Hans Aili
Hemsida
Homepage
De monumentala minnesmärkena
10 mars 2020 - under arbete. Det kommer mycket mer.
De tjugo åren mellan vapenstilleståndet den 11 november och den tyska invasionen av Frankrike i juni 1940 såg många väldiga minnesmärken byggas längs med den forna frontlinjen. Den här sidan kommer att visa bilder på en rad av segrarmakternas monument, inte bara stormakterna Frankrike, Storbritannien och USA utan även Kanadas, Australiens, Newfoundlands, Polens och Tjeckoslovakiens. Det finns nyazeeländska monument också men dem har jag nog missat. Tyskarna fick inte resa några. Det märkliga är att tyskarna inte sprängde hela samlingen under ockupationen 1940 till 1944.
Monumentern finns i alla storlekar och fasoner. Nedan den som minner om kampen vårvintern 1916 om åsen Mort-Homme norr om Verdun. Den nedersta raden är tänkvärd idag: marken är så förstörd att den inte går att odla. Endast skogsbruk fungerar.
De franska monumenten kan vara minnesplattor, som ovan, eller en kilometersten med en Casque Adrian ovanpå, som på, Voie sacrée, landsvägen mellan Bar-le-Duc och Verdun. Den var den enda väg som den tyska artillerielden inte kunde nå. Det fanns en smalspårig järnväg också.
Till vänster: Voie sacrée i utkanten av Verdun en regnig vårdag 2012.
Lite pampigare blir det på åsen Mort-Homme. Under slaget om Verdun lär en fransk ha svarat sin general: "Ils ne passeront pas!" (De kommer inte förbi!). Efter slaget var det då naturligt att säga som på monumentet nedan: "Ils n'ont pas passé". De kom mycket riktigt inte förbi, men priset för båda sidor var förkrossande. Georg och Marcus flankerar.
Det stora monumentet vid Verdun står högst uppe på åsen och blickar ut över det omstridda landskapet. Parklandskap runtomkring, på ena sidan en gigantisk soldatkyrkogård.
De stora forten finns i allmänhet kvar - det största är Douaumont (liksom de andra döpt efter byn som låg bredvid).
Man kan besöka dem mot inträde och får då gå in i det översta lagret tunnlar som egentligen ligger ovan jordnivån men är lika drypande fuktiga för det. Fransmännen hade slutat tro på sina fort och hyllade i stället offensiven ute på fältet. Douaumont hade därför bara en högst symbolisk besättning på 57 man och blev ett överraskande lätt byte för tyskarna. Att ta tillbaka det blev desto svårare - det är franska kanoner som vållat det mesta av skadorna - men senhösten 1916 var forten i franska händer igen.
Slaget vid Verdun blev, som det utvecklade sig, ett svårt nederlag för båda sidor.
En av ingångarna till Douaumont sett från väster, där exercisplatsen och ingångarna låg. Försvarsverken är nog tyska.
Det är inte så lätt att få överblick.
Monumentet heter egentligen "Ossuaire" och innehåller i sin nedre, tunnelliknande del, skeletten efter över en kvarts miljon stupade av alla nationaliteter.
I april 2012 höll man på med en omfattande renovering.
Fort de Vaux höll ut betydligt längre än Douaumont - försvaret är legendariskt i den franska krigshistorien. Det är lite mindre till ytan. Även här får man gå in och se gallerierna där tyskar och fransmän slogs förvivlat om minsta utrymme. Från öster är forten inte lika dramatiska - gräsklädda kullar fulla med mjukt formade fördjupningar efter granatkrevader.
Efter krigsslutet byggdes nationella minnesmärken av de allierade nationerna. Tyskarna fick klara sig med de begravningsplatser segrarna arrangerade. Det enda tyska minnesmärke jag sett är det vid Langemark, där de tyska studentbeväringarna och akademikerna har fått ett fint hus med alla namnen. Dessutom finns en mängd gravar med belgiska stenar och ett par långa gemensamhetsgravar med namninskriter. En mycket rörande plats.
Langemark är inte det enda stället men förmodligen det stiligaste i belgiska Flandern. I Frankrike har jag sett de tyska soldatkyrkogårdarna vid La Targette utanför Arras och Fricourt på Sommefronten sydöst om Albert. I Fricourt låg Manfred von Richthofen begravd några år innan hans bror flyttade kistan till familjens gods i Ostpreussen. I graven hamnade i stället en soldat vid namn Sebastian Paustian.
