Hans Ailis eget fönster mot Internet - A private Window into the Web, by Hans Aili
Förnyad / Refreshed: 23 februari 2015.
Bibliografin förnyas ständigt, senast den 23 februari 2015. The Bibliography lists a wealth of literature on the two Great European Wars.
A new section, named Bellona Carolina, and begun on October 21st, 2014, will be consistently bilingual in Swedish and English, as I believe that its contents may be of interest to an international circle of readers. Bellona Carolina is the title of an anthology of Swedish poetry in Latin, mostly propaganda dealing with events, great and small, during the Great Nordic War (1700 to 1721), when King Charles XII and his armies fought a coalition of armies from Denmark, Prussia, and Russia. The war ended in Sweden's defeat and loss of her Baltic provinces.
2 februari 2015: JAG MÅSTE SKÄRPA MIG! Har blivit så fascinerad av FaceBook, där jag återupptagit kontakten efter fem års paus, att hemsidan hamnat i radioskugga, trots att jag läser lika mycket nu som förr. Dagens uppfräschning handlar bara om bibliografin, tyvärr.
30 december 2014: Alla trogna besökare önskas ett gott nytt år. Det kan hända att hemsidan får ett helt nytt och främmande utseende ett tag, medan jag fullföljer min ambition att lära mig WordPress. Det stora problemet blir att få över alla de texter jag skapat i den enkla hemsideshanteraren jag använder just nu till det nya formatet.
Under tiden kan jag meddela att ett av årets forskningsprojekt är i hamn. I dagarna utkom Svenska Linnésällskapets årsbok för 2014, där sidorna 39 till 84 upptas av en artikel betitlad "Jacob Theodor Klein's critique of Peter Artedi's Ichthyologia (1738). Författare: Theodore W. Pietsch och Hans Aili. Den svenska översättningen av Artedis stora verk ligger och vilar någonstans, eftersom Kungl. Lantbruksakademien, som ämnat ge ut boken, inte vill fortsätta med historiska projekt ...
7 november 2014: Det är rätt fascinerande att mjölk nu blivit den nya skräckdrogen. Förr var mjölk en hälsodryck. Jag minns fortfarande den reklamslogan som gick i England när jag liftade där sommaren 1964 (eller möjligen 1965, för jag var där båda somrarna):
DRINKA
PINTA
MILKA
DAY
Snudd på genialiskt. Beydligt bättre än Shells obegripliga PUT A TIGER IN YOUR TANK eller Coca Colas THINGS GO BETTER WITH COKE - den sistnämnda såg jag första gången på en av dryckjomsbolagets egna röda lastbilar som fått motorproblem och bogserades från platsen. Allt i England.
Men reklambranschen är farlig, särskilt för dem som skapar plakat. När jag cyklade till jobbet en dag under den tid då Konsum / Coop körde med blåvita produkter (två sorters tandkräm eftersom svenska folket inte behövde fler) och gröna streckgubbar på vita plakat såg jag en mycket kortlivad hälsning: VÄLKOMMEN I DET GLADA KONSUMGÄNGET. Det behövdes bara två prickar över det andra "o"-et, så var den kampanjen död. På hemvägen såg jag samma skylt med ett helt annat plakat från en helt annan annonsör.
3 november 2014: Bellona Carolina är titeln på en antologi som jag i många år planerat att ge ut. Dess innehåll är svensk poesi på latin, skriven under det Stora nordiska krigets tid, alltså mellan åren 1697 och 1721. Det är inte så väldigt välkänt att stormaktstiden som helhet och Karl XII:s tid i synnerhet var en sannskyldig guldålder för latindiktning i Sverige. Väldigt mycket var propaganda som gärna trycktes på holländska eller tyska tryckerier, ofta anonymt. Tack vare samtida bibliotekarier (och sådana från generationen efter) kan vi ändå vara rätt säkra på författarnamnet. Mycket annat har kommit ivägen för publiceringsplanerna, så nu startar jag en kompromiss: ett urval av dikterna presenteras i PDF-filer som länkar från min hemsida. Latintexterna är färdiga, likaså översättning till engelska. Nu ämnar jag lägga till en svensk översättning. Vänta och se: det blir rätt många intressanta dikter efterhand, men de dyker inte upp i kronologisk ordning utan i den ordning jag råkar få syn på dem i filsamlingen.
Nu finns tre dikter på plats under länken Bellona Carolina!
3 november 2014: Artediprojektet har också gått framåt. Översättningen ligger i sin helhet för faktagranskning hos mina ichthyologvänner, Theodore Pietsch och jag har avslutat en artikel om den allra första recensionen av Ichthyologia: en handskriven text av Jacob Theodor Klein i Danzig. Vi har just godkänt sista korrekturer och artikeln kommer ut i Svenska Linnésällskapets årsbok 2014 (under tryckning). Dessutom har jag lyckats samla mig till ett kapitel ur inledningen till den svenska översättningen.
Vårterminen 2014 bjöd på en hel del glädjeämnen: min sista studentgrupp (Specialkurs i vulgärlatin) fullföljde sina studier med utmärkt resultat (i januari); Jan Svanberg och jag har studerat birgittamålningen i Provence (som jag upptäckte i november 2012) och åstadkommit en artikel (av Jan) med foton (av mig); min översättning av Peter Artedis Ichthyologia finns nu i grundöversättning. Alla de femhundra sidorna och lite till. Nu väntar förstås faktagranskning och korrekturläsning, men det finns äntligen en text att granska. Det tog bara tjugo år eller så. Det var någon gång på nittiotalet min telefon ringde i tjänsterummet och en lätt förtretad röst, tillhörande biologen Ollle W. Nilsson vid Naturhistoriska Riksmuseet, frågade mig: "Varför gör ni latinare ingenting åt Artedi?" Jag blev honom svaret skyldig den gången men tittade på Ichthyologia och blev intresserad, även om arbetet gick långsamt de första sjutton åren. Olle har sorgligt nog gått bort men nu har i alla fall vi latinare gjort något åt Artedi. Bollen och manuset ligger nu hos faktagranskaren Sven O. Kullander, också på Naturhistoriska. Framåt nyår eller så kommer boken i tryck hos på Lantbruksakademiens förlag. Ted Pietsch och jag är praktiskt taget färdiga med en artikel rymmande den allra första recensionen av Ichthyologia, handskriven på latin från 1738. Slutligen har jag suttit i betygsnämnden för en latinavhandling i Uppsala.
Familjen har under våren besökt Dallas för att döpa den senaste medlemmen, lilla Isabella Aili, syster till Gabriel. Slutligen: min bror Anders och jag gjorde i månadsskiftet maj / juni en gemensam resa till första världskrigets trakter i Flandern och Artois. Ett mycket givande återseende! Nu packas väl krigsturisterna som sillar, först i Normandie (men där är det stora 75-årsfirandet väl över), sedan i hela norra Frankrike och Flandern. Ett drömläge för en journalist som Anders men en mardröm för mig.
Bibliografi över litteratur om krig och konflikter - Redigerad 20 mars 2014.
En liten dos framtidsoptimism kan aldrig skada: 2014 har blivit det år då oljan upphört att vara en ständigt sinande resurs som vi måste köpa från några av världens mest motbjudande regimer. Den svenska skogen och skiffern kan inom kort göra oss fullständigt oberoende av importerad olja. Det oberoendet verkar USA ha uppnått redan. Konsekvenserna kan bli häpnadsväckande men svenska debattörer verkar inte så ivriga att ta tag i saken. Teknikpessimism är liksom ett credo bland intellektuella. Hoppas politikerna är mer alerta. Redigerad 9 september 2014.
Alla foton på denna hemsida och dess interna länkar är av mig själv, om inte annat anges - satellitbilder från Google World är naturligtvis inte av mig men de är praktiska som översikter i stället för kartor.
År 1914: nu är det snart dags för alla hundraårsjubileer. Jag ämnar bidra med en resonerande kronologi som börjar här när jubileumsåret är inne, alltså i juni månad. Man kan lite preliminärt komma med ett gyllene bevis på det lugn och det välstånd som rådde under årets första halva. Axess senaste nummer 1(:2014) hakar på jubileet med en lång artikel av Peter Englund om den österrikiske författaren och officeren Robert Musil. Ett konstigt val i mina ögon. Det Englund har att berätta och citera speglar naturligtvis en aspekt av världskriget men Musils insats säger inte mig så mycket om kriget på någon front: fältprästen Katz hos den tappre soldaten Svejk framstår som en mer relevant representant för den österrikisk-ungerska officerskåren. Bronwen Maddox recensioner av färsk brittisk litteratur om det stora kriget ger en bild av en historikerkår som tycks ha kört fast i den lönlösa frågan om vem som egentligen bar skuld till krigets utbrott. Det gjorde väl allihop, på olika sätt: alla väntade sig ett storkrig, ingen trodde det skulle bli så långvarigt och förödande. Krigsmålen ändrades opportunistiskt efter hand och gjorde det omöjligt för både politiker och militärer på båda sidor att sätta stopp för slaktandet. Versaillesfreden blev en katastrof för Tyskland (oavsett landets eventuella skuld) - man undrar onekligen hur en fred på tysk-österrikiska villkor hade sett ut. Grym för Belgien och Luxemburg, tung för Frankrike och Ryssland; men för resten av världen?
En alldeles nyutkommen svensk bok om två soldater på var sin sida av Västfronten 1914: Pehr Thermaenius' Julmatchen på västfronten. Fotboll i Ingen mans land 1914. Stockholm: Atlantis 2014. Jag fick förmånen att läsa manus och framföra ett par mindre synpunkter, och eftersom jag på så vis redan skjutit bort mitt krut tänker jag inte försöka mig på en recension. En mycket läsvärd bok, om man är intresserad av vad som hände för hundra år sedan! Pehr har skapat en bloggsida för diskussion: http://footballinnomansland.blogspot.se/
Pågående sedan ett år tillbaka: Arvid Fredborgs Bakom Stålvallen, som beskriver hans tid som SvD:s korrespondent i Berlin åren 1941 till 1943. Boken utkom på Norsteds 1943. Helt oavsiktligt utgör den en fortsättning på William Shirers A Berlin Diary. Det Fredborg berättar om attentatet mot Reinhard Heydrich i Prag i maj månad 1942 är väldigt spännande och motsäger helt vad man kan läsa hos Shirer (The Rise and Fall of the Third Reich), Wikipedia och andra källor idag. Den bör läsas parallellt med Peter Michels (pseudonym för Max Seydewitz, 1892-1987), Den tyska hemmafronten, Stockholm 1944. En kulturartikel i DN (16 feb 2014 - se ovan) har satt fart på läsandet och kanske också skrivandet. Senaste redaktionella ändring 10 mars 2014.
Oavslutat: Sir Edward Spears, som jag påbörjade en längre artikel om år 2013. Också oavslutat: William Shirer och Slaget om Storbritannien - kraftigt redigerad 19 april 2013: artikeln började bli rörig, därför att jag lagt in ett långt avsnitt om jaktplanen och deras prestanda; ett formidabelt getingbo så här sjuttio år efteråt, men väldigt intressant. Jag har också utökat den artikeln med några tankar om ett plan som inte deltog i Battle of Britain men är intressant ändå, nämligen North American Mustang. Jaktplanen har fått flytta till en egen sida med bilder jag tagit på RAF-museet i Hendon. Länken är öppen men jag är inte färdig med jaktplanen och andra intressanta detaljer. Artikeln om Shirer fortsätter också efter hand.
Historien om ett skrivbord: ingenting är riktigt vad det synes vara. Julafton 2013.
English section open but languishing! The Bellona Carolina pages will be bilingual throughout, however.
Studieresor på första världskrigets slagfält i väster
Mitt långvariga intresse för första världskriget har lett ut mig på hittills sex resor längs de gamla frontavsnitten i Frankrike. Hösten 2011 och våren 2012 gjorde jag två resor i den södra halvan av fronten, från Belfort i söder till Verdun. Dessa två gånger utnyttjade jag ett ekonomiskt stöd i form av ett stipendium från Helge Ax:son Johnsons Stiftelse. Jag har naturligtvis skrivit en rapport till stiftelsen om dessa färder och för att konkretisera med bilder har jag skrivit och skriver en rad artiklar som nu återfinns (eller kommer att återfinnas) under följande länkar: Belfort, Hartmannswillerkopf, St-Mihiel, Mort-Homme, Verdun (redigerad 2 november 2013), Vauquois (redigerad 15 augusti 2013) och Argonne. Fyra artiklar är på det hela taget klara; resten är på väg.
Men att skriva om Verdun är knepigt. Nu (i september 2012) parallelläser jag fortfarande en rad böcker om slaget: Bloem (1922) Der Weltbrand, Ousby (2003) The Road to Verdun och ett par mindre franska handböcker och när det är klart måste jag gå tillbaka och göra om artikeln om Verdun. Allt tar tid, konsten är lång. Det finns många frågetecken när det gäller fronten kring Verdun, inte minst i fråga om tyskarnas (det vill säga Falkenhayns) strategi. Visste han vad han ville åstadkomma? Kunde han förmedla den tanken till frontens befälhavare, kronprins Wilhelm? Jolo ställer en rad frågor i Den okände soldaten, och jag kan inte hitta något bra svar på någon av dem i handbokslitteraturen.
Våren 2012 gick alltså frankrikeresan till slagfälten i Argonneskogen, på åsen ovanför och höjderna norr om Verdun, nämligen dem som kallas Mort-Homme, Cote 304 och Vauquois. Motormännens riksförbund rekommenderar Verdun som intressant plats att besöka på snabbaste vägen ner till Rivieran, men det rådet tror jag inte på. Har man bråttom blir man bara otålig av alla småvägar och ser förmodligen bara det mest uppenbara. Verdunområdet tar minst två hela dagar! En del bilder och text finns på den engelska hemsidan med länk ovan och under länken Efterklokheten. Stipendieartiklarna blir fylligare.
Höstresan år 2012 gick till belgiska Västflandern. Jag bodde en vecka i den lilla staden Menen som ligger vid franska gränsen ett par mil från Ieper (i andra änden av den i krigshistorien beryktade Menin Road). Ieper och Menen är rätt jämförbara med franska Albert och Bapaume - vägen mellan dem är ett par mil lång, i huvudsak spikrak i en svag uppförsbacke från Ieper respektive Albert. De allierade stod i Ieper och Albert, tyskarna i Bapaume och Menen, och de allierade kämpade sig uppåt: i Frankrike sommaren 1916, i Flandern sensommaren 1917. Båda offensiverna gick i gyttjans och lerans tecken, men på grund av det intensiva regnandet i augusti 1917 blev den flandriska leran djup och glupsk: den slök folk och hästar och kanoner och allt annat som hamnade i den, medan den franska leran vid Somme 1916 utan att vara lika bottenlös hade hållit fast sina offer i ett klibbigt grepp. Mitt på sin sträckning har båda vägarna ett privat museum med ett sammelsurium av slagfältstrofeer: The Hooge Crater-museet i Flandern, Le Tommy i Frankrike. Båda med restaurang, fast den på Le Tommy är mer brittisk i sin framtoning, medan den belgiska mest erbjuder baguetter med innehåll. Belgarna är bra på sådana.
Hooge Crater med sitt museum. September 2012. Det är lite si och så med kronologin på dessa museer - kanonen till höger i bild är säkerligen från andra världskriget (sådana gummihjul användes inte 1915-1918). Likaså tror jag larvbanden som ligger längs med muren är yngre. Men det är ju krigiska prylar ...
Le Tommy i Pozières, Frankrike. Här är det australiensarna som lyfts fram (se på dockan vid ingången). Maj 2011. Längs denna väg kämpade de australiska divisionerna i tur och ordning och har lämnat pampiga monument efter sig.
La ferme du Mouquet (Moquet-gården) lite till vänster om vägen till Bapaume blev föremål för fruktansvärda strider och har begåvats med en minnesplakett från Australian Imperial Forces. Nu ser den skräpig ut och verkar rätt oskyldig och ofarlig, då var den en nästan ointaglig tysk ställning med underjordiska skyddsrum och kulspruteställningar som skyddade varandra. Mars 2009.
En bit öster om Hooge finns på Hill 62 ett stort kanadensiskt minnesmärke med en minst sagt fantastisk vacker utsikt söderut mot Ieper. När man står häruppe och tittar från den forna tyska fronten ner mot Ieper förstår man utan vidare den militära vikten av hålla högre terräng. Tyskarna hade härifrån i princip fri sikt ända ner till Ieper! Här i närheten finns också en stor gravplats med namnet Sanctuary Wood.
Hill 62: Ieper / Ypres / Wipers avtecknar sig vid horisonten, utpekat av en pil från det kanadensiska monumentet. September 2012.
Man får säga det om det belgiska Flandern: invånarna har inte missat tillfället att skapa privata minnesmärken.Mellan Hill 62 och Sanctuary Wood har markägaren inrättat ett museum av samma slag som Le Tommy och Hooge Crater, alltså ett sammelsurium av uppgrävda prylar med krigiskt ursprung, men även ett område med bevarade skyttegravar. Området ligger inne i skogen till höger i bilden ovan. Här leds brittiska skolklasser runt dagligen - dystra tonåringar vimlar runt och försöker slippa lyssna på sin lärare eller guide. Jag har sett massor av dem, hela busslaster fulla. Krigsturismen är lönsam på båda sidor Engelska kanalen!
De kanadensiska skyttegravarna nedanför Hill 62 - den korrugerade plåten är säkerligen modern, liksom brädgångarna. Däremot är de tunnlar som täcks av välvd korrugerad plåt längre bort i bilden troligen autentiska. September 2012.
Ett av krigsturismens vattenhål - Hill 62 och Sanctuary Wood-museet. September 2012.
Livet i allmänhet
Den 23 juni 2014: Pensionärslivet är fortfarande skönt!
I Dallas är sonsonen Gabriel tre år och sju månader, Isabella fyller ett år om precis en månad. 
Gabriel är en mycket glad figur, vaknar med ett skratt och gläds åt det mesta, inte minst vatten i alla former. Har bara en hund att umgås med (Bella har flyttat till ett hem med tre tonårsdöttrar som orkar med henne). Gabriel gråter när han slår sig eller är arg, annars inte. Han tog sina första två steg när vi var där, nu drar han runt som ett yrväder och gör tappra försök att demontera sitt hem.
Han är lite äldre nu men lika glad i sin far. September 2011.
Nu är Gabriel ännu större. Vid vinterns Dallasbesök, i februari 2013, sade han "Farfar" (på svenska) fyra gånger och menade mig! Det är väldigt stort... På FaceTime hälsar han sin farfars nuna genom att brumma eller bluddra (och så flinar han). Farfar kommunicerar på samma sätt under god ömsesidig förståelse.
Sedan dess har han sagt "Farfar" ännu fler gånger. Pratar som en fors, faktiskt, men mest på engelska.
Ung gentleman från Texas, med hattityd.
Länkar till artiklar och annat
William Shirer och slaget om Storbritannien. Redigerad 9 oktober 2013.
Efterklokheten: Första världskrigets historia lockar fram besserwissern i en. Här är mitt bidrag till försöken att vinna kriget i efterhand. Redigerad 26 oktober 2012.
Den svenska skolans förfall: Maciej Zarembas artikelserie i DN är omöjligt att inte kommentera - debatten fortsätter sporadiskt, senast den 28 april 2012, då Bo Rothstein hävdar att det är de lokala skolledarna som är "nyckeln för att lösa krisen". Att tala om en nyckel är i detta sammanhang en dålig metafor - en nyckel är ju bara ett viljelöst verktyg (eller kanske den därför är en mycket bra metafor för skolledarna). Själv menar jag att skolan bara kan reformeras av lärarna, förutsatt att de får någorlunda fria händer och respekt. Länken redigerad 1 juni 2011.
Tyskland 1914 - jag försöker förstå mig på hur de unga tyskarna tänkte när kriget började och varför tyska militärer inte verkar ha känt någon skuld inför de brutaliteter de begick mot civilbefolkningen och städerna i de ockuperade områdena (Leuven / Louvain är det mest kända exemplet). Senast redigerad 2 december 2013 men jag återkommer med mer beläsenhet och lite större insikter. År 2014 och hundraårsjubileet av krigsutbrottet står för dörren. Jag har en rad böcker som direkt eller indirekt handlar om detta och återkommer under vintern med mer.
Västfronten år nittonhundrafjorton - Walter Bloems och Sven Hedins perspektiv. Författad 13 februari, redigerad senast den 27 oktober 2013.
Slaget vid Somme och utnötningskriget. Redigerad 19 december 2012.
Krigsgravarna i Artois och franska Flandern. Redigerad 17 juni 2011.
Priwall. En relik från kalla kriget och en halvö att undra över. Redigerad 5 november 2012.
Plutonen och dess chef. Redigerad 13 augusti 2012.
Amiral William Snowden Sims, USN, och det första slaget om Atlanten (1917-1918). Redigerad 1 mars 2011 - fler redigeringar kommer!
En tysk ubåtsofficers dagbok - ett tidig exemplar av fiktiv självbiografi. 5 mars 2011.
Nicholas Monsarrat och det andra slaget om Atlanten (1939-1944). 24 december 2012.
Krigslitteraturen och tidens gång.
Fredsbevarande trupper: jag är mycket tveksam till insatsen i Afghanistan men inte, som Carsten Jensen, av politiska skäl.
Mikhail Bulgakov och latinet
Hakke: He was a Friend of Mine (Bob Dylan), redigerad 29 december 2010. Nu skriver vi 2013 men jag minns än.
Spelet om Det spanska arvet: ett sublimt bedrägeri med gamla anor. Redigerad 4 november 2012.
Ett mystiskt klädesplagg: kolerabältet. 16 november 2011.
Vad lärde sig US Army av franska armén? Väldigt mycket, vilket framgår av boken French Trench Warfare 1917-1918. 16 november 2011.
Verktygslådan var ingen bra idé, så här är direkta länkar till de två artiklar som blivit av hittills, nämligen den om de militära begreppen och den om propellerns mysterier (red. 30 sept 2012).
Händelser i mitt liv (i baklänges ordning)
1 april 2012: Arbetet med krigsartiklarna har kommit lite grand i skymundan, eftersom arbetet med Peter Artedis Ichthyologia har tagit fart. Jag har just avslutat råöversättningen av Del II, Philosophia ichthyologica, som är den teoretiskt tunga delen. Den är nu ute för granskning och kommentar hos den ichthyologiska sakkunskapen. Nu har jag börjat med Del III, Genera piscrium, som är oerhört rik på detaljerade släktbeskrivningar, men rätt stereotyp i sin utformning. Det blir så ibland: ett arbete känns tungt och motigt varför man ägnar sig åt annat, och så plötsligt kommer man igång igen. Jag gjorde några iakttagelser i översättningsarbetet som kontrasterar mot vad som tidigare sagts, och sådant är väldigt stimulerande.
Krigshistorien
Mitt intresse för första världskriget väcktes ursprungligen av Jan-Olof Olssons (Jolo) Den okände soldaten, ett verk som jag läser om då och då. Jolos beskrivningar och diskussioner håller än, även om allting naturligtvis är mer komplicerat.
Bakgrunden till de artiklar med krigshistorisk inriktning som jag samlar här är en teknik jag använde under de år jag hade chefsuppdrag vid Stockholms universitet. Varje dag innebar någon form av möte (sammanträde eller på tu man hand) som på förhand fyllde mig med känslan att jag var på väg att möta den moderna motsvarigheten till urtidens sabeltandade tiger. Berättigat eller ej: det var så det kändes. För att distrahera mig på vägen kom jag på att hålla små föreläsningar för mig själv om tekniska eller historiska ämnen, till exempel skillnaden mellan tvåtakts- och fyrtaktsmotorer, varför britterna blev så överraskade av den tyska ubåtsoffensiven år 1939/40 och annat smått och gott. Poängen med dem - deras nervlugnande effekt - var att de låg helt utanför mina verkliga arbetsuppgifter. Dessa föreläsningar krävde ju att jag läste på, så nu har jag en massa ämnen inombords. Denna hemsida är en metod att få ner föreläsningarna i skrift och därmed lämna dem bakom mig - bortsett från att varje föreläsning lägger grunden för en ny om ett angränsande ämne. De intressen jag utvecklat har även tagit mig ut på resor på kontinenten, vilket i sin tur skapat ett bildarkiv. Alltsammans kommer att dyka upp i essäform här nedanför, skrivet helt för min egen förnöjelses skull.
Essäskrivandet kommer att ta tid men jag har ingen brådska. De kommer mest att handla om krig men det blir inga hjältehistorier eller anekdoter om charmerande och originella officerare. Min drivkraft är inte militarism i vanlig bemärkelse - jag är renodlad civilist och inte särskilt militärvänlig; framför allt saknar jag alla slags officersdrömmar. Men när kriget kommer - oftast till följd av politikers och diplomaters missar - blir de enskilda civilisterna obönhörligen och obarmhärtigt indragna i militärernas liv och död. Vi har alltså all anledning att fundera över vad de håller på med och hur de har tänkt. Min misstro mot det militära grundlades i tonåren, när jag läste Jan Fridegårds "Äran och hjältarna" från 1948. Jag läste om den boken i juli 2011, vilket ledde mig på en expedition till Garnisonsgriftegården vid Silverdal i Sollentuna, där de som dog under militärtjänst vid Stockholms garnison begravdes om inte familjen tog hand om dem. Små, mörkgrå stenkvadrater med namn och dödsdag är vad Kronan bestod de meniga. Dessutom är jag nog innehavare av det som major Sarastie (i Väinö Linnas "Okänd soldat") omtalar som den menige finske soldatens outsläckliga förmanshat - jag vill gärna tro att detta är en följd av mitt tornedalsfinska påbrå. Ett annat mycket starkt inflytande kom från min beundrade morbror, författaren Lennart Rydsjö som skrev en rad ungdomsromaner med motiv från den svenska stormaktens krig (Ödemarksborna 1949, Flykt i fiendeland 1955, Bara en skeppsgosse 1958, De långa bössorna 1963, Spion mot sin vilja 1971, Spionerna från Sveaborg 1985 alla på Rabén & Sjögrens förlag). Särskilt de fyra första gav mig en väldig läsnjutning och påverkademin bild av det militära (mycket mer än vad Bigglesböckerna någonsin gjort). Lennarts böcker verkar rätt okända nu vilket framstår som en stor förlust.
Essäsamlingen består fortfarande mest av en samling disiecta membra men den har fått en ny arbetstitel: Det stora kriget i Europa. Essäer om första världskriget. Del 1: Västfronten (men om det blir någon del 2 vet jag ju inte). Dessutom finns en innehållsförteckning med tolv huvudrubriker (och tre till fyra essäer under varje rubrik, alltså någonstans mellan 36 och 44 essäer totalt och det bara om striderna på Västfronten). Jag är uppenbarligen mogen att börja författa på allvar. Naturligtvis kommer varje essä att byggas på min aktuella beläsenhet inom just den essäns ämnesområde, och luckor i min läsning kommer att framträda med pinsam tydlighet. Bristen på praktisk erfarenhet av skyttegravskrig är inte lika pinsam, för den delar jag med i stort sett hela mänskligheten. Det kan inte vara många nu levande militärer som ens varit i närheten av den verklighet första världskrigets skyttegravskrig erbjöd, inte heller av luftstrider i flygplan hopkomna av ribbor, ståltråd och segelduk och drivna av en snurrande motor som oavlåtligt spottar bränd ricinolja, eller krigföring i det tidiga 1900-talets örlogsfartyg. I det perspektivet är vi alla teoretiker. Och naturligtvis vet jag inte hur jag själv skulle ha klarat krigets verklighet (det är dock en fråga som många nu levande män och kvinnor ändå fått svar på för sin egen del).
I förhållande till första världskriget tillåter jag mig därför att vara skrivbordsstrateg och -taktiker. Som Sallustius framhåller: det är förnämligt att göra bragder som blir värda att beskrivas, men det är heller inte fy skam att skriva välformulerat om bragder som utförts. Ibland är det kanske till och med bättre.
Ämnet är ingalunda bortglömt: det som hänt under vintern 2011/12 är att jag upptäckt det franska förlaget Economica, som har en stor produktion av mycket intressanta monografier om båda världskrigen. Jag har i rätt rask följd avverkat Bernard Schnetzler, Les erreurs stratégiques pendant la Première Guerre mondiale, Jacques Belle, La défaite française, un désastre évitable, samt Gille Ragache, La fin de la campagne de France (se bibliografin). Den första av dessa tre behandlar alla de strategiska misstag som begicks av fältherrarna på västfronten under första världskriget - den är balanserad och förnuftig men, naturligtvis, för sent ute. Efterklokhet är oundviklig nästan hundra år efter kriget; inte desto mindre finns det mycket att reflektera över, kanske allra mest tanken att man ska identifiera sitt viktigaste strategiska mål och sikta på det utan kringgående rörelser - de allierades fälttåg i medelhavsområdet (Dardanellerna och Saloniki) spridde ut deras resurser utan att åstadkomma något värderfullt, medan tyskarnas föreställning att man först måste segra i väst för att därefter kunna segra i öst (som var det viktigaste målet) ledde dem vilse och berövade dem chansen att segra alls. Dessutom bekräftar Schnetzlers bok min växande uppfattning att Jolo ofta träffade rätt i Den okände soldaten. Belles uppgörelse med det franska nederlaget 1940 är också balanserad och anmärkningsvärt ofransk (det verkar annars vara en fransk sed att skylla mycket på det brittiska sveket) i det att han lägger det absoluta ansvaret för misslyckandet på Frankrikes dåliga beredskap för kriget och därtill mera speciellt på tre franska generalers felaktiga beslut (nämligen Gamelin, Georges och Bilotte) och påpekar att den brittiska insatsen såväl till lands som till luften var så framgångsrik som man kan begära.
Ragache, å sin sida, balanserar mellan två ytterligheter. Hans egentliga syfte är att beskriva de strider som nu är bortglömda, när franska armén retirerade söderut under oavbrutna strider och kostade tyskarna rätt avsevärda förluster. Han unnar sig ändå att dela ut några kängor åt britterna och indirekt åt De Gaulle - jag får ett intryck av att han klandrar De Gaulle för att han inte återvände till sitt förband när nederlaget stod för dörren (i stället för att flyga till England).
Ragache menar att trupperna i mellersta och östra Frankrike, framför allt de vid Maginotlinjen, hade kunnat hålla ut ännu längre än de gjorde (de kapitulerade på order uppifrån, inte av egen vilja). Både Belle och Ragache nämner mycket kort Churchills och De Gaulles idé att forma en politisk union mellan Storbritannien och Frankrike, en idé som den franska regeringen förkastade. Ragaches senkomna gillande är svårbegripligt men verkar mest handla om formalia, inte om realpolitik. Stålmark berättar mer utförligt om detta i sin biografi över De Gaulle.
Det är inget tvivel om att kriget utvecklats på ett helt annat sätt om hela det franska kolonialväldet fortsatt kriget trots moderlandets fall: ingen guvernör hade då behövt ta ställning för antingen De Gaulle eller Pétain, eftersom den franska kapitulationen bara gällt moderlandet och regeringen kunnat fortsatt med obruten vilja i Algeriet; den franska flottan, som enligt fem ryska expertern (Balakin med flera 2007) ägde de då bästa slagskeppen i världen, nämligen Richelieu och Jean Bart, hade kunnat fortsätta sitt deltagande i kriget, något som inneburit svåra problem för de tyska krigsfartyg som tog sig ut i Atlanten, det vill säga framför allt Bismarck; USA hade aldrig kunnat slå in på den problematiska vägen att stödja Pétain mot De Gaulle. USA:s ambassad i Vichy fanns till exempel kvar i full aktivitet ända fram tills tyskarna ockuperade hela Frankrike år 1942, och det trots att USA gick ut i krig med Tyskland i december 1941. Roosevelts attityd tvingade Churchill till en svår balansgång som ofta förolämpade De Gaulle.
Kontrafaktorisk historia, men rätt realistisk.
Dessutom har jag läst en oerhört märklig bok av tyskt ursprung, nämligen Peter Michels Den tyska hemmafronten, i svensk översättning från 1944. Författaren är tysk, uppenbarligen oppositionell men inte kommunist. Hans kritik av nazisternas inrikespolitik och krigföring är häpnadsväckande exakt för sin tid, och man undrar var och när han skrev detta och hur manuset kom till Sverige.
Slutligen har jag läst Niclas Sennertegs, Göring. Förhören 1945. En komplicerad och obehaglig personlighet som världen hade mått bra av att slippa. Vid Nürnbergrättegångarna närmast lekte han med den amerikanske åklagaren. Den just nu pågående norska rättegången påminner rätt mycket om den med Göring.
I september 2011 gjorde jag en slagfältsvecka i Frankrike: Belfort och de olika frontpartierna vid Verdun (Saint-Mihiel, Douaumont, Caures) stod på huvudprogrammet och ett rekognosceringsbesök vid Hartmannswillerkopf som sidoprojekt; tre essäer är på plats och de sista är på gång (vårresan 2012 har breddat bilden rejält).
Mitt skrivande kompliceras av att jag utkämpar en tvekamp med ett amerikanskt militärhistoriskt verk, John Mosiers The Myth of the Great War från 2001, som jag just läst om (min reaktion efter första läsningen finns nedan) och finner att jag måste recensera för att få klarhet i vad jag tänker. En seminal bok, som man säger i USA, stimulerande och irriterande men förmodligen ganska ovederhäftig. Vi är i varje fall överens om vikten att själv besöka krigsskådeplatserna, helst mer än en gång, eftersom det bara är då man begriper vad striderna handlade om - besöket kan också få besökaren att undra över skälen till att militärerna valde att slåss just där överhuvudtaget. Mosier menar rätt och slätt att de allierade i stort sett förlorade överallt från 1914 till 1917 och att tyskarna på motsvarande sätt vann överallt, ända tills USA kom in i bilden. Hans kritik av den franska krigföringen fram till 1917 är dock mer övertygande än hans lovord över den amerikanska 1918.
I Paris nu i december hittade jag Bernard Schnetzlers Les erreurs stratégiques pendant la Première Guerre mondiale (3e éd, som utkom i november i år). Mycket intressant: det är synd att krigets generaler inte hade tillgång till den, för då hade båda sidor vunnit kriget i tur och ordning. Det finns anledning att vara tveksam till all den efterklokhet som kännetecknar mycket av det som skrivs om det stora kriget men man kan ändå säga en del.
Venedigresan i början av november 2011 tillsammans med Eric och Irene belönades denna gång av en strålande sol. Vi har sett Venedig i alla slags väder, och alla har något att erbjuda; solen lockar till exempel fram tvätten till tork. Det känns rätt intimt att traska fram under venetianarnas kallingar ...
Artikeln om den svenska skolans förfall, inspirerad av Maciej Zarembas artikelserie i Dagens Nyheter, är helt och hållet subjektiv, eftersom den utgår mina egna erfarenheter som lärare, och de lösningar jag så småningom kommer fram till blir helt och hållet mina egna. Den lever säkert inte upp till några vetenskapliga krav, men därvid skiljer den sig inte markant från allt annat som skrivs om skolan. Jag kan trots allt uttala mig med en viss grad av sakkunskap om en verksamhet jag ägnat mig åt i hela mitt yrkesverksamma liv.
Jag har inte samlat många porträtt av mig själv men några finns och fler blir det i takt med att letar i gömmorna (håller på att skanna in alla gamla familjebilder på dia och papper). Redigerad 23 augusti 2013 (en ny gammal bild har tillkommit).
Vårrresam 2011 till slagfälten i Picardie och Artois samt en resa till London gick av stapeln planenligt. Denna gång hamnade mycket av tyngdpunkten i Artois, en front som sträcker sig från Loos-en-Gohelle i norr till öster om Arras men inte är särskilt känd (varken här hemma eller i samväldesländerna), eftersom striderna så länge stod mellan fransmän och tyskar. Britterna tog över fronten i februari - mars 1916 och kanadensarnas framgångsrika erövring av åsen vid Vimy (Vimy Ridge) är ihågkommen med ett väldigt monument. Det finns också ett utmärkt franskt museum vid det gamla slagfältet på Lorette-åsen. Därefter låg linjen nästan stilla ända fram till de hundra dagarnas offensiv 1918. För den som intresserar sig för tunnelgrävandet och minsprängningarna är trakten en guldgruva, inte minst om man besöker La Carrière Wellington i Arras. Detta är djupa gångar uthuggna ur kalkstenen: där låg omkring 24.000 allierade soldater förlagda omkring en vecka innan de sattes in i offensiven våren 1917. Mycket spännande.Längre söderut, nära Corbie och Somme finns hållpunkter för Manfred von Richthofens liv och död: byn Cappy där hans flygbas låg, fältet norr om Vaux-sur-Somme där han störtade, kyrkogårdarna där han låg begravd - först Bertangles, sedan Fricourt. Av dessa fyra platser har jag nu sett tre (bara Bertangles återstår).
Jag läser gärna självbiografier av tyska och engelska flygare: Max Immelmann, Manfred von Richthofen (finns i epub-format), Cecil Lewis, Ira "Taffy" Jones. Den sistnämndes karriär spände över både första och andra världskriget. Huller om buller läser jag just nu läser jag Adolf Gallands "Die Ersten und die Letzten", som jag fått tag på i ett nytryck efter att förgäves ha jagat efter det exemplar jag köpte som tonåring, och Pierre Clostermanns Le grand cirque (nyligen inköpt i Paris). Galland började som segelflygare (under den tid då Tyskland var förbjudet att ha motorflygplan) och tillhörde eliten inom den sporten, innan han antogs till trafikpilotutbildning hos Lufthansa. Eftersom den utbildningen också hade till syfte att förse Tyskland med stridspiloter, blev Galland inkallad till officersutbildning vid Reichswehr. Med Hitlers maktövertagande uppstod Luftwaffe, och Galland blev omedelbart officer där. Han tjänstgjorde i Spanien med Legion Cóndor, den tyska frivilligstyrkan, och flög många stridsuppdrag. Under världskriget ledde Galland större och större förband, innan han han utnämndes till General der Jagdflieger (chef över jaktflyget). Som sådan fick han uppleva hur jaktflyget, som enligt hans mening borde få resurser att framgångsrikt försvara tyskt lufrtum, ständigt sattes på undantag gentemot attack- och bombflyget, som uppfattades som offensiva förband. Boken är intressant och lärorik, inte minst för den som annars bara får den brittisk-amerikanska sidans berättelse till livs. Galland framstår inte som någon krigshetsare eller nazist, men han träffade alla koryféerna och berättar om dessa möten. En del av dem blir ganska dråpliga. Inte minst när han mottagit "briljanterna" alltså den högsta graden av Riddarkorset av Järnkorset, och Göring föraktfullt kommenterade att briljanterna själva var skräp (Hitler förstod sig inte på ädelstenar) och gav Galland ett nytt exemplar med riktigt fina briljanter. Iförd denna dekoration besökte Galland Hitler, som uppenbarligen hört talas om Görings kritik, och ersatte den gamla dekorationen med en ny. Att den nya den här gången var underlägsen den gamla såg han, men förteg. Därmed hade Galland tre uppsättningar av samma utmärkelse, och fick faktiskt en till uppsättning på mystiska vägar. Sedan föll han från nåden till följd av de allierades bombningar, som han inte hade resurser att hindra. (Fortsättning följer).
Clostermann läste jag första gången i svensk översättning, en förkortad ungdomsupplaga som min morbror Lennart Rydsjö fått att recensera. Efteråt fick jag den i födelsedagspresent. Clostermann blev det fria Frankrikes främste jaktflygare och efter kriget en av De Gaulles närmaste män. Hans självbiografi har kommit ut i många upplagor med ständiga tillskott. Nu har jag den både på engelska och franska.
Precis som i fråga om de tyska lantkrigarna Walter Bloem och Ernst Brunner är det flygarnas självbild som fascinerar mig liksom den bild de har av kriget och fienden. Immelmanns självbiografi består av hans brev hem till modern: inte många kärleksfulla söner skriver till mamma och berättar hur han skjutit ner en tvåsitsig engelsk spaningsmaskin där piloten fått en mängd av sonens kulor i skallen. Richthofen är inte mindre stolt över sin elfte seger, där han sköt ner en av de mest berömda engska jaktflygarna, major Lanoe Hawker, som också dog av en kula i huvudet. Manfred von Richthofens yngre bror Lothar sköt ner ett annat brittiskt jaktflygaräss, kapten Albert Ball, vilket Manfred berättar om i rätt stor detalj. Den tyska uppfattningen om kriget, dess ursprung och dess utveckling, framstår i efterhand som mycket märklig - se artikeln Tyskland 1914.
En annan artikel som handlar om innebörden av ordet "seger" är på gång, ytterligare en om detta att vara amatörstrateg - den senare föranledd av den ovan nämnde John Mosier, som jag från början kände en viss sympati för; han är nämligen professor i engelsk litteratur men har - i ännu större grad än jag själv - fångats av första världskriget och givit sig in på krigshistorikerns bana. Efter tjugo år av läsande av fransk historia och slagfältsresande i Frankrike skrev han en bok där han i stort sett hävdar att den bild han fick i skolan av första världskriget är felaktig. Det var tyskarna som oavbrutet segrade, menar han, medan de allierade lika oupphörligen fumlade och förlorade, tills US Army kom in i bilden och förändrade krigets utgång. Han har rätt på många sätt men vinklar sitt resonemang rätt ogenerat, undviker besvärande motargument, behandlar inte lika händelseförlopp likadant (om det skulle motsäga hans argumentation). Hans redogörelse handlar mer om de franska nederlagen (och de tyska segrarna) fram till Verdun och Chemin des Dames; när tyskarna tvingas bakåt hösten 1918 har varken britter eller fransmän någon del i de framgångarna, enligt hans mening. Med andra ord är boken som starkast när den slår in redan öppna dörrar och försvagas betänkligt när det blir dags att bevisa något nytt. Det blir gärna ensidigt om man som författare försöker driva en tes om detta krig. Men den iakttagelsen gäller lika mycket yrkeshistorikerna, eftersom alla måste välja vad de lyfter fram och vad de lämnar därhän. Man kan möjligen förstå att han vill lyfta fram USA:s bidrag mer än hans lärare gjorde i skolan men det ursäktar knappast att han skriver en tjock bok med förvrängt tema. Det behövs en recension, som kommer här i sinom tid.
Under tiden kan man konstatera att hela denna framgångsrika amerikanska krigföring förblir nästan osynlig i de senaste populära kartböckerna, nämligen Buffetaut 2005 och Gilbert 2008 - fast de är förstås fransmän och britter. Dessutom ger Otto Lott en rätt distanserad och betydligt mer saklig bild, ritad från den moderna tyska sidan, av den amerikanska insatsen än vad Mosier gör.
Londonresan 2011 gav mig RAF-museet i Colindale (Hendon) utanför London, Imperial War Museum med den förnämliga utställningen The Childrens' War (som var en nyhet för ett par år sedan men nu verkar vara permanent), National Army Museum (en ny bekantskap för mig) och The Museum of Science (jag ville titta på deras utställning av flygplansmotorer och ta några bilder). RAF-museet är sisådär - jag föredrar nog Duxford. De andra tänker jag komma tillbaka till.
Alternativ historia har alltid utövat en särskild lockelse på mig, trots att (eller kanske just därför att) ämnet är tabu för varje seriös historiker. Här är emellertid ett utkast till en alternativ historia som jag placerat år 1941 - man kan säga att jag markerar revir när det gäller tidpunkt och orsak till det alternativa skeendet.
Sommaren 2011aktiverade jag en gammal hobby, nämligen modelldieselmotorn. Jag har nu (oktober 2012) sex stycken motorer, fyra helt nya och två från mina tonår. Alla går och för ett underbart oväsen. Sidan redigerad 7 oktober 2012.
Epostadress för kommentarer: hans@hansaili.se
Mina projekt (forskning, översättning, universitetspedagogik)
Det kanske inte verkar så troligt för den som läser vad jag skriver om krig, men jag är faktiskt vetenskapsman inom humaniora och har några forskningsprojekt på gång liksom ett par universitetspedagogiska projekt..
Peter Artedi: Ichthyologia 1738, tryckt i Leiden. Detta är ett av fiskforskningens grundläggande verk; på sjuttonhundratalet skrevs den tunga naturvetenskapen fortfarande på latin. Ichthyologia har aldrig översatts till något modernt språk; mitt översättningsprojekt startade på förslag av den nu framlidne biologen Olle W. Nilsson som arbetade vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Jag har arbetat med det i ensamhet och på lediga stunder under rätt många år. Just i år har det förvandlats till ett projekt i regi av Kungl. Lantbruksakademien och jag räknar med att nu kunna arbeta med översättningen en dag i veckan de närmaste tre åren och för att därefter lägga fram en fullständig text på svenska. Boken är över 500 sidor tjock och mycket detaljerad. För närvarande har projektet framskridit så lång att jag har en fullständig översättning till alla inledningsavsnitten samt del I (Bibliotheca Ichthyologica - Ichthyologiskt bibliotek eller redovisning av forskningens ståndpunkt år 1738), II (Philosophia Ichthyologica) - Ichthyologien som vetenskap) och III (Genera piscium - Fiskarnas släkten). Alla dessa avsnitt har fackgranskats av fil dr Sven Kullander vid Naturhistoriska riksmuseet - det återstår bara för mig att föra in rättelserna men det gör jag när jag blir klar med del IV (Descriptio specierum - Beskrivning av arterna) i mitten av december 2013 och del V (Synonymia - Fiskarnas namn på olika språk). Sista kapitlet är besvärligt, eftersom det dels innehåller ett otal fisknamn på olika folkspråk (med mycket märklig stavning), dels ett otal hänvisningar till tidigare forskare och där måste alla hänvisningar kontrolleras. Inte mycket att översätta, men massor att kolla. 25 november 2013.
Jonas Locnaeus' Murus Sinensis Uppsala 1694 och Eric Rolands De magno imperio Sinarum Uppsala 1697: två svenska avhandlingar om Kina. Textkritisk edition med parallell översättning till engelska. På väg att avslutas - jag hoppas få boken tryckt vid ett holländskt förlag (ganska passande för svensk vetenskap från 1600-talet) senare i år eller nästa. Arbetet leder in på intressanta sidospår. I Shanghai såg jag år 2008 för första gången en karta över Sydostasien, full med intressanta små texter på latin. I Norrköping i förrgår (den 26 oktober 2011) såg jag en karta över Kina, även den full med intressanta anekdoter, åter på latin. Nedanstående är särskilt märklig (bilden är en detalj av ett område som bör motsvara östra Burma och västra Thailand):
Texten till vänster lyder: "Denna runda sjö i provincen Sancy blev till vid en översvämning år 1557; i den dränktes sju städer förutom småstäder och byar och ett väldigt antal människor, medan en enda pojke räddades på en trädstam." Pojken och trädstammen ses högt upp till höger i bilden. Kartan med bilden finns i Norrköpings stadsbibliotek som äger en förbluffande mängd intressanta böcker från äldre tider.
Hela arbetet måste korrekturläsas en gång till (både latin och översättning); dessutom har jag kommit på en rad tillägg som måste skrivas. 25 november 2013.
Latinsk grammatik för universitetsstudier. En sådan grammatik behövs och jag har en hel del ideer om hur den bör vara uppställd. Just nu är jag i färd med att leta upp bra exempel och gruppera dem i paragrafer. Detta är dessvärre rätt mycket en önskedröm som jag hoppas att fler vill ta tag i. Avsnittet om gerundium och gerundivum har övertygat mig att det är väldigt svårt att skriva en grammatik med precis lagom mängd information och exempel och exakt rätt språklig nivå.
Interaktiv kurs i latin som fortsättning på vår framgångsrika distanskurs Prima Latina. Det jag planerar är en kurs på de texter och grammatik som ingår i Latin I,2, i synnerhet delkurserna 1 och 2. Caesars De bello Gallico och Ciceros Oratio in Catilinam I är texterna och min gamla grammatiska kommentar kommer nu väl till pass. "Interaktiv" betyder i detta sammanhang att en student ska kunna arbeta helt och hållet mot kursmotorn utan lärarhjälp - systemet av frågor och entydiga svar ska leda studenten rätt. Så fungerar Prima Latina, och de studenter som följt den kursen brukar tillhöra de bästa i sin grupp om de fortsätter.
Bellona Carolina. Ett mycket gammalt projekt som handlar om att ge ut en antologi med svensk propagandadiktning på latin från det Stora nordiska krigets tid. Det blir huvudsakligen korta polemiska dikter om fältslag, segrar och nederlag. Elena Dahlberg, fil lic i latin i Uppsala och på väg att avsluta sin avhandling, har övertagit huvudansvaret för Magnus Rönnow, vilket gör att åtminstone hans diktning kommer ut i vetenskapligt skick.
Den 5 maj 2012 fick jag motta ett pris som jag aldrig hade vågat hoppas på: Birgittapriset, som utdelas av Birgittastiftelsen i Vadstena. Jag fick till och med hålla en föreläsning om min forskning om de äldsta handskrifterna till Birgittas Revelationer.
Essäerna om Första världskriget
Det är omöjligt att skriva om ett ämne som är så nytt och i grunden främmande för mig som första världskriget utan att man tvingas sätta sig in i en massa detaljer om vapen, trupper, befälsroller, ekonomi, krigsproduktion. All denna nya kunskap läggs efterhand i en verktygslåda här på hemsidan. Det kanske är fler än jag som undrar varför stridsvagnarna inte lyckades så bra, vilken armé som lärde upp US Army år 1917 (och hur mycket amerikanarna verkar ha tagit till sig), varför tyskarna lyckades så bra i ubåtskriget men ändå förlorade det, följderna av att britterna slog samman sina två flygvapen (RCF och RNAS) till en enda organisation (RAF) och en massa annat av samma slag.
En programförklaring kan lämpligen komma här: jag har läst en rad historiska översikter över båda första och andra världskriget (bibliografin finns i verktygslådan) och det som hela tiden slår mig är att varje författare verkar ha en favoritteori som han driver boken igenom. John Mosier är kanske extrem i detta fall: hans tes är ju att tyskarna under hela kriget var helt överlägsna ententen (britter och fransmän) och att de förlorade kriget först när US Army ingrep. Han är mycket riktigt amerikan själv. Andra driver sina teser diskretare men tendensen finns där: det gäller att lyfta fram den ene eller andre befälhavaren eller sätta ner en annan i kretsen. Jag ska så gott jag kan försöka undvika att sälla mig till raden av skrivbordsstrateger. Det är nästan hundra år sedan första världskriget utkämpades, dess soldater och befäl leddes av föreställningar och förhoppningar vi har svårt att sätta oss in i. Få av dem var onda i någon mening men många var nog väldigt fantasilösa (C.S. Foresters The General ger utmärkta exempel på hur fantasilösheten fungerade, men den boken är en roman och lyder inte under historikerns lagar). Ett citat från en anonym underofficer i brittiska kulsprutekåren passar in här: "Almost to the end our masters clung to an astonishing belief : bullets, they maintained, had little stopping-power against a horse. If only the wretched infantry could breach the line, the cavalry would be in 'Lille' in a matter of hours. The realities of positional warfare and the supremacy of the caddish machine-gun were calmly discounted, and the sacrificial role of the infantry taken for granted.” Crutchley 1973 s. 46.
Det är mycket riktigt ett sorgligt faktum att alla de tekniska innovationer British Army införde från juli 1917 till november 1918 under ledning och uppmuntran av sin överbefälhavare fältmarskalk Haig hade till yttersta syfte att öppna fronten för det stora kavallerigenombrott som Haig drömde om - det som skulle spränga tyska armén och tvinga fram fred. Att kulsprutan och taggtråden en gång för alla gjort slut på kavalleriet som vapenslag hade faktiskt inte trängt fram (ännu på 1920-talet sägs han ha hävdat att kulsprutan egentligen inte kunde skada hästar - men den uppgiften har jag inte kunnat verifiera). Flyg och stridsvagnar var alltså bara taktiska medel att nå detta strategiska mål. Jag är inte säker på om tyska, franska och amerikanska generaler hade lärt sig mer av erfarenheterna. Den franska offensiven vid Chemin des dames 1917 under Nivelles katastrofala ledning och de tyska offensiverna våren och sommaren 1918 under Ludendorff tyder inte på någon sådan insikt.
Ändå är min ambition att förstå och försöka förklara, inte kritisera. Det är svårt att på avstånd förstå konsekvenserna av tekniska landvinningar. Vi har själva det problemet alltsomoftast. Man måste också minnas att ingen av oss som lever nu har den ringaste erfarenhet av att slåss i Flandern, Artois eller Picardie år 1914 till 1918. Försöker vi skriva stridsskildringar blir de bara fiktioner som bygger på vad vi läst - detta gäller både militärer och civila. Den bästa och mest inlevande beskrivningen av en frontsoldats fysiska villkor - framför allt hur hans uniform luktade och såg ut - kommer inte från en av soldaterna utan från en kvinna som aldrig var vid fronten utan upplevde kriget från England. Hon hette Vera Brittain (Bishop & Bostridge 1998).
Det vi kan sätta oss till doms över är andra sentida skrivbordsstrategers åsikter, så där kommer jag att känna färre skrupler. Vi som skriver om detta krig är som sagt teoretiker allesammans.
En metodfråga kommer ständigt upp: som essäförfattare är man inte bunden till förstahandskällor på samma sätt som en historiker. Det är väldigt frestande att använda samtida eller förment samtida litterära skildringar men man måste se upp. Erich Maria Remarques Im Westen nichts neues är väldigt stark, omedelbar och övertygande i sina stridsskildringar, men Remarque var faktiskt bara vid fronten under en knapp månad: från 12 juni till 31 juli 1917 tillhörde han andra kompaniet i femtonde reservinfanteriregementet och låg förlagd mellan Thorhut och Houthulst, alltså vid flandernfronten i Belgien. Den 31 juli sårades han av granatsplitter i vänster ben, höger arm och i halsen. Detta ledde till sjukhusvistelse och tjänstgöring bakom fronten resten av kriget. Under denna period skedde de häftigaste stiderna vid Somme i Frankrike och den belgiska flandernfronten bör ha varit relativt lugn. Stridsskildringarna i På västfronten intet nytt handlar huvudsakligen om Flandern år 1918 och bygger därmed på hans kompisars beskrivningar. De blir inte mindre kraftfulla för det, men självupplevda är de inte. På samma sätt: En modern film som gör stort intryck på åskådaren är den amerikanska The Lost Battalion, som handlar om autentisk händelse: en bataljon ur US Army blir isolerad under en offensiv på ardennerfronten i slutet av oktober 1918 och håller ut mot övermakten tills den undsätts. Den taktik bataljonen (och divisionen) använder är den som alla krigförande länder använde år 1914 och ger därför ett fullkomligt urmodigt intryck när den används sista månaden före vapenvilan. Är detta autentiskt eller ej? I så fall var US Army fullkomligt ur stånd att ta till sig de erfarenheter som dess läromästare i taktik, de franska Chasseurs alpines, hade gjort under sina offensiver längst ner i söder, framför allt under försöken att erövra Hartmanwillerskopf (en högplatå i Elsass med utsikt över halva rhendalen). Eller blir skildringen bara mer romantisk på detta sätt? Filmmakare är nog inte de bästa historikerna ... Samtidigt har ingen militärhistoria kunnat ge mig en bättre förståelse av brittiska befälhavares mentalitet än C S Foresters "The General". Den utomordentliga TV-serien "Band of Brothers" belyser samma sak på ett annat sätt. Den handlar om ett autentiskt kompani i 53 bataljonen, 101 US Airborne Division. Noga räknat femte kompaniet, kallat "Easy" (det blir så när man bokstaverar på engelska). Seriens perspektiv förutsätts vara kompaniet men inte desto mindre händer allt intressant och avgörande på plutonsnivå (ibland får man intrycket av att de olika plutonerna är främlingar för varandra på samma sätt som kompanierna är det). Den viktigaste officeren, löjtnant Winters, börjar som plutonchef men avancerar till major och ställföreträdande bataljonschef. Efter kriget blev han yrkesofficer.
Självbiografiskt
Om mig själv: Jag är trots delpensionen fortfarande professor i latin vid Stockholms universitet (två dagar i veckan) och författare till en avhandling om den romerska konstprosans stilistik (The Prose Rhythm of Sallust and Livy, Stockholm 1979), har gett ut textkritiska utgåvor av Heliga Birgittas Uppenbarelser på latin (Sancta Birgitta, Reuelaciones, Book IV, Stockholm 1992, och Reuelaciones, Book VIII, Stockholm 2002). Birgittaforskningen ledde mig in i studiet av de äldsta italienska handskrifterna som innehåller Revelationerna, vilket ledde till ett samarbetsprojekt som utmynnade i Aili H - Svanberg J, Imagines Sanctae Birgittae.The Earliest Illuminated Manuscripts and Panel Paintings Related to the Revelations of St. Birgitta of Sweden.Vol. I (text) + II (färgillustrationer), Stockholm 2003. Jag har också varit prefekt, det vill säga chef, för tre olika institutioner: Institutionen för klassiska språk 2001-2004, Institutionen för orientaliska språk 2003-2007 och Institutionen för franska, italienska och klassiska språk 2005.
Ett uppdrag har jag kvar i universitetsvärlden, det kanske mest hedersamma av alla jag någonsin fått. Jag är sedan januari 2009 Inspektor för Humanistiska föreningen vid Stockholms universitet. Det är ett väldigt roligt uppdrag också, inte minst för alla festligheter jag blir bjuden på och alla trevliga människor jag får möta. De viktigaste begivenheterna varje år är Valborgslunchen (den börjar vid lunchtid men jag har aldrig lyckats stanna kvar ända till dess slut) och Ugglemiddagen (på hösten). Alltid intressant bordssällskap.
Förklaringen till mitt efternamn
Mitt efternamn är ursprungligen ett gårdsnamn från Tornedalen: familjegården ligger i Risudden på svenska sidan (även om familjen talade finska till vardags), men de allra flesta av mina släktingar (ättlingar till min farfars syskon) bor numera i USA, huvudsakligen i Dassel, som ligger en timmes bilresa väster om Minneapolis, Minnesota. De stavar sitt efternamn Ailie, vilket underlättar för amerikaner att få uttalet rätt. De äger en rad väldiga farmer längs med en liten väg som bär det storståtliga namnet 738 Avenue. Den kallas också Ailie Street.
Studentexamen
När min mor dog i mitten av februari 2012 och hennes lägenhet måste tömmas upptäckte jag en massa gamla saker från min ungdom, som hon hade sparat på och jag glömt bort. Till exempel min studentuppsats, som jag skrev måndagen den 7 mars kl 8:30 till 15:00 (i sal, utan hjälpmedel) om det högst olatinska ämnet "Hudfärg och människovärdet - synpunkter på rastänkandet". Vi fick välja mellan 22 fastslagna ämnen och detta var nr 20 på listan. Jag kunde också valt nr 21 "Fritiden som problem" men jag har aldrig haft problem med fritiden. Att ta studenten var en ganska långdragen affär. Eftersom jag gick på latinlinjens helklassiska gren fick jag göra en hel serie skrivningar, som inleddes med ett franskt versionsprov tisdagen den 16 mars 1965 (året före min egentliga studentexamen: jag hade med andra ord ingen franska i sista ring) och fortsatte med engelska måndagen den 1 november samma år. Då fick man välja mellan att göra ett kombinerat prov (översättning både till svenska och till engelska), ett flerdelat prov (en engelsk text som skulle kommenteras på olika sätt) och en ren uppsats. Jag valde uppsatsen och skrev ämne nr 2, som gick ut på att finna fakta om giftsprayer i naturen. Titel: Silent Spring. För att vara helklassiker var jag märkligt natur- och samhällsvetenskapligt orienterad. Den 7 mars 1966 kom den svenska uppsatsen och serien prov avslutades fredagen den 11 mars med provet i latin. Resultat: franska a, engelska A, svenska A och latin a. Det var den tiden då man stod på toppen av sin förmåga, sitt förråd av ren kunskap och sin största självsäkerhet. Det gick över. Svenskuppsatsen var nog så seriös, men det märks att författaren är 18½ år gammal. Inte desto mindre valdes den ut av kollegiet till att representera Halmstads Högre Allmänna Läroverk i Aftonbladets årliga tävling om "Sveriges bästa A-uppsats". Eftersom jag har ett maskinskrivet exemplar av den, måste jag ha fått renskriva den på arkivpapper, komplett med intyg från min svensklärare, adjunkt Folke Gertin. Detta har jag inget som helst minne av. Tur att det går att dokumentera alltihop! Länkar: Titelsida, sid 1, sid 2, sid 3, Aftonbladet.
Man ser ju vid en nyläsning att jag spånade en hel del om ett ämne som jag egentligen inte kunde alls - det framgår av dess väldigt magistrala inledning "I alla tider" och så vidare (jag låter väldigt lik den romerske historikern Sallustius: ganska märkligt eftersom jag inte läst honom då); dessutom är språket och ordvalet inte av vår tid, nämligen väldigt rakt på sak som vi skrev på 60-talet, men jag klarade i alla fall att skriva felfria långa satser - ingalunda fem ord och punkt i varje mening. På sådant kommer man långt. Jag vet dock att jag inte vann tävlingen och tror inte jag kom på någon framträdande plats heller.