Hem

Första världskriget

 

Redigerad 26 oktober 2019

 

Kriget som blodig verklighet är sedan länge förbi men dess spår finns inte bara i Europas geografi och historia utan som en fysisk verklighet i de landskap där det bedrevs. Den landsväg som syns som vinjett här ovanför är en gammal romersk härväg. Julius Caesars legioner kan ha marscherat på den när den ännu bara var en stig (härvägen själv är av senare daturm).

 

Vägen går mellan den lilla franska staden Albert,  genom en rad byar och slutar i en annan liten stad vid namn Bapaume.

 

Under Sommeoffensiven sommaren och hösten 1917 gjorde trupper från de brittiska öarna, Kanada och Australien våldsamma försök att nå fram till Bapaume, medan tyskarna svarade med rasande motattacker.

 

Offensiven inleddes tio minuter för tidigt den 1 juli med en våldsam minsprängning söder om byn La Boiselle. Dess spår finns kvar i form av The Lochnagar Crater (till vänster i landskapet lite utanför bilden), en osannolikt djup trattformad grop belägen på en åskam med perfekt utsikt mot de allierades forna linjer.

 

De allierade soldaterna marscherade upp från Albert, där kyrkan med dess slokande ängel på spiran blev en av de sista större byggnader en del av dem fick se. Längs vägen finns stora och små minnesmärken efter de allierade divisioner (tre australiensiska) som kämpade här från juli till november. Till höger, långt bort i diset kunde jag skymta det kanske största men också mest tragiska av de allierades minnesmärken (i hård konkurrens med det franska Ossuariet i Verdun och det brittiska i Flandern som kallas Tyne Cot), nämligen de försvunnas monument i Thiepval.

 

Vid vägen finns också monumentet över det allra första försöket att avgöra en strid med hjälp av stridsvagnar.

 

Jag tog bilden från en av de små landsvägar som löper åt sydöst, bort från stora landsvägen. I bildens vänstra kant syns byn Pozières. De allierade kom nästan fram till platsen där jag stod, men inte riktigt.

 

Det är ett väldigt vackert och storslaget jordbrukslandskap med långa svepande åsar och byar och städer som gömmer sig nere i dalarna. Man kör längs med en ås, ser spetsen på ett kyrkton i fjärran och dyker plötsligt ner i en liten by, där hela bebyggelsen uppenbarligen är från 1920-talet eller yngre. Av förkrigsbebyggelsen finns knappt ett spår kvar.

 

Idag är krigets kvardröjande närvaro därför både skrämmande och lockande.

 

10 maj 2019 - jag planerar fortfarande den där stora artikeln om augusti 1914. Jag har läst Winston Churchills stora självbiografiska bokserie om kriget och John Mosiers mördande kritik av de västallierades inkompetens (och stora beundran för tyskarnas taktiska överlägsenhet). Edward Spears Liaison 1914, Walter Bloems Vormarsch och Sven Hedins Fronten i väster är värdefulla, eftersom de är skrivna av ögonvittnen (Hedin, som var övertygad tyskvän, blev grundligt hånad i England och Frankrike, vilket inte hindrar att han gör en hel del intressanta iakttagelser). Ernst Jünger, vars Kriegstagebuch 1914-1918 kom i tryck 2010, utgiven av H. Kiesel, börjar först den 30 december 1914. Den inleds prosaiskt och oheroiskt: "Eftermiddag, utdelning av patroner och järnranson. Kontroll av könssjukdomar. När vi begav oss av tog min mor farväl, något som dock gjorde en rätt dyster" (min översättning). Därför har den inte något att erbjuda när det gäller den första tyska offensiven fram till Marne.  


Bland översiktsverken vill jag också nämna John Terraines Mons, en monografi om slaget med samma namn, Bernard Schneitzlers Les erreurs stratégiques pendant la Première Guerre mondiale, för att inte tala om Jan-Olof Olssons Den okände soldaten (den bok som en gång skapade mitt intresse för första världskriget).  


På det hela taget är det ögonvittnesskildringarna som ger mig mest. Allting annat är vinklat åt ena eller andra hållet.


Jag har mer och mer fastnat för krigets allra första dagar, alltså skeendet på Västfronten i augusti 1914 och den tyska framryckningen som slutade under första slaget vid Marne, varefter tyska armén drog sig tillbaka till höjderna runt ån Aisne, där de drog skyttegravar som de allierade inte kom förbi. Därefter följde de ömsesidiga försöken att kringgå fiendens ställningar mot väster och norr, det som brukar kallas "kapplöpningen mot havet" - som vanligt ett missvisande uttryck. Det var ingen kapplöpning mot havet utan ett försök att öppna fronten. Försöken slutade när man fann sig vid stranden av Nordsjön eller Engelska kanalen strax söder om Zeebrügge. Därefter var Västfronten mer eller mindre låst fram till de hundra dagarnas offensiv hösten 1918.

 

 

 

Personer i krig

 

En sak som ständigt fascinerar mig är berättelser om och av dem som inte deltog som stridande men upplevde krigets okrigiska vardag. Om de inte var stabsofficerare var de ofta kvinnor med fantastiska levnadsöden. Gamla officerare skriver alltid mycket vänligt om kollegor och chefer. Edward Spears (Liason 1914) är ett typiskt exempel, eftersom han mötte väldigt många franska officerare, främst i V armén, och ger dem allesammans överord för vänlighet, charm, intelligens med flera egenskaper. Att han sedan konstaterar deras tillkortakommanden som militärer i strid är en annan sak, tycks det ...

 

Kvinnorna var av en annan kaliber. Läs till exempel den dagbok som den vitryska furstinnan Marie "Missie" Vassiltchikov förde i Tyskland under hela andra världskriget - på engelska! Först tjänstgjorde hon på USA:s ambassad, sedan på tyska Auswärtiges Amt och tillhörde den krets vars medlemmar avrättades efter attentatet mot Hitler. Hon överlevde kriget, gifte sig och fick barn. Sonen gav ut dagboken långt senare. Det är i hög grad högadelns öden hon nämner: dess grabbar gick i krig på den sida där de befann sig. Två Blücherättlingar, händelsevis bosatta i England, stred på brittiska sidan. På något sätt höll Missie koll på allesammans och antecknar deras öden helt opartiskt.

 

Eller Lady Hermione Ranfurly, som inte fick lov att följa med sin make till kriget i Egypten, därför att han tillhörde fel slags regemente (Yeoman-förbandens officerare fick inte ta med hustrur, vilket officerare i reguljära regementen fick). Lady Hermione for ut i alla fall och etablerade sig som sekreterare åt general Henry Maitland Wilson, som hon ständigt kallar "Jumbo". Detta under ständiga hot om utvisning från krigsskådeplatsen - hon skickades till Sydafrika men återkom till Egypten och Palestina på lånade pengar. En sovjetisk diplomat försökte sätta sig på henne med några nedlåtande kommentarer om bortskämda aristokrater - hon hade på tungan att svara som sanningen var: att hon försörjt sig med eget arbete sedan hon var sjutton. Ett annat sympatiskt drag är att hon ogillade general Montgomery hela tiden (han och Patton var enorma krigsprimadonnor, vilket hon genomskådade) men är desto mer berömmande mot general Wavell. Och mot Jumbo.

 

Eller Martha Gellhorn, som till skillnad från Ernest Hemingway inte fick resa till Europa som krigskorrespondent. Hon for i alla fall, som sjuksköterska, och blev mycket riktigt korrespondent. Och - det kan jag försäkra - en av de allra bästa. Hennes reportageserie börjar i inbördeskrigets Spanien, fortsätter i vinterkrigets Finland och slutar i Vietnam.

 

Jag själv och hemsidan

 

Senaste redigering: 28 oktober 2019.


Ett par tillägg har gjorts till bibliografin.


Senaste redigering i Old Photos och Om.


Vinjettbilden ovan föreställer den lilla brittiska

krigsgraven Aveluy Wood Cemetery i Mesnil-Martinsart, bredvid ån Ancre (CWGC nr 495). Den är allra vackrast vid lövsprickningen, sedan blir lövskogen för tät.


Den här sidan speglar i viss mån min verksamhet som professor i latin vid Stockholms universitet (även om jag är pensionerad sedan snart sex år) men också mina andra intressen. Både vinjetten och rätt många av länkarna kan tyda på att jag (i likhet med många gubbar) är intresserad av krig och militär. Det stämmer nog men det är främst min motvilja mot det militära som drivit mig att skaffa mig så mycket information som möjligt; då är det oundvikligt att man också blir intresserad. Så varför inte resa runt till gamla slagfält och fotografera och skriva? 


Mina egna böcker om krig och militär finns listade i bibliografin, som uppdateras varje gång jag skaffat något nytt till mitt bibliotek. 

 

Bibliografin uppdaterades senast den 17 april 2019.


Ett annat intresse är udda ord, och jag har därför en länk till en sida med namnet ORD, där jag allt eftersom lägger in korta artiklar.

 

Länken ARCHIVE går till mitt publikationsarkiv, där jag efter hand kommer att lägga ut pdf-filer av artiklar jag skrivit under åren. De är ofta svåråtkomliga i tryckt skick, dessutom vill jag gärna revidera dem en smula genom att rätta fel eller lägga till nya detaljer. Fem artiklar med vetenskapliga ambitioner ligger nu på plats, därtill ett verk med grammatisk inriktning, som jag tror att latinstudenter kan ha nytta av. Fler kommer så småningom; jag har ett par, tre på gång.

 

Under år 2018 arbetade jag med att avsluta översättningen av Petrus Artedis Ichthyologia. Manuset är nu under vetenskaplig granskning innan det är dags för tryckning. Allting tar sin tid!


År 2014 utkom i Svenska Linnésällskapets Årsskrift en artikel av prof. Theodore W. Pietsch (Seattle) och mig med en recension från 1738 av Artedis samma år utgivna Ichthyologia. Författare är Jacob Theodor Klein från Danzig; hans manuskript, som skickades till Sir Hans Sloane i the Royal Society, kom kom aldrig i tryck, men bevaras i British Library och kom genom Pietsch och min försorg ut i en textkritisk utgåva med inledning och översätttning till engelska.


Jag har dessutom nyss översatt Petrus Artedis lilla skrift Catalogus piscium maris Baltici (Katalog över Östersjöns fiskar) till engelska. Ted Pietsch skriver inledning och kommentarer så får vi se var det hela kommer ut.

 

Baebius Italicus märkliga översättning eller omarbetning av Homeros Iliad, känd eller ökänd som Ilias Latina, står på tur. När jag presenterade det hela vid filologkongressen i Göteborg våren 2018 menade den församlade sakkunskapen att en versöversättning vore bättre än en prosadito och så får det bli. Just nu har jag avslutat Sångerna 1, 2 och 3 (d v s skrivit en första version). Det finns 21 sånger kvar, många väldigt korta, andra långa. Hela verket är ett slags anpassning av Iliaden till tonårspojkars intressen. Då gör det inte så mycket om min översättning blir en smula opoetisk.


Men jag är nöjd med de första raderna, som lyder så här i min översättning:


Vreden besjung, o gudinnor, Akilles mäktiga vrede! /

Dyster var döden den sände till olycksaliga greker: /

sände till Orkus i mängd de tappraste själar av hjältar, /

lämnade kropparna kvar på ödsliga fälten att släpas /

bort av skällande hundar och nesligen hackas av fåglar. /

Kritvita kotor blev ensamma kvar utan trygghet i graven.



Under länken Tolkien ovan har jag inlett en diskussion om ett par märkliga episoder i The Fellowship of the Ring, nu på engelska (så slipper jag fundera över svenska namnformer och dylikt). Det blir nog fler artiklar på det temat.

 

Ett par saker jag funderat över inom krigsistorien är för det första de två slagen om Atlanten, 1917 och 1941 till 1943. Jag skriver på en artikel om detta men känner att den mest liknar en snusförnuftig skoluppsats och kämpar med att komma igång igen. Man får inte vara för självkritisk.

 

Detsamma gäller den artikel jag hållit på med rätt länge, den om 1900-talets slagskepp - the Dreadnoughts - och deras glansålder 1906 till 1945. Dessa jättelika, tungt beväpnade och bepansrade havsvidunder var prestigeobjekt för många nationer men deras insatser under krigen stod inte i proportion till de kostnader de skapade. De blev i stället liggande i sina skyddade hamnar av rädsla för ubåtarnas torpeder. Det finns så oändligt mycket skrivet om 1900-talets krig men jag tror ändå att jag har något att säga, så en vacker dag sitter artikeln där...

 

Om någon vill kommentera det jag skriver går det bra att skicka kommentarer till:

 

hans@hansaili.se

 

Den nya hemsidan övertar bara delvis innehållet på den gamla sidan - den gamla får ligga kvar som ett fossil med alla sina undersidor och nås via en särskild länk. Artiklarna kan inte rättas på plats men de

artiklar som jag fortfarande vill stå för kommer jag att flytta över till denna nyare sida, men först efter bearbetning. Ett par artiklar är redan på plats under länken KRIG.

 

Alla bilder som visas på min hemsida är tagna av mig själv, frukter av olika resor på kontinenten. 

 

Om någon vill låna text eller bilder för egna syften vore jag tacksam om jag nämndes som upphovsman!