Västfronten i söder

Så fort man läser handböcker eller specialverk om första världskriget möter man påståenden och ord som man inte riktigt förstår, sådant som man sedan grubblar över till dess att någon annan bok, en karta eller en bild klargör. En av de sakerna är frågan hur västfronten sträckte sig från norr till söder och framför allt hur den avslutades i båda ändar.

Handböcker och kartor nämner i olika ordalag att fronten sträckte sig från Nordsjön till schweiziska gränsen. Kartorna har olyckligtvis en förmåga att bli väldigt otydliga just i fråga om frontens ändpunkter och allra mest ifråga om den sydliga slutpunkten. Ibland står det att fronten sträckte sig till Belfort, det sydligaste av de fyra befästningsområden fransmännen byggde sig efter landförlusterna 1871. Då gick Alsace och Lorraine förlorade till tyskarna och fick sina alternativnamn Elsass och Lothringen. De fyra befästningsområdena var (från söder till norr): Belfort, Épinal, Toul och Verdun, och de skulle skydda Frankrike och inte minst Paris från en tysk offensiv.

Men Belfort ligger inte direkt vid gränsen utan någon mil norr om den. Närhelst man inte vet bestämt hur en viss sak förhåller sig är det frestande att använda fantasin. Man kan till exempel tänka sig att de två linjerna med skyttegravar gick ända fram till de schweiziska gränspålarna och där slutade tvärt med en schweizisk linje vinkelrätt mot de dubbla linjerna frontsoldater. Eller slutade linjerna i härvor av taggtråd och ett odefinierat ingenmansland? Hur såg schweizarna på det hela – landet var ju en mycket liten militärmakt men den hade Europas två allra största makter, som till råga på eländet befann sig i krig med varandra, precis inpå gränsen. Tanken att gå runt denna ändpunkt och ta fienden i sidan måste rimligtvis ha runnit upp i huvudet på båda sidors generaler (för att nu inte tänka sig vad schweizarna kan ha befarat) – så gjorde ju de krigförande under ”Den stora kapplöpningen till havet” år 1914, då de sträckte ut frontlinjen norrut under ömsesidiga omtagningsförsök, tills havet satte stopp för verksamheten. Även här kan man spekulera i hur ändpunkten såg ut, men det lämnar jag till en särskild artikel.

Som tur är finns alltid specialverk som med fördel kombineras med egna studier på ort och ställe. Efter att ha läst en grundligt illustrerad monografi av Laurent Tau och Jean-Christophe Tamborini, La Grande Guerre dans le Territoire de Belfort från 2005, och därefter ha kört härs och tvärs genom landskapet vid gränsen mot Schweiz under några dagar i september 2011 tror jag mig i stånd att ge en någorlunda korrekt skildring av hur västfronten avslutades i söder och vad som hände där under krigsåren. Fotona i denna artikel är alla mina egna.

Vid krigsutbrottet drog sig de franska gränstrupperna öster om Belfort tillbaka omkring en mil från gränsen. Tyskarna utförde kavalleriräder, som möttes med eldgivning. I trakten är den franske korpralen Peugeot berömd, därför att han blev den förste fransman som stupade i kriget. Han öppnade eld mot en tysk spaningspatrull i form av några kavallerister under befäl av fänrik Meyer. Både Peugeot och Meyer dog i den striden men bara Peugeot fick ett monument.

Fransmännen gick rätt snart till anfall och etablerade en ny frontlinje strax öster om den egentliga gränsen, som gick från Schweiz norrut mellan de två byarna Réchésy i Frankrike och Pfetterhouse i Elsass, till Vogesernas sydligaste utlöpare. Den gamla riksgränsen utmärks inne i en skog av tre gränsstenar – en fransk-tysk-schweizisk motsvarighet till Treriksröset på Nordkalotten; den utgör fortfarande gräns mellan Territoire de Belfort och departementet Haut-Rhin. Några häftiga bataljer levererades under denna franska offensiv som riktades mot staden Mulhouse, som ömsom togs, ömsom förlorades. Episoderna lever kvar i folks minne: i byn Romagny siktade en liten fransk pojke utrustad med ett gevär av trä mot tysk militär, som omgående sköt ihjäl honom. Även detta växte upp till en omhuldad saga.

Innan året var slut avstannade emellertid striderna längst i söder och Belfortregionen förblev därefter lugn kriget igenom. Eddie Rickenbacker, USA:s största flygaräss, låg sommaren 1918 förlagd vid en flygbas vid Toul sydöst om Verdun. Han kommenterar frontaktiviteten så här: "Business went on as usual in Luneville. Children played in the streets and traffic pursued its leisurely way. An occasional German sentry faced a Frech sentry along the lines from Luneville to Switzerland, at intervals of a hundred yards or so, but it was libelously said that these sentries messed together and slept together for the sake of companionship. This situation was considerably altered later, when the Americans came in. The country of the Vosges Mountains was thought to be too rough to permit invasion by either side." (Rickenbacker 1965 Ch. II). Amerikanernas första stora insats var den framgångsrika offensiven då frontutbuktningen runt Saint-Mihiel återerövrades på sensommaren 1918.

Det är ändå anmärkningsvärt (och en sak lokalpatrioterna verkar minnas med stolthet) att sträckan från schweiziska gränsen till Hartmannswillerkopf var den enda del av hela fronten där franska trupper stod på tysk mark – naturligtvis såg inte fransmännen saken på det viset, utan de ansåg att de återerövrat terräng de förlorat 1871, men inte desto mindre var Elsass tyskt på den tiden.

Längre norrut, i Vogesernas sydligaste utlöpare, stod striderna desto häftigare i ett par års tid, särskilt vid en bergstopp med det märkliga namnet Hartmannswillerkopf. Från Vogesernas toppar har man en vidunderlig utsikt österut över Rhendalen och det är inte att undra på att fransmännen ville ha den utsikten och tyskarna ville förvägra dem den fördelen. Kampen om höjderna kostade fransmännen många elitsoldaters liv – de satte in sina alpjägare i dessa strider, medan tyskarna skickligt försvarade samma mark med hjälp av soldater ur sin landstorm och ändå led betydligt mindre förluster. Striderna här är värda ett särskilt kapitel.

När tyskarnas generalstabschef Erich von Falkenhayn hösten 1915 analyserade krigsläget för Kaiser Wilhelm kom han, efter ett komplicerat resonemang, fram till att man måste hitta ställen som fransmännen skulle känna sig tvungna att försvara in i det sista. Tyskarna behövde inte erövra dessa ställen utan bara trycka på tills fransmännen förblödde. Detta kan man kalla utmattningskrigets första princip. De två punkter Falkenhayn hittade var fästningsområdena Belfort och Verdun. I praktiken blev det bara Verdun, där den stora tyska offensiven inleddes 21 februari 1916.

När det gäller fronten vid Belfort förhåller det sig så att de flesta historiska kartor är i för stor skala för att ge några detaljer. Google Earthbilden nedan visar den gamla gränsen mellan Frankrike och Tyskland, som nu är gräns mellan Territoire de Belfort i väster och departementet Haut-Rhin i öster, som ett tunt blågrått streck långt upp till höger vid den gula plattan med vägnummer D13.  Där fanns och finns mycket riktigt ett treriksröse. Bilden visar också att Schweiz territorium just här går upp i Frankrike och formar något som kan liknas vid en platt biskopsmitra.

Det var dock inte där fronten gick under första världskiget, eftersom fransmännen faktiskt hade avancerat en liten bit in i Elsass.

En bra bit av gåtans lösning finns i den utmärkta lilla boken av Laurent Tautu och Jean-Christophe Tamborini, La Grande Guerre dans le Territoire de Belfort, även om man fortfarande inte vet exakt var ändpunkten var. På sidan 71 finns en karta som visar de områden av Elsass fransmännen ”tagit tillbaka” från tyskarna. Söder om detta område finns ett smalt band av schweiziskt territorium, som på franska lokalt kallas Le bec de canard (Anknäbben). Denna näbb är inte många hundra meter bred men går rakt i öster och väster med spetsen i öster. En bäck rinner mot norr precis öster om och längs med näbbens trubbiga spets. Den heter La Largue.

Området bildar en oregelbunden kvadrat som avgränsas i norr av byn Pfetterhouse, i öster av Mooslargue och Liebsdorf, i söder av Courtavon. Alla dessa byar är naturligtvis franska. Satellitbilden visar också att själva gränsområdet helt saknar allmänna vägar, och marken söder om vägen från Pfetterhouse och Mooslargue är ett inhägnat område dit tillträde är förbjudet.

Detta är det närmaste man kan komma som turist. Men där inne började frontlinjen. Oundvikligen måste den ha tangerat schweiziska gränsen precis i näbbens övre hörn, vilket gör att bäcken Largue hamnade i ingenmansland.

Kartor och satellitbilder i all ära: hur såg terrängen ut? Tack vare ett generöst stipendium från Johnsonstiftelsen, som jag fick för att kunna göra topografiska studier, reste jag i september 2011 till tre olika slagfält i södra och centrala delen av västfronten. Första delen av resan gick just till Belfort och schweiziska gränsen vid Pfetterhouse. Jag har alltså sett bäcken Largue och delar av fronten, jag har i själva verket sett så mycket som man kan se utan särskilda förbindelser med olika markägare.

Det finns naturligtvis en bro över Largue. Bilden nedan är tagen från väster, alltså den forna franska sidan.

Öster om bäcken svänger väg D24 söderut och går upp i en lång serpentin innan den fortsätter rakt mot Mooslargue. Detta eftersom Largues dalgång begränsas av en rätt hög och skogklädd ås. Largue är inte någon bred och dramatisk å utan närmast en blygsam bäck. Från bron ser denna bäck ut så här söderut:

Och så här norrut:

Mittemot brons östra landfäste finns ett par gamla stödjepunkter av betong med fronten mot väster. Detta måste vara rester av den tyska frontlinjen, även om själva försvarslinjen troligen gick högre upp på åsen. Den första punkten ligger precis mitt emot bron och ses nedan i tre bilder tagna i olika vinklar.

Bron skymtar bortanför bilen. Riktningen här är västerut.

Någonstans där uppe i skogen låg alltså tyskarnas egentliga försvarslinje. Man kan se spåren efter en förbindelsegrav som ringlar sig in i skogen bakom stödjepunkten.

En annan stödjepunkt ligger ett femtiotal meter norrut. Här pågår uppenbarligen ett renoverings- eller konserveringsprojekt.

Bäcken har dels en huvudfåra, dels bildar den små gölar, sjöar eller rentav dammar (som i det avstängda parkområdet ovan). Detta är den göl som börjar precis norr om den andra av de två stödjepunkterna jag hittade.

Fronten fortsatte sedan norrut längs med Largue. Så småningom förenade sig denna bäck med Rhône precis väster om byn Dannemarie, men frontlinjen gick rakt norrut, öster om byn Seppois-le-bas, och fortsatte uppåt Vogeserna där den hamnade strax öster om staden Thann. Därovanför finns Hartmannswillerkopf.

Därmed har fantasin fått sitt och ersatts av geografiska fakta. Detta gör inte saken mindre fantasieggande, och varje gång man funnit lösningen på en gåta uppstår nästa.

Nedanstående minnessten, ett ”minne om vänskap och fred” är daterad 1944.

Det året kan det inte ha funnits mycket  vänskap mellan de två länderna, i vart fall inte mellan De Gaulles Frankrike och Hitlers Tyskland. Så varför står stenen kvar där oskadd, precis bredvid den tyska stödjepunkten mittemot bron?

Till saken hör att en tysk offensiv gick fram längs med schweiziska gränsen även vintern 1944/45, i samband med Ardenneroffensiven. Det finns minnesmärken som handlar om den också, lite längre västerut.

Redigerad 26 april 2012