Historien om ett skrivbord

För några år sedan ville jag skaffa mig ett riktigt stort skrivbord att ha i mitt arbetsrum hemma. Detta för att blir riktigt produktiv som pensionär.

Auktionshuset Kolonn i Sundbyberg, på Tulegatan bara ett par hundra meter hemifrån, visade upp ett vansinnigt vackert ovalt klaffbord i engelsk ek. Obestämbar ålder, men sannolikt rätt gammalt. Jag föll handlöst och lade ett bud på en summa jag tyckte jag hade råd med (betydligt mer än jag betalat på IKEA för mitt dåvarande skrivbord).

En vecka senare kom beskedet från auktionen: bordet var mitt för 650 kr inklusive auktionärens pålägg. Det var bara att hämta. På med takräcket på bilen, alltså, och iväg.

Det visade sig vara lättare sagt och gjort, för bordet är ohyggligt tungt. Nere på Tulegatan fick jag hjälp att lyfta upp det på takräcket; jag snörde fast det med så många spännremmar jag hade och rullade iväg, mycket försiktigt uppför de branta backarna till Vintergatan.

Av med remmarna. Att få ner bordet från bilen till marken var en kamp. Nu var jag ju ensam om jobbet och ett stort bord i massiv engelsk ek är tungt, tyngre, tyngst. Jag ville ju helst inte repa eller buckla bilen heller. Men att lyfta handlar mer om hjärna än muskler, säger dom. Tur i alla fall att man redan är opererad för bråck.

Att bära in bordet till mitt rum var inte heller det allra lättaste – det fick vicka fram på gatan eftersom jag bara orkade bära det en halvmeter i taget.

Sedan vidtog problemet med att anpassa resten av möblerna till bordet. Jag hade samlat på mig lite för många stolar, som jag inte vill kasta ut. Det senaste arrangemanget är det slutgiltiga, tror jag.

Faktum är att ovala bord inte är idealiska som arbetsbord – det blir några döda vinklar över, men där kan man med lite kreativitet få plats med nödvändiga saker som inte behöver synas.

Det hördes också förslag om att bordet kunde bli ett vackert matbord i köket eller ett suveränt pusselbord i vardagsrummet. Det första förslaget stöp på att alla ben och stöttor gör det nästan omöjligt att placera sittande personer vid. Med klaffarna nere kan man sitta två mitt emot varandra och med klaffarna uppe kan man kanske sitta sex, men de fyra vid klaffarna får finna sig i att smälla tårna i stöden. Det andra var det svårare att värja sig emot utom genom påpekandet att den platsen var reserverad för julgranen.

Bordet är väldigt snyggt men ganska opraktiskt, i själva verket. Jag började undra vad bordet egentligen var tänkt att användas till. I uppfällt skick är det över två meter långt; därtill en och en halv meter brett.

Svaret kom för ett tag sedan i den engelska auktionsrundan på TV. Där fanns mitt bord, lite annorlunda men uppenbarligen med samma tanke bakom.

Det är i själva verket ett irländskt Wake Table.

Ett sådant står i ett hörn av huset, med klaffarna nerfällda och kanske ett par prydnadssaker på, tills någon i huset går bort. Då lyfts bordet fram, klaffarna fälls upp, kistan med den döde ställs på bordet och runt om fyller man på med god mat och Guinness och whiskey. Därefter håller man likvaka med brakfest hela natten.

Tur att jag stod emot propåerna att ha det till matbord i köket ... Och man undrar onekligen om bordet någon gång använts för sitt rätta syfte.

På bilden syns det med sin nuvarande placering och utrustning (låt ingen kalla mig prylgalen). Det rymmer onekligen en hel del och är – mot alla odds – jättebra att arbeta vid. Och ingen av de forna likvakorna har hittills manifesterat sig vid midnatt ...

Om man googlar på ”wake table” hittar man mängder av bilder på liknande bord, så jag har nog identifierat det rätt.

Skrivet julafton 2013.