Flanörfotografen


Sidan där jag pratar kameror och flanörfotografi



13 augusti 2015


En pryltokig amatörfotografs bekännelser.


Jag har nog alltid varit intresserad av kameror - åtminstone sedan jag insåg att jag inte kunde vare sig teckna eller måla, en lärdom som skolan gav mig.


Min första kamera var en Agfa 6x6 av okänd typ, men med utfällbart objektiv. De bilder jag bevarat från den har jag skannat in och gett en egen sida: en film jag tog i Skottland när jag liftade runt de brittiska öarna sommaren 1965.


Jag hade också en Minolta som var ett slags enklare kopia av Minox miniatyrkamera, tyvärr med undermåligt bildresultat. Jag har några dia kvar som jag ska försöka skanna in.


I Lund hade jag en Yashica Electro 35GT med en av de allra första exponeringsautomatikerna. Med den tog jag några bra diabilder från Frankrike sommaren 1970. Tyvärr förlorade. Det är synd, för kameran är fortfarande känd för sitt exceptionellt skarpa objektiv.


Sedan blev det en paus i plåtandet, men våren 1975 tog jag ett avgörande steg och köpte en Rollei 35S som jag fortfarande har kvar. Tyvärr är dock en plastdetalj inuti utsliten så även om kameran i sig fungerar måste man rulla tillbaka filmen i ett mörkrum. Dessutom använde den ett knappbatteri (kvicksilver) som inte längre finns. Den var den perfekta kameran för en amatör som älskar att finna sina motiv under promenader och aldrig stannar för att vänta ut rätt ljusförhållanden (vilket ett proffs skulle göra). Objektivet: ett Rolleitillverkat Zeiss Sonnar 40mm, f.2,8. CdS-mätare med följevisare: den mätte av hela motivet och så förvalde man antingen tid eller bländare och lät den andra inställningsratten sätta följevisaren ovanpå mätarnålen. Det blev oftast perfekt resultat, i synnerhet om man underexponerade diafilmen en liten aning. När jag så småningom utökade mitt kamerabestånd (se nedan) laddades Rollein oftast med svart/vit film. Ilford FP4 var favorit.


Nedan: Venedig, oktober 1981. Rollei 35S.


































Ett 40-millimetersobjektiv är egentligen så nära ett normalobjektiv man kan komma, eftersom ett negativ på 24X36mm (småbildsformatet) är lite mer än 40mm diagonalt från hörn till hörn (en diaram skär av en liten bit av bildytan, så ingenting är exakt 24x36mm). Det ger ett perspektiv som i hög grad liknar ögats eget. För småbildsformatet räknas 50mm som normalobjektiv, men det stämmer alltså inte helt. Redan 1976 var det dags att utöka kamersortimentet, denna gång med en systemkamera, en Canon FTb, som troget följt mig genom åren. Favoritobjektivet (jag har några stycken) var och är Canon FD 100mm, 2,8. Naturligtvis i tandem med Rollein - diafilm i den ena, svart/vit i den andra. Diaflimerna är numera ett minne blott i affärerna, men jag har lådor kvar och skannar in bilderna efter hand. Favoritfilmerna var Kodachrome 25 och 64. Ett tag fanns också GAF 500, men den var aldrig populär (väldigt grovkornig). Det är ju överhuvudtaget ett problem med fotografisk film: för att kunna vara ljuskänslig måste den ha rätt stora silverkorn i emulsionen, och då blir bilderna korniga. Å andra sidan är informationsmängden i ett 24X36 mm negativ mångfaldigt större än i den mest pixelrika digitala sensor. Det är med andra ord ingen dum idé att skanna in gamla diabilder ...

Jag drömde länge om Canons proffsmodell F1 och köpte en begagnad så småningom, men den är egentligen inte alls bättre för mina behov, bara tyngre och massivare och med fler utbytbara delar.

































Ovan: Mina tre kameror före den digitala epoken: Canon F1 (Canon FD 100 mm, 2,8), Rollei 35S, Canon FTb (Canon FD 28mm, 2,8).




































Venedig, oktober 1981, Canon FTb, Canon FD 100mm, 2,8. Agfachrome (tror jag).


Åren gick och den digitala revolutionen drabbade även fotografin, och det på två sätt. Elektroniken kunde analysera motivet och rekommendera eller helt enkelt ställa in de tre exponeringsparametrarna: avstånd, tid och bländare. Den kunde till och med läsa av filmkassetten och ställa in rätt filmkänslighet.


Trots mitt tidiga innehav av en mycket avancerad kamera, alltså Yashican jag nämnt ovan, reagerade jag långsamt på de nya möjligheterna och höll fast vid mina två manuella kameror till dess att en annan revolution satte stopp för min konservatism. Ljuskänsliga chippar benämnda med skumma initialer började ersätta den ljuskänsliga filmremsan. Det blev svårare och svårare att få en Kodachromefilm framkallad. Processen var så komplicerad att det aldrig var tal om att vare sig amatörer eller proffs skulle kunna utföra den själva - endast Kodak klarade detta. Det fanns i och för sig diafilmer som gick att framkalla hemma, men det krävde nästan att man hade ett komplett kemiskt laboratorium. Samma sak gällde framkallning och kopiering av negativ färgfilm. När jag började fotografera fanns minst ett Kodaklabb med Kodachromekapacitet i Sverige, sedan ett i Norden, sedan ett i Europa, sedan ett i hela världen, sedan var det slut. Och Kodachrome var, som sagt, diafilmernas diafilm, ojämförlig i skärpa och färgåtergivning (i mina ögon, åtminstone).


Under nästan trettio år (1975 till 2003) ägde jag tre kameror (två systemkameror med sammanlagt fem objektiv och en liten med fast objektiv). När de väl var inköpta var det filmen som kostade - diafilmer var sannerligen inte gratis, även om framkallningen ingick - och när diafilmsepoken var slut övergick jag till negativ färgfilm, som jag lät framkalla till CD. Det blev ofta väldigt bra resultat, tekniskt sett.













Wien, hösten 2000. Till vänster Donaukanalen. Till höger Karlskyrkan som speglar sig i sin damm. Bilden är naturligtvis vänd upp och ner för större barockeffekt. Mitt i simmar en guldfisk. Det rådde ett särskilt gyllene ljus den dagen ... Canon F1, Canon FD 100mm, 2,8. Ektacolor 200. Framkallad till negativ och CD.


Inom kort blev det dags för den digitala revolutionen även för min del - jag hade undvikit mellansteget med elektronisk styrning av exponering och avståndsmätning, väl vetande att det krävde en helt ny generation av objektiv, nämligen Canons EF-serie.


Istället kom ett litet kraftpaket in i mitt liv, Minolita DiMage F100. En mycket liten kamera med väldig kapacitet. Även om sensorn bara klarade 4 megapixel blev kvaliteten på bilderna utmärkt och zoomonfånget (blygsamma 3x) motsvarade 38 till 114 mm (egentligen 7,8 till 23,4 mm), alltså ett omfång som täckte vad mina två gamla kameror klarade tillsammans med sina fasta brännvidder. Men den slukade batterier! Det enda som fungerade var uppladdningsbara och man fick alltid ha med sig ett par i reserv.


Medelhavet vid Nice. September 2003. Minolta Dimage F100.


Här mötte jag för första gången det faktum att bildsensorn på en digitalkamera inte är 24x35 mm. Då blir de egentliga brännviddssiffrorna helt annorlunda, för brännvidden beräknas fortfarande på förhållandet mellan avståndet från objektivets centrum (där bländaren sitter) till filmplanet och bildsensorns diagonalmått.  Så länge kameran har ett fast monterat objektiv kan siffrorna göra en detsamma - man ser ju på bilden vad som händer. Och bildkvaliteten var utmärkt. Det blev många bra bilder innan den slutgiltigen låste sig i sitt innanmäte och fick läggas i kameramuseet.



Paestum, september 2004. Minolta Dimage F100.


En icke förutsägbar följd av digitaliseringen är att man visserligen slutar köpa film - SD-korten räcker ju hur länge som helst - men å andra sidan börjar man köpa kameror. Åtminstone jag. Efter Minoltan kom en Canon Ixus 55, Samsung NV30 (Schneider-Kreuznach Varioplan-Zoom), Lumix DMC-FZ18 (Leica Vario-Elmarit), Sony Cyber-shot (Zeiss Vario-Tessar), Lumix DMC-LX5 (Leica Vario-Summicron) med allt större zoomomfång och allt mer kompetenta bildsensorer. Den första Lumixen var en så kallad långzoomare med motsvarande 28 till 504 mm brännvidd. Tyvärr en rätt klen bildsensor, med följd att man fick nöja sig med 100 ASA i filmkänslighet (för att bilden inte skulle bli för grynig). Den är fortfarande väldigt bra att ha till hands om man vill komprimera en storslagen vy.


Det går inte att komma ifrån att jag är rätt pryltokig, men å andra sidan har jag ägt betydligt fler datorer om man ser till tjänsten och privat. Fler skrivare också. Och bildskärmar. Den tendens som rådde ett tag, att sätta klassiska tyska objektiv i japanska och koreanska kameror, var väldigt frestande för en prylgalen man. Att äga en Leica är väl alla amatörfotografers hemligaste dröm...


Nedan exempel på bilder från var och en av kamerorna.


Ovan: Mithrastemplet i Capua. Maj 2006. Canon Ixus 55.


Digitalkamerorna tillåter en att ta bilder i rätt dåligt ljus, bara man är stadig på handen. Jag använder aldrig blixt om jag kan undvika det - ett credo för en flanörfotograf!



Nedan: Venedig dagen efter ett slagregn som rensat luften. November 2010. Samsung.


Det är inte ofta man ser alperna från lagunen. Taget från vaporetton på väg till Lido.


Ovan: Flandern. Ieper i bakgrunden. September 2012. Lumix FZ18.


Där jag stod låg de främre tyska skyttegravarna - nu ligger där ett kanadensiskt monument -, någonstans mellan den punkten och staden gick ingemansland.



Nedan: Menton en regnig lördag i november 2012. Sony.


Frank Hellersällskapets resa till Menton med omnejd gav mig rätt många bra bilder.



Ovan: St. Paul-de-Vence (nära Menton) med Medelhavet i bakgrunden. November 2012. Lumix LX5.


Även denna bild är från Frank Hellersällskapets resa. En vidvinkel motsvarande 24 mm ger ett fantastiskt skärpedjup som kan användas för vackra landskap, bara det finns något i förgrunden som ger perspektiv.


Denna Lumix är naturligtvis fortfarande i bruk men jag tänker använda den som vidvinkelobjektiv (och på det hela taget strunta i zoomen).


Nu har nämligen systemkameran återkommit i mitt liv. För ett par år sedan köpte jag en sådan, en Canon 600d. Ett paketerbjudande med två zoomobjektiv som tyvärr är rätt plastiga och inte känns inspirerande. Istället växlar jag mellan tre nyköpta med fast brännvidd: Canon EF-S 24 mm, 2,8; Canon EF 50 mm, 1,8; Canon EF 100 mm, 2.0. Kameran vållade mig en hel del huvudbry.


Jag trodde att en systemkamera skulle ha en bildsensor i ett format som motsvarar det gamla småbildsformatet 24x36mm och att därför objektivens uppgivna brännvidd motsvarar mina gamla objektivs brännvidder. Men nej. En Canon 600d har en betydligt mindre bildsensor, benämnd APS-C. Eftersom objektiven projicerar en rund bild som ska rymma ett gammaldags småbildsnegativ blir den bild som sensorn fångar helt enkelt ett utsnitt ur den riktiga bilden - man måste multiplicera den uppgivna brännvidden med 1,6 för att få en motsvarighet till småbildskamerans brännvidd. 24mm blir alltså 38mm, 50 mm bli 80mm och 100mm blir 160mm. Snopet - det jag trodde skulle bli den idealiska triaden, vidvinkel - normal - kort tele blev istället kort normal - kort tele - halvlångt tele. Det finns en fördel: alla objektiv ger en lite mörkare bild ute i hörnen (det kallas vignettering) och ger dessutom den bästa bildskärpan mitt i bilden, men eftersom APS-C-sensorn inte utnyttjar hela den projicerade bilden försvinner också större delen av vignetteringen medan bildskärpan blir den bästa möjliga.


Det finns två möjligheter framför mig: enklast är att gilla läget och lära mig hur de tre objektiven fungerar (för vidvinkel finns ju den ljusstarka Lumixen kvar). Alternativet är att skaffa en systemkamera med fullformatsensor - Canon EOS 6d är den billigaste, till det facila priset av omkring 14.000 kr (utan objektiv, för dom har jag ju redan). Den pryltokige vädrar morgonluft ...