Där den forna västfronten drar fram finns gravplatserna. En del är rätt fula, andra oerhört vackra, alla väcker känslor. Detta är en av dom som erbjuder största sköhetsvärdet - Aveluy Wood Cemetery (CWCG 495) vid ån Ancre en liten bit ovanför Albert. Gravstenarna är inte blanka på båda sidor - de vändrt textsidan mot korset.

8 maj  2015 - under arbete. Det kommer mycket mer.

Västfronten 1914 - 1918

Inledning

Det känns en smula förmätet att göra en hemsidesartikel om det som finns kvar av första världskrigets västfront i Belgien och Frankrike, eftersom det finns en helt modern svensk bok, djupt kunnig och rikligt försedd med fotografier och kartor (dessutom professionellt formgiven) av Nils Fabiansson: Historien om Västfronten (Norstedts 2014). Han har till råga på allt utövat sitt intresse aktivt (det vill säga rest till platserna och pratat med folket som bor där) mycket längre än vad jag har gjort.

Men eftersom jag inte tänker ge ut berättelsen om mina erfarenheter eller mina egna bilder på förlag och få betalt, tar jag risken att skapa en hemsida om dem. Möjligen vinklar jag min framställning annorlunda, så att slutresultatet blir givande för både mig själv och läsaren, om än blygsamt i jämförelse med Fabianssons magnum opus. När jag hänvisar till källor jag läst finns dessa i bibliografin (en pdf-fil under en egen länk på hemsidan).

   Jag har närmat mig Västfronten i hyrbil efter att ha flugit till antingen Eindhoven, Beauvais och Vitry; Eindhoven ligger praktiskt till för Flandern, Beauvais för Somme och Artois, Vitry ligger hyfsat nära Aisne, Verdun och Belfort. En gång kom jag till Flandern med egen bil, vilket egentligen är mest praktiskt, även om avståndet från Stockholm är rätt långt och man får räkna med två övernattningar åt båda hållen bara för att komma fram till frontens sträckning i norr.

   I Belgiska Flandern och Frankrike kör man helst på småvägar, om man vill se minnesplatserna och lämningarna efter Första världskriget. De finns överallt, ofta dolda bakom taggtråd och i täta skogsdungar, ibland helt öppet och närmast överväldigande. Väljer man motorvägarna (som jag undviker) ser man förmodligen inte ett skvatt och anar inte ens att ett storkrig utkämpats här för hundra år sedan.

   Som frontbesökare kan man välja mellan att specialisera sig på ett enda avsnitt eller bli generalist och uppsöka så många platser som möjligt. På Hôtel de la Paix i Albert träffade jag (i baren) två engelsmän som besökt Sommefronten varje år i 21 år (detta var år 2008)! De hade under tiden blivit kompisar med en fransman från trakten och kom tack vare honom in på terrängavsnitt som vanliga turister inte ser.

   Det är oundvikligt att bilder från västfronten ofta handlar om kyrkogårdar - fronten skapade sådana i oerhörda mängder, och man kan vara rätt säker på att, om man hittar en krigskyrkogård, är man inte långt från en av frontens många sträckningar.

Lite historia och geografi

Västfronten sträckte sig från Schweiz till Nordsjön. En över 65 mil lång och i princip obruten dubbel skyttegrav med ett otal löpgravar och förbindelsegångar åt alla sidor.

   Frankrikes gränser såg annorlunda ut år 1914 jämfört med dem som gäller idag. Tyskarna hade nämligen erövrat de två provinser som varit föremål för strider ända sedan år 842, då Karl den stores tre sonsöner (efter Ludvig den helige) Lothar, Karl och Ludvig delade hans rike mellan sig. Ludvig fick det som nu är Tyskland (och lite till), Karl fick Frankrike, medan Lothar, som var äldst, fick Lotharingien - ett rike som sträckte sig genom de nuvarande Beneluxländerna och delar av östra Frankrike ända ner till Norditalien. Inte undra på att detta mellanrike blev föremål för ständigt återkommande krig mellan de yngre brödernas arvtagares större och mäktigare riken. År 1871 förlorade kejsar Napoleon III mot kejsar Wilhelm I, varefter Lorraine (i norr) och Alsace (i söder) blev tyska provinser och återfick sina tyska namn Elsass och Lothringen.

   Efter mobiliseringen i början av augusti 1914 stod väldiga härmassor mot varandra längs med franska gränsen, som alltså gick mycket längre västerut än den gör idag. På den allierade sidan hade fransmännen under sin generalissimo Joffre de ojämförligt största styrkorna, grupperade i fem arméer ordnade från söder till norr. Tre arméer mobiliserades runt de stora fästningarna som byggts efter nederlaget 1871: Första armén (Dubail) runt Belfort / Épinal, Andra armén (de Castelnau) runt Toul / Nancy, Tredje armén (Ruffey) runt Verdun. Fjärde armén (de Langle de Cary) låg lite tillbakadragen väster om Andra och Fjärde. Femte armén (Lanrezac) mobiliserade vid Sedan i norra Lothringen. Väster om denna linje fanns mycket få franska styrkor. Paris hölls av en garnison under general Gallieni.

   Den brittiska armén - BEF eller British Expeditionary Force - under fältmarskalken Sir John French var mycket mindre än den tyska eller franska. Den bestod från början av sex infanteridivisioner och fem kavalleribrigader, allt fördelat på två armékårer (I. Haig resp. II. Smith-Dorrien), totalt omkring 165.000 man. Enligt de mobiliseringsplaner som gjorts upp långt tidigare marscherade BEF upp väster om franska Femte.

   Den belgiska armén var efter mobiliseringen betydligt större än BEF men splittrades upp på att försvara olika befästningsverk och frontavsnitt, som snabbt tvingades till kapitulation; en viktig del försvarade Antwerpen och gjorde utfall in i den tyska flanken. Efter stadens kapitulation höll belgarna den nordligaste delen av västfronten - den som nådde fram till havet.

   På tyska sidan stod under general von Moltke från söder till norr: Sjunde armén (Heeringen) med front mot franska Första armén, Sjätte armén (Kronprins Rupprecht av Bayern) med front mot franska Andra, Femte (Kronprins Wilhelm av Preussen) med front mot franska Tredje, Fjärde (Albrecht) mot franska Fjärde, Tredje (Hausen) och Andra (von Bülow) mot franska Femte och slutligen Andra och Första (von Kluck) med front mot BEF och belgiska armén.

   I ren sifferordning stod efter mobiliseringen alltså de tyska och franska arméerna omvänt i förhållande till varandra, något som gör varje läsare av krigshistoria förvirrad, om inte författaren tydligt markerar om han talar om, exempelvis, franska Första armén eller tyska Första armén - de stod ju i var sin ända av frontlnjen..

   Alla europeiska länder följde sina egna öden i kriget: Nederländerna var - i likhet med Danmark, Norge, Sverige och Schweiz - neutrala under hela kriget, en fredlig enklav inne i tyskkontrollerat land. Finland var ett ryskt storfurstendöme och hamnade därmed i krig mot Tyskland och Österrike. Serbien tillhörde västalliansen liksom Italien, som efter lång tvekan bestämde sig för att gå mot Österrike. Spanien förblev neutralt, Portugal gick i krig på den allierade sidan.

I bortre (södra) ändan av denna sjö eller damm ligger Schweiz. Man får anta att skogen till vänster var tysk, medan den till höger (som också ligger inom det som då var tyskt territorium) hölls av fransmännen.

Frontlinjen från Schweiz till Jurabergen

Historiskt sett började Västfronten först utvecklas i Elsass längst ned i söder, där fransmännen gick på offensiven den 7 augusti med Första och Andra arméerna. Efter häftiga strider mot tyskarnas Sjunde och Sjätte (samlade under kronprins Wilhelm, Le Kronprinz) stabiliserades fronten några mil öster om gränsen och förblev i stort sett stillastående hela kriget igenom - detta är den enda del av fronten som gick inne på tyskt territorium (låt vara att fransmännen hela tiden ansåg det vara franskt).

   En fråga som intresserat mig är hur fronten slutade vid schweiziska gränsen. Om man tänker sig att skyttegravarna på båda sidor gick fram till själva gränsen, undrar man hur schweizarna garderade sig mot den uppenbara risken att någon av de stridande försökte ta sig runt till fiendernas flank. Svaret står att finna i topografin på den plats där skyttegravarna nådde gränsen. Schweiz territorium sticker just här upp med något som liknar en biskopsmössa och längst till höger på den mössan sticker det ut en spets riktad åt öster. Den då gällande gränsen ligger en liten bit västerut.

   Spetsen kallas Le bec de canard ”Anknäbben”. Den ligger inne i ett skogsområde och marken framme norr om näbbens spets (inklusive dammen ovan) är privat och inhägnad. Det löper en liten bäck vid namn La Largue rakt norrut från spetsen. Fronten gick norrut längs denna bäck och över slättlandet fram till Jurabergen, där den lilla staden Thann hamnade i skottlinjen.

   Naturligtvis hade både tyskar och fransmän tankar om att slinka runt frontens ändpunkt genom en marsch genom Anknäbben - för tyskarna måste frestelsen ha varit svår, eftersom näbben inte är särskilt bred och landet söder om var tyskt. Schweizarna i sin tur befäste hela området med vakttorn och manskap.

   Efter de första dagarnas strider blev läget väldigt stillastående längs just detta frontavsnitt, via städerna Dannemarie och Thann ända fram till Jurabergen i norr. Uppe i bergen slogs man förbittrat och med oerhörda förluster, framför allt på den franska sidan.

   Hartmannswillerkopf är en av de höjder man stred om. Fransmännen ville åt den magnifika utsikten över Rhendalen. Tyskarna hindrade dem hela kriget igenom.

Nedan den franska soldatkyrkogården med HWK i bakgrunden. Skyttegravarna där har jag ännu inte sett. Jag gick åt fel håll när jag var där - såg en massa skog ...

Jag har kört längs med västfrontens sträckning från söder norrut till Argonne (i en bil hyrd i Vatry, som ligger i Champagne). På vägen såg jag olika varianter av ett underbart landskap.

Nedan en dalgång i Alsace. Någonstans mellan de två gamla fästningsstäderna Épinal och Toul, som tillsammans med Belfort och Verdun utgjorde bålverket mot öster.

Tre mil söder om Verdun ligger St.-Mihiel på båda sidor om Meuse (som rinner norrut). Den staden tog tyskarna år 1914, varvid de kapade landsvägs- och järnvägsförbindelserna söderifrån till Verdun. Fransmännen gjorde förtvivlade försök att ta tillbaka staden men det var amerikanerna som lyckades med den saken då de gjorde sin allra första offensiv på egen hand år 1918.

Meuse är en mycket vacker liten flod med en parallell kanal. Här är floden själv, strax norr om Verdun. Mort-Homme höjer sig i bakgrunden.

Åsen öster om Verdun rymmer ett stort antal befästningsverk. De mest kända är Douaumont och Vaux (egentligen namnen på två byar). Men fransmännen låg förlagda i skyttegravar utanför befästningarna, som tömts på det mesta av sitt manskap och artilleri.

Överstelöjtnant Émile Driant, som länge hade varnat för den kommande tyska offensiven vid Verdun, hade sin poste de commande (kommandopostering) i Caures-skogen. Han stupade ute på slagfältet en bit från posteringen.

Caures-skogen nedan sedd som tyskarna såg den (fast det var förstås i  februari månad 1916 och landskapet var helt sönderskjutet). Soldatgravarna är tyska.

Landsvägen som skymtar bakom muren går upp i skogen och passerar Driants P.C.

Frontlinjen drogs i väldigt hög grad för att få utsikt. Även forten var placerade så att de fick utsikt över det landskap där fienden skulle marschera upp. Från Douaumont ovanför Verdun ser man långt norrut och österut över landskapet nära den dåvarande gränsen mot Tyskland. På bilden nedan ser man ett bepansrat utsiktstorn och det landskap spanaren kunde se (skogen kom till senare). Betongkonstruktionen ligger i vallgravens hörn och gav fritt skottfält längs den norra vallgraven. Den var förbunden med huvudfortet genom en underjordisk gång. En rosa varningsskylt finns där också. Den är modern och varnar för att terrängen bortanför skylten är militärt övningsområde. Marken runt Verdun duger inte till så mycket annat ...

Norr om Verdun finns en dalgång där Meuse drar fram norrut. Väster om den ligger Mort-Homme och söder och väster om den åsen finns en kort ås, där det låg en by vid namn Vauquois. Från den - det visste tyska generalstaben mycket bättre än den franska - hade man en utsökt utsikt över landskapet väster om Verdun, inte minst över järnvägen från Paris. Mycket riktigt tog tyskarna åskammen år 1914 och höll den väsentliga utsiktspunkten i stort sett hela kriget. De drevs inte bort förrän 1918. Under tiden anlade båda sidor underjordiska fort på var sin sida av denna rätt smala ås. Byn Vauquois, som sträckte sig längs kammen sprängdes bort och åsen förvandlades till två åsar med en djup skåra emellan. Bilden nedan är tagen från sydväst - landskapet som syns hör till Mort-Homme och slätten öster om Argonne. Tyska sidan till vänster, den franska till höger.