Hans Aili
Hemsida
Homepage
Om hemsidan och mig själv
Senaste redigering: 19 juli 2024
Jag har upptäckt att alla länkade filer har flyttats upp en katalog, från onewebmedia till roten, vilket gör att inga länkar fungerar. Helpdesk har inte kunnat hjälpa till med flytten, så det är bara att göra om från början. Jag tänker dessutom hämta in texter från min gamla hemsida. Menyn ovan berättar om vad som komma skall.
Tror jag fått tillbaka senaste versionen av bibliografin också.
Om livet i övrigt: Nu, i juli månad 2024, har jag i stort sett avverkat Peter Artedi. Samlingsverket heter Peter Artedi: Reformer of 18 Century Zoology. Volym I, The Life and Works of Peter Artedi, som innehåller inledningar av olika slag samt latintexterna till hans tre mindre verk, Catalogus piscium maris Baltici, Manuscriptum ichthyologicum och Idea institutionum trichozoologiae med inledningar och översättning till engelska. Denna volym kom ut både digitalt och i tryck i juni 2024 vid Stockholm University Press, Studia Latina Stockholmiensia LXIV. Kan hämtas via länken:
https://doi.org/10.16993/bcm
Volym II ligger hos redaktörerna för språkgranskning med mera. Den väntas någon gång i höst och innehåller Peter Artedis Ichthyologia i engelsk översättning.
Pietsch och jag har också bearbetat två texter från tidigt 1700-tal som behandlar frågan om fiskars hörsel och den roll två forskare, Magnus Bromell i Sverige och Jacob Theodore Klein i Danzig, ansett att de små stenarna (ichthyolither eller otolither), som gömmer sig inne i huvudet på ett flertal fiskar, kan ha för roll att spela i fiskarnas hörsel. Här står Pietsch som förstaförfattare (jag står huvudsakligen för översättningarna). Listan på titlar och publicerande tidskrifter är rätt lång och kommer i sinom tid under en egen länk.
Årsskiftet 2022 / 2023 visade stor aktivitet på artedifronten. Den 19 december kom min svenska översättning av Peter Artedis Ichthyologia ut på Lantbruksakademiens förlag.
I mitten av januari 2023 kom min översättning av Theodore W. Pietsch' vetenskapshistoriska deckare, The Curioius Death of Peter Artedi. A Mystery in the History of Science, New York 2010, ut på förlaget Ekström & Garay. Nu heter den Hur dog Peter Artedi? En vetenskapshistorisk gåta.
Jobbet med översättningarna och monografierna om Artedi och hans verk försvårades av den totala förvirring som råder i Ichthyologia när det gäller de olika arternas ordningsnummer i de tre delar som beskriver dem, så slutligen gjorde jag ett panoptikon som tillåter omedelbar jämförelse. Den är på engelska och kan hämtas här.
År 2014 utkom i Svenska Linnésällskapets Årsskrift en artikel av prof. Theodore W. Pietsch (Seattle) och mig med en recension från 1738 av Artedis samma år utgivna Ichthyologia. Författare är Jacob Theodor Klein från Danzig; hans manuskript, som skickades till Sir Hans Sloane i the Royal Society, kom kom aldrig i tryck, men bevaras i British Library och kom genom Pietsch och min försorg ut i en textkritisk utgåva med inledning och översätttning till engelska.
Om mig själv
Den här sidan speglar i viss mån min verksamhet som professor i latin vid Stockholms universitet (även om jag är pensionerad sedan snart nio år) men också mina andra intressen. Både vinjetten och rätt många av länkarna kan tyda på att jag (i likhet med många gubbar) är intresserad av krig och militär. Det stämmer nog men det är främst min motvilja mot det militära som drivit mig att skaffa mig så mycket information som möjligt; då är det oundvikligt att man också blir intresserad. Så varför inte resa runt till gamla slagfält och fotografera och skriva?
Mina egna böcker om krig och militär finns listade i bibliografin, som uppdateras varje gång jag skaffat något nytt till mitt bibliotek.
Ett annat intresse är udda ord, och jag har därför en länk till en sida med namnet ORD, där jag allt eftersom lägger in korta artiklar.
Länken ARCHIVE går till mitt publikationsarkiv, där jag efter hand kommer att lägga ut pdf-filer av artiklar jag skrivit under åren. De är ofta svåråtkomliga i tryckt skick, dessutom vill jag gärna revidera dem en smula genom att rätta fel eller lägga till nya detaljer. Fem artiklar med vetenskapliga ambitioner ligger nu på plats, därtill ett verk med grammatisk inriktning, som jag tror att latinstudenter kan ha nytta av. Fler kommer så småningom; jag har ett par, tre på gång.
Baebius Italicus märkliga översättning eller omarbetning av Homeros Iliad, känd eller ökänd som Ilias Latina, står på tur. När jag presenterade det hela vid filologkongressen i Göteborg våren 2018 menade den församlade sakkunskapen att en versöversättning vore bättre än en prosadito och så blev det. Alla de elvahunda raderna är översatta till svensk hexameter: förläggare finns men det senaste året har ingenting hänt på utgivningsfronten.
Under länken Tolkien ovan har jag inlett en diskussion om ett par märkliga episoder i The Fellowship of the Ring, nu på engelska (så slipper jag fundera över svenska namnformer och dylikt). Det blir nog fler artiklar på det temat.
Ett par saker jag funderat över inom krigsistorien är för det första de två slagen om Atlanten, 1917 och 1941 till 1943. Jag skriver på en artikel om detta men känner att den mest liknar en snusförnuftig skoluppsats och kämpar med att komma igång igen. Man får inte vara för självkritisk.
Första världskrigets inledande strider på Västfronten har börjat intressera mig mer och mer. Sven Hedin skrev en tjock bok om sitt besök vid fronten: han var en skarp iakttagare men inte lika bra på att dra slutsatser. Den brittiska expeditionskåren BEF:s bravader är också intressanta. Trots att den bara bestod av fyra divisioner infanteri och en division kavalleri höll de engelska yrkessoldaterna tillbaka tyskarna rätt länge både vid Mons och Le Cateau, innan det tyska artilleriet hann fram med sin förödande eld - det var faktiskt detta artilleri som utgjorde den grymma överraskningen för både britter och fransmän. En märklig sak med BEF:s strider är att det egentligen bara var II. armékåren under Smith-Dorrien som mötte den tyska övermakten och slogs under reträtten; I. kåren under Douglas Haig skulle hålla samband med franska femte armén och II. kåren men lyckades inte så bra med någotdera och undgick på det hela taget att möta tyskarna. Detta framkommer indirekt men mycket otydligt i alla krigsskildringar jag läst. Mycket riktigt var det Smith-Dorrien som blev kritiserad för sin reträtt, medan Haig fick efterträda fältmarkskalken John French som överbefälhavare för BEF.
Detsamma gäller den artikel jag hållit på med rätt länge, den om 1900-talets slagskepp - the Dreadnoughts - och deras glansålder 1906 till 1945. Dessa jättelika, tungt beväpnade och bepansrade havsvidunder var prestigeobjekt för många nationer men deras insatser under krigen stod inte i proportion till de kostnader de skapade. De blev i stället liggande i sina skyddade hamnar av rädsla för ubåtarnas torpeder. Det finns så oändligt mycket skrivet om 1900-talets krig men jag tror ändå att jag har något att säga, så en vacker dag sitter artikeln där...
Om någon vill kommentera det jag skriver går det bra att skicka kommentarer till:
hans@hansaili.se
Den nya hemsidan övertar bara delvis innehållet på den gamla sidan - den gamla får ligga kvar som ett fossil med alla sina undersidor och nås via en särskild länk. Artiklarna kan inte rättas på plats men de
artiklar som jag fortfarande vill stå för kommer jag att flytta över till denna nyare sida, men först efter bearbetning. Ett par artiklar är redan på plats under länken KRIG.
Alla bilder som visas på min hemsida är tagna av mig själv, frukter av olika resor på kontinenten.
Om någon vill låna text eller bilder för egna syften vore jag tacksam om jag nämndes som upphovsman!
Första världskriget
Redigerad 19 juli 2024
Det första världskriget är sedan länge förbi men dess spår finns inte bara i Europas geografi och historia utan som en fysisk verklighet i de landskap där det bedrevs. Jag har rest runt en del i de flesta av de områden där de stora slagen stod: Flandern vid Ypres, åsarna vid Vimy och Lorette, Arras,
Sommefrontens olika avsnitt. Argonne med de amerikanska minnesmärkena vid Romagne-sous-Monfaucon och Monfaucon, Vauquois, Verdun med dess stora fästningar. Längst ner i söder vid Belfort har jag sökt platsen där fronten började vid schweiziska gränsen. Har också gjort ett misslyckat försök att hitta de tyska skyttegravarna vid Hartmannswillerkopf i Alsace. Bilder finns och kommer in efter hand tillsammans med kommentarer.
En resa längs första världskrigets slagfält
Man kan ta sig till första världskrigets slagfält på olika sätt, men alla vägval kräver tillgång till bil för att man ska se så mycket som möjligt (det finns förstås organiserade turer men de verkar vara begränsade till ett enda avsnitt i taget).
Om man kommer med bil genom Tyskland, Holland och Belgien och siktar på slagfälten hamnar man troligen först vid den belgiska staden Menen (fr. Menin) som ligger precis på gränsen till Hallouin i Frankrike. Gränsen var förr och kanske även nu rätt informell. På nedanstående bild är det gatan som är gräns: till vänster Frankrike, till höger Belgien.
Från Menen når man lätt de stora slagfälten i Flandern. Man kan lämpligen börja med att söka sig västerut till Langemark, där den tyska soldatkyrkogården är en bra inledning. Små stenplattor med namn på stupade. Bortanför träden ser man Ieper på håll.
Inne på kyrkogården finns ett par tyska kulsprutebunkrar kvar. Vid ingången finns ett stenhus med innerväggarna klädda med namnen på alla de unga studenter och akademiker som i sin krigsiver gick ut som frivilliga och stupade för skyttarna i den reguljära brittiska armén. Mer än 44.000 begravdes här under krigets allra första veckor. De hade inte lärt sig infanteritaktik utan rusade fram på linje.
Fortsättning följer ...
Nedanstående är gammalt material som ska omredigeras:
Den landsväg som syns som vinjett här ovanför är en gammal romersk härväg. Julius Caesars legioner kan ha marscherat på den när den ännu bara var en stig (härvägen själv är av senare daturm).
Vägen går mellan den lilla franska staden Albert, genom en rad byar och slutar i en annan liten stad vid namn Bapaume.
Under Sommeoffensiven sommaren och hösten 1917 gjorde trupper från de brittiska öarna, Kanada och Australien våldsamma försök att nå fram till Bapaume, medan tyskarna svarade med rasande motattacker.
Offensiven inleddes tio minuter för tidigt den 1 juli med en våldsam minsprängning söder om byn La Boiselle. Dess spår finns kvar i form av The Lochnagar Crater (till vänster i landskapet lite utanför bilden), en osannolikt djup trattformad grop belägen på en åskam med perfekt utsikt mot de allierades forna linjer.
De allierade soldaterna marscherade upp från Albert, där kyrkan med dess slokande ängel på spiran blev en av de sista större byggnader en del av dem fick se. Längs vägen finns stora och små minnesmärken efter de allierade divisioner (tre australiensiska) som kämpade här från juli till november. Till höger, långt bort i diset kunde jag skymta det kanske största men också mest tragiska av de allierades minnesmärken (i hård konkurrens med det franska Ossuariet i Verdun och det brittiska i Flandern som kallas Tyne Cot), nämligen de försvunnas monument i Thiepval.
Vid vägen finns också monumentet över det allra första försöket att avgöra en strid med hjälp av stridsvagnar.
Jag tog bilden från en av de små landsvägar som löper åt sydöst, bort från stora landsvägen. I bildens vänstra kant syns byn Pozières. De allierade kom nästan fram till platsen där jag stod, men inte riktigt.
Det är ett väldigt vackert och storslaget jordbrukslandskap med långa svepande åsar och byar och städer som gömmer sig nere i dalarna. Man kör längs med en ås, ser spetsen på ett kyrkton i fjärran och dyker plötsligt ner i en liten by, där hela bebyggelsen uppenbarligen är från 1920-talet eller yngre. Av förkrigsbebyggelsen finns knappt ett spår kvar.
Idag är krigets kvardröjande närvaro därför både skrämmande och lockande.
10 maj 2019 - jag planerar fortfarande den där stora artikeln om augusti 1914. Jag har läst Winston Churchills stora självbiografiska bokserie om kriget och John Mosiers mördande kritik av de västallierades inkompetens (och stora beundran för tyskarnas taktiska överlägsenhet). Edward Spears Liaison 1914, Walter Bloems Vormarsch och Sven Hedins Fronten i väster är värdefulla, eftersom de är skrivna av ögonvittnen (Hedin, som var övertygad tyskvän, blev grundligt hånad i England och Frankrike, vilket inte hindrar att han gör en hel del intressanta iakttagelser). Ernst Jünger, vars Kriegstagebuch 1914-1918 kom i tryck 2010, utgiven av H. Kiesel, börjar först den 30 december 1914. Den inleds prosaiskt och oheroiskt: "Eftermiddag, utdelning av patroner och järnranson. Kontroll av könssjukdomar. När vi begav oss av tog min mor farväl, något som dock gjorde en rätt dyster" (min översättning). Därför har den inte något att erbjuda när det gäller den första tyska offensiven fram till Marne.
Bland översiktsverken vill jag också nämna John Terraines Mons, en monografi om slaget med samma namn, Bernard Schneitzlers Les erreurs stratégiques pendant la Première Guerre mondiale, för att inte tala om Jan-Olof Olssons Den okände soldaten (den bok som en gång skapade mitt intresse för första världskriget).
På det hela taget är det ögonvittnesskildringarna som ger mig mest. Allting annat är vinklat åt ena eller andra hållet.
Jag har mer och mer fastnat för krigets allra första dagar, alltså skeendet på Västfronten i augusti 1914 och den tyska framryckningen som slutade under första slaget vid Marne, varefter tyska armén drog sig tillbaka till höjderna runt ån Aisne, där de drog skyttegravar som de allierade inte kom förbi. Därefter följde de ömsesidiga försöken att kringgå fiendens ställningar mot väster och norr, det som brukar kallas "kapplöpningen mot havet" - som vanligt ett missvisande uttryck. Det var ingen kapplöpning mot havet utan ett försök att öppna fronten. Försöken slutade när man fann sig vid stranden av Nordsjön eller Engelska kanalen strax söder om Zeebrügge. Därefter var Västfronten mer eller mindre låst fram till de hundra dagarnas offensiv hösten 1918.
2 december 2022. Jag har lagt till en intressant bok i bibliografin: J.B. Sibleys berättelse om den tyske generalen Paul von Vorbeck-Lettows gerillakrig i Tyska Östafrika (nu Tanzania), där 260 tyska officerare med en armé om c:a tvåtusen askaris höll en övermäktig brittisk armé sysselsatt under alla de fyra krigsåren. Den tyske generalen var helt på det klara med att han aldrig skulle kunna försvara sin koloni mot övermakten, så han valde som sitt strategiska mål att hålla största möjliga brittiska övermakt sysselsatt med att jaga honom och därmed undandra motsvarande mängd brittiska trupper från Västfronten. von Lettow-Vorbeck lyckades briljant: han kapitulerade först efter den tyska kapitulationen i november 1918, efter att tvingat britterna att jaga honom härs och tvärs genom Tyska och Portugisiska Östafrika, hela tiden under svåra umbäranden och förluster.
