligt. Jag vägleddes av min GPS, men den ger ingen översiktsbild.

Följden av detta är att man möter de första slagfälten och minnena från första världskriget utan att riktigt få klart för sig vad de är för något – jag hade en förvirrad föreställning om att jag kanske kom uppkörande längs med La Voie sacrée, en illusion som förstärktes av att jag passerade en avtagsväg till Bar-le-Duc.

Så var det inte. Det slagfält jag först mötte var södra delen av de tyska ställningarna omkring Saint-Mihiel som ligger vid Meuse, omkring tre mil uppströms, det vill säga rakt söder om, Verdun. På satellitbilden ovan går Meuse rakt upp mitt i bilden, Verdun står utsatt, medan namnet Saint-Mihiel är dolt av texten i nederkanten. De mörkgröna partierna längs med och till höger om Meuse är skogklädda åsar och höjder; längst till vänster syns Argonneskogen.

Striderna där behandlas rätt utförligt av John Moisier (The Myth of the Great War, kapitel 6 och 8), en bok som jag naturligtvis inte hade tillgänglig på resan.

Efter återtåget från Marne och ”den stora kapplöpningen till havet” under hösten 1914 stabiliserade tyskarna fronten längs linjer som gick att hålla. Så snart de gjort det gick de till motattack. Ett av de områden som blev föremål för den förnyade och framgångsrika offensiven var fronten mellan Mosel och Meuse. Följden av den attacken i slutet av september 1914 var att den gamla fästningsstaden Verdun och dess moderna befästningsverk på åsarna och höjderna runt Meuse hamnade i en trång säck.

Meuse rinner i stort sett rakt norrut. I frontens centrum gick de tyska linjerna den 15 september, efter återtåget från Marne, i en S-formad båge från Meuse till Mosel, och i ett långt parti gick den längs med och öster om ån men på andra sidan åsen.

Den förnyade offensiven, som inleddes i slutet av samma månad, skapade två mycket viktiga inbrytningar över ån och åsen. Norr om Verdun gick fronten nästan rakt västerut, och där tryckte tyskarna ner den över höjderna Mort-Homme, Cote 304 och Vauquois ända bort till Argonne. I söder gick de över åsen vid Meuse, vidare över ån, och skapade en väldig utbuktning åt väster runt staden Saint-Mihiel, varefter frontlinjen återvände till höjderna österut och slutligen gick rakt österut vid slätten Woëvre.

Genom att kontrollera höjderna vid Saint-Mihiel och Vauquois skapade sig tyskarna perfekt utsikt ner över dalen, i söder hade de dessutom kapat de transportleder – landsväg, järnväg och kanal – som kom upp söderifrån och gick genom staden. Från Vauquois i norr kunde de därtill se röken från de tåg som kom på järnvägen, som ringlar in norrifrån från Paris, och omgående beskjuta dem med sitt artilleri. Endast landsvägen och en smalspårig järnväg från Bar-le-Duc i väster var fortfarande fredade från beskjutning.

Förlusten av dessa höjder redan i början av kriget var ett par av fransmännens värsta nederlag och omvänt ett par av tyskarnas allra största segrar. Verduns strategiska funktion var att hindra att en tysk offensiv utvecklades den enkla vägen, alltså längs med Meuses dalgång, och därmed tvinga ut fienden i den svåra och - som man trodde från franskt håll - militärt omöjliga terrängen i Argonne och Woëvre, där de franska trupperna, som höll alla skogspartier och de platta höjder, "buttes", som förekommer överallt, lätt skulle kunna hålla dem tillbaka. Nu hade fransmännen förlorat precis den svåra terräng de trott vara ogenomtränglig. Att ta tillbaka de förlorade stödjepunkterna var fruktansvärt svårt, eftersom de erbjöd tyskarna samma fördelar som fransmännen själva misslyckats med att utnyttja. Därmed kan man med fog fråga sig om fästningsverken vid Verdun hade något värde alls för dem längre, bortsett från den nationella prestigen.

Inte desto mindre höll de stånd vid Verdun under två fruktansvärda år medan tyskarna tryckte på mot fästningarna i frontens centrum och tog minst tre av de viktigaste (Douaumont, Vaux vid Verdun och Camp des Romains vid Saint-Mihiel), innan fransmännen hösten 1916 tog tillbaka terrängen och de två förlorade fästningarna ovanför Verdun. Först 1918 (och det med amerikanernas hjälp) återtog de Vauquois och Saint-Mihiel med Camp des Romains. Vid det laget var den höjd som byn Vauquois legat på praktiskt taget bortsprängd och byn ett minne blott.

Jag kom alltså uppkörande till höjderna öster om Saint-Mihiel utan att riktigt begripa vad jag såg men jag parkerade, travade in i området och blev rätt förbluffad över alla små vägar som ledde in i skogen,

rastplatserna med komplicerade informationstavlor om striderna och en busslast belgiska turister med väldiga ölbackar, krevadgroparna inne i skogen, spåren av löpgravar.

Detta var en annorlunda terräng än den uppe i Picardie och Artois; den liknar heller inte mycket den jag sett nere vid Belfort eller Vogeserna. Däremot blev den en god inledning till vandringarna på åsen ovanför Verdun.

Tyvärr är inte kameran bra på att demonstrera höjdskillnader, dessutom döljer dagens grönska mycket av gårdagens tragedier. Man kan dock inte påstå att skogarna gör något särskilt ödesmättat intryck.

Utsikten ner mot staden var i stort sett obefintlig på grund av all skog. Dessutom är det faktiskt så, att man uppifrån en skogklädd höjd inte ser så värst mycket av den terräng som ligger rakt nedanför höjden. Man ser långt bort, det är sant, men det landskap man kan se ligger förmodligen utom skotthåll för allt utom det tyngsta artilleriet. För närstrid kan det nästan göra detsamma om man håller en åskam eller ej.

Men tyskarnas grepp om Saint-Mihiel innebar som sagt att Verdun förlorat sina bästa försörjningsleder i form av väg, järnväg och kanal. Att ta tillbaka staden blev, enligt general Roques, den nye chefen för franska Första armén, en nationell prioritet.

Som Eddie Rickenbacker, USA:s största flygaräss under första världskriget, uttrycker saken: "North and west of our Toul aerodrome lay Verdun. Verdun, the sine qua non of German success! Under the Verdun citadel, built in 1863, lay an underground army of seventy thousand men. No use to attempt to go around Verdun and leave seventy thousand attackers in their rear. Verdun must ever be threatened, even while desperate attacks were being launched against Amiens, Ypres, and the Marne." (Rickenbacker, 1965, Ch. II).