Attentatet mot Heydrich och annat från gångna tider

Reinhard Heydrich var enligt samstämmiga källor en av Nazitysklands mest ondskefulla figurer. Han grundade Sicherheitsdienst (SD), innehade en rad höga polisposter och sammankallade i januari 1941 Wannseekonferensen, där en rad högre tjänstemän drog upp riktlinjerna för Endlösung der Judenfrage "Den slutliga lösningen på judefrågan", alltså utplånandet av Europas judiska befolkning. Från 1941 var Heydrich ställföreträdande riksprotektor för Böhmen-Mähren (det nuvarande Tjeckien) och erövrade där epitetet "Slaktaren i Prag". I Nazitysklands inre kretsar sägs man ha talat man om honom som Hitlers tilltänkte efterträdare. Ett attentat i Prag ändade hans liv.

Reinhard Heydrichs död beskrivs så här av William Shirer i The Rise and Fall of the Third Reich: '(…) chief of the Security Police and the S.D., deputy chief of the Gestapo, this long-nosed, icy-eyed, thirty-eight-year-old policeman of diabolical cast, the genius of the 'final solution,' Hangman Heydrich, as he became known in the occupied lands, met a violent end.'

Den 29 maj 1942, berättar Shirer och Wikipedia (den senare källan med angivande av attentatsmännens namn) var Heydrich på väg från sitt lantställe till slottet Hradčany i Prag i sin öppna Mercedes 300. Tre tjeckiska soldater, som flytt till England och utbildats till fallskärmsjägare, hade släppts från ett brittiskt flygplan och genomförde attentatet. Chefen för gruppen, Josef Valčik, signalerade med hjälp av en spegel att Heydrich var på väg (utan annan eskort än chauffören). En annan soldat, Jozef Gabčik, steg fram i bilens väg med en brittisk Sten-kpist. Vapnet hängde sig dock (Sten var ett notoriskt opålitligt vapen). Chauffören och Heydrich drog sina pistoler, men då kastade den tredje attentatorn, Jan Kubiš, en handgranat med extra kraftig sprängladdning. Denna exploderade bakom bilen och skärvorna genomborrade karossen och sårade Heydrich i ryggen. Skadan skulle visa sig vara dödlig.  Heydrich dog på sjukhus den 4 juni.

De tre attentatsmännen flydde i skydd av en rökgranat och tog sin tillflykt till Karl Borromaeuskyrkan i Prag, där prästerna skyddade ett helt kompani med tjeckiska motståndskämpar. SS belägrade senare kyrkan och dödade allesammans. En minnesplakett finns fortfarande i kyrkan och berättar historien.

På attentatet följde en tysk hämndorgie av blodigaste slag. 1.331 tjecker (201 kvinnor) avrättades omedelbart av Gestapo som ren hämndaktion. Hårdast drabbades dock judarna, eftersom tretusen hämtades från Theresienstadts koncentrationsläger och avrättades. Dessutom utplånades byn Lidice inte långt från Prag med hela sin vuxna befolkning. Barnen - nittio stycken - adopterades bort till tyska föräldrar. Bara några av dem har senare kunnat identifieras.

Detta är i mycket stora drag attentatets historia, som den dels berättas av William Shirer, dels på olika språk (svenska, tyska, franska och engelska) i Wikipedia. 

Engelska och franska Wiki följer Michal Burian, Aleš Knížek, Jiří Rajlich and Eduard Stehlík, Assassination - Operation Arthropoid, 1941–1942, Prag, Ministry of Defence of the Czech Republic, 2002 (länk finns i franska Wiki, bibliografin: Burian et al.), en populärt hållen, utomordentligt illustrerad redogörelse för operationens förhistoria, förlopp och följder. Bibliografin ger dock bara uppslag till vidare läsning, inga referenser till källmaterial om själva attentatet. Tyska Wiki följer Robert Gerwarth: Reinhard Heydrich. Biographie. München 2011. Alltså två mycket sentida auktoriteter. Svenskt militärhistoriskt bibliotek annonserar i senaste utgåvan av sin medlemstidskrift Pennan & Svärdet (februari 2014) en alldeles nyutkommen bok av Svante Löfgren, Heydrich. Slaktaren från Prag; i artikeln som presenterar boken berättas samma historia, nu med porträtt på fyra attentatsmän (inga namn nämns här) - Löfgren har till och med träffat agenternas lokale kontaktman, som sägs ha varit ögonvittne till attentatet.

Alltsammans verkar ytligt sett enormt väl dokumenterat. Detta gäller i synnerhet attentatets förhistoria i England liksom de tyska hämndaktionerna. Själva attentatet saknar dock samtida vittnesmål eller urkunder. Det finns också foton av Heydrichs Mercedes, som uppenbarligen skadats av en explosion mellan höger bakhjul och karossen (se Burian et al.).

Den svenske journalisten Arvid Fredborg (1915-1996), som var Svenska Dagbladets korrespondent i Tyskland åren 1941 till 1943 och alltså befann sig i Tyskland när attentatet genomfördes, berättar faktiskt en helt annan historia, som inte nämns av någon annan källa jag läst eller hört talas om, i boken Bakom Stålvallen (1943, sid 157):

'Redan efter ett par dagar hade de mest underliga rykten om attentatet börjat cirkulera. Än påstods militären, än polisen själv ha organiserat mordet å Heydrich. Så småningom accepterades tämligen allmänt uppgiften, att oppositionen inom polisen röjt Heydrich ur vägen. T.o.m. i än högre grad än Himmler syntes denne vara den typiske representanten för våldsriktningen inom polisen och SS och framstod också för många av sina kolleger som en blodhund par excellence. Nu kan man faktiskt med visshet konstatera, att Heydrich mördades av sina egna, ehuru icke av oppositionen inom polisen i och för sig. Organisatörerna av mordet synas ha varit tre höga polisofficerare, som efter att ha 'samlat i ladorna' i generalguvernementet kommo hem och då fingo avstå större delen av sin egendom till Heydrich, som begagnade sina kunskaper till utpressning. När det blev klart, att dessa hämnats genom att mörda ställföreträdande riksprotektorn, blevo två av dem arkebuserade, medan den tredje sköt sig själv.

Den officiella versionen av händelseförloppet var, att gärningsmännen den 18 juni påträffats i en kyrka - sedermera meddelades, att det var Karl Borromeus-kyrkan - och där blivit skjutna. Om attentatorerna meddelades att dessa - två f.d. underbefäl i den tjeckoslovakiska armén - efter att ha fått utbildning i England den 29 december 1941 släppts ned i protektoratet av en brittisk långdistansbombare i det uttryckliga syftet att mörda Heydrich. De hade fått skydd och hjälp av åtskilliga tjeckiska familjer och upptagit förbindelsen med andra fallskärmsjägare.

Den tjeckiska pressen hade redan på ett tidigt stadium angivit tonen för den offentliga diskussionen genom att lägga ansvaret för det skedda på emigranterna.'

Shirer, Wikipedias fyra varianter och Löfgren berättar alltså den historia som Fredborg helt klart kände till men avfärdade som den officiella redogörelse som erbjöds av Tyskland och den tjeckiska marionettregeringen. Ingen av dem nämner med ett ord att Fredborg givit helt andra uppgifter om attentatet på Heydrich - och det borde de ha varit i stånd till, eftersom Fredborgs bok publicerades på engelska i USA år 1944 under titeln Behind the Steel Wall. Här föreligger alltså en märklig brist i källforskningen.

Arvid Fredborg - en exkurs

Fredborg själv bestås väldigt magra uppgifter i svenska Wikipedia och ännu knapphändigare i tyska Wiki. Problemet med honom är förmodligen att han som ung uppsalastudent var en mycket aktiv medlem i Heimdal och Nationella Studentklubben. Han var dessutom av initiativtagarna till det beryktade Bollhusmötet i februari 1939. Allt detta och mer därtill räcker vid första anblicken till för att stämpla honom som en av Hitlers och Tyska rikets mer entusiastiska anhängare och aktiv antisemit därtill. Ola Larsmo ägnar honom och hans kumpaner från Bollhusmötet inte mindre än fyra helsidor i DN (16 feb 2014, Kultur sid. 12-15) och hävdar att den kretsen behöll sina främlingshatande böjelser så länge de levde ("minus antisemitismen" tillägger Larsmo dock på sid. 15).

Nu är jag inte ute efter att försvara Fredborgs minne och har ingen riktig kunskap om honom, hans åsikter eller hans verksamhet, men när Larsmo säger så här, hänger jag inte riktigt med: 

'Fredborg skriver 1943, hemkommen från Berlin, bestsellern "Bakom stålvallen" om nazistatens sönderfall - även om han i boken i förbifarten berömmer Hitlers raspolitik.'

Jag har för säkerhets skull läst om Fredborgs bok och har funnit det ställe jag tror Larsmo syftar på men kan inte finna att han har helt rätt i att Fredborg "i förbifarten berömmer Hitlers raspolitik". Man måste nog läsa Fredborgs text lite noggrannare än så, eftersom uttalandet är märkligt tvetydigt. Larsmo ger ingen källhänvisning och citerar inte ordagrant, vilket gjort stället svårfunnet. Det Fredborg faktiskt skriver hittar vi på sid. 345: 

'Nationalsocialisternas politik i en rad praktiska frågor, t. ex. befolkningsfrågan, kommer också att vinna erkännande, när lidelserna lagt sig. Nazismens annars med rätta så diskrediterade raspolitik har åtminstone haft en viss nytta med sig genom att fästa uppmärksamheten på viktiga rashygieniska problem.'

Det är svårt att tolka Fredborg här. Han berömmer nazisternas politik i ”befolkningsfrågan” och ”uppmärksamheten på viktiga rashygieniska problem” men talar samtidigt om deras ”med rätta så diskrediterade raspolitik”. Uttalandet står i kapitlet "Nazismen och det tyska folket" (sid. 343 till 369) som i sin helhet inte alls når upp till samma analytiska nivå som Peter Michels framställning i Den tyska hemmafronten (se nedan).

Frasen "när lidelserna lagt sig" är motbjudande och besynnerlig med tanke på vad Fredborg faktiskt visste och med skärpa rapporterade i fråga om massmorden på judar: se särskilt sidorna 285 till 288. På sid. 303 diskuterar Fredborg Katynmassakern med följande kommentar: 

'Framför allt är det ju groteskt, att tyskarna uppträdde som moralens väktare i detta fall, när man endast behövde gräva litet systematiskt i generalguvernementet för att påträffa betydligt större judiska massgravar, där de döda ej ens hade avlivats med med skott i nacken utan med kulsprute- och kulsprutepistolseld framifrån. Men det sades också, att en av förklaringarna till de kraftiga slagen på propagandatrumman var att det var nödvändigt att förtaga verkan av eventuella ryska upptäckter av judiska massgravar i det återtagna territoriet.'

Fredborg nämner här massmorden som något som var allmänt bekant i Sverige redan hösten 1943. Han gör inget försök att säga något försonande om själva morden och det är kanske här som förklaringen ligger: det är möjligt att Fredborg försökte skilja mellan ”rashygien” som en godtagbar problemformulering i teorin och mord som en oursäktlig metod att i praktiken hantera detta ”problem”. Föreställningen om mänsklighetens olika raser var mycket stark vid mitten av 1900-talet och det var inte svårt för intellektuella att gå fullständigt vilse i teorierna utan att för den skull godta den brutala praktiken. 

Arbetet som korrespondent i Tyskland - till och med för det konservativa Svenska Dagbladet - tycks inte desto mindre ha fått Fredborg på helt nya tankar när det gäller Tyskland och nazismen. Bakom Stålvallen är långt ifrån nazistvänlig: den är faktiskt inte ens tyskvänlig. Han berättar ingående om det hat nazisterna och tyskarna ådragit sig i de erövrade länderna, han redogör för massmorden på alla oliktänkande. Han döljer heller inte sin övertygelse att Nazitysklands saga snart skulle vara all, och han funderar över vilka konsekvenserna blir för ett folk som till den grad förverkat alla chanser till sympati och tvärtom förtjänat att bli hatat av hela mänskligheten. Hans mest profetiska ord har kanske inte besannats: 

'Kanske skola vi en gång, då avståndet blivit tillräckligt stort, i Hitler se ett försynens redskap, fast av en helt annan art än han själv tänkte sig, när han uppe i sitt örnnäste i Berchtesgaden grubblade över sin världshistoriska mission. Ty vad har han ej allt lärt oss? Först på grund av hans våldsregemente blev friheten ett verkligt begrepp med kött och blod för många människor, även medborgare i länder med lång frihetstradition.' (S. 448).

Detta ekar ändå på ett märkligt sätt Peter Michels ord (s. 445 - 446): 

'Den nazistiska propagandan påstår ständigt, att överlämnandet av makten till Hitler innebar en nationell revolution. Detta är visserligen felaktigt, men det äger sin riktighet, att den totala nationalsocialistiska partidiktaturen har revolutionerat, förändrat och förvandlat den tyska individen mer än de tre årtionden, som följde på Tysklands enande, och mer än Weimarrepubliken. I Tredje riket trädde många negativa karaktärsdrag hos tyskarna starkare fram i förgrunden. Men i trots härav skall det senare visa sig, att det tyska folket under detta tidsskede blivit nyuppfostrat även i positiv mening. Den nazistiska diktaturen, som ville det onda, har verkat som en kraft, som mot sin vilja också medfört något gott.'

Man måste slutligen hålla i minnet att både Bakom stålvallen och Den tyska hemmafronten utkom hösten 1943 respektive år 1944. Då visste faktiskt ingen säkert hur kriget skulle sluta. Såväl Fredborg som Max Seydewitz tog risken att räkna med ett tyskt nederlag och formulerade sina fördömanden utifrån denna förhoppning, och detta långt innan de allierade landstigit i Normandie: det var fortfarande mycket mer än ett år kvar till den dag då storamiral Dönitz skulle kapitulera för de allierade, och under tiden hann segern flera gånger se ut att vara på väg att glida ur de allierades grepp. Om det tyska nederlaget uteblivit och Sverige hamnat under tysk ockupation hade de två böckerna kunnat kosta både Fredborg och Seydewitz friheten: troligen även livet. Det är möjligt att Fredborg tyckte att ett par försiktiga garderingar - ett par vaga markeringar av något slags distans och objektivitet - var av nöden som en ren livförsäkring.

Det är inte lätt att ge ett sammanfattande omdöme om Arvid Fredborg utifrån Bakom stålvallen, men oundvikligen framstår de rena reportagen som betydligt starkare och mer värdefulla idag än hans politiska spekulationer om Tyskland och dess folk och landets framtid efter nederlaget. Men det var nog ett öde som han delade med större delen av sin samtid. Och hans språkbruk liknar rätt mycket trettiotalets samtalston, där även fint kännande europeiska författare kunde kläcka ur sig antisemitiska och rasistiska yttranden och låta sina romanpersoner säga saker som: "Let's have a look at the cap. H'm. Sold by a gentleman of the Jewish persuasion, resident in Stepney." Och lite längre ner: "Finally, the second man, who seemed to possess rather narrow feet and to wear the long-toed boots affected by Jew boys of the louder sort." Båda från Dorothy L. Sayers, Unnatural Death, 1927, sid. 237. Ett annat exempel, där ett ungt par jämför sina preferenser: "They liked dogs and disliked cats. They both hated oysters and loved smoked salmon. They liked Greta Garbo and disliked Katharine Hepburn. They didn't like fat women and admired really jet-black hair. They disliked very red nails. They disliked loud voices, noisy restaurants and negroes. They preferred buses to tubes." Agatha Christie, Death in the Clouds, 1935, sid. 139. Några korta smakprov från en tid och en miljö som skapat en litteratur de politiskt rättänkande knappt vågar titta på längre - men den fanns och de som levde då fann inget märkvärdigt i den. Det var helt enkelt så väldigt många talade och skrev på den tiden.

Tillbaka till attentatet mot Reinhard Heydrich 

Vad ska man alltså tro om dessa två helt olika berättelser om attentatet? Är den officiella tyska versionen, som fortfarande återberättas av så många till synes auktoritativa källor, faktiskt sann? Tyska och engelska Wikipedia belägger sin redogörelse genom att hänvisa till den moderna tjeckiska berättelsen (se ovan) eller till moderna biografier som Robert Gerwarth, Reinhard Heydrich. Biographie, München 2011; Edouard Calic, 1982, Reinhard Heydrich: The Chilling Story of the Man Who Masterminded the Nazi Death Camps, New York 1982; Chad Carl Bryant, Prague in Black: Nazi Rule and Czech Nationalism, Cambridge, MA 2007; Max Williams, Reinhard Heydrich: The Biography, Volume 2—Enigma. Church Stretton 2003.

Två av dessa verk finns på Stockholms universitetsbibliotek och är därmed lättillgängliga för mig. Bryant har skrivit den näst senaste boken i ämnet (i vart fall på engelska) och berättar samma historia som Shirer med flera; den enda källa han redovisar är Callum MacDonald, The Killing of SS Obergruppenführer Reinhard Heydrich (New York 1989). Fredborg nämns inte alls, vare sig i texten, de bibliografiska noterna eller i källhänvisningarna.

Gerwarth, som är den senaste engelskspråkiga forskaren på listan, säger inte heller han ett ord om Fredborg vare sig i texten eller bibliografin. Han är märkvärdigt tyst om själva attentatet: han kommenterar Heydrichs närmast lättsinniga inställning till sin personliga säkerhet (s. 276) och ger en del detaljer om hur SS hittade de fyra tjeckiska fallskärmsjägarna. En annan fallskärmsjägare vid namn Karel Čurda, som släppts ner i Tjeckoslovakien i mars 1942, försökte rädda sig själv och sin familj genom att berätta för Gestapo vem som erbjudit attentatsmännen gömställe; Gestapo arresterade Alois Moravec och hans son Vlastimil, som efter tortyr berättade att fallskärmsjägarna gömde sig i den ortodoxa kyrkan SS. Kyrillus och Methodius. Det tog SS många timmar att arbeta sig ner i underjorden, och när situationen till slut blivit hopplös tog fallskärmsjägarna sina liv (Gerwarth sid. 283f.) Ingen av dem kunde alltså bekräfta eller förneka sin delaktighet: allt vi vet eller tror oss veta framstår därför - utifrån dessa två redogörelser - som hörsägen.

Att ett attentat noggrant planerades i England, att tjeckiska agenter tränades och släpptes ner med fallskärm i Tjeckoslovakien är säkert historiska fakta. Att Heydrichs bil blev skadad av en sprängladdning verkar också väl dokumenterat genom foton. Att de tjeckiska fallskärmsjägarna spårades till kyrkan och tog sina liv när läget var hopplöst är säkert också fakta. Men var dessa fyra fallskärmsjägare de verkliga mördarna? Det är på just denna punkt Fredborgs berättelse skiljer sig från den officiella versionen.

Det vore i och för sig inte så märkligt om Fredborg hört märkliga historier om Heydrichs död. Efter två hårda krigsvintrar och uteblivna totalsegrar var Tyskland ett på många sätt desillusionerat land, där väldigt många, såväl partimedlemmar som vanliga medborgare, tvivlade starkt på allt regimen sade och gärna berättade dråpliga anekdoter om partipamparnas fifflande; man spridde också gärna allehanda rykten. Peter Michel berättar i Den tyska hemmafronten (s. 180):

'Det livliga ryktessmideriet på hemmafronten sysslade inte bara med de stora förlusterna i kriget och hemmakrigarnas fanflykt, de kretsade också kring de vid denna tid talrika olycksfall med dödlig utgång, för vilka ledande personligheter utsattes. Minister Todts, de bekanta flygarna Mölders och Udets och generalfältmarskalk von Reichenaus död gav upphov till en massa utläggningar i vida kretsar. Ryktena motsade varandra ofta, men alla var övertygade om att olycksfallen var mer eller mindre arrangerade.'

Peter Michel är, för övrigt, värd en egen artikel: han hette egentligen Max Seydewitz (1891 - 1987), socialdemokrat och författare, senare hög politiker i DDR, och var under krigsåren flykting i Sverige. Hans märkliga redogörelse för det inre livet i Tyskland gavs ut av Norstedts förlag år 1944 i "Bemyndigad översättning från det tyska manuskriptet"; den publicerades i USA år 1945 under Seydewitz' eget namn och med titeln Civil life in wartime Germany. The story of the home front. Library of Congress' onlinekatalog noterar: "Translated from the German manuscript." Även den svenska versionen finns i denna katalog, också den i Seydewitz' namn (inte under pseudonymen Peter Michel). Boken tycks alltså aldrig ha publicerats i Tyskland.

Men för att återgå till Fredborg: attentatet mot Heydrich blev självfallet föremål för samma slag av ryktesspridning som Michel omtalar, och om Fredborg varit en helt vanlig svensk turist i krigets Tyskland kunde han säkert ha företagit sig att återberätta ett av dessa rykten. Men en seriös journalist med hans uppdrag som korrespondent för en tung dagstidning återberättar inte ens i god tro rykten som om de vore fakta - han nämner åtminstone att det är rykten han återger. Av citatet ovan framgår att Fredborg meddelar det han anser vara belagt. 

Det vore i alla händelser mystiskt, om den version Fredborg kände till och avfärdade som tysk propaganda, alltså den som troget återberättats av senare historiker, skulle vara den sanna berättelsen. Varken den tyska ockupationsmakten eller de tjeckiska myndigheterna, som ju stod under tysk kontroll, hade något intresse av att meddela världen att Reinhard Heydrich, en mycket högt uppsatt polis och politiker, avslöjats och expedierats som svartabörsjobbare och utpressare. Heydrich betraktades i själva verket fram till sin död som Hitlers högst inofficielle kronprins och arvtagare till Tredje Riket. Inte heller fanns det skäl att meddela nyheten att höga polistjänstemän mördat samme Heydrich för att skydda sig själva och sina egna oegentligheter. Eftersom han nu ändå var död vore det mycket bättre för tyskarna att framställa honom som ett offer för ett attentat iscensatt med hjälp av brittisk illfundighet.

Samma sak gäller självfallet den allierade sidan: ingen utanför Tjeckoslovakien hade förstahandskunskap om hur attentatet egentligen gått till, och attentatsmännen var döda och deras kroppar i tyskt våld. Det enda britterna visste var att de skickat iväg fallskärmsjägare för att utföra attentatet; när det utförts och tyskarna meddelade den offentliga versionen för världen, var det naturligt att anta att den var sann. Dessutom var den historien av propagandaskäl acceptabel även för de allierade: för en notorisk massmördare som Heydrich var det naturligtvis en långt mycket mer passande ändalykt att bli expedierad av heroiska tjeckiska patrioter, utskickade från England, än ha avlivats i en sjaskig hämndaktion utförd av korrumperade poliser.

Fakta i målet är med andra ord fortfarande osäkra. Men en sak är alldeles säker: det är en grundläggande vetenskaplig princip att en tes eller teori bara kan anses bevisad eller åtminstone sannolik, om alla alternativa teorier och teser kan visas vara felaktiga. I och med att forskningen inte tycks ha uppmärksammat Fredborgs redogörelse alls, trots att den funnits tillgänglig  på både svenska och engelska ända sedan 1944, är den inte motbevisad. Det vi har ännu idag är alltså två lika osäkra berättelser.

Sista ordet i frågan är säkert inte sagt.

Hans Aili

Senaste redigering:  18 januari 2019.